Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Industrial"

Protectorate – “Protectorate”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD (digipak), Digital
Skivbolag: EK Product
Releasedatum: 11 november 2016
Genre: Electro-Industrial
Bandmedlemmar: Kalle Lindberg, Lasse Alander
Land: Finland
Recensent: Niklas Hurtig

FacebookLast.fmDiscogsBandcampSoundcloud

(English version below)

Perfektionistisk electro i punkskrud

Protectorate är namnet på Kalle Lindbergs soloprojekt, där han sedan tidigare är känd som sångaren i Cardinal Noire. Cardinal Noire i sin tur formades från Protectorate men särskiljdes då även medlemmen Lasse Alander ingår i den ordinarie uppsättningen. Efter Cardinal Noires hyllade debut för snart två år sedan är det nu Kalles tur att albumdebutera med just Protectorate, även om en EP släpptes så tidigt som 2012. Lasse har dock ett finger med i spelet även denna gång varför beslutet att inte kalla detta album för en Cardinal Noire-produkt är något förvirrande.

Protectorate påminner initialt om Cardinal Noire, men efter tid framträder en mer intressant melodisk ljudmatta som inte fokuserar lika mycket på experimentella inslag, även om sången i stort är identisk. Det är vackert, det är aggressivt, det är bombastiskt och alldeles, alldeles underbart.

“Protectorate” rivstartar med den 90-talsosande “Exile” som direkt sätter både tempot och ramverket för hela albumet. Spåren är kompakta och håller sig för det mesta under fem minuter utan några djupa breaks eller långa intron. Albumet låter som Objects och Youth Codes kärleksbarn. Den punkiga, skitiga attityden från “Commitment to Complications” blandat med den perfektionistiska electron från “Mechanisms of Faith” och med några inslag av elgitarrer och EBM-bas, men allt insvept i en distad kappa.

Det märkliga är att en genomlyssning ena gången kan vara en helt fantastisk resa medan andra gånger följer spåren på varandra utan större intryck. Det har antagligen med lyssnarens koncentrationsnivå att göra. Kontentan är att albumet kräver sitt intresse för att kunna ge något tillbaka. Detta gör att albumet håller för ett nästan obegränsat antal genomlyssningar, men att det bitvis också glöms bort totalt.

Det bländande undantaget är sista spåret “Empty Faces” som är en lika omtumlande upplevelse som första gången man hör Youth Codes “The Dust of Fallen Rome” och naturligtvis är det bästa jag hört sedan dess.

Den uppåtgående trenden för klassisk Industrial håller i sig och “Protectorate” är ytterliggare ett i raden av fantastiska albumsläpp de senaste åren, som förstärker mig i min tro att just denna speciella stil av elektronisk musik är odödlig.

 

 

Tracklist

01. Exile (04:21)
02. Infocon (03:58)
03. Clean Break (03:33)
04. Neoreaktion (05:22)
05. Proconsul (04:32)
06. Overproduction (04:29)
07. Severed Heads (04:53)
08. Empty Faces (04:28)

(English version below)

Punky perfectionistic electro

Protectorate is the solo project of Kalle Lindberg, since earlier known as the singer in Cardinal Noire, which in its turn was formed from Protectorate but was differentiated since the member Lasse Alander was part of the crew. Now it is time for Kalles first studio album after Cardinal Noires debut almost two years ago, although an EP was released as early as 2012. However Lasse is in fact participating also in this release why it is yet more confusing why this isn’t classified as a Cardinal Noire release.

Initially Protectorate is very similar to Cardinal Noire but as the tracks progress a more interesting sound less focused on experimental elements emerges, even though the vocals are pretty much identical. Is is beautiful, it is aggressive, it is grandious and just simply wonderful.

The album “Protectorate” kicks off with the nineties-esque track “Exile” that instantly sets both the tempo and the framework for the album. The tracks are compact and mostly under five minutes, without any breaks or long introductions. The album sounds like the love child of Object and Youth Code. The punky, dirty attitude of “Commitment to Complications” blended with the perfectionistic electro of “Mechanisms of Faith”, along with some electric guitars and EBM basslines make up the sound. All this is wrapped in a distorted coating.

The strange thing is that one listen can be a completely fantastic journey while other times the tracks just pass by without notice. This has probably something to do with the listener’s level of concentration and in summary it takes a genuine interest to be able to receive something in return. This allows for an almost infinite number of playbacks of this album, but that it from time to time also is completely left forgotten.

The rising trend of classic Industrial is continued with “Protectorate” which is yet another fantastic release in later years that strengthens me in my belief that just this particular kind of electronic music is indeed immortal.

Dead When I Found Her – “Eyes On Backwards”

Tags: , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Artoffact Records
Releasedatum: 4 november 2016
Genre: Industrial, electro-industrial
Bandmedlemmar: Michael Arthur Holloway
Land: USA
Recensent: Niklas Hurtig

HemsidaFacebookTwittertidalSpotifydeezeritunesDiscogsSoundcloudReverbnationBandcamp

(English version below)

Mörkt och förvrängt om sorg och depression

Det var blott ett år sedan som amerikanska Dead When I Found Her släppte “All the Way Down” som var en tragisk och verklighetstrogen resa om livet i dess slutskede. Nu är uppföljaren här i “Eyes on Backwards” och det mesta är sig likt i vad som åter igen är en hyllning tillika vidareutveckling av den gamla skolans Electro-Industrial.

