Jens Atterstrand (text & foto), Jannice Faringer (text & foto), Niklas Hurtig (text), Alexander Johansson (text) och Patrik Lark (foto) rapporterar från den tredje upplagan av Subkultfestivalen som arrangerades i Folkets Park i Trollhättan den 15-16 juni.

 

 

 

På scen: Suicide Commando, Karin Park, Noisuf-X, Dunderpatrullen, Priest, Alice in Videoland, Empathy Test, Freakangel, The Exploding Boy, NZ, Marsheaux, Outshine, Jäger 90, Pink Milk, We Are the Catalysts, The Guilt, Kill the Sleeper, Rymdkraft, Purple Nail, Hante., Normoria och Mäbe.

OBS! Fotogallerierna nedan innehåller strax under 600 konsertbilder och kan i vissa fall ta lite tid att ladda – ha tålamod!

Med minnena från premiärårets usla väderförhållanden och olyckliga krock med Way Out West, som tyvärr ledde till under omständigheterna relativt blygsamma publiksiffror, har vi nu efter förra årets succé äntligen fått uppleva Subkults tredje upplaga! Flera nödvändiga förbättringar hade införts, den viktigaste av dem alla att få till alkoholtillstånd och servering över hela området där det nya stora öltältet med tillhörande matservering (även med veganska och vegetariska inslag) av såväl hamburgare liksom Arvikafestivalens klassiska paradrätt Langos var en riktigt succé!

När det kommer till lineupen så upplever jag (Jens) den personligen kanske snäppet svagare än förra året, men det har nog egentligen bara om personligt tycke och smak att göra. Subkult skall ha en stor eloge för att redan från början och med stort mod i allra bästa “Arvikafestivalstil” vågat sig på att presentera en tämligen bred flora av musikaliska genrer och stilar på de två scenerna med inslag från såväl mörkare alternativ- och gothrock, post- och elektropunk som bitpop, synthpop, elektropop samt industrial metal, aggrotech och EBM. Detta ger en fantastiskt dynamiskt musikalisk upplevelse för den som gillar det mesta, men å andra sidan kanske också ger chansen till en angenäm vila för trötta fötter och påfyllning av vätskedepåerna i öltältet för de besökare som inte lockas av alla musikstilar.

Subkults allra starkaste “ess-i-rockärmen” är alla de sidoprojekt och event som hålls under själva festivalen med allt ifrån dansuppvisningar och konstutställningar till dansgolv med psytrance-tema och den victorianska picnicken. Festivalen är en gemytlig, vänlig och trivsam mötesplats för fans av alla dess närliggande alternativa musikstilar och subkulturer och även om man har en bra bit kvar till Arvikafestivalens status och storhet så har man under omständigheterna lyckats bra med att försöka förvalta det arvet.

Besökarantalet föll enligt uppgift tyvärr med runt 300 personer jämfört med förra året och jag håller verkligen tummarna för att man lyckas få till en fjärde upplaga för Subkult är en fortsatt riktigt proffsigt arrangerad, välskött och trevlig festival som kan hålla fanan högt och fortsatt vara en av vår inhemska svartklädda scens absoluta höjdpunkter under året!

Tyvärr är det en tuff uppgift att kunna täcka in samliga spelningar under en fullmatad festival som denna men nedan följer ett antal liverapporter från utvalda spelningar och därefter ett fotoalbum med livebilder på några av de övriga liveakterna. Vi tackar alla inblandade för ännu en fantastisk vistelse på Subkultfestivalen och håller tummarna för att vi får avnjuta ännu en upplaga nästa sommar! (Jens Atterstrand och Jannice Faringer)

Fredag

Kill the Sleeper

Kettils Sundbergs aggrotech-projekt Kill the Sleeper höll igång publiken framför Stella-scenen i ett grymt tempo, trots den tidiga eftermiddagen. Kill the Sleeper har albumet Rebirth från 2014 i ryggen men släppte även EP:n V vid årsskiftet. Kanske den skrikigaste spelning jag varit på, vilken skulle kunna mäta sig med självaste Psyclon Nine. Kettil kan verkligen kombinera aggressiv sång med en mjuk och publikvänlig framtoning som även passar de allra yngsta besökarna. Men har man självaste Johan Van Roy (Suicide Commando) i publikhavet så måste man ju visa att man kan överrösta även den som var först. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

