Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Metropolis Records, Infacted Recordings
Releasedatum: 12 juli 2019
Genre: Dark Electro
Bandmedlemmar: Jasyn Bangert, (Andrew Pearson), (Courtney Bangert), (Clint Carney)
Land: USA
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Medryckande melodiöst från nominerade Nordamerikanska genremästaren

Produktiva akten God Module fortsätter att kombinera medryckande och melodisk darkwave och harsh electro på det nya albumet The Unsound, som blir aktens åttonde i ordningen. God Module fick sitt stora genombrott med Let’s Go Dark, som med tillhörande titelspår under 2007 satte de alternativa dansgolven i brand. För mig personligen så har akten, som debuterade med Artificial redan 1999, för längesedan cementerat sig som en av de absolut starkaste på den Nordamerikanska mörka electro-scenen.

God Modules musik är placerad i det gränslandet mellan aggressiv, distad harsh ebm och melodisk darkwave, men hämtar även en hel del ljudmässiga influenser från både mörk techno och trance. Men trots dess kantigt tilltufsade och dissonanta framtoning så utgår God Module genomgående från en relativt melodiös och refrängstark mörk pop-mall. “Cross My Heart” som inleder det nya albumet är ett alldeles lysande exempel på detta. Med en medryckande refräng framförd i Jasyn Bangerts growlande, mörka och dissonant personliga stil.

Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Infacted Recordings
Releasedatum: 7 juni 2019
Genre: Synthpop
Bandmedlemmar: Richard Flow, John Lindqwister
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Tredje gången gillt

Om man gör ett snabbt dyk ner i Machinistas diskografi eller får chansen att avnjuta dem live, så är det svårt att inte imponeras av deras utvecklingskurva. Anthropocene är den tredje fullängdaren i ordningen (debutalbumet Xenoglossy från 2014 inräknad) från den svenska duon med Cat Rapes Dog– och forne Basswood Dollies-medlemmen och sångaren John Lindqwister samt den, från Vision Talk, Strangel och Haze For Sale, sedan tidigare bekante Kalmariten Richard Flow.

Vid en första anblick så har Anthropocene en tydlig utgångspunkt i Machinistas sedan tidigare välbekanta medryckande mörka elektroniska pop-formula. Men vid en direkt produktionsmässig jämförelse med den mer lättsmälta, discovibrerande och avskalade electropopen från debutalbumet, så är förändringarna uppenbara. Bandet har aldrig tappat greppet om sin personliga stil och det är först när man gräver lite djupare i de nya låtarna som de, framförallt mycket mörkare, undertonerna uppenbarar sig. Live-gitarristen BRDs bidrag är numera också en alltmer återkommande del av Machinistas ljudbild både live och på studiomaterialet. Tillsammans med de analoga basgångarna och övriga detaljerna skapar de en fin dynamisk palett i samspel med deras starka ledande melodier och stilrena produktion.

Sångaren John Lindqwister behärskar det mesta med beröm godkänt även den här gången, med det där avsiktligt lätt spruckna anslaget i rösten, en sångteknik som inte alltid kräver att man träffar alla tonerna exakt rätt. I ett historiskt svenskt synthpop-sammanhang, där många akter under många år och än idag verkar vara drabbade av ett mer eller mindre kroniskt Dave Gahan-komplex, så är hans melankoliskt smärtfyllda, sorgsna och Robert Smith-inspirerade sångstil en frisk fläkt. Full av känsla och inlevelse förmedlar han ytterligare en stark samling av Machinistas välskrivna och svarta poesi. Med teman som kretsar kring både kring universellt utomjordiska, men också något mer jordnära mänskliga, existentiella kriser, livet och döden, men som också ställer en hel del viktiga och eftertänksamma socialpolitiska frågor och förmedlar kritiska budskap riktade mot vår nutids makthungriga och egocentriska omvärld.