“Eyes On Backwards” är ett kortare album som rent spontant inte känns lika tematiskt som föregångaren utan bör nog ses som en fortsättning på de sex extraspåren som släpptes till förra albumet kallat “The Bottom”. Ljudbilden är något aggressivare och inte lika melodisk som föregångaren, även om vackra melodiska element sprudlar upp i episoder, såsom i “Midlife Eclipse” och efterföljande “The Pines”. Två spår som gör “Eyes on Backwards” ordentligt mycket intressantare då övriga spår inte innehåller samma typ av originella element som föregångaren utan satsar mer på experimentella inslag och förvridna ljud. Michaels sång är ytterliggare något förskjuten åt det förvrängda hållet, med och utan hjälp av maskiner. Det är egentligen här vi ser den största förändringen den senaste tiden. Sången som började som en viskning på debuten för sex år sedan har nu utvecklats till ett ångestladdat skrik.

Man brukar prata om de fem stegen man går igenom vid förlust av någon eller något man håller kärt. Dessa är Förnekande och isolation, Ilska, Förhandling, Depression och Acceptans. Om förra albumet var resan fram till döden med dess förnekande och isolation och “The Bottom” inriktat mot ilskan så är avhandlar “Eyes on Backwards” all den frustration och depression som de som står vid dödens rand måste “leva” med. Eller är albumet som en föraning inför vad som oundvikligen kommer hända och vars teman dominerar på förra studioalbumet. Vem vet…

Albumet avslutar med ett avgrundsmuller då “Serus Mundi” tonar ut och en betydligt mörkare sida av Dead When I Found Her har utspelat sig de senaste 48 minuterna. Albumet är inte lika stark som föregångaren men har en intressant inramning och är ett stycke utmärkt producerad Industrial som inte gör någon besviken.

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

Fjärde fullängdaren från Dead When I Found Her

01. Tantrum (03:56)
02. The Big Reverse (04:40)
03. Shining Path (04:26)
04. Braille (05:04)
05. High Anxiety (05:15)
06. Unsolved History (07:28)
07. Midlife Eclipse (04:28)
08. The Pines (04:04)
09. Serus Mundi (07:45)

(English version below)

Dark and twisted about sorrow and depression

It was only a year ago that the american act Dead When I Found Her released the album “All The Way Down”. An album that focused on a realistic perspective of life closing to the end. The sequel “Eyes On Backwards” has now been released and is mostly familiar in what is yet again a tribute and a development of the old school Electro-Industrial sound.

“Eyes on Backwards” is a shorter and not as thematic album as the previous, but should instead be seen as a continuation of the six bonus tracks that accompanied the last album called “The Bottom”. The sound is somewhat more aggressive and not as melodic as the precursor even though beautiful melodic elements sporadically emerge as in the track “Midlife Eclipse” and the following “The Pines”. Two tracks that make “Eyes On Backwards” alot more interesting since the other tracks doesn’t include the same kind of original elements as in the precursor, but instead focusing more on experimental and twisted sounds. The vocals of Michael is now even more distorted, with and without the help of machines. This is actually the one thing that stands out in later years. The vocals that started as a whisper on the debut six years ago has now evolved into an anguished scream.

In the process of managing the loss of someone or something dear to you one normally transitions between five steps. These steps are Denial and isolation, Anger, Negotiation, Depression och Acceptance. If the last album was the journey towards death with its denial and isolation and “The Bottom” was focused on anger, then “Eyes On Backwards” focuses on all the frustration and depression that those that stand at the rim of death has to “live” with. Or perhaps the album is just a premonition of the inevitable to be, that which was dominating the previous album. Who knows…

The album wraps things up with the closing “Serus Mundi” and for the last 48 minutes a darker side of Dead When I Found Her has just played out. The album is not as strong as the precursor but has an interesting framing and is a piece of utterly excellent produced Industrial that will not disappoint anyone.

Guilt Trip – “Brap:tism”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: EK Product
Releasedatum: 19 Dec 2014
Genre: Industrial, Electro
Bandmedlemmar: Karl Lindberg, Magnus Nilsson
Land: Sverige
Recensent: Niklas Hurtig

 

HemsidaFacebookLast.fmwimpSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsReverbnation

(English version below)

Neostalgisk industri värdig din skivsamling

Svenska duon Guilt Trip öser ur den oändliga brunnen av influenser på deras senaste kreation ”Brap:tism”. Albumet är ytterligare en i raden av moderna Industrial-album med tydliga referenser till åttiotalets klassiker. Albumet släpptes i juletid av italienska EK Product.

Begreppet ”Brap ” myntades av Skinny Puppy och betyder ungefär: ”Träffas, koppla in elektroniska instrument, bli hög och spela in musik” men det är dock oklart om det gick till så i det här fallet.