The Guilt

Göteborgsbaserade electropunkten The Guilt levererade för mig en av festivalens allra mest positiva överraskningar i en välljudande mix från den lilla scenen. Jag har tyvärr lyckats missa denna energiska och fartfyllda duos spelningar tidigare och är med detta sagt ytterst tacksam över att jag fick avnjuta deras tempostarka och medryckande punkinfluerade electro den här gången. Sångerskan Emma Wahlgren levererade också en av festivalens mest inlevelsefulla insatser från både scenkant och toppen av högtalare (!). Jag kommer definitivt ha mer koll på The Guilt i fortsättningen! (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

Freakangel

Jag kan villigt erkänna att de estländska industrirockarna Freakangels senare albumsläpp har passerat mig ganska obemärkt förbi. Men i det gassande solskenet på eftermiddagen så pulvriserade de det mesta av motståndet från den stora scenen med en välljudande, högoktanig och helgjuten liveinsats. Electropuristerna må fnysa åt distade gitarriffen hur mycket de vill – jag kan härmed bekräfta att jag definitivt kommer plocka upp även bandets senare albumsläpp till en mer frekvent rotationsplats i mitt personliga musikflöde. Gitarrer och tjocka syntharrangemang samsades stiligt tillsammans med både snygga ridåer av rök och svartsotig camouflagesminkning. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Hante.

Franska Hante. – eller Hélène De Thoury som hon också heter – är mer känd som ena halvan av cold-/darkwave-duon Minuit Machine. I hennes soloprojekt är fokus mer på melankoliska långsamma, men ack så vackra melodier. Det återspeglas också på scen där man får exakt det man fick på skiva. Hårda beats och vibrerande synthar tillsammans med Hélènes lugna, varma röst i ett nedsläckt och nära liveframträdande. Inget man röjer till men Hantes. nedstämda Darkwave skiner av ett perfekt mörker denna vackra junikväll. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Alice in Videoland

Electroclashakten Alice in Videoland har likt ett gott vin åldrats ytterst väl. Det konstaterar jag väldigt snabbt när den svenska kvartetten, som frontas av den karismatiske och utrycksfulla sångerskan Toril Lindqvist, visar upp stor rutin i ett genomproffsigt framförande när de breder ut sina vingar och blixtsnabbt inbjuder till allsång från den stora scenen. Hur mår Alice in Videoland anno 2018? Alldeles förträffligt skulle jag vilja påstå. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Marsheaux

Alldeles efter Hante. ställer sig en annan kvinnofrontad akt på Stella-scenen i form av grekiska synthpopparna med det fransklingande namnet Marsheaux. Det är något högre tempo och lite lekfullare men minst lika vackra melodier som ackompanjeras av Marianthis och Sophias fagra röster till melankoliska synthslingor. Det är något mer aktiviteter på scen men ändock en relativt statisk, men väl framförd spelning. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Suicide Commando

Mr. Aggrotech himself, Johan Van Roy, var huvudnumret på fredagskvällen och studsade runt på scen och skrek med hela festivalens mest distade mikrofon och fick med sig publiken på varenda ton. Övriga musiker på scen lyfte spelningen till en högre nivå än vad någon soloartist kan mäkta med. Låtskatten från Suicide Commando är så enorm att det är nästintill omöjligt för fans att få just sin favoritlåt, men det är ju ett angenämt problem som många av de äldre akterna brottas med. Antalet band som influerats starkt av Johans 30-åriga karriär ska nog inte underskattas och det fanns säkerligen en handfull på Subkultfestivalen som kanske inte hade funnits om inte Suicide Commando hade gjort det de gör. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Noisuf-X