Anthropocene påminner ytterligare en gång om att Machinista är duktiga kompositörer och även om albumet innehåller ett par upprepningar, så erbjuder det en bredare flora av stilar än någonsin tidigare. Låtskrivarkunskaperna är och förblir Machinistas stora styrka och de blir sällan beroende av ett häftigt beat eller produktionstekniskt skryt för att lyfta fram sin musik. Faktum är att de flesta av deras låtar nog skulle fungera alldeles utmärkt även om de framfördes på akustiskt piano eller gitarr, vilket säger det mesta. Duon är i synnerhet skickliga när det kommer till att träffsäkert komponera och sätta samman verser, bryggor och refränger till genomarbetade helheter, som i den inledande “Seconds Minutes Hours” och “Pain in Every Day”. Men detsamma gäller i allra högsta grad även de två låtarna som jag personligen håller som favoriter. Den nattsvarta “Let Darkness In”, en låt som jag själv tolkar likt en kärleksfull och vacker hyllning till döden och i sin tur den starka socialpolitiskt kritiska “The Scare” som förmedlar en förhoppning om att kärleken i slutändan bör övervinna allt i en numera alltför ofta väldigt kall, mörk, hård och ondskefull värld.

Ett antal av spåren är enligt uppgift komponerade redan under- och strax efter tidpunkten för Machinistas senaste albumsläpp Garmonbozia (2015). Flera av dem har redan släppts i singel och EP-form under de senare åren och även om bandets personliga vidareutveckling av det numera väl inarbetade konceptet “synthpop med gitarrinslag” inte är något nytt i sammanhanget, så är jag positivt inställd till deras till synes väldigt sympatiska och obehindrade syn på sin egen skaparprocess. En skaparprocess där vägen fram till slutmålet tydligt är influerad av en lång rad musikstilar långt utanför den gängse elektroniska popboxen. Det sistnämnda blir extra tydligt när man tänker tillbaka på Machinistas inledande presentation med covern på David Bowies klassiker “Heroes”, men lika tydligt är det den här gången när Anthropocene avslutas med en dito på The Beatles gamla pärla “Across the Universe” från 1970.

Machinistas framgångar som liveakt, med ett växande antal utlandsbokningar under senare år, kan omöjligen komma som en överraskning för någon. När det gäller nya albumet Anthropocene så är det precis lika starkt som deras två tidigare och jag är redan full av förväntan inför den musikaliska riktning som de hintat lite om att de kan tänkas ta i större utsträckning nästa gång.

01. Seconds Minutes Hours
02. Let Darkness In
03. Angel
04. Black Tide
05. Dream Is Black, Black Is Dream (Interlude)
06. Astrid
07. Universe Is Here
08. Pain Of Every Day
09. The Scare (Version)
10. Anthropocene
11. Across The Universe

(English version below)

Third time around

When doing a quick recap of Machinista‘s discography or getting the chance to enjoy them perform live on stage, it’s difficult not to be impressed by their development curve. Anthropocene is the third full-length in order, debut album Xenoglossy (2014) included, from the Swedish duo with the Cat Rapes Dog– and former Basswood Dollies member and vocalist John Lindqwister along with the, from Vision Talk, Strangel and Haze For Sale, previously known Richard Flow.

At first glance Anthropocene takes off from Machinista‘s familiar, captivating, dark electronic pop formula. But in a case of a direct production comparison with the, more easily digested, disco-vibrating and stripped down electro pop on their debut album, the differences become obvious. Machinista has never lost the grip on their own personal style and it’s first when you dig a little deeper into these new songs that the now, obviously a lot darker, undertones really reveal themselves. The live guitarist BRD’s contributions are now also an increasingly recurring part of Machinista‘s sound both live and on record. Along with the analogue bass lines and other details, it creates a nice dynamic palette in interaction with their strong leading melodies and classy production techniques.

The singer John Lindqwister masters most of the new songs acclaim approved, he has that deliberately broken vocal style, a technique that doesn’t always require you to hit all the notes exactly right. In a historical synth pop context and comparison, where many acts for years and even today seem to be affected by a more or less chronic Dave Gahan complex, his melancholic, painfully sad and Robert Smith-inspired song style comes as a nice fresh input. Full of emotions he conveys another strong collection of Machinista‘s well-written dark poetry. With themes that revolve around both the universal and extraterrestrial, but also somewhat more down-to-earth human existential crises, life and death and also places a lot of important and thoughtful questions regarding social policy issues and conveys critical messages directed towards our in present-days very often power-hungry and egocentric world.