”Brap:tism”s tolv spår presenterar ett sound som är krispigt, innovativt och innehåller inslag från andra delar av den elektroniska musikscenen vilket är välkommet. Det är också spretande i sin form och det har allt från minimalistiska inslag till mer episka episoder. Ibland får jag vibbar av Godflesh fast med burkiga gitarrer. Ljudbilden har även tydliga influenser av nordamerikansk Industrial omsvept i en elektrofunkig kappa.

Det första jag slås av är hur jag reagerar på sången. Jag uppfattar den först som oengagerad och släpig med tråkiga texter fylld av motsatser, tänk ”Yes – No”, ”Right – Wrong” o.s.v. Jag skulle kunna vara så ärlig att tycka att man inte ska försöka sjunga som ohGr om man inte har något vettigt att sjunga om och saknar den energi och det driv som han har. Om tanken var att låta lite sådär härligt helylle-amerikansk som Al Jourgensen gör så misslyckas man med det också. Nu är detta inte något som är uppenbart på alla spår och man vänjer sig på något konstigt vis. Det är definitivt inte fallet på den knasiga ”Politalk” och de fantastiska ”Wormwood” samt ”Fist Resist” som tillhör albumets höjdpunkter. Det finns inte någon riktig dal i intressekurvan utan samtliga spår innehåller inslag som gör sitt för det samlade intrycket. Avslutningen ”The Itch” påminner mycket om Dead When I Found Hers mer experimentella inslag.

Albumet växer när man väl accepterat de mer udda inslagen och man kommer till insikt med att Guilt Trip släppt ett riktigt bra album som oavkortat bör läggas till i din nostalgiosande industrisamling.

7/10 MYCKET BRA!

 

Tracklist

01. Biopticon (06:19)
02. Waiting In Pain (04:19)
03. Tick… Tock… Boom (05:10)
04. Wormwood (04:40)
05. Creep And Crawl (05:02)
06. No Way Out (03:41)
07. Wakey Wakey (04:11)
08. Claptrap (04:53)
09. Politalk (02:55)
10. Tail of a Whail (06:10)
11. Fist Resist (04:59)
12. The Itch (02:34)

 

(English version below)

Neostalgic Industrial worthy of a place in your collection

The Swedish Industrial duo Guilt Trip pours from the well of influences on their latest release “Brap:tism”, which is yet another modern Industrial album with clear references to the classics of the eighties. The album was released around Christmas by Italian label EK Product.

The term “Brap” was introduced by Skinny Puppy and roughly means “Get together, connect electronic instruments, get high and record music”. It is however unclear if that was the process in this case.

The twelve tracks on the album present a sound that is crisp, innovative and has elements from other sub genres in electronic music which is highly appreciated. It is also sprawling in its shape and sometimes contain minimalistic parts and sometimes episodes of a more epic style. From time to time I hear Godflesh but with more dormant guitars. The sound also has obvious influences from the North American Industrial scene but wrapped in a funky coating.

The first thing I notice is that the vocals seem drowsy and dull with lyrics full of contradictions like “Yes – No” and “Right – Wrong”. I could be so honest to say that if you can’t sing as high energetic as ohGr and have nothing of importance to say you shouldn’t try. If they meant to mimic Al Jourgensens typically self-confident American vocals they fail at that too. This is however nothing that is that specific on all of the tracks and somehow you get used of it. It is definitely not the case on the weird “Politalk” and the amazing “Wormwood” and “Fist Resist” which are among the highlights of the album. There is no obvious low among the tracks and they all contain something that elevates the overall experience. The finishing track “The Itch” reminds you of the more experimental sides of “Dead When I Found Her”.

“Brap:tism” grows on you as you accept the somewhat odd elements and realize that Guilt Trip has released a really good album that immediately should be placed in your nostalgic collection of Industrial gems.

 

Velvet Acid Christ – “Subconscious Landscapes”

Tags: , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital, LP
Skivbolag: Metropolis Records
Releasedatum: 27 oktober 2014
Genre: Industrial, Electro
Bandmedlemmar: Bryan Erickson
Land: USA
Recensent: Niklas Hurtig

 

HemsidaFacebookMyspaceLast.fmwimpSpotifyDiscogs

(English version below)

En ny klassiker i dubbel bemärkelse

Efter en lite brokigare väg än planerat har nu äntligen Velvet Acid Christs nya studioalbum nått slutdestinationen: Dig!

Grundaren och sångaren Bryan Erickson rapporterade att det skulle dröja cirka ett år tills uppföljaren till 2012 års Maldire skulle släppas. Systeralbumet Mauvais skulle visa upp en mer eterisk och ambientare sida i kontrast till den karga föregångaren. Nu utvecklade sig historien så att Mauvais blev andra halvan av ”dubbelalbumet” Subconscious Landscapes, där den första självbetitlade halvan består av fyra spår där sångerskorna Sabine Theroni bistår med huvudsång och Malgorzata Wacht med körsång. Inledande spåret ”Barbed Wired Garden” är en fantastisk, melodisk och lite märklig produktion där Sabines sång passar den lågmälda elektron perfekt. Den inledande delen av albumet är helt enkelt ett resultat av Bryans vilja att skapa nya spår i samma stil som de klassiska ”Slut” och ”Dilaudid (Postponed)” från slutet av nittiotalet. På ”The Last Goodbye” får vi till och med höra Bryans odistade sångröst i denna melankoliska ballad.

