Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Insects"

Android Lust – “Berlin”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Synthellec Music
Releasedatum: 18 augusti 2017
Genre: experimental, electro-industrial
Bandmedlemmar: Shikhee D’iordna
Land: USA
Recensent: Jens Atterstrand

 

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsBandcampSoundcloudReverbnation

(English version below)

Långt utanför alla tänkbara mallar och ramar

Bakom monikern Android Lust står den Bangladeshfödde och Los Angeles-baserade Shikhee D’iordna. På nya albumet “Berlin” så har hennes stora inspirationskälla, som på det förra albumet “Crater Vol. 1” (2013) var New York, nu skiftat till tysk huvudstadsbetong på uppföljaren “Berlin” (Crater V2).

De tvådelade oljudsfyllda introt “Eclipse” inleder och bygger sakta upp stämningen inför vad som komma skall. Mörk, kraftfullt och bombastiskt levererar sedan Android Lust en av årets hittills starkaste låtar. “Daughters of Dawn” är storslagen industriell mörk poppärla med ett fint driv och en rivig och greppvänlig refräng. Spåret kommer snyggt paketerat inrullad i en bred matta av maskinellt skrammel och en härligt retrodoftande analog basgång.

Samplingar, loopar och effekter samspelar med en väsande och hårt processad Shikhee i spår som i den komplext skruvade “Insects”, där de trasiga rytmerna tillsammans med en stor dos maskinella oljud skapar mängder av spännande mikrodetaljer tillsammans med snyggt invävda melodislingor och ett väl maskerat akustiskt piano. “Madness in Men” och “Heart Tunnel” visar i sin tur upp en vackert sjönsjungande sångerska, vars originella röst ligger snyggt inbäddad i ljudbilden.

Ena stunden upplevs “Berlin” som tämligen minimalistisk och avskalad för att i nästa kännas tjock och till bristningsgränsen fullmatad. Jag fascineras över Android Lusts fina förmåga att foga samman såpass många stilar på ett och samma album utan att tappa tråden på vägen. Minimal dansant och abstrakt electro som “Crawl” möter inslag av industriell och opolerad techno i “Plaza Steps” och hela ljudpaletten hämtar i övrigt inspiration från en lång rad stilar med inslag av allt ifrån folkmusik och triphop till den ofta mörka ambient som erbjuds i de många spännande instrumentala andrummen.

“Berlin” kan sannolikt vid första anblicken nog upplevas som ett svårtillgängligt album för många lyssnare, men det här är ett synnerligen genomarbetat verk som verkligen hänger ihop som en helhet, från början till slut. Android Lust gör musik långt utanför alla tänkbara ramar och mallar och “Berlin” har obönhörligt och omedelbart fått mig att vilja gräva väldigt mycket djupare i hennes diskografi än jag gjort så här långt.

Tracklist

01. Eclipse I
02. Eclipse II
03. Daughters of Dawn (03:43)
04. Insects
05. Heart Tunnel
06. Crawl
07. In Memory
08. Plaza Steps
09. Madness in Men
10. Eventide

(English version below)

Far beyond all conceivable molds and templates

Behind the moniker Android Lust we find the Bangladesh-born and now Los Angeles-based Shikhee D’iordna. On her new album “Berlin”, the source of inspiration, that on her previous album “Crater Vol. 1” (2013) was New York, now has shifted to the German capital on the sequel “Berlin” (Crater V2).

The two-part noisy intro “Eclipse” slowly builds the mood for what’s coming. In a dark, powerful and bombastic manner Android Lust then delivers one of the strongest songs this year. “Daughters of Dawn” is a magnificent industrial dark pop song with a great drive grippy and strong chorus. The track comes nicely wrapped in a wide spectrum of distorted and broken sounds of machines and a beautiful retro-dapping analogue bass line.

Samples, loops and effects interact with the weaving and processed voice of Shikhee in tracks like in the complexly twised “Insects” where the broken rhythms along with a large dose of mechanical noise create lots of exciting micro details along with nicely incorporated melodies and a well-masked acoustic piano. “Madness in Men” and “Heart Tunnel”, in turn, show up an angelic-like singer whose very original voice is nicely embedded in the mix.

