Efter en stunds eftertanke och kontemplation funderar jag på hur och om man överhuvudtaget kan jämföra olika band och deras framträdanden med varandra. Det är naturligtvis en jobspost att göra det och dömt på förhand att misslyckas. Hur man än gör så blir hälften av läsarna besvikna och kanske häver ur sig horder av spott och spe. Delar av mig känner likadant, ty jag lider av mina egna schizofrena inre stridigheter då jag ständigt går och jämför saker och ting i tid och otid. Just därför skall jag ge mig på det.
Så nu river jag bort plåstret och frågar rätt ut: Vem var bäst?
Efter att ha sett dem båda i Stockholm inom en vecka med konsertupplevelserna färskt i minnet, försöker jag mig på en någorlunda (Nåja) objektiv bedömning (Läs: tävling) av deras framförande i ett förutbestämt antal kategorier. Och nej, detta blir ingen sedvanlig konsertrecension, det finns det andra som är bättre på än undertecknad. Nej, här belyser jag några av det lite udda kategorierna man kan iaktta, jämföra och således betygsätta efter en konsert.
Låt striden börja!
Följande kategorier avhandlas och betygsätts:
1 – Merchandise
Uttrycket ”Less i more” går inte hem i musiktokiga EBM-kretsar. Förra årets T-Shirt och (Förvisso helt underbara) tajta D.A.F.-sportjacka följdes i år upp av – I stort sett ingenting. En hord av penningstinna skåningar (kryddad med en bakfull inköpare av fansprylar?) hade tagit på sig spenderbyxorna dagen innan och finkammat merchandisehörnan. Detta tvingar oss stockholmare med genitalier av manlig karaktär att antingen A) Byta kön kvickt och gå ned i vikt eller B) Se till att i efterhand beställa produkterna av en lätt stressad herre som insåg att han inte hade mycket att erbjuda majoriteten av publiken än ett hastigt skapat visitkort.
Smal-grupp-med-en-tight-kärna-av-hardcore-fans-och-en-klubbliknande-spelning-i-Hornstull i all ära, men lite mer kunde man väl väntat sig. Vi stod här glosögda, berusade och med välfyllda plånböcker som bara längtade efter att tömmas. Hade de haft D.A.F.-Pokemonkort, D.A.F.-Corn flakes i praktisk reseförpackning eller näshårsklippare i silver med D.A.F. ingraverat då hade inte jag varit den som var den. Förvisso fanns en hood-jacka att införskaffa. Men köphungern stillades på intet sätt denna afton.
Front 242 å sin sida körde med säkra kort. T-shirts i ett antal varianter och även de med en hood-jacka som kronan på verket. Inget som jag ramlade av stolen för, men helt okej. Jag eftersträvar inte sönderkommersialiserad merchandiseväggar utan mer underfundiga påhitt. Minnesvärda rariteter genom tiderna är Laibach-tekoppen och även slipsnålen, Kraftwerks cykeltröja (Naturligtvis den dyrare med extrafickor för cykelslangar på ryggen) för att inte tala om Jean-Michel Jarres åtråvärda ”Indiana Jones”-väska nu senast.
Summa summarum är att Front lätt tar hem denna rond. Hyfsat enkelt utan krusiduller. 1-0 till Bryssel mot Düsseldorf.
2 – Blidkande av fans
Här ter sig de båda grupperna lite olika. Front öser på och bjuder oss galningar i publiken på en rejäl show. D.A.F. kör även de på i 190 och verkar helt ärligt njuta över alla oss som kommit, ler trovärdigt och uppskattande samt har bra publikkontakt. Att Gabi även denna konsert ger mig (Och alla andra) oräkneliga ”Give me five” (Eller tog han bara min hand?), tyder på en uppriktig uppskattning av oss i publiken. Samtidigt, att komma hem med alla fem i Front och deras autografer på Geographytröjan känns naturligtvis även det stort. Jag skulle ändå ge pluspoäng till lystern och den (förhoppningsvis) genuint äkta glädjen hos duon när vi fans går bärsärkagång i publikhavet. Att Gabi dessutom sätter sig ned på scenkanten under extranumret kan inte annat än innebära att det står 2-0 till Belgien mot Tyskland. De franskspråkiga rycker ifrån.
3 – Dryckjom
Dieselverkstaden tog 50 kr för små ölflaskor samt hade stora rödvinstetror som tömdes snabbare än Imelda Marcos skoförråd efter hon flydde från Filippinerna. Hornstulls Strand däremot med sina barer försåg våra torra strupar med allehanda varianter av alkoholhaltiga drycker.
