Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Invisible"

Neuroticfish – “Antidoron”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD**, Digital
Skivbolag: No Ordinary Records
Releasedatum: 14 december 2018
Genre: Futurepop, Synthpop
Bandmedlemmar: Sascha Mario Klein, Henning Verlage
Land: Tyskland
Recensent: Alexander Johansson

 

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsBandcampSoundcloudYoutube

(English version below)

En nattmacka för fina fisken

Antidoron är Neuroticfishs mörkaste album. Första singeln “Hysteria” handlar om mental ohälsa och självmordstankar. I Sverige tog lite drygt 1 500 människor sitt liv i fjol och ytterligare nära 8 000 försökte. Kanske är det för att han inte har engelska som förstaspråk som låtskrivaren Sascha Mario Klein vågar och kan vara så saklig och direkt. (Angreppssättet, ur ett svenskt synthperspektiv, påminner om The Mobile Homes som på sina första två skivor på ett låtsat enkelt och samtidigt urstarkt sätt avhandlade stora frågor, t ex hustrumisshandel och miljöförstöring i “Afraid”, depression i “Lost the Lust” och ensamhet i “I’ll Never Find Anyone”.)

Klein sjunger på “Hysteria”, naket och trovärdigt:

Hate – I can embrace it
Pain – I’m sure I’ll face it
To give what’s left inside
leads to suicide

Flera låtar på albumet handlar om samma ämne, t ex mollstämda “Walk Alone” med dess fina överstämma, fina balladen “Lovely Walls” och avslutande “Invisible” som handlar om att uppmärksamma medmänniskor. Neuroticfish skrev på Facebook när Hysteria-videon lanserades att ämnet låg dem nära hjärtat. I samma post uppmanar de olyckliga medmänniskor att vända sig till suicidpreventiva instanser och inte låta det gå för långt.

Albumet börjar stilla med mäktiga “Colourblind” och “Walk Alone” och det är först med upptempo-låten “Fluchtreflex” som det börjar ta sig och Neuroticfish visar sin storhet och osvikliga förmåga att kombinera synthpop med techno. Låten har en ljus, fin och ettrig melodislinga som snabbt sätter sig. Det är en av årets finaste futurepoplåtar. “Honesty” är tyvärr mer tjatig än bra. “Hold of Me” är en riktig höjdare med en vacker och smart basgång och snygga cut-up röster. “What is Wrong” har ett fint driv och suggestiv överstämma. Ljudbilden är som vanligt oantastlig. Neuroticfish levererar.

Det heliga brödet Antidoron når inte riktigt upp till Michelinklassmackan Gelb (2005) men albumet är i stort sätt lika bra som förra albumet A Sign of Life (2015). Det är futurepop av absolut världsklass. Antidoron gick direkt in på förstaplatsen på DAC-listan (Deutsche Alternative Charts). Där kommer den att ligga ett tag.

Bästa låtar: “Fluchtreflex”, “Hold of Me” och “What is Wrong”

Tracklist

01. Colourblind (04:00)
02. Walk Alone (04:40)
03. Fluchtreflex (04:54)
04. I Am Here (05:12)
05. Hysteria (04:48)
06. Honesty (05:15)
07. Challenge You (04:32)
08. Lovely Walls (04:32)
09. Hold Of Me (04:37)
10. What Is Wrong (04:09)
11. Fail To Disagree (05:33)
12. Invisible (04:31)
13. Dots (03:37) **
14. Hysteria (Alternative) (05:44) **

(English version below)

The best fish around goes darker

Antidoron is Neuroticfish’s darkest album. The first single “Hysteria” is about mental illness and suicidal deliberations. In Sweden with 10 million inhabitants, more than 1 500 persons took their own lives in 2017, and almost 8 000 persons tried to. Songwriter Sascha Mario Klein has a very direct and objective way of dealing with these subject matters, perhaps because he does not have English as his native language? From a Swedish perspective, this approach reminds me of Swedish synth band The Mobile Homes and their first two albums from the early 90’ties where they, in a very simplistic manner dealt with e.g. wife batting and pollution in “Afraid”, depression in “Lost the Lust” and loneliness in “I’ll Ever Find Anyone”. Klein sings in “Hysteria”, naked and believable;

Hate – I can embrace it
Pain – I’m sure I’ll face it
To give what’s left inside
leads to suicide

There are more songs on the album that is about the same subject, e.g. minor tuned “Walk Alone” with a fine bright pitch, the charming ballad “Lovely Walls” and the last song “Invisible” with the emphasis on attention towards fellow creatures. When the Hysteria-video was released Neuroticfish wrote in a Facebook post about suicide prevention and that nobody should go that far and reach for help. The mental illness subject lay them close to the heart.