En av scenens tyngsta namn när det kommer till hård och dansant rhythmic noise är tysken Jan L. och X-Fusion-bekantingens sidoprojekt Noisuf-X som avslutade kvällen på Stella-scenen och för en stund snabbt förvandlade lokalen till en svettig källarklubb någonstans i Östeuropa. Högoktanigt och hårt rytmiskt i stundtals nästan förhäxat tempo gör att en nominering för festivalens bästa röj tveklöst går raka vägen till Noisuf-X. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Lördag

Jäger 90

Svenska publikfavoriterna Jäger 90 bjöd festivalens bodyfantaster på en familjär tillställning på Stella-scenen redan tidigt på eftermiddagen. Midsommarstången var givetvis på plats när den tokroliga tyska EBM-duon framförde sin, som vår tidigare skribent Carolina Lindahl kanske hade uttryckt det – trallvänliga kött och potatis-EBM på modersmålet. Allsången var lika given som den lilla moshpiten framför scenen, från vilken det också – till säkerhetsvakternas stora förtret – även bjöds på burköl till delar av publikhavet. Jag måste erkänna att Jäger 90s musik inte går frekvent i undertecknads högtalare eller hörlurar men live förmedlar de mycket hjärta och stor spelglädje ackompanjerat av en stor dos bjuda-på-sig-själva-mentalitet och förfeststämning som lätt smittar av sig. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Lucifer’s Aid

På lördagen laddade Calle Nilson a.k.a. Lucifer’s Aid den tidiga kvällen med 45 minuter svart energi på den lilla scenen Stella. En trekvart som fylldes av hans resliga skepnad som av och an pendlande genom mörker och rök på scenen, medan han med sitt karaktäristiska growlande framförde sina låtar. Tre kvartar där allt liksom bara stämmer. Uttryck, ljud, ljus och låtval. Calle går med sitt projekt Lucifer’s Aid från klarhet till klarhet och seglar in bland toppkandidaterna av de bästa framträdandena under Subkultfestivalen. (Jannice Faringer)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

NZ

Österrikiska EBM-duon NZ har på senare år trappat ner på sina liveframföranden och genomför numera bara en knapp handfull spelningar per år. Detta verkar göra att deras vilja att leverera varje gång de står på scenen extra stark och inget undantag gällde den här eftermiddagen inne från Stella-scenen. NZ har ju aldrig hymlat med sina uppenbara Nitzer Ebb-influenser vare sig när det kommer till deras musik eller skivomslagsdesig vilket blev extra tydligt även när det kom till ljussättningen och grafiken som bandets vana trogen gick i färgerna rött, svart och vitt. Bandets diskografi är sammanhanget ganska kort, vilket gör det lättare för publiken som snabbt hängde på när duon med stor fingertoppskänsla proffsigt levererade sina träffsäkra bodyhits. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Empathy Test

Brittiska synthpopundret Empathy Test har utvecklats på scen och var tajtare och mer publikfriande på Subkultfestivalens stora scen än de var på den stora scenen på Amphi i fjol. Isaac Howlett hoppar upp på högtalare och poserar större och yvigare. Det är en bra bit kvar till en megaentertainer som Brett Anderson i Suede men Howlett är både porträttlik och på väg ditåt. Vissa låtar är omarrangerade i förhållande till skivorna med bättre driv i bas och trummor. Bredvid mig i publiken står ett vackert par från Hamburg som kört upp till Trollhättan under lördagen och njuter av suverän sång, duggregn och synthvemod i midtempo. (Alexander Johansson)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Karin Park

Karin Park intog stora scenen som en långsmal valkyria med en tyngd i basen som måste ha skrämt fisken i Götaälven. Park var festivalens enda artist med ursnygg scen, coolt designade lampor och ett superprofessionellt scenframträdande. Med håret i en hård knut framförde hon sin lika hårda som konstnärliga electronica parad med magnifika vokalinsatser. Det var som att se Björk på Arvikafestivalen, fast med lite anonymare låtmaterial. (Alexander Johansson)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Priest

