Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Henric De La Cour"

Liverapport & intervju: Henric de la Cour, Stockholm 20180920

Tags: , , , , , , , ,


Jens Atterstrand (text) fick en spännande pratstund med den forne Yvonne- och Strip Music-medlemmen Henric de la Cour som nu är högaktuell med sitt tredje soloalbum Gimme Daggers.

Intervjun ackompanjeras av livebilder av Jannice Faringer (Svartpunkt) och Jens Atterstrand (Elektrophoto) från releasepartyt på Slaktkyrkan i Stockholm den 20 september.

 

 

 

Fem år har nu passerat sedan Henric de la Cour följde upp den självtitulerade solodebuten och släppte Mandrills (2013). Både känslomässigt och musikmässigt har det varit en ganska omtumlande tid för frontmannen. En tid som har kantad dels av en viss prestationsångest inför album nummer tre och dessutom av några jobbiga perioder där bieffekterna av Henrics sjukdom gjort sig påminda för att sedan toppas med glädje när han gifte sig nu i somras. Arbetet med Gimme Daggers har med andra ord varit långt ifrån smärtfritt.
“Fem år är aslång tid. Det beror inte bara på att albumet var svårt för mig att göra efter Mandrills, som jag tyckte var väldigt bra, det var mycket på grund av att jag också hamnade på sjukhus för allvarliga blodförgiftningar två gånger under denna tid. Det förstörde mycket av mitt och Rikard Lindhs flow i studioarbetet. Men till slut hittade vi flowet och gjorde hälften av låtarna på skivan på kanske tre månader“, berättar han.

Paul Henric Dornonville de la Cour växte upp i Eskilstuna och diagnostiserades redan vid ung ålder med den dödliga sjukdomen cystisk fibros. Men med hjälp av en ny medicinering och forskningens framsteg så har mötet med livets slut nu i alla fall tillsvidare framflyttats. Men trots detta så påverkar den i allra högsta grad fortfarande hans vardag i stor utsträckning. Med samma medicinering som genererar en del bieffekter. Att följa upp det kritikerrosade och det mycket starka andra soloalbumet Mandrills har inte heller varit alldeles enkelt och svaret på frågan om han har haft någon prestationsångest inför skapandet av det nya albumet är glasklart.
“Minst sagt. Hade väldigt svårt att sadla om och köra igen, allt jag/vi gjorde kändes sämre än vad materialet på Mandrills var. Det var både sanning och till viss mån något jag bara inbillade mig, men när vi väl skrivit någon slags “nyckellåt” så föll allt på plats och jag tycker det blev väldigt bra till slut. En klart mer krävande skiva än Mandrills, men ibland är sånt bra”, förklarar Henric.

Tillsammans med kompisen Rikard Lindh har Henric komponerat och producerad musik under många år nu, både som tidigare bandkamrater i Yvonne och nu som soloartist, vilket säkert ger en trygghet.
“Absolut. Vi vet vad den andre gillar när det kommer till när man ska trixa med musiken, så oftast räcker det med en nick så är det klart, eller i alla fall på rätt spår. Det är ett väldigt smärtfritt samarbete.”

Det är en fem år äldre och numera även gift Henric de la Cour vi möter på nya albumet. Men hurvida detta har påverkat musiken är han något mer tveksam till.
“Inte speciellt mycket, det blir den skivan det blir. Ibland är det liksom bara att följa med och se var man hamnar, men oftast blir det ju såklart asbra. Det finns tillräcklig med dåliga grejer kvar inuti som pockar på ens uppmärksamhet då och då.” säger han.