Den andra halvan Mauvais är dock snäppet hårdare och sjätte spåret ”Strychnine” är en typisk dansgolvsvältare där VAC presenterar sin disco-industrial i bästa form. Man känner igen sig i VAC:s sound som har utvecklats under mer än tjugo års tid, men soundet är för den delen inte repetetivt eller pinsamt nostalgiskt. Detta är modern Industrial för de dels partysugna och dels fredagsmysiga ”syntharna”, där en respekt för det historiska och scen-definierande soundet sedan tidigt 80-tal är en självklarhet. Möjligheten att omfamna lyssnare utanför denna lilla del av den elektroniska scenen är en svår uppgift, oavsett om ambitionen har funnits där eller inte. Detta är synd då det finns melodiska och sångmässiga kvaliteter som hade imponerat på vilken icke-insatt som helst.

Enda gången jag finner mig lite smått uttråkad är på den instrumentala ”Zalflex” som påminner om en liknande intetsägande passage på föregångaren. Det känns som ett litet tempotapp mitt i albumet men det reparerar sig snabbt på den småförbannade ”Evil Toxin”.

VAC har med Subconscious Landscapes släppt en av gruppens bästa album som placerar sig i toppen bland Fun With Knives och Lust For Blood. Efter recensionen av Maldire för två år sedan skrev jag att framtiden såg ljus ut för VAC och ingenting har ändrats på den punkten efter detta.

8/10 STRÅLANDE!

TracklistVAC

01. Barbed Wired Garden (5:06)
02. Taste The Sin (5:41)
03. Grey (5:17)
04. The Last Goodbye (5:47)
05. Dire (3:44)
06. Strychnine (3:53)
07. Eye H8 U (3:42)
08. Zalflex (4:32)
09. Evil Toxin (3:39)
10. Empusa (4:21)

(English version below)

A new classic in an ambiguous sense

After a somewhat troublesome journey Velvet Acid Christ’s new studio album has finally arrived to please the listeners.

Founder and singer Bryan Erickson stated that it would take a year for the sister release to “Maldire” called “Mauvais” to be finished. The album would present a more ethereal and ambient side in contrast to the harsh predecessor. Instead it happened that “Mauvais” became the other half of the “double album” “Subconscious Landscapes” where the first self entitled half contain four tracks featuring singers Sabine Theroni and Malgorzata Wacht on main vocals and backing vocals respectively. The first track “Barbed Wired Garden” is a melodic and fantastic, but somewhat strange production where Sabine’s vocals matches the mellow electro perfectly. The initial part of the album is in summary a desire from Bryan to create new tracks in the same spirit as the old classics “Slut” and “Dilaudid (Postponed)” from the late nineties. On “The Last Goodbye” we can even hear Bryans clean vocals on this melancholic ballad.

“Mauvais”, which is the other half, is a bit harsher and the sixth track “Strychnine” is a typical club hit where VAC present its Disco Industrial in its purest shape, You clearly recognize the sound of VAC even though it has evolved for more than twenty years. But it has not evolved into a repetetive embarrasing nostalgia, but instead it sounds like modern Industrial for both the dancefloor aswell as a quiet evening at home and manages to respect its roots in the defining sounds of the early eighties. It is a hard task to embrace fans outside of this narrow sub genre even if the ambition was there or not, which is sad since there are enough qualities to impress anyone outside the scene.

The one time I find myself bored is on the instrumental track “Zalflex” which is as bland as a similar low on “Maldire”. But the temporary drop is quickly recovered on the pissed off track “Evil Toxin”.

In “Subconscious Landscapes” Velvet Acid Christ has produced one of the best albums of their career and reaches the top populated by albums like “Fun With Knives” and “Lust For Blood”. After the review I did two years ago I said that the future looks bright for VAC and nothing has changed after this release.

Die Form – “Rayon X”

Tags: , , , , , ,


Format: CD, 2CD (Deluxe Edition)**, Digital, LP
Skivbolag: Out Of Line
Releasedatum: 4 juli 2014
Genre: Industrial, Electro
Bandmedlemmar: Philippe Fichot, Élaine P.
Land: Frankrike
Recensent: Niklas Hurtig

FacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudReverbnation

(English version below)

Fantastisk klubbanpassad Industrial i neoklassisk kostym

Franska Die Form är ett av synthvärldens äldsta och intressantaste band som består främst av Philippe Fichot och sedan 90-talets början även inkluderar sångerskan och modellen Éliane P. Philippe har en mycket omfångsrik musikkarriär bakom sig med närmare femtio album och ännu fler singlar, EP:s och annat producerat. Både som huvudprojektet Die Form men även som ett antal sidoprojekt – främst inriktat mot industrial och noise – och kan mäta sig med Bill Leebs otaliga inblandningar inom den elektroniska musiken. Det var fem år sedan sist för Die Form i form (!!) av ”Noir Magnétique” och nu har fullängdaren ”Rayon X” släppts på Out Of Line.