Den för vanan trogen maskerade och “anonyma” svenska trion Priest avslutade, omgivna av ett tätt lager av rök, lördagskvällen på Stella-scenen. Priest gjorde ett professionellt och stiligt intryck live när de framförde väl utvalda spår från debutalbumet och med Ghost-bekanta rutinerade medlemmar på scenen och starkt låtmaterial som ständigt bjöd upp till allsång så var det svårt att misslyckas. Trots att jag stundtals tyckte att arrangemangen påminde väl mycket om studiomaterialet så går konserten definitivt till historien som ett av de absolut snyggaste vid årets festival. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Fotogallerier (övriga)

The Exploding Boy – Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

The Exploding Boy – Foto: Patrik Lark (Darklark)

Normoria – Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Övriga akter – Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto) och Patrik Lark (Darklark)

 

 

Den tredje upplagan av Subkultfestivalen, som arrangeras i samarbete mellan Subvox och Arrangörer utan hinder, går av stapeln i Folkets Park i Trollhättan den 15-16 juni.

På scen i år bland andra: Suicide Commando, Karin Park, Noisuf-X, NZ, Empathy Test, Alice in Videoland, The Exploding Boy, Marsheaux, Lucifer’s Aid, Freakangel, Jäger 90, Hante. och Kill the Sleeper.

Jens Atterstrand fick en pratstund med festivalgeneralen Mirre Sennehed.

(Foto: Patrik “Darklark” Lark)

Hej Mirre! Snart är det äntligen dags för Subkultfestivalen igen! Vad har du att berätta inför den tredje upplagan?

– Hej Jens! Oj, det finns så mycket att berätta! I år har vi alkoholtillstånd över hela området, vi har fyllt upp den stora astfaltsytan framför Aura med öltält och en massa uppträdanden och spex, vi har tagit in mer elektroniska genrer samt byggt ut dansbanan (där ölområdet var andra åren) till Helgonscenen egna dansgolv. Vi har gjort otroligt många förbättringar på festivalområdet men även campingen. Dessutom har vi ingått ett viktigt samarbete med konstföreningen Avgrunden och vi kommer kunna se mer konst på festivalen i år, vilket vi tycker är fantastiskt kul!

Utöver den breda och imponerande lineupen – vilka nyheter kan besökarna förvänta sig i övrigt? Några speciella sidoevent och happenings?

– Liksom tidigare år så kommer det arrangeras en Viktoriansk picknick i nära anslutning till festivalen och även den gothiska orgelkonsertern i Svenska kyrkan som varit ett uppskattat programinslag. Men man kommer även kunna gå på venissage då konstföreningen Avgrunden arrangerar detta på Folkets Hus under fredagen. Och på området kommer det vara live-kroppskonst, burlesqueshower och eldframträdanden och massor med spex. Ett helt klart mycket mer fullproppat program i år. Har man VIP-biljett kommer tv-spelshörna, artist-signering och andra roliga saker ingå i upplevelsen på festivalen.

Varför bör alla som gillar synth och annan relaterad alternativ musik besöka Subkultfestivalen?

– Om man saknar Arvikafestivalen och vill ha en utomhusfestival med camping (även om man nödvändigtvis inte bor där hehe) och där olika kulturinslag och musikgenrer möts och bygger broar, så ska man komma på Subkult. Jag själv saknade en mötesplats där inte endast 1 genre spelades, då jag gillar allt från metal, synth till psytrance. Och har man ett kompisgäng med olika musiksmak inom olika subkulturella genrer så är ju Subkult något man borde stötta.

Vad är de viktigaste lärdomarna som ni har tagit med er från de första två åren?

– Vi har lärt oss oändligt mycket! Bland annat att det är svårare än vi trott att locka folk till en småstad i nära anslutning till en storstad. Folk köper inte grisen i säcken samt att folk är inte lika benägna att jobba ideellt som förr i tiden. När Arvika och Hultsfred byggdes upp så skedde det på många eldsjälars driv och engagemang och sponsring. Och sedan har ju ingen i historien levererat den lineupen och den kvalitéten som vi gjort första åren – så det är svårt att veta hur saker och ting går innan man gjort det. Och att utomhusfestival är dyrt – väldigt dyrt – att arrangera. Men vi har också lärt oss hur viktigt en sådan här mötesplats faktiskt är för att uppmuntra och stötta den alternativa scenen att utvecklas och leva vidare.