Och trots att han nu överlag mår mycket bättre, så påverkar sjukdomen honom fortfarande, även om han har “överlevt” den för stunden. I låten “Two Against One”, som släpptes som singel redan 2016 och som även återfinns på det nya albumet, sjunger han “some day but not today I will take the easy way”. Men när det gäller dessa känslor i anslutning till musiken och kring hurvida han nu är mer positivt inställd till livet i allmänhet och musiklivet i synnerhet än tidigare så säger han så här: “även om det är lite lättare att andas nu och jag inte behöver lika många intravenösa kurer antibiotika, så tar jag precis alla mediciner som jag gjorde förr. Men ja, döden är inte runt hörnet just nu, även om det var nära under blodförgiftningen för två år sedan. Jag tror jag i alla fall måste försöka att se något slags ljus förr eller senare. Men det mörka i musiken kommer vara en konstant.”

Det förra albumet Mandrills fick en hel del uppmärksamhet även utomlands och banade en ännu bredare väg för Henric de la Cour och hans musik än tidigare. Efterfrågan till de lite större festivalerna bland annat i Tyskland ökade, festivaler i samma storlek som de han även i år redan är inbokad till. När det gäller tankarna till att framföra de nya låtarna live så svarar han: “ja, i Tyskland ångar det på och det känns ju såklart fantastiskt. Jag tror det kommer bli asfett att spela de nya tracksen, en del är ju rätt jävla mäktiga ändå. Ser verkligen fram emot det!”

Utöver den trogna synthpubliken så hämtar Henric de la Cour sina fans bland både gotare och den allmänt svartklädda alternativa subkulturens publik. Det nya albumet Gimme Daggers upplevs som något mindre elektronisk än hans tidiga material, men på frågan hurvida detta är ett medvetet val svarar han bestämt: “nej, det var inget medvetet grepp. Jag vet att det blev en hel del överstyrda ljud och distade synthar och jag tror faktiskt att det är typ dubbelt så mycket gitarrer på Mandrills än på Daggers. Men som sagt, ibland blir det som det blir.”

När jag frågar Henric hur liveplanerna ser ut och om det skett några förändringar i livesättningen så säger han “det är ett ständigt ämne för debatt i våra led. Det finns olika förslag men det är inget vi kan ta tag i nu i höst. Möjligtvis till våren kommer det göras ändringar” och på frågan om han har några personliga favoriter på det nya albumet så får vi det spontana svaret “Jag tycker nog att Teeth, Please blev en fin bit, mycket tack vare Camillas sång.”

Vad beträffar duetter och gästspel så är listan lång när det kommer till Henric de la Cour. Han har tidigare gästspelat på låtar av allt ifrån Agent Side Grinder till Andreas Tilliander. Utöver detta har han även gjort publikkära duetter som “Shark”, på det förra albumet Mandrills som framfördes tillsammans med livemedlemmen Susanna Risberg. När det sedan kommer till duetter i allmänhet och eventuellt kommande samarbeten så berättar Henric att han har sjungit in en låt med Memoria, som han också har varit med och skrivit. Memoria är hans fru Tess alter ego och både han själv och Rikard Lindh är inblandade i produktionen av skivan som kommer spelas in under hösten. “Wolf Hour” som han gjorde tillsammans med Agent Side Grinder tycker han var ett lyckat samarbete där han egentligen bara gick in och la sång enligt bandets instruktioner, men som han även har tyckt har varit roligt att framföra live några gånger.

Jag är givetvis intresserad av att gå in djupare kring låtmaterialet på Gimme Daggers och på svaret om albumet har något speciellt huvudtema blir Henrics svar omgående rakt och koncist: “saknad, tror jag.”
Och när jag sedan ställer den naturliga följdfrågan angående om han saknar något eller om det bara är känslan av saknad han vill förmedla så berättar han att det väl är tomheten som uppstod när han förstod att han inte ska dö snart och att sjukdomen inte är lika närvarande som förr. Men det är ingenting han vill trycka upp i ansiktet på folk såklart, samtidigt som det har varit och är en stark känsla hos honom nuförtiden. Allt detta måste vara en svår process att gå igenom och när undrar om det har varit svårt att ta in faktumet att han nu sannolikt kommer vara med oss länge till säger han “tänker på det varje dag. Jag tror sånt här shit måste bearbetas.”
Många av de här känslorna har Henric de la Cour injicierat i sin musik under många år nu, på frågan om saknaden av dessa som blivit komplicerade svarar han: “både ja och nej. Jag menar det finns ju alltid kvar i mig och det kommer alltid ta sig uttryck i musiken på något sätt. Men jag vet inte, det här kanske är det sista jag gör, men det känns inte riktigt så.”