In one moment, “Berlin” is considerably minimalistic and downscaled to then become thick and filled to the limit with sounds. I’m fascinated by Android Lust’s great ability to combine so many styles on the same album without losing hold of the thread down the road. Minimal and danceable abstract electro like “Crawl” meets elements of industrial and unpolished techno in “Plaza Steps”, and the whole audio palette brings inspiration from a wide range of styles with elements of everything from folk music to triphop and then the often dark ambient offered in the many exciting instrumental breathers.

“Berlin” is probably perceived as a hard-to-reach album for many listeners at first glance, but this is a very well-worked through as a whole, from beginning to end. Android Lust makes music far beyond all conceivable molds and templates and “Berlin” has undoubtably and promptly made me want to dig alot deeper into her discography than I’ve done this far.

Susanne Sundfør – “Ten Love Songs”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, LP, Box, Digital
Releasedatum: 15 februari 2015
Skivbolag: Warner Music Norway
Genre: Electropop, synthpop, pop
Bandmedlemmar: Susanne Sundfør
Land: Norge
Recensent: Alexander Johansson

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmwimpSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudYoutubekollapslogga

(English version below)

Tio älskvärda niopoängare

Den tidiga våren är grå och kall men jag är redan kär. Senvinterns musa och upphovet till min vårkärlek är begåvade Susanne Sundfør. Hon debuterade som 19-åring hemma i Norge som singer/songwriter och har en diger meritlista. Hon spelade förband åt A-ha på deras avskedsturné 2010, gjorde singeln “Running to the Sea”, en cover på Depeche Modes “Ice Machine” med Röyksopp 2013 och hon har gjort musik med M83, Timbuktu och Kleerup m fl.

På fulländade femte albumet “Ten Love Songs” har hon tagit ett tydligt elektroniskt steg in i synthens värld och det har, givetvis, gjort henne mycket gott. Samtidigt verkar Sundfør nästan ha gett sig den på att utmana framgångsrika unga nordiska artister i deras specielssubgenrer av pop med sin enastående musikalitet. Första singeln från albumet “Fade Away” är t ex bättre än samtliga låtar mina Svedmyra-grannar i First Aid Kit fick ur sig på “Stay Gold” i fjol, hon får t o m till ett tidigt Erasure-osande litet synthpopmedley i en annars countryanstruken sång där stämmorna ligger systrarna Söderberg-elegant. På “Silencer” tar hon upp kampen med Laleh och hennes “Snö” med fager skönsång och trolsk harpa. Mest hitpotential har “Kamikaze”, årets hittills bästa låt. Den börjar skört och stilla men kommer fint igång och accelererar till upptempo med en enastående refräng med Depechekvaliteter. Det skulle bli en världshit om Sundfør varit Robyn. (Sundfør får be de gemensamma vännerna i Röyksopp om en dansmix.) På “Memorial” kombinerar hon pop med Debussy och Offenbach på ett harmoniskt och otvunget sätt, långt elegantare och mer framgångsrikt än vad Björk någonsin lyckats med. På andra singeln “Delirious” matchar hon Tove Lo. Återigen med eleganta stråkar och harmonier som visar en god förtrogenhet med klassisk musik. Det låter som några av Austras bästa låtar, ett annat band med kvinnlig sångare med klassisk skolning. “Slowly” är den finaste kärleksballaden sen Hurts fick ur sig “Somebody to Die for” och den smeker hippocampus med ligga-sked-fantasier inför ett långt avsked. “Trust Me” har en del Lykke Li-allvarligt över sig. Avslutande “Insects” är en hård synthhistoria med tunga beats som bevisar synthens och kärlekens samhörighet.

Tyvärr blev det snabbt slutsålt på Kägelbanan i Stockholm när Sundfør spelade 20 mars så jag kom inte in. Jag får fortsätta vara kär på avstånd.

Bästa låtarna: “Kamikaze”, “Slowly” och “Memorial”

9/10 MÄSTERVERK!