Anthropocene reminds once again that Machinista are good composers and although the album contains a few repetitions, it offers a wider flora of styles than ever before. The songwriting skills remains as Machinista‘s greatest strength and they rarely depend on a vigorous beat or production technically boast to highlight their music. In fact, most of their songs would probably work just fine even if performed on just an acoustic piano or guitar, which says it all. The duo is particularly skilled when it comes to accurately composing and joining verses, bridges and choruses together to complete units, as on the album opener “Seconds Minutes Hours” and “Pain in Every Day”. But the same goes for the two songs that I personally hold as my favourites – the pitch black “Let Darkness In”, a song that I myself interpret as a loving and beautiful tribute to death, along with the social-critical “The Scare” which conveys a sense of hope that love should ultimately overcome everything in a nowadays often cold, dark, rough and evil world.

A number of the tracks were reportedly already composed during – and just after – the time of Machinista‘s latest album release Garmonbozia back in 2015. Several of them have already been released in single or EP form in recent years and even though the band’s personal and further development of the concept “synthpop with guitar elements” definitely isn’t at all something new in this context, I’m very positive about their seemingly very sympathetic and unobstructed view of their own creation process. A creation process in which the road to the final destination is clearly influenced by a long list of musical styles, far outside the common electronic pop box. The latter becomes even more obvious when you look back on Machinista‘s introductory presentation covering David Bowie classic “Heroes”, but equally this time around when they end Anthropocene with a dito on The Beatles gem “Across the Universe” from 1970.

Machinista‘s success as a live act, with a growing number of overseas bookings in recent years, can’t possibly come as a surprise to anyone. And when it comes to their new album Anthropocene, it is just as strong as their two previous ones and I’m already full of anticipation regarding the musical direction that they already have hinted that they could possibly take to a greater extent next time around.

Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Infacted Recordings
Releasedatum: 8 mars 2019
Genre: Synthpop, futurepop
Bandmedlemmar: Vasi Vallis, Felix Marc
Land: Tyskland
Recensent: Alexander Johansson

(English version below)

Ett alternativ till plasma som funkar sämre

Pakt är en tribute-skiva till Frozen Plasma på vilken stora delar av den tyska futurepop-eliten deltar. De flesta låtarna är hämtade från Frozen Plasmas Dekadenz (2015) men det finns undantag bl a “Murderous Trap” från Monumentum (2009) och “King of Pain” från Emphasize (2006). Tyvärr är inte bästa låtarna “Age After Age” eller “Tanz die Revoution” med. Men kanske ännu mer olyckligt är det väl att inget av banden tar ut svängarna det allra minsta. Alla bidrag är trogna Frozen Plasmas original. Det är väl egentligen bara The Saint Paul som får till det på “Stare at the Moon – the Saint Paul Pakt” – där ettrigheten i rösten i sina bästa stunder för tankarna till Utah Saints New Gold Dream 81-82-83-84 (1992). Beyond Obsession gör en hygglig “Haunting Memories” men det är också en sockerchock som heter duga. Vill du lyssna på aktuella tribute-album så är Alfa Matrix Re: Covered Vol 3 med Depeche-låtar ett roligare val.

I början på maj släppte Frozen Plasma själva två EP:s Gefühlsmaschine och Safe​ ​Dead​ ​Harm 2019. De är två välproducerade släpp men låtmaterialet är tunt. Behöver ni ny tysk futurepop i era liv så rekommenderar jag SITD:s nya Stunde X som faktiskt har ett par riktigt hyggliga låtar.