The album starts with mighty “Colourblind” and “Walk Alone” and it is first with the third song “Fluchtreflex” when Neuroticfish shows their greatness and unavoidable ability to combine uptempo techno with synth pop. The song has a bright, fine and fiery melody that is very catchy. It is one of the best futurepop songs of 2018. Honesty is nagging and could be the weakest track. “Hold of Me” is a beautiful song with clever bass and neat cut-up voices. “What is Wrong” has a powerful beat and suggestive choir.

Neuroticfish delivers once again with the Antidoron album and the soundscape is rich and powerful in the way we appreciate with them. Unfortunately, this holy antidoron bread does not reach the Michelin culinary sandwich standards that Gelb did in 2005. But it is equal to the prior album A Sign of Life (2015) which means world-class futurepop. Antidoron entered in the first place directly in the DAC list (Deutsche Alternative Charts), it will stay there for some time.

Best songs: “Fluchtreflex”, “Hold of Me” and “What is Wrong”

Pet Shop Boys – “Elysium”

Tags: , , , , , , , , , ,


Format: (Album), CD, 2CD**, Vinyl, Digital
Skivbolag: EMI/Parlophone
Releasedatum: 7 september 2012
Genre: Pop, Electropop, Synthpop
Recensent: Erik Uppenberg

En oförsvarligt slapp samling sånger

Den här skivan har märkligt nog hyllats av flera recensenter, som mogen, lågmäld och modig. Själv tycker jag att adjektiv som tråkig, sömnig och slapp ligger närmare till hands. Det är faktiskt så pass illa att jag inför denna recension aktivt drar mig för att lyssna på ”Elysium”. Sämre omdöme kan Pet Shop Boys knappast få av ett troget fan.

Trots att förstasingeln ”Winner” är lättnynnad, nådde den endast 86:e plats på den brittiska topplistan. För en grupp som under sina omkring 50 (!) singlar i princip har abonnerat på topp-20, är det en placering som är lika katastrofal som välförtjänt. ”Winner” följer minsta motståndets lag; en till både text och melodi banal landslagslåt släppt i OS-tider. ”Winner” sammanfattar mycket av det som Pet Shop Boys själva alltid velat definiera sig mot: den kommersiella popmusikens ytlighet, dess cyniska uttänkthet, dess brist på hjärna och ambitioner.

Kommande andrasingeln ”Leaving” har tydligen hälsats av vissa fans som en ny ”Being Boring”. Hur? Varför? Vadfalls? Det är närapå som att, tja,  jämföra ”Citizen Kane” med ”Sean Banan inuti Seanfrika”.

Allt är förstås inte nattsvart. Pungsparkar mot självgoda artistkolleger och självutnämnda världsförbättrare är ett tema som Pet Shop Boys tidigare ägnat sig åt med infam njutning: I ”How Can You Expect to be Taken Seriously?” (1990) smädades Bono, eller om det kanske var Sting. ”The Former Enfant Terrible” (2009) gav Sir Mick Jagger vad han förtjänar. Här kommer ännu ett exempel: ”Ego Music”, inte en särskilt stark låt, men en textmässigt underhållande känga mot uppblåsta och självgoda mediafenomen.

Sent på skivan kommer ”Give it a Go”, ”Memory of the Future” och ”Love Boat”-pastischen ”Requiem in Denim and Leopard Skin”, låtar som varit fungerande mellanspår på en Pet Shop Boys-skiva av normal standard. Här står låtarna i stället ut som de enda acceptabla i en medioker samling utan en enda av de fullträffar duon vanligen lyckas spetsa sina skivor med. (fortsättning nedan)

Pet Shop Boys har tagit som vana att släppa sina album även i en generös dubbelversion i begränsad upplaga. Bonusskivan ** brukar innehålla helt nya låtar, samarbeten med andra artister eller remixade versioner av låtar från huvudskivan. Förra albumet ”Yes” (2009) ackompanjerades exempelvis av bonusskivan ”Etc” med ambitiösa dubversioner av ett flertal spår och en stark duett med Philip Oakey från The Human League. Även på denna punkt brister ”Elysium”, då bonusskivan ** denna gång helt enkelt utgörs av instrumentalversioner av låtarna.

