Krister Mörtsell (text) och Patrik Lark (foto) liverapporterar från The Cure (och The Twilight Sad) i Globen i Stockholm den 9 oktober.

Globen fylls sakta upp under tiden som förbandet The Twilight Sad spelar. Dom gör ett bra jobb, men lyckas ändå inte riktigt få någon fart på publiken. De flesta väntar nog på Robert Smith och The Cure. Golvet framför scenen intas av medelålders människor, många med gamla turné-t-shirts från The Cure, Dead Can Dance och Sisters of Mercy, men även en hel del yngre folk som torde ha upptäckt The Cure efter deras storhetstid.

I högtalarna spelas Low och Cocteau Twins och jag gissar att jag inte är ensam om att ha en liten klump i magen innan det har börjat, jag vill så gärna att det skall vara bra, men kan inte låta bli att vara lite orolig att tidens tand har satt sina spår i bandet. Framförallt undrar man om Robert fortfarande skall fixa att ta de högsta tonerna, men när introt till Plain song drar igång och Simon Gallup röjer runt och Robert Smith sjunger precis som han skall, så slappnar jag av och bara njuter.

Inledningen är otroligt stark, “Plain song”, “Pictures of You”, “Closedown” och “High”. Sen fortsätter dom med den ena hitlåten efter den andra. Mest jubel och allsång är det under “Friday I’m in Love” och “Just Like Heaven” och lite oväntat även under “A Forest”. Bäst under kvällen var den starka inledningen samt “From the Egde of the Deep Green Sea” och “Lullaby”. För mig hade dom gärna kunnat byta ut några av de mer poppiga bitarna mot till exempel “To Wish Impossible Things” men det var den enda jag saknade.

Mot slutet märktes att en del av publiken började tappa intresset, folk gick ut och in och en del lämnade Globen i förtid, men personligen tyckte jag aldrig att kvällen kändes för lång, jag kände enbart att jag fick valuta för pengarna!

Notis: Knappt 10000 personer hade letat sig till Globen den här söndagen för en strax under tre timmar lång konsert där The Cure bjöd på totalt 35 låtar.

Format: (EP) CD, Digital, Spotify
Skivbolag: SPV/Synthetic Symphony (Playground Music)
Releasedatum: 13 januari 2012 (EU), 27 februari (Sverige)
Genre: Synthpop
Recensent: Jens Atterstrand

And One i nygammal skepnad

Efter diverse interna konflikter, som till slut resulterade i avhoppade bandmedlemmar och ett nytt skivkontrakt med tyska SPV’s dotterbolag Synthetic Symphony, så återvänder nu Berlinbaserade And One med Steve Naghavi i spetsen med den nya EP’n “Back Home”.

EP’n följer upp förra årets, på vissa håll rätt hårt kritiserade album “Tanzomat”. Vid sin sida har frontmannen ännu en gång de tidigare medlemmarna Joke Jay och Rick Schah.

Med tanke på det senaste bleka albumsläppet, så ska måste jag säga att jag hade rätt låga förväntningar på det nya materialet. Men när titelspåret “Back Home” efter ett svepande intro studsar igång med den blues-inspirerade analoga basgången, så är den spontana känslan att bandet kanske trots allt hittat hem efter att den senaste tiden gått vilse. And One är svåra att inte känna igen och man har under sin långa karriär utvecklat ett väldigt säreget sound. Problemet på det senaste albumet, och några av halvmesyrerna innan detta begav sig, var inte soundet i sig, utan ett på tok för svagt låtmaterial där man stundtals undrade om låtskrivaren tappat gnistan för gott. (fortsättning nedan)

“Back Home” är ingen dunderhit, men den sprätter igång rätt bra. Och med ett jazzigt bidrag på sång av Sophia Lengert, så har den absolut kapaciteten att kunna växa ytterligare ett snäpp.

Den ena av de två b-sidorna, “Wounds” är i sin tur en melankolisk och melodiös sak, som påminner lite om “So Klingt Liebe” eller någon av de lugnare synthpoplåtarna från bandets fornstora dar på nittiotalet. Den andra b-sidan “Rick” är en glad, humoristisk poplåt – och frågan är om den handlar om bandmedlemmen Rick Schah? Jag låter detta vara osagt. EP’n avslutas i sin tur med den akustiskt kryddade, atmosfäriska och lugna “Missing Track”, som liksom “Wounds” andas friskt av det mer melankoliska And One som vi känner igen sedan tidigare.

Utöver de fyra originallåtarna så inkluderas även en liveupptagning av “High” i hyfsad kvalitet. De två remixerna av titelspåret i sin tur är i grund och botten rätt så lika originalet. Mixed Conditioner-versionen är en lite tyngre avskalad och förlängd dansgolvsversion medan Berlin Mixer är en skitigare och lite tilltufsad dito.

And One, som här presenteras i något av en nygammal skepnad blåser mig inte av stolen med den här EP’n. Men om detta är någon som helst indikation på vad man gömmer på ritbordet inför ett kommande album så är jag fylld av förväntan.

Tracklist

1. Back Home (Club Mix)  5:09
2. Wounds  3:55
3. Rick  4:54
4. High (Live in Peine, The Original)  3:49
5. Back Home (Mixed Conditioner)  6:13
6. Back Home (Berlin Mixer)  5:22
7. Missing Track  4:24