Henric har alltid till synes haft en tämligen avslappnad distans till musiken. När det kommer till faktumet att Gimme Daggers är något av det mest personliga albumet han har gjort hittills så är han snabb med att hålla med. Många andra artister idag förbereder sig länge, planerar och följer en sorts struktur hela tiden. Har det betytt extra mycket för dig och din musik att få verka i rätt forum och att ha rätt folk kring dig? “nej, så har jag egentligen aldrig jobbat. Men samtidigt har solo-musiken hittat en viss typ av publik som kanske inte Yvonne- eller Strip Music någonsin gjorde. Och det har väl funnits i tankarna någonstans. I alla fall i början”. 

Henric de la Cour är en väldigt intressant person och en spännande artist och jag har svårt att slita mig från vårt samtal, men till slut så måste jag ställa den sista frågan om han har någon hälsning till alla fans som lyssnar och läser: “Tack för att ni lyssnar. Vi ses i mörkret”.

För er som vill läsa mer om Henric de la Cour kan vi tipsa om Niklas Hurtigs intervju från 2013 som ni finner här!

Foto: Svartpunkt (Jannice Faringer)

Foto: Elektrophoto (Jens Atterstrand)

Henric de la Cour – “Gimme Daggers”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD**, vinyl, digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 14 september 2018
Genre: Electronicpop, rock
Bandmedlemmar: Henric de la Cour
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

 

SpotifyDiscogs

(English version below)

Det mest personliga och intima de la Cour hittills

Henric de la Cour har tagit god tid på sig, men fem år sedan det senast begav sig så har den forne Yvonne– och Strip Music-ikonen nu ställt dörren mer eller mindre på känslomässig vid gavel på det nya albumet Gimme Daggers, som fullkomligt svämmar över av personliga iakttagelser, känslor och berättelser inramade i såväl mörk nostalgi som kajalsvart romantik.

En bred och tjock ljudmatta omsluter de flesta av de nya låtarna och Gimme Daggers pendlar mellan att kännas både bekant och igenkännbar till att på vissa ställen ta ut svängarna ordentligt i ett elektroakustisk, organisk och varmt inbjudande omfamnande. Synthpuristerna lär rynka på näsan ännu mer än tidigare den här gången, men tillsammans med bundsförvanten, kompisen och producenten Rikard Lindh har Henric, till synes med stor tillförsikt och tålamod, noggrant valt ut spelplanen för de här nya låtarna där den elektroniska grundpaletten nu ligger uppenbart längre bak i ljudbilden än tidigare.

Arbetet med Gimme Daggers har tagit sin tid och processen har dessutom störts något på vägen. Men när den å ena sidan har bromsats upp på grund av de två allvarliga blodförgiftningarna som frontmannen drabbats av under de senaste åren, så har den i sin tur kanske också injicerats med nya krafter när Henric gifte sig i somras?

Jämfört med den självtitulerade debuten och det andra albumet Mandrills (2013), där i synnerhetet det förstnämnda var mer direkt och elektroniskt avskalat, så introducerar Gimme Daggers fler ljudexperiment och många inslag av skev dissonans.

Efter introt möter vi en skör och melankolisk Henric i en av årets vackraste låtar “Kowalski Was Here”. Låten agerade draghjälp när albumet påannonserades och förtydligar på ett väldigt intimt och personligt plan att han nu verkar, åtminstone för stunden, ha kommit till en lite större insikt kring det faktumet att livet är någonting väldigt dyrbart. Att Henric de la Cour nu kan kan lägga delar av mörkret bakom sig och försiktigt börja blicka framåt tillsammans med hela den känslomässiga processen som i sig kommer med detta faktum, är ett tema som på sätt och vis också återkommer i en av de senaste årens starkaste låtar, den bluesdoftande “Two Against One” som inkluderar den känslosamma textraden “some day, but not today, I will take the easy way”.