Titeln ”Elysium” (dödsriket i grekisk mytologi) har tillsammans med vissa av låtarnas teman och titlar (”Leaving”, ”Requiem in Denim and Leaopardskin”) fått många att spekulera i att detta skulle vara Pet Shop Boys svanesång och sista riktiga albumsläpp. Jag tror och hoppas att så inte är fallet. Det skulle vara ett ovärdigt farväl, och enligt en intervju i gaymagasinet Attitude har Pet Shop Boys redan material till en mer dansant skiva planerad till 2013.

God popmusik sätter sig sällan direkt, utan växer med tiden. Det gällde ”Release” från 2002, den – för att vara Pet Shop Boys – ovanligt gitarrintensiva skiva som hittills räknats som duons svagaste. Det är möjligt att även ”Elysium” i någon mån tar sig, efter det att den värsta besvikelsen har lagt sig. Men jag är tveksam.

Ska du bara lyssna på en Pet Shop Boys-skiva i år, är det den överlägsna B-sidessamlingen ”Format från i våras som du ska låna ditt öra. ”Elysium” framstår vid en jämförelse som en oförsvarligt svag samling sånger. Och som Pet Shop Boys sämsta skiva.

Tracklist

  1. Leaving  3:47
  2. Invisible  5:02
  3. Winner  3:46
  4. Your Early Stuff  2:32
  5. A Face Like That  5:02
  6. Breathing Space  5:07
  7. Ego Music  3:04
  8. Hold On  3:16
  9. Give It a Go  3:52
  10. Memory of the Future  4:28
  11. Everything Means Something  4:46
  12. Requiem in Denim and Leopardskin  5:45

Tracklist Bonus Disc

  1. Leaving (Instrumental)  3:47
  2. Invisible (Instrumental)  5:02
  3. Winner (Instrumental)  3:46
  4. Your Early Stuff (Instrumental)  2:32
  5. A Face Like That (Instrumental)  5:02
  6. Breathing Space (Instrumental)  5:07
  7. Ego Music (Instrumental)  3:04
  8. Hold On (Instrumental)  3:16
  9. Give It a Go (Instrumental)  3:52
  10. Memory of the Future (Instrumental)  4:28
  11. Everything Means Something (Instrumental)  4:46
  12. Requiem in Denim and Leopardskin (Instrumental)  5:45

Pet Shop Boys – “Winner”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (EP), CD, Digital, Spotify
Skivbolag: EMI/Parlophone
Releasedatum: 6 augusti 2012
Genre: Pop, Electropop, Synthpop
Recensent: Erik Uppenberg

Tunn EP ett oroande smakprov inför elfte albumet

Slut på idéer eller en tillfällig formsvacka? Förra Pet Shop Boys-singeln var den enligt mig tunnaste de någonsin gett ut: ”Together”, från hit-samlingen ”Ultimate”. Och förra fullängdaren – låt vara ingen riktig Pet Shop Boys-skiva – var ett experimentellt balettsoundtrack som inte står på egna ben eller är njutbart utanför själva föreställningen: ”The Most Incredible Thing” (2011).

Pet Shop Boys nya singel ”Winner” låter som en tunn uppföljar-hit från något irriterande pojkband, eller som en ratad officiell låt till något av sommarens sportevenemang, fotbolls-EM och OS. Vilket, om jag tänker efter, inte är omöjligt att det faktiskt är.

Pet Shop Boys singlar brukar bjuda på bonuslåtar som i sig själva ofta är små mästerverk. Men inte heller de tre övriga spåren, som gör ”Winner” till en fullständig EP, övertygar. Bäst är småtjusiga ”Into the Woods”, en symfonisk historia där Sparks möter KraftwerksTour de France”.

Tillsammans med ett annat spår som släppts med tillhörande video, den atmosfärstarka men melodisvaga ”Invisible”, bådar detta mindre gott inför orkesterns förestående elfte album. Har världens främsta elektroniska duo tappat omdömet? Neil Tennant tycker själv att ”Together” är bland de bästa singlar Pet Shop Boys släppt, vilket får mig att undra. Hur det egentligen står till får vi veta när ”Elysium” släpps i början av september.

Tracklist

  1. Winner  3:48
  2. A Certain “Je ne sais quoi”  4:58
  3. The Way Through the Woods (Long Version)  5:42
  4. I Started a Joke  3:17