Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Jacques Lu Cont"

Pet Shop Boys – “Electric”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2LP, Digital
Skivbolag: x2/Kobalt Music Group
Releasedatum: 15 juli 2013
Genre: electropop, electro, synthpop, house, EDM
Producent: Stuart Price
Bandmedlemmar: Neil Tennant, Chris Lowe
Land: England
Recensent: Erik Uppenberg
Köp: TBA

Gnistrar, blixtrar och pulserar av dansgolvsglädje

I höstas kom Pet Shop Boys elfte studioalbum ”Elysium”. Låtarna var ovanligt lugna (läs tråkiga) och melodierna återhållna (läs dåliga). Tonen var eftertänksam, tillbakablickande och bitterljuv (läs bitter). En vuxen och mogen skiva, tyckte vissa, trött och håglös sade de flesta. Texterna var i vanlig ordning smarta, men pop utan starka melodier faller ändå platt.

Dessutom: Kokett introspektion kring den egna karriären är inget som Neil Tennant vanligen ägnar sig åt – hans texter brukar vara personliga men inte privata. Men denna gång var det vad vi bjöds. Tillsammans med en rad konstnärligt och kommersiellt misslyckade singelsläpp var det oroande tecken. ”Elysium” kändes på många sätt som ett avsked.

I efterhand visar det sig att det enda de tog farväl av var EMI/Parlophone, skivbolaget de legat på under nästan hela sin karriär, och startade eget. Mindre än ett år senare är duon tillbaka med ett starkt upptempoalbum som rakt igenom gnistrar, blixtrar och pulserar av både skaparglädje och självförtroende.

Jag påstår inte att ”Electric” är orkesterns bästa skiva (det är enligt mig ”Very”, som ”Electric” är ett slags uppföljare till) men den är på åtminstone två sätt den allra jämnaste. Dels är de nio spåren av genomgående hög klass. Dels är det ett rent dansgolvsalbum, från början tydligen något av ett sidoprojekt för Chris Lowe. Som upptempokille uppskattar jag att vi denna gång inte behöver utstå en enda ballad.

Efter återhållna ”Behaviour” (1990) kom rytmiska ”Very” (1993). Mörka ”Fundamental” (2006) följdes av positiva ”Yes” (2009). Pet Shop Boys skivor tillkommer vanligen som en reaktion på den föregående. Så alltså även denna gång.

Pensionen verkar fjärran för Neil Tennant, just fyllda 59, inte bara för att den nya skivan känns så vital. ”Electric” sägs också vara första albumet i en trilogi gjord i samarbete med nye producenten Stuart ”Jacques Lu Cont” Price. En stor del av äran ska förmodligen tillskrivas honom. Price är mannen bakom electroakterna Les Rythmes Digitales och Zoot Woman, men är numera kanske mer känd som stjärnproducent med Madonna, New Order och The Killers på cv:t.

Många nutida synthband sitter fast i enahanda dunka-dunka, oavsett om de gör EBM, synthpop eller futurepop. De har mycket att lära av hur Stuart Price och Pet Shop Boys snickrar sina danslåtar på ”Electric”. Varje enskild låt genomgår olika temposkiften, taktbyten och byter till och med genre under gång. Så gott som alla låtarna byggs skickligt upp för att stegras mot en euforisk peak någonstans mot slutet.

Det gäller exempelvis ”Inside a Dream”, ”Vocal”, ”Bolshy” och den hjärtskärande vackra Bruce Springsteen-tolkningen ”The Last to Die”, en antikrigslåt som Pet Shop Boys verkligen gör till sin. För att travestera Laibach: Pet Shop Boys gör inte covers, de gör nya original.

Under sin 30-åriga karriär har Pet Shop Boys aldrig varit drivande i populärmusikens utveckling, de har ”bara” varit en skicklig poporkester som tänjer på gränserna för vad kommersiell musik kan handla om. Men som de gaydiscokillar de är, har Tennant och Lowe alltid haft en tå på dansgolvet och ett finger i luften för att känna vad som gäller för tillfället.