Bästa spår: “Stare at the Moon – the Saint Paul Pakt”

Tracklist

01. Foolish Dreams feat. Thomas Lesczenski (S.I.T.D.)
02. Murderous Trap feat. Xavier Morales (Ruined Conflict)
03. Stare at the Moon feat Paul (The Saint Paul)
04. Saving this Moment feat. Charly Barth-Ricklefs (Eisfabrik)
05. King of Pain feat. Casi (RROYCE)
06. Maniac feat. Jimmy Machon (Lights of Euphoria)
07. Earthling feat. Dennis Schober (Solitary Experiments)
08. A Generation of the lost feat. Daniel Pad (ES23)
09. Faith over your Fear feat. André Steinigen (VERSUS)
10. Haunting Memories feat. Nils Upahl (Beyond Obsession)

(English version below)

The alternative plasma don’t work

Pakt is a tribute-record to Frozen Plasma by large parts of the German futurepop elite. Most tracks come from the Frozen Plasma album Dekadenz (2015), but there are some exceptions, e.g., “Murderous Trap” from Monumentum (2009) and “King of Pain” from Emphasize (2006). Unfortunately, the best songs “Age After Age” or “Tanz die Revolution”, are not included. But even worse is that none of the artists tries to change the material the very least. Everybody stay true to the Frozen Plasma originals. It is only The Saint Paul that gets to it on “Stare at the Moon – the Saint Paul Pakt” with a peppery song that reminds me of Utah Saints’ “New Gold Dream 81-82-83-84” (1992). Beyond Obsession make a decent “Haunting Memories”, but it is too sweetened. If you want to listen to another current tribute-album, you should try Alfa Matrix Re: Covered Vol 3. The Depeche Mode-tribute is a much more enjoyable choice.

At the beginning of May, Frozen Plasma released the two new EP’s, Gefühlsmaschine och Safe​ ​Dead​ ​Harm 2019. The production on both EP’s is impeccable, but the songs don’t count for much. If you need new German future-pop in your life, I recommend SITD‘s new album, Stunde X. There you will find at least two to three great tracks.

Best track: “Stare at the Moon – the Saint Paul Pakt”

FORM presenterar en video till “Poison” hämtad från albumet Defiance + Entropy som finns ute nu digitalt och som släpps på CD den 23 november via Infacted Recordings.

Stötta oss och förbeställ albumet (eller något annat) här!

Den tidigare osignerade tyska akten Pseudokrupp Project har plockats upp av Infacted Recordings inför släppet av deras sjätte album This is the New Black. Här är videon till “Am Puls Der Zeit”. Gillar du det vi gör?? Stötta oss gärna genom att förboka albumet här!

Tyska synthpopakten Logic & Olivia är tillbaka med nytt material. Spana in videon till “Night of Despair” hämtad från nya albumet Louder Than Words som finns ute nu via Infacted Recordings.

Beställ CD-utgåvan här!.

Den tyska futurepopakten Frozen Plasma, som består av sångaren Felix Marc och Vasi Vallis, är nu tillbaka med nytt material. Bandet arbetar i skrivande stund med att färdigställa sitt fjärde fullängdare och den första singeln “Safe. Dead. Harm” lär inte göra deras fans besvikna.

Frozen Plasma debuterade med Artificial (2006) och var senast albumaktuella med Dekandenz som släpptes 2015. Sångaren Felix Marc (som även är känd från Diorama) släppte förra året tredje soloalbumet Alternative Facts och andremedlemmen Vasi Vallis är även känd från NamNamBulu, soloprojektet Reaper och den nya trion Future Lied to Us.

“Safe. Dead. Harm” finns ute nu via Infacted Recordings.

Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Infacted Recordings
Releasedatum: 9 februari 2018
Genre: Synthpop, futurepop
Bandmedlemmar: Vasi Vallis, Krischan Wesenberg, Thomas Lesczensky
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Fans av genren kommer knappast bli besvikna

Vik hädan alla modern synthpop- och futurepophatare! Vasi Vallis (från Frozen Plasma, NamNamBulu och Reaper), Krischan Wesenberg (Rotersand) och Thomas Lesczensky (från bland annat SITD och Dynastie) har nu slagit sig samman som den nya trion Future Lied to Us.

