Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Interplay"

John Foxx and The Maths – “Interplay” + “The Shape of Things”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album), CD, Digital
Skivbolag: Metamatic
Releasedatum: 21 mars 2011
Genre: Electropop, Minimal Wave
Recensent: Maria Molinder

 

 

 

Analogsynthorgie med dansgolvsambition

Den forne Ultravox-sångaren John Foxx har de senaste åren varit mer produktiv än någonsin. I olika konstellationer har han släppt skiva efter skiva. På de två senaste skivsläppen från i vintras har han tagit hjälp av musiknördkollektivet The Maths. Som alltid är skivorna förpackade i vackra stilistiska omslag, denna gång designade av Barnbrook. The Maths består förutom av John Foxx huvudsakligen av analogsynthentusiasten Benge (Ben Edwards), som har en maskinpark som kan ge vilken synthnörd som helst våta drömmar. De två övriga medlemmarna (endast live) är Serafina Steer och Hannah Peel (som är känd för att ha gjort speldoseversioner av gamla klassiker såsom ”Blue Monday”).

Det musikaliska hantverket är genomgående utomordentligt. Det är uppenbart att kärleken till maskinerna och ljudbilden ständigt är närvarande och inga halvmesyrer tillåts. Den första av de två skivorna, ”Interplay”, är en traditionell platta, medan ”The Shape of Things” är ett hopkok av de goda resterna. Detta gör att den andra skivan inte riktigt håller ihop, men är ändå mer spännande än den första. Tematiken är inte ny. Motorvägarna, storstaden och de surrealistiskt klaustrofobiska scenerna är fortfarande närvarande. Inspirationen har hämtats från alla delar av Foxx drygt trettioåriga solokarriär: Minimalismen från debutskivan ”Metamatic”, det svulstigt melodiösa från 80-talsskivorna, ambienten från ”Cathedral Oceans” samt danstakterna från 2000-talets skivor. Men allt detta har fått en tätare, modernare ljudbild.

”Interplay” är en traditionell fullängdare med många upptempospår som gott och väl platsar på dansgolvet. Skivan inleds med den kaotiska ”Shatterproof”. Det är en explosion av tunga synthriff och sjuder av leklust. Min absoluta favorit är ”Catwalk” med sina mullriga sågtandssynthar och härliga gung. Det är svårt att stå still när man hör den. Titelspåret är betydligt lugnare med fantastisk ljudbild. På surrealistiska ”Watching a Building on Fire” har Foxx tagit in Mira Aroyo från Ladytron på sång. Det är ett lyckat grepp att få med lite kvinnlig sång som vackert bryter av mot Foxx säregna röst. Överlag är det en välgjord skiva med många trevliga överraskningar.

Format: (Album), 2CD, Digital
Skivbolag: Metamatic
Releasedatum: oktober 2011
Genre: Electropop, Minimal Wave
Recensent: Maria Molinder

 

Dubbel-cd:n ”The Shape of Things” är en vidareutveckling av ”Interplay”. På första skivan samsas en brokig skara låtar med olika ljudbilder och tempo. Intuitivt känns det som om de gjorde denna skiva för att slippa kassera låtarna som inte fick plats på ”Interplay”, vilket var ett mycket bra drag, det är här man hittar godbitarna. Skiva nummer två innehåller mestadels remixer. ”Rear-View Mirror” är smäktande och symfonisk, ”September Town” är funkig och ”Invisible Ray” har tydliga drag av ambient. Att alla dessa samsas på samma platta kan kännas spretigt, men å andra sidan lyssnar man sällan på en hel skiva nuförtiden. Det blir mindre förutsägbart och mer intressant för oss musiknördar. Personligen tycker jag sällan att remixer tillför något till originalspåren, men Xeno & Oaklander ploppar till ”Evergreen” till ett fantastiskt dansspår. Originalet kan kännas lite för smetigt trots att melodin klistrar sig fast ett bra tag efteråt. ”Shatterproof (Wrangler Mix) är om möjligt ännu mer brutal än originalet. Den enda låt på skiva nummer två som inte är en remix är ”Where You End and I Begin”. Här har man tagit hjälp av Tara Busch. Det är ett vackert men tråkigt spår som egentligen inte tillför något extra.

“Interplay” och “The Shape of Things” har varit efterlängtade. Det är för första gången på 30 år som John Foxx så tydligt flirtar med ljudbilden han skapade på den klassiska debutskivan ”Metamatic”. Analogsyntharna står i fokus. Här har vi en man som kan göra det han vill. Han behöver inte bevisa något för någon. Det är så nördigt och så bra att jag önskar att jag hade ett skägg att klia. Den gamla fanskaran är trogen samtidigt som den nya hipsterpubliken har hittat honom. Det måste svida ordentligt för hipstern att för en gångs skull ligga trettio år efter. Fotnot: För den som är intresserad av att se John Foxx and The Maths live så bör man åka till London den 5 september då en engångskonsert kommer att ges.