”Die form” kan översättas till ”The form/shape (formen)” eller ”Deformed (vanställd)” och anspelar på det återkommande temat med motpoler och den deformerade/andra sidan av mänsklighetens beteende till skillnad mot normen. Det fascinerande med gruppen är att de fortfarande är relevanta trots att de producerat musik i nästan 40 år, men aldrig fått det där riktiga genombrottet.

Die Form blandar primärt engelska och franska i sina texter med små inslag av tyska och berör allt från läder, bondage, nakna kroppar, politik och djur. Just ordet ”Animal” förkommer frekvent i sångtexterna. Die Form har alltid haft en erotiskt ton i sin musik men den är inte lika framstående och tydlig som t.ex. Ordo Rosarius Equilibrios produktioner, utan hålls på ett mer invävt plan där maskiner, biomekanik och sexuella avarter samsas.

Soundet på detta album följer i stort det som gruppen historiskt använt och består av vässad elektro med industriella inslag blandat med neoklassiska element. Kontrasten mellan Philippes karga monotona sång och Élianes dynamiska operalika sång ger en härlig blandning av det som Die Form alltid handlat om.

Den oväntat klubbiga ”ReBIRTH/ReDEATH (Ich bin Tot)” visar vad Die Form kan göra i form av dansant elektro medan ”Politik” är en vacker och skruvad berättelse om vänster och höger och allt däremellan och för rent sångtempomässigt tankarna till Rammsteins ”Links 2 3 4” men med en betydligt mer filosofisk text. För övrigt är det inte helt oväntat att gruppen släpper dansanta spår då det alltid förekommit men det verkar vara mer i fokus på detta album. Die Form är den typen av musikakter som aldrig har släppt en klockren hit men som har en nästan löjligt hög lägstanivå.

”Rayon X” släpps i en enkelutgåva samt olika varianter av dubbelutgåvor ** där den andra skivan innehåller omarbetade versioner (eller tidigare varianter) av originalen på första skivan samt några spår som inte återfinns på den. De omarbetade spåren är som vanligt i dessa sammanhang något mer skruvade, ytterligare klubborienterade och inte lika fascinerande som originalen. Några är dock inte sådana utan egna spår där den vackra ”Angeline” utmärker sig.

Första delens avslutande ”Zoanthropia” är som avslutningsspår brukar vara, en mycket vacker ballad, denna gång utan text men med Élaines ljuva röst mässande som ett instrument. Die Form har med ”Rayon X” skapat ett mycket bra album med stark klubbförankring men också med intressanta och fascinerande inslag som kommer leva vidare som ytterligare en del av en fantastisk musikkarriär.

Tracklist

die_form

01. Black Leather Gloves (4:14)
02. Schaulust (Scopic Pulsion) (3:33)
03. ReBirth/ReDeath (Ich Bin Tot) (5:18)
04. La 7ème Face Du Dé (5:08)
05. Macanimania(c) (3:53)
06. Politik (4:05)
07. In The Void Of Hell (4:33)
08. Neo Fiction (4:13)
09. Bipolarity (3:34)
10. Perpetual Motion (Perpetuum Mobile) (4:31)
11. Amnesia (Amnesium) (4:22)
12. Iron Cross (3:49)
13. Mon Amour 2 (4:08)
14. Zoanthropia (3:56)

 

Bonus Disc **

01. Black Leather Gloves 1 (4:18)
02. Schaulust (4:00)
03. ReBirth/ReDeath (Ich Bin Tot) 1a (4:13)
04. ReBirth/ReDeath 1b (4:16)
05. Autolith (4:00)
06. Politik 1 (3:40)
07. In The Void Of Hell 1 (4:33)
08. La 7ème Face Du Dé 1 (3:38)
09. Prototype (4:24)
10. From Dreams To Machines (3:55)
11. Angeline (3:31)
12. Perpetual Motion 1 (Perpetuum Mobile) (4:50)
13. Eros Requiem (3:38)
14. Mon Amour 1 (4:09)

 

Fantastic club oriented Industrial in a neo-classic suit

The french group Die Form is one of the oldest and most interesting bands in the synth subgenre, and consist primarily of Philippe Fichot and since the beginning of the 90s singer and model Éliane P. Philippe has a comprehensive career in music behind him with close to 50 albums and even more singles, EPs and other material, produced both as the main project Die Form but also as a number of side projects. Primarily focusing on Industrial and Noise he can match Bill Leebs numerous involvements in the electronic music scene. It was five years since last time for Die Form in the form (!!) of “Noir Magnétique” and now the new studio album “Rayon X” has been released on Out Of Line.