Medryckande bryggor och refränger förmedlar både dansanta glädjerus som eftertänksam melankoli omgivet av sprudlande och minutiöst välpolerade paket fullmatade med elektroniska godsaker. Flera spår innehåller de där moderna smarta finesserna som akter som Seabound och X-Marks the Pedwalks har varit duktiga på att skapa på senare år allt kryddat med inslag av inslag från det ljuva åttiotalets elektroniska poplandskap. Presence är iklädd modern och detaljrik ljudbild där kantiga och ordentligt tilltufsade dansgolvshits varvas med glittrande, storslagna och atmosfäriska synthpoplåtar. “Embrace the World” är en snyggt producerade väldigt genretrogen låt medan den sorgsna “Faces” representerar albumets mer finstämda och känslosamma inslag och även om låtmaterialet på Presence dippar något på sina ställen så innehåller det överlag starkt låtmaterial.

Alla som älskar modern synth- och futurepop – se hit! Future Lied to Us är här och alla som dyrkar den här genren kommer knappast bli besvikna, tvärtom!

Lovers of the genre will hardly be disapointed

Disperse now – all modern synth- and future pop haters! Vasi Vallis (from Frozen Plasma, NamNamBulu and Reaper), Krischan Wesenberg (Rotersand) and Thomas Lesczensky (from, among others, SITD and Dynasty) have now merged together in the new form of the trio Future Lied to Us.

The German mass of acts in the synth- and future pop genre can sometimes convey the impression of being hard to digest. And the matter of fact is that it’s just what it is, alteast for some parts. But just as everyone knows when it comes to all sorts of tasting menus, the goodies eventuellay turn up, which means that the frequently-used standard argument “everything has already been done before” have to wait atleast in this case.

By that being said, Future Lied to Us hardly carries out any sort of musical revolution on the band’s first album Presence. The trio borrows shamelessy from the genre’s greatest authors, such as VNV Nation and Apoptygma Berzerk. The third track “Drops of Silver” is perhaps the most obvious example and whether you choose to interpret it as a tribute or a small theft of Apoptygma Berzerk’s “Paranoia” I guess is up to each and every one of you. Nevertheless, this collective’s long-standing experience of both good production- and songwriting skills shines strongly through most of the tracks.

Catchy bridges and choruses convey both dazzling joyous dreamlike and thoughtful melancholy surrounded by sprawling and meticulously well-polished packages packed with electronic goodies. Several tracks contain those modern smart features like the ones that acts like Seabound and X-Marks the Pedwalk have been adept at creating in recent years, everything spiced with bits and pieces of the electronic eighties electronic pop sound. Presence is decorated in a modern and detailed soundstage, where edgy and well-ventilated dance floor shots are fired to then meet their counterparts in sparkling, magnificent and atmospheric synth pop songs. “Embrace the World” is a nicely produced song typical of  this genre while the melancholic “Faces” represents the more sensitive and emotional elements of the album, and although the song material on Presence dips here and there, in general it contains strong tracks as a whole.

Everyone who loves modern synth- and future pop – look over here! Future Lied to Us have arrived and everyone who loves and worships this genre will hardly be disappointed, on the contrary!

Tyska Binary Park, där Infacted Recordsings-bossen Torben Schmidt utgör lineupen tillsammans med Huw Jones och Darkmen-bekantingen Alfred Gregl, presenterar nu bandets tredje fullängdare “Life on Lines”.

Binary Park producerar stilren smart och modern electro med hintar till såväl modern elektronisk dansmusik och futurepop som modern smart electro. Första albumet “Worlds Collide” släpptes 2011 och uppföljaren “Singularity” kom 2014.

“Life on Lines” kan förbokas här redan nu och fokuserar ännu mer än bandets tidigare material på starka låtidéer i ett sound som innehåller influenser från såväl modern dansant electro till mörk electropop.

(lyssna på smakprov nedan).

“Life of Lines” släpps den 16 mars via Infacted Recordings.

Tracklist

01. Your own great nation
02. How strange
03. Croppe II
04. Dream like this
05. High flags
06. Faith has let me down
07. The last ones alive
08. Nothing
09. Bad connection
10. Words that kill
11. Welcome home
12. Machine core II

Slovenska synthpoparna Torul är tillbaka med nya singeln “Explain” som levereras på en fyraspårs digital-EP inklusive en remix av Beborn Beton via Infacted Recordings. Provlyssna och köp hela EP:n här: https://infactedrecordings.bandcamp.com/album/explain