Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Jan Carleklev"

Haus am rand – “Meel”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Ant-Zen

Releasedatum: 8 september 2016
Genre: Industrial, electro
Bandmedlemmar: Jan Carleklev
Land: Sverige (Tyskland)
Recensent: Krister Mörtsell

HemsidaFacebookLast.fmtidalSpotifydeezerDiscogsBandcampSoundcloud

(English version below)

Poporienterad electro med industriella rötter

Haus am rand är ett nytt soloprojekt från Jan Carleklev som tidigare är bekant från band som Sanctum, Mago, Parca Pace och Azure skies. En gång i tiden var han även medlem i The November Commendment och om man skall jämföra med hans tidigare projekt så är Mago det som ligger närmast.

Haus am rand handlar om poporienterad electro men ändå med rötterna i industri, det är framförallt ljuden som är hämtade från industrin. Melodierna är vackra och melankoliska och rytmerna är komplexa och byggs upp av distade industriella ljud, men utan att ljudbilden blir för vass eller brutal. Hälften av de åtta spåren är instrumentala och på de låtar som har sång så framförs det ofta med en ganska kraftigt förvrängd sångröst men det passar bra till musiken. Användandet av analoga synthar skapar också lite mer liv och organisk känsla.

Albumet inleds med titelspåret “Meel”, en instrumental och monoton låt som får mig att tänka på tåg och järnvägar. “Headscape” är sedan ännu ett instrumentalspår som tuffar på i ett skönt krauttempo. Som fan av minimalistisk musik som bygger på upprepning så gillar jag det här. Spåret tar slut lite för fort och hade gärna fått fortsätta några minuter till. Allra bäst gillar jag “Radioteori” ett långsamt pulserande spår som sakta växer och fylls på med ljud medan “All they need” i sin tur låter som något som Fever Ray skulle ha kunnat vara inblandad i.

Allra sist på albumet bjuds vi på den riktigt synthiga “Utopian Parkway” där olycksbådande sirener backas upp av en bubblande synth. Här bjuds vi även på den enda någorlunda rena sången, en ganska klassisk mörk synthsång och den har också en längd som gör att den hinner bygga upp stämningen ordentligt i crescendot. Den bubblande synthen ligger kvar men bäddas in i samplingar, analoga sirentoner och ett monotont röstmantra.

En riktigt skön avslutning på ett bra album.

7/10 MYCKET BRA!

Tracklist

01. Meel
02. Vita streck
03. The Light of Other Days
04. Headscape
05. Wanderlust
06. Radioteori
07. All They Need
08. Utopian Parkway

 

(English version below)

Pop oriented electro with industrial roots

Haus am rand is a new solo project from Jan Carleklev who is previously known from bands like Sanctum, Mago, Parca Pace and Azure Skies. Once he was also a member of The November Commendment and if you would compare this to his previous work Mago comes closest.

Haus am rand is all about poporiented electro but with firm roots in the world of industrial, where most of the sounds could be related. The melodies are beautiful and melancholic and the rhythms are complex and made up of distorted industrial sounds, but without ever becoming too sharp or brutal. Half of the eight tracks are instrumental and the ones with vocals are often performed with a fair amount of heavy distortion, but it fits well with the music. The use of analog equipment also creates a bit more life and organic feel.

The album opens with the title track “Meel”, an instrumental and monotonous song that makes me think of trains and railways. “Headscape” is then yet another instrumental track that chugs along in a nice kind of krautoriented pace. As a fan of minimalist music based on repetition I really like this. The track ends a little too quickly, I would have been happy if it went on for a few more minutes. Best of all, I like “Radio Theory”, a slowly pulsating track that slowly grows and is filled with sound, while “All They need” on the other hand sounds like something that Fever Ray could have been involved in.

Last on the album, we are invited to the really synthfilled “Utopian parkway” where sinister sirens are backed by a bubbling synth. On here we’re also treated to the only reasonably clean vocals on the album, with the for the genre rather typical style of vocal approach. It also has a length that’s also given the tight amount of time to build up the mood before its crescendo. The bubbling synth remains rather embedded in the samples, analog siren tones and a monotonous voice mantra.

A really nice end to a great album.