Orättvis och grym gren som inte har med bandets uppträdande att göra. Men att få i sig vätska när man idrottar, det har mor sagt är ytterst viktigt. Det torde även gälla när man hoppar på stället i 90 minuter. Variation, mångfald och lättillgänglighet bidrar till att vi hinkar i oss både en och annan ond saft och den totala upplevelsen av kvällens begivenhet kan höjas och förstärkas. Utformningen av scenen var superb; bra med utrymme att ställa sin öl på scenkanten framför högtalarna. D.A.F. plockar hem poängen. 2-1. Rudi Völler reducerar mot Jean-Marc Bosman.
4 – Vattenåtgång
Otroligt att Richard och Jean-Luc inte förångades i och med deras enorma intensitet och att de var påpälsade upp till halsen. Antingen så har de klonats som de belgare de är för att vara helt resistenta mot det vi vanliga nordbor är så känsliga för: Het, uppskruvad bodymusik med ett gäng hundral likasinnade tokar som anammar de underbara kultförklarade toner som ljuder i Dieselverkstan, allt medan öldimmorna lägger sig som ett lent täcke över alla oss på golvet och värmen påminner om en riktigt het finsk bastu.
D.A.F. däremot har en vattenåtgångsratio på 100:1 gentemot 242. Mr. Delgado gör sin vana trogen av med 20 st. halvliter vattenflaskor under konserten, precis som förra året. Efter noga analyserande konstaterar undertecknad att karln dricker 5 cl av varje flaska och häller resterande 45 cl över sig (Alternativt häller ut vatten till oss vanliga dödliga i publiken, vilket i och för sig är välkommet). Min fråga till dig kära Gabi är: När du hällt två flaskor över din slanka spanska kropp och kläderna är så där genomdyngsura och smiter om kroppen likt Gunde Svans skidkondom, på vilket sätt hjälper nästföljande 19 flaskor dig att kyla kroppen? Dock åker hatten av för din barmhärtighet att dela med dig av flaskorna till några av oss i publiken.
Nej, denna rond vinner 242 för sitt icke-behov av svalkande vatten i kombination av många klädesplagg och hög intensitet. D.A.F. förlorar på en alldeles för hög vattenkonsumtion i förhållande till det verkliga behovet. Och det ligger ju i tiden att vara miljömedveten, således P.K. att ingalunda konsumera vatten på flaska och om man nödvändigtvis måste göra det, gör det med måtta. Capisce Mr. Delgado?
2-2 och tyskarna kvitterar. Hur skall detta gå? Knivigt läge för Tintin – som alltid.
5 – Klädsel
Svår gren. Jag är hyfsat subjektiv här, för att inte tala om vilka referensramar jag har och nostalgiska minnesbilder av gruppernas klädsel och attribut i fråga. Men jag kan inte låta bli att förundras över Frontmedlemmarnas nästan über-rekorderliga klädsel som mest påminner om en framsida från Elloskatalogen medelst fotriktiga svarta promenadskor (Endast gåstaven saknas). 55 år javisst, men det behöver inte vara alltför hurtfriskt. Pluspoäng dock till intensiteten.
Jag vet att jag är lite hård här, men hujedamej vad jag saknar era combat outfits, kryddat med lite kamouflagenät. Eller är det bara jag som är en patetisk, traditionellt bakåtsträvande nostalgiker som helt enkelt lever i det förgångna och tror att jag vet bäst? Förmodligen.
D.A.F. å sin sida kör med stilrena, svarta formsydda kläder och blanka kängor. Kanske mer fest än konsert. Men bortsett från att Gabi borde reklamera arbetet som skräddaren gjort, ty få var de knappar i skjortan som höll plagget stängt, så går denna rond hem till Herr Kants landsfäder. Lufthansa körde till slut över lilla Brussels Airlines med 3-2.
Epilog
Summerar vi allting ser vi att det blev en jämn kamp, men att D.A.F. slutligen segrade och Front 242 slickar sina sår och tar en välbehövlig paus. Hårfint är ordet. Men skall sanningen fram så skulle resultatet förmodligen varit det omvända om följande kategorier ingått i kampen: Mikrofonproblem, solglasögon, Commando remix, buskiga ögonbryn etc.
Ja, ni märker att allt det jag bedömer våra kära kultförklarade band för allt annat än det musikaliska, texterna och budskapet. Jag får helt enkelt skrapa upp det som blir kvar och knåda ihop allt och sjukt subjektivt bedöma de stackars tappra herrarna när de gör allt för att blidka oss trogna fans som har studsat upp och ned genom åren. Men detta skall ses som en alternativ reflektion från mig av två av mina favoritbands uppträdanden när det masar sig upp till kyliga Sverige för att förgylla två av våra bistra helgaftnar i februari.
Vem skulle överleva en bedömning och hård analys av oss fans, när man i 25 år har följt dessa grupper och tror sig veta bäst och som genom en ynnest får gå och se sina idoler. Inte jag i alla fall. Det är sålunda tur att det är jag som sitter bakom tangentbordet.
Mit elektronische Grüssen,
Dr. KK