Vad är dina starkaste minnen från de första två upplagorna och vad ser du själv mest fram emot i år?

– Första året var det ju oturligt att vi tvingades byta datum och krockade med Way Out West, samt att himlen kände för att öppna sig med en ny syndaflod. Men jag minns att alla som besökte vår festival var så optimistiska och hade superkul och var peppande hur som, så det kändes kul. Allt fungerade bra och man kan ju inte rå för vädret. För andra året så var ju festivalen inte längre en “gris i en säck” så bilder och videos från festivalen visade vilket grymt event folk kunde förvänta sig vid ett besök. Och det kändes så himla kul att se kända musiktidningar såsom GAFFA och HYMN skriva positiva saker om festivalen samt att självaste Fredrik Strage lovordade festivalen i Dagens Nyheter. Sånt minns man med glädje och allt hårt jobb blir värt det. Och sen solen! Det fina vädret var väldigt viktigt för andra året så vi fick till den där äkta festivalkänslan!

Mer information och biljetter till festivalen hittar du på www.subkultfestivalen.se. Elektroskull kommer vår van trogen givetvis vara väl representerade på festivalen, hoppas vi ses i Trollhättan i juni!

Liverapport från 2016
Liverapport från 2017

Sjunde upplagan av Bodyfest presenterade Jäger 90, Metroland, Armageddon Dildos, Dive, DAF och Rein på Nalen i Stockholm den 15 oktober.

Patrik Lark (text och foto) och Jens Atterstrand  (text och foto) rapporterar.

 

 

 

 

Det har hänt väldigt mycket sedan Bodyfest inledde sin verksamhet på Klubben i Fryshuset 2010. Arrangemanget har blivit bredare, inte bara när det gäller lineupen, utan även när det gäller tillhörande ingredienser som förfester, DJ:s, försäljning av merchendise och medverkan av andra aktörer som passar på att vara representerade på plats.

Nalens lokaler i Stockholm, där festivalen sedan andra upplagan (2011) huserar, förmedlar nu en ytterst hemmastadd känsla bland besökarna. Bodyfest är en oerhört viktig festival inte bara för scenen i allmänhet utan i synnerhet för representationen av EBM och oldschool-EBM. Den stadigt återkommande publiken från hela landet rankar numera festivalen högt – som ett av de allra viktigaste årliga eventen som erbjuds och för- och efterhandssnacket har på senare år brutit sig fram väldigt tydligt i det stora bruset.

Årets upplaga lockade enligt uppgift drygt 600 personer och genomfördes i vanlig ordning proffsigt och snyggt utan några som helst bekymmer eller förseningar. Alla inblandade skall verkligen ha en stor eloge för att ni ger oss detta varje år och vi på Elektroskull tackar för ännu en väldigt lyckad upplaga! På återseende. (Jens Atterstrand)

(English versions below)

Alot has happened since Bodyfest’s first festival took place at Klubben in Fryshuset back in 2010. The event has become wider, not only in terms of the lineup, but also in terms of the associated ingredients like pre-parties, DJs, sales of merchendise and other actors that takes the oportunity to get represented on the spot.

Nalen’s venues in Stockholm, where the festival have been located since the second edition (2011) now conveys an extremely at ease feeling among the visitors. Bodyfest is a very important festival not only for the scene in general, but in particular for the representation of EBM and oldschool EBM. The constantly revisiting audience from all over the country (and abroad) now ranks the festival highly, as one of the most important annual events offered and the pre- and post-talk regarding the festival has in recent years got louder and louder.

This year’s edition attracted reportedly over 600 people and was executed in the usual professional and neat manner without any problems or delays.