Ibland har de följt trenderna, som på sina remixskivor kallade ”Disco”. Ibland har de agerat på tvärs med tidsandan, som när de släppte relativt gitarrintensiva ”Release” mitt under electroclash-eran (2002). Ibland har de gjort både och. Technoinfluenserna på ovan nämnda ”Very” låg förvisso i tiden, men i övrigt var skivan och dess videor en reaktion på grungen.

Den här gången får vi en hel provkarta över de senaste tre decenniernas genrer inom elektronisk dansmusik. Ofta betas flera olika ljudbilder och rytmer av inom en och samma låt. Här hittar vi house, såväl klassisk pianohouse (”Bolshy”) som nutida stekardito (”Vocal”). Italodisco: ”Axis”. Hi-NRG: ”Axis” och ett parti av ”Inside a Dream”. Hip-hop: ”Thursday”. På ”Shouting in the Evening” testar de dubstep, eller kanske snarare gubbstep?

De senaste åren har Pet Shop Boys misslyckats med att ta sig upp på topplistorna. Kanske har det fått dem att slappna av och våga mer. Experimentera med genrer, släppa näst intill instrumentala ”Axis” som första singel, ge ut ett nytt album mindre än ett år sedan den förra.

Då har jag inte ens nämnt skivans bästa låt, ”Love is a Bourgeois Construct”. I låten samplas filmkompositören Michael Nyman, som i sin tur lånat av 1600-talskompositören Henry Purcell. Det är inte första gången på senare år som Pet Shop Boys snattar från klassisk musik – ett tidigare exempel är ”All Over the World” från ”Yes”. Även om det är viss Magnus Uggla-varning på detta grepp, så är det effektivt. Särskilt när man fläskar på med allt annat än minimalistiska bakgrundskörer.

Den euforiska four-on-the-floor-danspopen och textens ironiska humor kontrasteras med den rörande hjärtesorgen hos berättarjaget som lämnats av sin älskade, tröstar sig med sin gamla marxistiska kurslitteratur och intalar sig att kärlek ändå bara är ”en borgerlig konstruktion”. Återigen prövar Pet Shop Boys gränserna för hur många lager av motstridiga känslor, budskap och intertextuella referenser man kan pressa in i en enda simpel discodänga.

Love is a Bourgeois Construct” är en blivande Pet Shop Boys-klassiker, och albumet ”Electric” ett rungande styrkebesked från en av världens genom tiderna bästa popgrupper.

Tracklist

01. Axis (05:33)
02.
Bolshy (05:45)
03.
Love is a Bourgeois Construct (06:42)
04.
Fluorescent (06:17)
05.
Inside a Dream (05:38)
06.
The Last to Die (04:13)
07.
Shouting in the Evening (03:36)
08.
Thursday (featuring Example) (05:03)
09.
Vocal (05:35)

Depeche Mode – “Remixes 2: 81-11”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: 3CD
Skivbolag: Mute Records, EMI
Releasedatum: 8 juni 2011

Genre: Electronic

8/10

Skrämmande bra på sina ställen

Med trettio år som aktiva behöver väl knappast Depeche Mode någon större presentation. I och med sitt jubileum släpper de en supersaftig remixsamling bestående av tre skivor med totalt 38 olika remixar av synthmästarnas hits genom åren. Allt från Time Simenon och Mark Saunders remix av “Strangelove” från 1988 till Röyksopps årsfärska remix av “Puppets” har packats ihop och presenteras snyggt.