I den nya intervjun jag nyligen fick med frontmannen, så lyfte han själv fram duetten “Teeth, Please” som framförs tillsammans med Camilla Karlsson. På Gimme Daggers sticker den ut som en av flera favoriter på ett ypperligt genomtänkt och tydligt genomarbetat album.

Henric de la Cour lider i allra högsta grad fortfarande av sin sjukdom och även om han har överlevt den, åtminstone för stunden, så verkar hans nyfunna kärlek till livet ha gjort fortsatta underverk med hans låtskapande. Gimme Daggers är ett album som nog till en början kan uppfattas som lite lågmält och anonymt, men när allt kommer omkring så representerar det sannolikt det mest personliga han gett oss hittills.

OBS! Undertecknad har nyligen gjort en ny intervju med Henric som kommer inom kort!

Tracklist

01. Slow Death Intro (03:31)
02. Kowalski Was Here (03:31)
03. Two Against One (03:47)
04. Body Politic (03:50)
05. Driver (03:20)
06. Hank Sometimes (04:58)
07. Mr. D (03:55)
08. New Building (03:53)
09. Teeth, Please (04:16)
10. Worthless Web (03:52)
11. Arkham Supermarket (02:51)
12. Fury (04:50)

Bonus disc**

01. Close My Eyes (03:16)
02. Forbidden (03:18)

(English version below)

The most personal and intimate de la Cour this far

Henric de la Cour sure has taken his time, but five years since the last time, the former Yvonne and Strip Music icon now has put the door more or less emotionally wide open on the brand new album Gimme Daggers, that is a complete overload of personal observations, emotions and stories framed in both dark nostalgia and quay-black romantics.

A wide and thick carpet of sound encloses most of the new songs and Gimme Daggers varies from being familiar and recognizable at one end to really expand into new terrories in an electro-acoustic, organic and warm inviting embrace. The electroheads and purists might wrinkle their nose even more than before this time around, but together with his right hand, friend and producer Rikard Lindh, Henric with great confidence and patience has carefully chosen the game plan for these new songs where the electronic foundation is now apparently pushed further back in the soundstage than before.

The work with Gimme Daggers has indeed taken its time and the process has also been somewhat disturbed along the way. But when it has on one hand been paused because of the two serious blood poisoning incidents that the front man has suffered in recent years, it on the other hand perhaps it has been injected with some new energy when Henric got married this summer?

Compared to the self-titled debut and the second album Mandrills (2013), on which the former was more direct and electronically more minimalistic, Gimme Daggers introduces more sound experiments and many elements of skew dissonance.

After being treated by the intro “Slow Death Intro”, we’re introduced to a brittle and melancholic Henric in one of the year’s most beautiful songs “Kowalski Was Here”. The track acted as an introduction when the album was announced and underlines on a very intimate and personal level that he now seems, at least for the moment, to have gained a little insight into the fact that life is something very precious. The fact that Henric de la Cour, albeit still with careful caution, now can put some of the darkness behind him and take cautius steps towards brighter days, along with the whole emotional process that comes with that fact is a theme that, in some ways, then returns in one of the strongest songs of the last few years, the blues rock scented “Two Against One” that includes the emotionally strong lyrics “some day, but not today, I will take the easy way”.

In the new interview I recently did with the front man, he himself raised attention to the duet “Teeth, Please”, performed together with swedish vocalist Camilla Karlsson. On Gimme Daggers, it stands out as one of several favorites on a well-thought-out and clearly quite throughly produced album.

Henric de la Cour still suffers from his illness (cystic fibroses), and although he has survived it, at least for the moment, his newfound love for life seems to have continued to make wonders with his songwriting. Gimme Daggers is an album that may initially be perceived as a bit mellow and anonymous, but when it all gets down to it, it probably represents the most personal side he has shown us so far.