Tracklist

Susanne_Sundfør

01. Darlings (02:39)
02. Accelerate (05:26)
03. Fade Away (03:18)
04. Silencer (03:28)
05. Kamikaze (05:12)
06. Memorial (10:06)
07. Delirious (04:56)
08. Slowly (04:27)
09. Trust Me (04:02)
10. Insects (03:05)

 

(English version below)

Ten loveable ninepointers

The early spring in Sweden is grey and grim but I’m in love. My muse for the late winter has been talented Norwegian Susanne Sundfør. Sundfør debuted as a singer-songwriter when she was 19 year old. She played on A-ha’s farawell tour 2010, made the single “Running to the Sea” and a cover of Depeche Mode’s “Ice Machine” with Röyksopp in 2013. She has also played with Kleerup and M83.

The fifth album from Susanne Sundfør is called “Ten Love Songs”. She has made an electroturn into the beautiful world of synth music and it has, of course, improved her already astonishing musicality. I believe she want to send a statement to fellow Scandinavian female artist in the way she challenge some of them in their best subgenres of pop. The first singel “Fade Away” beats all the songs from First Aid Kit’s “Stay Gold” from 2014. “Fade Away” is countrypop with stunning vocals but Sundfør even manage to add some synthpop in a short piece of music that is very much Erasure from their early 80’ties and it works tremendously. With “Silencer” she addresses Swedish singer-songwriter Laleh and her esoteric symphony “Snö” (Snow) from 2008 with harp and delicate Enya-song. The best song is “Kamikaze”, it starts slow but accelerates to uptempo pop with a Depeche Mode-strong chorus. This can be a world hit. It would be if it was Robyn on the label and hopefully their mutual friends in Röyksopp will provide Sundfør with a dance-remix. On “Memorial” she combines pop music with classic music by Debussy and Offenbach freely and elegant, much better than Björk ever has. On the second single “Delirious” Sundfør challenges Swedish Tove Lo with modern radio music. Once again with beautiful strings and harmonies that proves her knowledge of classical music. “Delirious” could be a hit from Austra’s album “Feel it Break”, another band with classical music skills. “Slowly” is the best ballad since Hurt’s “Somebody to Die for” and perhaps one of the twenty best love ballads ever made. This is a love song for a spooning session before a long departure. “Trust Me” has some of the aggressiveness you can find in Swedish artist Lykke Li. The final “Insects” is hard synth pop with a great beat that proves that love and synth music belongs to each other.

Unfortunately, Susanne Sundfør’s Stockholm event sold out. I have to keep loving her on distance.

Best songs: “Kamikaze”, “Slowly” and “Memorial”

 

Mr. Kitty – “Time” + “Life”

Tags: , , , , , , , , ,


Format: (Album), CD, 2CD, Kassett, Digital
Skivbolag: Juggernaut Music Group
Releasedatum: 28 mars 2014 / 8 juli 2014
Genre: Electropop, Synthpop
Bandmedlemmar: Forrest Avery Carney
Land: USA
Recensent: Alexander Johansson

FacebookTwitterLast.fmwimpSpotifyDiscogsSoundcloudBandcamp

(English version below)

Hankatten spinner charmant

Det är först i tredje Southpark-säsongen Cartmans katt får namnet Mr. Kitty. Detta efter att Cartman upptäckt att det han trodde var en hankatt var en honkatt, enligt Urban Dictonary. Forrest Avery Carney delar vissa androgyna själsfrändedrag med IAMX men menar själv att han tog namnet från en katt i bok iklädd slips och hatt som han funnit det sofistikerat. Detsamma måste sägas om kattens musik som är ytterst elegant och sofistikerad. Carney kallar själv musiken för ”self-destructive synthpop”. Och visst är det pop, särskilt på vackra “Life” som tidigare i år kom i en deluxe-utgåva och som jag varmt rekommenderar. För en gubbsynthpopare påminner musiken kanske lite mer om electro-techno – ett fåtal, ofta vemodiga, strofer repeteras i radiovänlig längd – än traditionell synthpop. Samtidigt så finns där ljuva melodier, fina texter och en större bred i ljudbilden än vad technon brukar erbjuda.