Everyone involved should really take huge credit for giving us this every year and we at Elektroskull.com thank you for yet another very successful edition! Until next time. (Jens Atterstrand)

Jäger 90

EBM-bandet från Rostock klev upp som första band och intog den lilla scenen redan klockan 17:00 på lördagen. Man skulle kunna tro att det så tidigt skulle vara skralt med publik, men icke. Den lilla salen var fyllt till bredden och den som kom sent fick knöka sig in. Den intima scenen passade frontmannen Thoralf Dietrich som hand i handske. Utstyrd i pilotglasögon och smal slips till kortärmad militärskjorta, i bästa Douglas McCarthy-stil, såg han till att få bra fart på publiken. Det blev lite av en chockstart på Bodyfest där Body-Panda-Hanna med kompis drogs upp på scen och även Elektroskulls egna Anders Nord fick ta över mikrofonen och de vokala uppgifterna för ett tag. Det gjorde han med den äran och folk längre bak märkte antagligen inte av det spontana sångarbytet. (Patrik Lark)

The EBM band from Rostock stepped up as the first band and took the small stage already at 17:00 on Saturday. One would think that the early stagetime would be scant with the audience, but It surely wasn’t. The small courtroom was filled to the brim, and the one who came late had to squeeze themselves inside. The intimate scene suited frontman Thoralf Dietrich like a glove. Dressed in aviator glasses and slim tie to go with the military short-sleeved shirt, in the best Douglas McCarthy-style, he made sure to get audience going. It became a bit of a shock start to the festival where Body-Panda-Hanna and her friend was pulled up on stage and then even Elektroskull’s own Anders Nord got to take over the microphone to handle the vocals for a while. He did so with honor and people further back probably didnt even notice the spontaneous vocalist exchange. (Patrik Lark)

Metroland

Metroland – the sound of the underground – är en duo från Belgien som har blivit det självklara substitutet till Kraftwerk när dessa inte gör någon ny musik. Deras referenser till Kraftwerk var så genomgående att vi kan tala om ett tributeband, men med skillnaden att soundet var mer uppdaterat och modernt. De lät lite snällare än sina förlagor och problemet med ett så välpolerat sound som är näst intill instrumentalt är att det lät blir till hissmusik. Jag hade lite svårt att engagera mig i musiken, men noterade att många i publiken hade en avvikande uppfattning. På den stora bildskärmen dominerade förstås olika metro-motiv men också Bauhaus-arktitektur. Snyggt och välproducerat, men någon moshpit blev det förstås inte. (Patrik Lark)

Metroland – The Sound of The Underground – is a duo from Belgium who has become the obvious substitute for Kraftwerk when they do not make any new music. Their references to Kraftwerk were so consistently that we can almost speak of a tribute band, but with the difference that the sound was more updated and modern. They sounded a little kinder than their models and the problem with such a polished sound that is almost instrumental is that it easily become a bit like elevator music. I had some trouble to get involved in the music, but noted that many in the audience had a different view. The big screen was dominated by different metro-styled videos but also some displays of the Bauhaus architecture. Neat and well produced, but didn’t cause any moshpit, ofcourse. (Patrik Lark)

Armageddon Dildos

Bandnamnet låter ytterst perverterat, men bandnamnet kommer av ett smeknamn för interkontinentala ballistiska missiler. Duon startade upp i tyska Kassel redan i slutet på 80-talet, ändå var det nog första gången för många att se dem live i Stockholm. Det var sju år sedan det sist begav sig. På stora scenen bjöd de på en dansant och ganska melodiös EBM, bitvis inte helt olik A Split Second. Frontmannen och tillika grundaren Uwe Kanka var på ett alldeles strålande humör och vi liveplåtisar fick verkligen ducka för hans ballistiska språng över fotodiket till kravallstaketet där han gång efter annan blev ett med publiken. En gladare EBM-kille fick man leta efter, men vi var många som inte förstod särskilt mycket av mellansnacket, trots att han kunde förvånansvärt många svenska fraser. En bra show var det hur som helst och en positiv överraskning för många av oss. (Patrik Lark)