Tracklist “Interplay”

  1. Shatterproof  4:23
  2. Catwalk  5:03
  3. Evergreen  4:17
  4. Watching a Buildning On Fire  4:50
  5. Interplay  2:39
  6. Summerland  4:47
  7. The Running Man  3:25
  8. A Falling Star
  9. Destination  4:45
  10. The Good Shadow  3:55
  11. September Town (Final Master)  3:52  ***
  12. Vapur Trails (Final Master)  4:34 ***

*** Levereras på “Tour Edition”

Tracklist “The Shape of Things” CD 1

  1. Spirus  1:22
  2. Rear-View Mirror  4:56
  3. Talk  2:55
  4. Psytron  0:41
  5. September Town  3:50
  6. Unrecognised  3:49
  7. Modreno  1:58
  8. Falling Away  5:20
  9. Invisible Ray  2:48
  10. Vapur Trails  4:33
  11. Buddwing  1:12
  12. Tides  3:59
  13. Astoria  0:47
  14. The Shadow of His Former Self  3:25

CD 2

  1. Evergreen (Radio Mix)  3:26
  2. Shatterproof (Wrangler Mix)  4:45
  3. Where You End and I Begin  (feat. Tara Busch)  5:02
  4. Summerland (Belbury Poly Mix) 5:42
  5. The Good Shadow (Tim “Love” Lee Mix)  4:45
  6. Watching a Buildning Burning (Greyed Out Mix)  5:35
  7. Interplay (Grayed Out Mix)  5:43
  8. Evergreen (Xeno & Oaklander Mix)  4:18

John Foxx and The Maths följer upp

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Knappt ett år har passerat sedan John Foxx and The Maths släppte förra årets rosade album “Interplay”, men redan i slutet av oktober följde man upp med “The Shape Of Things”.

Inpelningarna och slutmixen av “The Shape Of Things” är gjorda i Benge’s Studio i London och är laddad med retrodoftande analogsynthar och trummaskiner. Utöver detta en låt där med John Foxx själv på gitarr.

Det nya albumet levererar en ny experimentell touch till den redan klassiska Foxx-ljudbilden, som man på det nya albumet länkar samman via en lång serie av instrumentalspår.

“The Shape Of Things” kommer nu även (utöver den tidigare släppta tvådiscutgåvan) i en ny enkeldiscutgåva med 16 spår, inklusive en ny version av “Talk” med nya ljudpålägg och ett gästspel på sång av amerikanen Mathew Dear. Utöver detta även den exklusiva bonuslåten “Where You End And I Begin” med gästspel av Tara Busch, som tidigare släpptes på bonusdiscen till tvådiscutgåvan.

Dem nya versionen av “Talk” kommer även inkluderas på en EP som landar senare under våren.

Den mångfcetterade John Foxx är för de flesta mest känd som en av originalmedlemmarna i brittiska Ultravox på sjuttiotalet och har utöver detta samarbetat med en rad olika artister genom åren. Bland annat Brian Eno, Xeno & Oaklander, The Soft MoonConny Plank, Paul Daley (från Coctau Twins), Robin Guthrie och fimregissören Alex Proyas.

“The Shape Of Things” (enkeldiscutgåva) släpps den 19 mars via Metamatic.

Tracklist

  1. Spirus
  2. Rear-View Mirror
  3. Talk
  4. Psytron
  5. September Town
  6. Unrecognised
  7. Modreno
  8. Falling Away
  9. Invisible Ray
  10. Vapour Trails
  11. Buddwing
  12. Tides
  13. Astoria
  14. The Shadow Of His Former Self
  15. Talk (Beneath Your Dreams) Featuring Matthew Dear
  16. Where You End And I Begin Featuring Tara Busch

Erik Uppenberg sammanfattar 2011

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Bästa synthpop/futurepop/electropop

Det elektroniska året bjöd på en rad starka popalbum, från “Credo” av Sheffield-veteranerna i The Human League till nutida svenska duor som The Sound of Arrows samt Rebecca & Fiona. Här tänker jag dock hylla ett möte mellan en annan legendar och några yngre förmågor. Eftersom den inte recenserats, tar jag tillfället i akt att puffa för John Foxx and The Maths album “Interplay” – en sprakande skiva som det slår analoga gnistor om.

Futurepop vet jag inget om (läs: vill inte veta något om), så den genren väljer jag bort.

Bästa EBM/body/oldschool

Stockholmsduon The Pain Machinery hade ett produktivt år och släppte två skivor med kompromisslöst bodysväng, inspirerat av bland annat acid house och new beat. Så här kunde EBM låta under det sena 1980-talet, innan dagens stelbenta retroregler var satta. Remixskivan “Auto Surveillance” var mer i min smak än den egentliga fullängdaren ”Surveillance Culture”.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Pass.