“Die form” can be translated to “The form/shape” or “Deformed” and alludes the ever returning theme of opposites and the deformed/other side of human behavior, as opposite of the norm. The fascinating thing about this group is that they are still relevant despite having produced music for nearly forty years, but never got that true breakthrough.

Die Form primarily blends English and French in the lyrics with small elements of German and include everything from leather, bondage, nude bodies, politics and animals. The word “Animal” is frequently appearing in the lyrics. Die Form has always had an erotic touch in their music but it is not as prominent as for example Ordo Rosarius Equilibrios productions, but it is maintained at a more concealed level along with machines, biomechanic and sexual perversions.

The sound on this album is in general what you can expect and consists of sharp electronic sounds with Industrial and neo-classic elements. The contrast between Philippes harsh monotone voice and Élianes dynamic opera singing results in a lovely mix of what Die Form has always been about.

The unexpectedly clubby ”ReBIRTH/ReDEATH (Ich bin Tot)” really shows what Die Form can do in form of danceable electro while “Politik” is a twisted and beautiful story of left, right and everything in between and makes you think of the tempo in Rammsteins “Links 2 3 4” but with a significantly more philosophic text. It is for that matter not completely unexpected that they release danceable tracks as they have always occurred but it seems to be more in focus on this album. Die Form is that kind of group that has never released a spot on classic hit, but which has a ridiculously high standard.

“Rayon X” is released in a simple edition and various versions of the Deluxe edition where the second part contain reworked versions (Or earlier versions) of the originals on the first part aswell as a few tracks that isn’t present on it. The reworked tracks are as usual somewhat more twisted, more oriented towards the club scene and not as fascinating as the originals. Some are not reworks but new tracks where the beautiful “Angeline” stands out.

The first part ends with “Zoanthropia” and is as ending tracks usually are, a very beautiful ballad this time without lyrics but with Èlianes lovely voice chanting like an instrument. Die Form has with “Rayon X” created a very good album with a strong association to the club scene, but also with interesting and fascinating elements that will live on as yet another part of a fantastic music career.

3TEETH – “3TEETH”

Tags: , , , , , ,


Format: (Album) CD
Skivbolag: Artoffact Records
Releasedatum: 3 juni 2014
Genre: Industrial, industrial metal
Bandmedlemmar: A. Mincolla, X. Swafford, A. Means, C. Brawner
Land: USA
Recensent: Niklas Hurtig

 

FacebookTwitterLast.fmDiscogsSoundcloudBandcampYoutube

(English version below)

Kompakt industrial med innovativa inslag

Efter en succéartad smygdebut med ett par singlar och en handfull remixer under 2013 gjorde sig det amerikanska industrialbandet 3TEETH ett namn att lägga på minnet. Nu har deras första studioalbum – självbetitlade ”3TEETH” släppts på Artoffact Records, som bland andra har släppt musik av Dead When I Found Her, Interlace, Legend och Decree.

Soundet är differentierat men kretsar kring klassisk Industrial där vissa partier påminner om 80-talsgroove, andra är väldigt experimentella medan en del är mer åt Metal-hållet.

Sången är som sig bör starkt distad och når sin höjdpunkt i ”Master of Decay” där den antar en mekanisk ton som låter mycket bra. Spåret är för övrigt det mest drivande av alla och har ett mäktigt dansant tempo med härliga melodiska partier.

Mörka basgitarrer ackompanjerar skrikiga och metalliska ljud i Industri-tribal-spåret ”Chasm” och man får nästan en känsla för Juno Reactors mörka tongångar när de knappt tre minutrarna avverkas allt för snabbt.

Albumets tema verkar genomgående vara en kritisk inställning till stora maktgalna företag och kommersialism samt ett sorts folkligt motstånd mot översittarattityder och förtryckarregimer. Mottot är att befria sig från det hjärndöda medialandskap vi lever i och börja se världen med mer kritiska ögon.

På ett sätt är detta klassiska ideologier och ställningstagande för både punk- och industriscenen. Skillnaden med 3TEETH är att de illustrerar varje budskap med tillhörande konstverk vilket verkligen gör dem till en multimediagrupp. På samma sätt som bl.a. Kraftwerk och Laibach benämnt sig själva som konstkollektiv måste nog även 3TEETH anses ingå i det facket.

Varje spår har något som sticker ut och gör de intressanta på sitt alldeles egna sätt. Oavsett om det är elgitarrmangel, fioler eller suggestiva basljud så ger de ett rikt audiellt intryck vilket imponerar.

Spåren är kompakta, de flesta kring tre till fyra minuter och gör inte utrymme för någonting utöver temat för stunden. På ett sätt är detta en ganska punkig inställning till musik där det låter lite skitigt och långa introduktioner är helt otänkbara.

Sista spåret, instrumentala ”Too Far Gone” är en vacker och hård avslutning på ett mycket bra album som växer för varje genomlyssning.

8/10 STRÅLANDE!