The band name might sound a bit perverted, but the name actually comes from a nickname for intercontinental ballistic missiles. The duo started in Kassel, Germany in the late 80’s, yet it was probably the first time for many visitors to see them live in Stockholm and It was seven years since their last visit. On the big stage, they invited to a danceable and quite melodic EBM, at times not unlike A Split Second. Front man and founder Uwe Kanka was in a very good mood and us photographers surely had to watch out for for his ballistic leaps across the photo pit to the fence where he time and time again became one with the audience. A happier EBM guy is hard to find, but we were many who did not understand much of the talking, although he had learned surprisingly many Swedish phrases. A good show anyway, and a pleasant surprise for many of us. (Patrik Lark)

Dive

Dive är belgaren Dirk Ivens soloprojekt vid sidan av det numera insomnade The Klinik och det hördes, soundet var tämligen snarlikt; hård, aggressiv och minimalistisk EBM i typisk belgisk stil. Dirk Ivens var som vanligt en svart fantom på scenen, saknades bara den vita slaktarmasken från hans andra band. Få frontfigurer inom genren har sådan koreografisk karisma och kan sina moves så väl att det ser coolt ut i varje givet ögonblick. Scenografin var lika minimalistisk som musiken, bara Dirk Ivens och en mikrofon på scen med ett gäng stroboskop i bakgrunden som enda scenljus. Blytungt och näst intill omöjligt att fotografera. Det var ingen lättillgänglig hitmusik som erbjöds, utan kvällens i särklass tyngsta uppträdande. Tillräckligt för att tillfredsställa den mest kräsne och melodihatande industrisynthare. Musiken var som ett fårat betongblock fraktat direkt från Antwerpens bistra hamnområde där Dirk Ivens en gång jobbade. (Patrik Lark)

Dive is the Belgian Dirk Ivens solo project alongside the now rested The Klinik and as it’s heard, the sound was quite similar; hard, aggressive and minimalistic EBM in typical Belgian style. Dirk Ivens was as usual like a black phantom on stage, lacking only the white butcher’s mask from his other bands. Few front figures in the genre has such choreographic charisma and know their moves so well and It looks cool in any given moment. The stage design was as minimalist as the music, just Dirk Ivens and a microphone on stage with a bunch of strobe lights in the background as the only stage lighting, very hard and almost impossible to photograph! This is not easy-listen hit music, but clearly the heaviest and cruelest act of the night. Enough to satisfy the most discerning and melody hatin industrial electroheads. The music was like a furrowed concrete transported directly from Antwerp grim harbor area where Dirk Ivens once worked. (Patrik Lark)

 

DAF

DAF är tveklöst en av de viktigaste pionjärerna inom EBM-genren tillsammans med Front 242. Deras betydelse kan inte nog framhållas så det var logiskt att de äntligen ställde sig på Bodyfest scen som headliners. Vokalisten Gabi Delgado är dessutom en stor scenpersonlighet som alltid är värd att se. Uppträdandet på Bodyfest var inget undantag, det var lika bra som alltid. Gabi Delgado var överallt på scenen, gestikulerade och spände blicken i utvalda personer i publiken och dränkte sig själv i mineralvatten, som han brukar göra. Så har det sett ut sedan jag såg dem första gången på Tinitus Festivalen 2003, om jag minns rätt, och alla gånger där emellan. Även repertoaren är i stort sett densamma. Hade varit kul att bli överraskad med några låtar från “First Step to Heaven” som de konsekvent vägrar spela av någon anledning, låtar som “The Gun” och “Brothers” vore verkligen kul att få uppleva live. (Patrik Lark)

DAF is undoubtedly one of the most important pioneers of the EBM genre together with Front 242. Their importance can not be over emphasized as it was fully logical that they finally got headline Bodyfest. Vocalist Gabi Delgado is also a major stage personality that is always worth watching. His behavior at Bodyfest was no exception, it was as good as always. Gabi Delgado was all over the stage, gesticulating, glaring at selected people in the audience and drowning himself in the mineral, as he usually does. So it has been since I saw them the first time on Tinitus Festival back in 2003, if I remember correctly, and all the times in between, although the repertoire is largely the same. Would have been fun to be surprised with a few songs from “First Step to Heaven” that they consistently refuse to play live for some reason, songs like “The Gun” and “Brothers” would be really fun to experience live. (Patrik Lark)