Årets bästa singelsläpp

…är inte lätt att utse. Vissa av de singelspår jag lyssnat mest på kom ut redan 2010, som “Hello” av Martin Solveig feat. Dragonette, “Undesired Isolation” med Kaos! och Austras häxhousedänga “Beat and the Pulse”. Smakproven från Maison Vagues och Henric de la Cours bägge debutalbum, “Synthpop’s Alive” respektive “Dogs”, släpptes aldrig formellt som singlar. Jag väljer också helst något fräschare än The Human League (“Never Let Me Go”), Lustans Lakejer eller för den delen Ladytron (“Ace of Hz” eller “White Elephant”) och Yelle (“Que veux-tu”), trots att de alla släppte bra singlar. Tar jag något med Rebecca & Fiona blir jag väl lynchad av våra läsare. Säkert har jag glömt några låtar också. “Skeleton” av The Good Natured, kanske? Nej, i en jämn kamp så drar jag till med “Sets & Lights” av Xeno & Oaklander.

Årets största besvikelse

Årets bägge stora festivaler med synthinriktning, Arvikafestivalen och Stockholm Goes Alternative, ställde bägge in. Särskilt i SGA-fallet var en amatörmässig festivalledning och inkompetenta ekonomiska glädjekalkyler bidragande orsaker. Även Hultsfredsfestivalens konkurs året fore spelar in. Festivalsverige har fått dåligt rykte – kommer långväga artister våga låta sig bokas i framtiden? Samtidigt har pålitliga arrangörer som Tinitus tröttnat på den ekonomiska osäkerhet och den enorma arbetsbörda som en festival innebär. Bodyfest kämpar på, men under den överblickbara framtiden tycks det som om svenska synthare får åka till Tyskland för att besöka en större festival inom den egna nischen. Hårdrockare, ibland avundas jag er!

Bästa konsertupplevelse

Ett av årets märkligaste och bästa musikminne står en av landets minsta festivaler för. Halvhemliga Kalabalik på Tyrolen lockade något hundratal besökare till den småländska obygden. I en bedagad men magisk och helt oemotståndlig folkparksmiljö (dansbanan på Tyrolen heter “Joddelero”!) kunde vi se Ekobrottsmyndigheten härja, 64Revolt blippa, Position Parallèle ploppa och Jemek Jemowit stylta omkring i bjärt träningsoverall och pumps, medan han tvångsmatade en uppstoppad räv med Jägermeister. Missa inte 2012 års upplaga, då bland andra Henric de la Cour, Agent Side Grinder, Tobias Bernstrup och Petra Flurr kommer att uppträda.

Bästa klubbupplevelse

Club Ultrafoxx hittade ett tillfälligt hem på queera Högkvarteret på Södermalm i Stockholm. Det blev en minnesvärd kväll inte minst för att André Thelénius från Marina Siertis och jag själv – med bar överkropp – försökte hetsa massorna till synthallsång. Hur mycket jag än skulle vilja hävda att detta var kvällens höjdpunkt, så nödgas jag erkänna att Trans-X utgjorde huvudakt. Tyvärr har Högkvarteret nu lämnat sin stämningsfulla lokal med dess Twin Peaks-röda sammetsdraperier, och Ultrafoxx är åter en husvill klubb.

Bästa nykomling

Mirrors, Maison Vague och Marilyn and the Rogue är några av de debutanter som gjorde bra ifrån sig under året. Men vem ska man välja? Och vad är en nykomling? Rent formellt debuterade Henric de la Cour under året, trots sin gedigna karriär i Yvonne och Strip Music. Även filmauteur-räven David Lynch släppte sitt första egna album. När mp3-filer cirkulerar, och gränsen mellan demo och officiella släpp suddas ut, blir det också allt svårare att peka ut ett startdatum för artister. Svenska duon The Sound of Arrows EP-debuterade redan 2008, men först i år kom albumet, “Voyage” med de storslagna singlarna/videorna “Into the Clouds”, “M.A.G.I.C” och “Nova”. Jag bestämmer att de är nykomlingar. De är värda det!

Bästa skivbolag

En hedervärd kulturgärning utförs av tyska Anna Logue Records. Etiketten kämpar oförtrutet vidare för att sprida bortglömd minimalsynth och analog synthpop från det tidiga 1980-talet. Man letar även upp musik som aldrig gavs ut officiellt när det begav sig, och ger ut den som snyggt och tidstypiskt formgivna cd-skivor och vinylutgåvor. Då gäller det att passa på, för skivorna säljer ofta slut. Även aktiva artister i samma anda kan hitta ett hem på Anna Logue Records – exempelvis är Marsheaux och Twins Natalia just nu aktuella med en split-singel. Några andra skivbolag i samma anda är Minimal Wave Records och Wierd Records, som bland annat ger ut ovan nämnda Xeno & Oaklander.