Nya albumet “Time” är rivigare än “Life”, det är fler distade röster, som i bästa låten “Laceration” och tempot är i genomsnitt högre än på “Life”-låtarna. Detta brukar indikera bättre i min värld, men tyvärr kommer inte “Time” riktigt upp till det fina popsnickeriet på “Life” som är det mer enhetliga och mjukt spinnande albumet av de båda. Trots att “Time” är rivigare är det fortfarande mycket långt till Skrillex och liknande. Mr. Kitty skapar samma dansanta electro med bas i techno kryddat med ett synthpopiskt svårmod som upplevs väldigt europeiskt trots kattens hemvist bland cowboysarna i Austin, Texas. Det är elegantare, smartare och innerligare än partyelectropoparen Rex the Dog och mer dansant än östkustlandsmannen Maxwell’s Complex minimalistiska synthpop. Mr. Kitty har inte samma röstomfång och bredd som IAMX, många låtar innehåller pratsång och påminner om fantastiska Sydafrikanska Acretongue.

Denna katt spinner charmant.

“Time”

6/10 BRA!

Bästa låtarna: “Laceration” och “Hold Me Down”

“Life”

7/10 MYCKET BRA!

Bästa låtarna: “London”, “Insects (IIOIOIOII Remix)”, “Unstable”, “Holy Death” och “Sacrifice”

Tracklist “Time”

mr.kitty

01. XIII (03:36)
02. Rats (03:29)
03. Glow (03:45)
04. Hollow (04:12)
05. Devour (04:13)
06. Neglect (03:36)
07. Serenity (04:06)
08. Pathogen (03:20)
09. After Dark (04:19)
10. Laceration (03:40)
11. Black Truth (03:50)
12. Into Nothing (04:29)
13. Hold Me Down (03:57)
14. Shadow Dancer (04:15
15. Child Of The Earth (04:14)

 

Tracklist “Life” (Deluxe Edition)

01. Insects (03:57)
02. Heaven (04:33)
03. Unstable (04:15)
04. Sacrifice (05:29)
05. Holy Death (03:36)
06. Labyrinth (04:00)
07. Scars (04:18)
08. Drown (04:24)
09. London (04:04)
10. Dearlove (04:44)
11. Choke (03:44)
12. Years (03:34)
13. Escape (04:58)
14. Amnesia (03:55)
15. Father (03:16)
16. Hurt (04:33)
17. Insects (IIOIOIOII Remix) (04:48)

 

(English version below)

Purring in the most amiable fashion

According to Urban Dictonary it is in Southpark season 3 when Cartman’s cat gets the name Mr. Kitty. Only after Cartman found out that the cat he thought was male actually was female. Forrest Avery Carney, the artist behind Mr. Kitty, share some androgyne features with one of my favourite artists IAMX but my hypotheses about the name proves to be wrong. Mr. Carney claims that the name is actually from a cat in book with a hat and a bow tie and that he had found the cat looking sophisticated. Mr. Kitty’s music contains a lot of that same sophisticated quality. But there are elements of abundance in sounds, styles and productivity that resembles the Southpark cat’s insatiable hunger.

Mr. Kitty calls his music ”self-destructive synthpop”. And yes, it is pop, especially on the beautiful album “Life”, that came in a deluxe edition earlier this year and which a dearly recommend. For synthpop-oldsters Mr. Kitty’s music perhaps sound a little more like electro with techno elements; a few, often melancholy, verses in radio-friendly length; than traditional synthpop. Mr. Kitty’s voice has a more narrow range than IAMX’s and on some songs he is almost singing-speaking in a manner close to another favourite artists of mine, South African Acretongue. At the same time there are these sweet melodies, fine lyrics and the great depth in atmosphere and subtle sound production that techno rarely is capable of providing. Mr. Kitty has qualities superior to the party-electro artist Rex the Dog. He has more in common with fellow countryman Maxwell’s Complex and his minimalistic electro-synthpop and self-destructive sadness.

The new album “Time” is more raucous than “Life”, there more distorted voices, e.g. the best song “Laceration”, and the overal tempo is slightly faster compared to the songs on “Life”. This usually indicates better in my world, but I am not sure if “Time” reaches the peaks and fine touch of “Life”. Although, both albums are purring in the most amiable fashion.

Best songs on “Time”: “Laceration” and “Hold Me Down”

Best songs on “Life”: “London”, “Insects (IIOIOIOII Remix)”, “Unstable”, “Holy Death” and “Sacrifice”