 

 

Tracklist

01. Nihil (4:02)
02. Consent (3:013TEETH_END-1280x853)
03. Pearls 2 Swine (5:02)
04. Dust (3:46)
05. Zeit (0:40)
06. Master Of Decay (4:49)
07. Unveiled (3:09)
08. Dissolve (3:06)
09. Eradicate (3:15)
10. X-Day (3:15)
11. Final Product (3:08)
12. Antiflux (4:36)
13. Chasm (2:55)
14. Too Far Gone (4:10)
15. Catalyst (2:43)

 

Compact Industrial with innovative elements

After a successful debut with a couple of singles and a handful of remixes during last year the American Industrial group 3TEETH made a name for themselves worth remembering. Now their first studioalbum – selftitled “3TEETH” has been released on Artoffact Records, which has previously released music by Dead When I Found Her, Interlace, Legend and Decree.

The sound is differerentiated but revolves around classic Industrial where certain parts reminds of 80’s groove, others are very experimental while some turn to Metal.

The singing is as it should be strongly distorted and reaches its peak in “Master of Decay” where it assumes a mechanical tone that sounds very good. The track is also the most driven of all and has an impressive danceable tempo with wonderful melodic elements.

Dark bassguitars ackompany shrieking and metallic sounds in the Industrial-tribal track “Chasm” and you can sense the dark tones of Juno Reactor when the three minutes are cleared off too quickly

The theme of the album seems all through to be a critical stand of big corporations and commersialism along with a kind of affable resistance to governance of oppression. The motto is to release one self from the mindless media landscape we live in and to start seeing the world in a more critical point of view.

In a way these are classic ideologies and statements of both the Punk and the Industrial scenes. The difference with 3TEETH is that they illustrate each message with a piece of art which truly makes them a multimedia group. In the same way that Kraftwerk and Laibach among others label themselves as art collectives 3TEETH should be considered as one of those.

Each track has something that sticks out and makes them interesting in their own way. Regardless if it’s guitar hammering, strings or suggestive basslines it gives a rich audial impression that impresses.

The tracks are compact, most at three to four minutes and leaves no room left for anything but the theme for the moment. In a way this is a rather punky attitude towards music where it sounds dirty and long introductions are out of the equation.

The last track “Too Far Gone” is a beautiful and harsh ending to a very good album that grows for each listen.

Front Line Assembly – “Echoes”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2xLP (i 4 olika färger), Digital (Deluxe)**
Skivbolag: Metropolis Records
Releasedatum: 13 maj 2014
Genre: Electro-industrial
Bandmedlemmar: Bill Leeb, Jeremy Inkel, Jared Slingerland, Jason Bazinet
Land: Kanada
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Ekogenetiskt örongodis

Efter en hel del framgångar med “Echogenetic”, som släpptes förra sommaren, så presenterar nu kanadensiska Front Line Assembly det 18 spår långa påföljande remixalbumet “Echoes”.

Det märks tydligt att någon har varit extra noga med att välja ut rätt ensemble till den här samlingen av nya versioner och alla inblandade parter har verkligen gjort sitt yttersta för att pressa ur sig helt fantastiska remixer.

De redan starka originalspåren bryts varsamt ner för att sedan byggas upp på nytt och på var och ett genomförs processen på ett fantastisk sätt. De nya versionerna ger också en, i sammanhanget, väldigt unik möjlighet för lyssnaren kunna ta sig an och uppskatta spåren ytterligare en gång. Samtidigt lyckas de också med bedriften att på ett ytterst smakfullt sätt lyfta fram de olika delmomenten ur originalarrangemangen.

Majoriteten av de totalt 16 remixerna (deluxe utgåvan) är egentligen rent örongodis var och en för sig, alla med sina unika delmoment. Men det nya Daniel Myer-projektet Liebknechts råa, blytunga och tämligen avskalade version av “Deadened”, den forne bandmedlemmen Rhys Fulbers dito av “Killing Grounds”Necro Facility-medlemmen Henrik Bäckströms blytunga dansgolvsversion av “Exhale”Haujobbs sönderslitna och underbart skruvade “Blood” liksom Greg Reelys version av “Killing Grounds” förtjänar alla att nämnas lite extra, även om jag egentligen skulle kunna rada upp majoriteten av bidragen här.

Lägg därtill Youth Codes retro-industriella oldschool-tolkning av titelspåret, vars skitiga framtoning ekar från en svunnen tid och album som “Gashed Senses and Crossfire” och helheten är synnerligen komplett.

Det är ytterst sällan ett remixalbum lyckas träffa så här rätt. De alternativa versionerna, tillsammans med de två nya originalspåren “Contagion” och “Next War” som för övrigt är skrivna tillsammans med Sneaker Pimps-bekantingen Ian Pickering och som ger oss ett Front Line Assembly i en ny, intressant, annorlunda och tämligen “poppig” kostym, ger nästan känslan av att Front Line Assembly med “Echoes” har levererat ett helt nytt (och otroligt starkt) album!

8/10 STRÅLANDE!