Det allra mest intressanta med “Remixes 2: 81-11” är förstås Vincent Clarkes och Alan Wilders respektive bidrag där vi får en aning om hur Depeche Mode hade kunnat låta idag ifall de inte hade lämnat bandet. Utan någon större överraskning är det ett mer elektroniskt, mörkare och synthigare Depeche som framställs i Clarkes utmärkta remix av “Behind The Wheel”. Det kanske färgas av någon sorts nostalgi men det är skrämmande spännande att höra hur bra ett synthigare och mer elektroniskt Depeche Mode hade kunnat vara, även om det här blir lite väl klubbigt. (fortsättning nedan)

Wilder har remixat “In Chains” från senaste plattan “Sounds of the Universe”, en i sitt orignal ganska platt låt som jag tycker fick oförtjänt mycket uppmärksamhet i jämförelse med andra bättre spår från albumet. Nu tuggar låten mer taggtråd och känns mer spännande. Det dovare soundet som Wilder för med sig får mig att önska att hela “Sounds of the Universe” hade låtit likadant. Vi kanske hade kunnat få en ny “Sounds of Faith and Devotion”.

I övrigt är “Remixes 2: 81-11” en presentation över Depeche Modes unika låtmaterial där det mesta har elektrifierats och speedats upp. Sverigebekantingar som Eric Prydz och Peter, Bjorn & John har bidragit liksom norska Röyksopp. The Stargate (Rob Fabrie) levererar för övrigt en av de bästa remixarna på albumet i och med sitt arbete med “Personal Jesus”.

Sett till hur Depeche Mode har utvecklats och vandrat genom genres sen tidigt 80-tal kan jag inte förneka att det känns rätt så fantastiskt att få höra Depeche på det här sättet. Nämnda The Stargate, Vince Clarke, Jacques Lu Cont och Roland M. Dill är några av de som lyckats bäst och har skapat ett Depeche Mode som jag villigt kan erkänna att jag drömt våta drömmar om.

// Joakim Holfve, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist

CD1:

  1. Dream On – Bushwacka Tough Guy Mix (2001)
  2. Suffer Well – M83 Remix (2006)
  3. John The Revelator – UNKLE Reconstruction (2006)
  4. In Chains – Tigerskin’s No Sleep Remix (2011)
  5. Peace – SixToes Remix (2009)
  6. Lilian – Chab Vocal Remix Edit (2006)
  7. Never Let Me Down Again – Digitalism Remix (2006)
  8. Corrupt – Efdemin Remix (2009)
  9. Everything Counts – Oliver Huntemann And Stephan Bodzin Dub (2006)
  10. Happiest Girl – The Pulsating Orbital Vocal Mix (1990)
  11. Walking In My Shoes – Anandamidic Mix (1993)
  12. Personal Jesus – The Stargate Mix (2011)
  13. Slowblow – Darren Price Mix (1997)

CD2:

  1. Wrong – Trentemøller Club Remix (2009)
  2. World In My Eyes – Dub In My Eyes (1990)
  3. Fragile Tension – Peter Bjorn and John Remix (2009)
  4. Strangelove – Tim Simenon/Mark Saunders Remix (1988)
  5. A Pain That I’m Used To – Jacques Lu Cont Remix (2005)
  6. The Darkest Star – Monolake Remix (2006)
  7. I Feel You – Helmet At The Helm Mix (1993)
  8. Higher Love – Adrenaline Mix Edit (2004)
  9. Fly On The Windscreen – Death Mix (1985)
  10. Barrel Of A Gun – United Mix (1997)
  11. Only When I Lose Myself – Dan The Automator Mix (1998)
  12. Ghost – Le Weekend Remix (2009)

CD3:

  1. Personal Jesus – Alex Metric Remix Edit (2011)
  2. Never Let Me Down Again – Eric Prydz Remix (2011)
  3. Behind The Wheel – Vince Clarke Remix (2011)
  4. Leave In Silence – Claro Intelecto ‘The Last Time’ Remix (2011)
  5. In Chains – Alan Wilder Remix (2011)
  6. When The Body Speaks – Karlsson And Winnberg Remix (2011)
  7. Puppets – Röyksopp Remix (2011)
  8. Tora! Tora! Tora! – Karlsson And Winnberg (from Miike Snow) Remix (2011)
  9. Freestate – Clark Remix (2011)
  10. I Want It All – Roland M. Dill Remix (2011)
  11. A Question Of Time – Joebot Presents ‘Radio Face’ Remix (2011)
  12. Personal Jesus – Sie Medway-Smith Remix (2011)