Tracklistfront_line_assembly

01. Contagion (04:52)
02. Leveled (Sonic Mayhem) (07:35)
03. Ghosts (Comaduster) (04:59)
04. Killing Grounds (Rhys Fulber) (06:05)
05. Echogenetic (Youth Code) (03:31)
06. Deadened (Liebknetch) (04:44)
07. Next War (06:05)
08. Echogenetic (Blush Response) (04:24)
09. Exhale (Henrik Bäckström) (04:54)
10. Prototyp (Hecq) (07:30)
11. Leveled (Slighter) (06:05)
12. Heartquake (Techdiff) (04:35)
13. Blood (Haujobb) (05:04)
14. Exo (Hijacker) (05:14)
15. Ghosts (Tweaker) (05:55)
16. Ghosts (Primitive Race) (05:02) **
17. Killing Grounds (Greg Reely) (07:17) **
18. Heartquake (Cyanotic) (04:55) **

 

Echogenetic earcandy

After a great deal of success with “Echogenetic” that was released last summer the canadian outfit Front Line Assembly now presents the follow-up 18 track sized remix-album “Echoes”.

It is obvious that someone has been extra careful to choose the right ensemble for this collection of new versions and all parties involved have really done their utmost to squeeze out completely amazing remixes.

The initially strong original tracks are gently broken down, then rebuilt again and each one has carried out the process in a fantastic way. The new versions also provide one, in context, very unique opportunity for the listener to take on and appreciate the tracks once again. At the same time they also manage the feat of an extremely tasteful way to highlight the different steps of the original arrangements.

The majority of the total of 16 remixes (on the deluxe edition) are really pure ear candy in itself, and each with it’s own unique parts. But the new Daniel Myer-project Liebknecht’s raw, leaden and fairly stripped down version of “Deadened”, the former bandmate Rhys Fulbers ditto of “Killing Grounds”, Necro Facility-member Henrik Bäckström’s leaden dancefloor version of “Exhale”, Haujobb’s tattered and wonderfully twisted “Blood”, as well as Greg Reelys version of “Killing Grounds” all deserve to be mentioned a little extra, although I actually could line up the majority of the entries.

Add on Youth Code’s retro-industrial oldschool interpretation of the title track, whose gritty appearance echoes of a bygone era that reminds of albums like “Gashed Senses and Crossfire” and it all becomes peculiarly complete.

There is rarely a remix album around that manages to hit spot on. The alternative versions, along with the two new original tracks “Contagion” and “Next War” – which by the way have been co-written with Sneaker Pimps’ Ian Pickering, and delivers Front Line Assembly in a new, interesting, different and somewhat “poppy” suit – and it all provides a close feeling that Front Line Assembly’s “Echoes” actually have delivered a brand new (and incredibly strong) album!

.com/kill – ”.Com/Kill”

Tags: , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Accession Records
Releasedatum: 31 maj 2013
Genre: Darkwave, Industrial
Mix: .com/kill
Master: .com/kill, Rainer Assmann
Bandmedlemmar: Adrian Hates, Gaun:A
Land: Tyskland
Recensent: Niklas Hurtig
Köp: –

Okonventionellt och tungt debutalbum som inte överraskar
.com/kill
är ett nytillskott på den tyska Darkwave-scenen men personerna bakom har betydligt mer på sin repertoar. Adrian Hates är mest känd för sitt huvudprojekt Diary of Dreams där även Gaun:A bidrar med gitarrer. Bandet är ett något annorlunda sidoprojekt där de lite mer skruvade och mörka bitarna ur Diary of Dreams får plats. Ljuden påminner i stort om de i huvudprojektet men arrangemangen är hårdare och mer okonventionella. De melodiösa bitarna är sparsmakade och den dansanta vers-refräng-riktning Adrian har drivit huvudprojekt mot de senaste albumsläppen har ingen representation här. Det spår som mest påminner om nyss nämnda grupp är nog det fjärde “Monster Divine” som låter som en mörk remix av valfri Diary of Dreams-singel under det senaste decenniet.

Adrian blandar friskt mellan skönsång och mörkt halvprat på både engelska och tyska. Det jag saknar är de fantastiska melodiska styckena som har gjort Diary of Dreams så unika och populära. Det man får ha i minnet är att detta är ett sidoprojekt som per definition inte ska låta som huvudprojektet, men då det är just de melodiösa partierna som lyfter det över andra så känns soundet på detta album lite fattigt. Det är välproducerat och bitvis tungt, men man blir aldrig överraskad utan det maler mest på i samma takt. Det blixtrar dock till på “Out of Control” som är det tyngsta och bästa spåret på albumet. Sista spåret “Knecht Der Lüge” är en lågmäld och goth-rockig ballad som ljuder ut detta debutalbum på ett utmärkt sätt. Det finns dock för få höjdpunkter för att kunna ge ett högre betyg än med beröm godkänt.

Tracklist

  1. Freaks Like Us (5:20)
  2. Com/Kill One (4:30)
  3. Das Blendwerk (3:58)
  4. Monster Divine (4:41)
  5. Who:Ah! (3:46)
  6. Machines (5:33)
  7. Still die Gier (3:48)
  8. Out of Control (4:17)
  9. Knecht der Lüge (4:22)