Liverapport: Amphi Festival 2017, Köln

Tags: , , , , , , , , , , ,


Utrustad med en kompaktkamera och ett gott humör så spenderade Niklas Hurtig (text & foto) helgen den 28 och 29 juli på årets upplaga av Amphi Festival i tyska Köln.

Här sammanfattar han sina intryck i en liverapport.

 

 

 

 

Cirka 12500 svartklädda synthare besökte årets upplaga av Amphi Festival som sedvanligt arrangerades i Tanzbrunnen invid Rhen-floden i Köln. Köln är en mycket trevlig stad, men det man ska vara medveten om är den lokala skatt a cirka 7% på alla hotellnätter man tvingas betala för som turist. Trist, men man har tyvärr inget val.

På grund av onormalt lågt vattenstånd i Rhen-floden flyttades Orbit Stage som är på en båt till andra sidan floden vilket ledde till en extra omväg på cirka 20 minuters promenad. För att lösa detta skyfflades besökarna mellan scenen och Tanzbrunnen med buss. Den enstaka gång jag själv beslöt mig för att prova på bussresan så gick det alldeles utmärkt, men andra besökares historier vittnar om att denna transport inte alltid fungerade så smidigt som det var tänkt. Förhoppningsvis är detta inget problem under de kommande festivalerna.

Det var också stundtals väldigt långa köer in till Theater Stage vilket bland annat ledde till att jag missade Kite. Med lite bättre planering hade det naturligtvis inte varit något problem, men varför spelade inte Frozen Plasma och Kite på stora scenen? De hade båda enkelt lockat tillräckligt stor publik för att platsa där.

Ett axplock av konserterna jag såg:

Diorama

Gjorde en något kortare spelning på grund av en del tekniska problem. Torben och gänget levererar dock alltid och gör ingen besviken. Hyfsat fullt på båten och “Over” tillägnades den nyss avlidne Chester från Linkin Park.

Ordo Rosarius Equlibrio (ORE)

Halvfullt inne på Theater Stage, men de bombastiska trummorna ljöd fint. Något avdankad spelning i jämförelse med ORE, Triarii & TriORE tidigare i år i Stockholm.

Diary of Dreams

Rockigt och ösigt med de i min mening tråkigare spåren ur bandets diskografi. De melankoliska balladerna har inte längre någon plats i denna rockshow.

Apoptygma Berzerk

Norrmännen är kanske tillsammans med VNV Nation och Covenant det band som kan få till stånd mest allsång bland den tyska publiken. Bra, energiskt och mycket klassiska spår, men kanske något för nedtonade elektroniska ljud som lätt hamnade i bakgrunden.

Kirlian Camera

Tätt, stilfullt och professionellt men sångerskan Elena har ibland fruktansvärt dåligt engelskt uttal. Proppfullt på Orbit-scenen.

Henric de la Cour

Vemodigt och vackert, men ljudet var alldeles för lågt för att göra musiken rättvisa. På grund av Henrics rådande hälsotillstånd blev det en kort men intensiv spelning som säkerligen uppskattades högt av publiken.

Liverapport: Progress 12, Göteborg

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Progress Productions bjöd in till Sticky Fingers i Göteborg den 19 november med Haul, Nattskiftet, Hearts of Black Science, Johan Baeckström, Mr Jones Machine, Wulfband, Henric de la Cour, Titans, Cosmic Overdose och Pouppée Fabrikk på de två scenerna.

Jens Atterstrand (text & foto) var på plats med sin kamera i publikhavet för att rapportera från kvällen.

 

 

(English version below the photo galleries)

Ett för tredje året i rad utsålt Sticky Fingers väntade besökarna till vad som nu bör räknas som en av de viktigaste årliga händelserna på vår inhemska svartklädda elektroniska alternativscen: Progress Productions årliga fest

Precis som tidigare så radades det upp ett stort av de egna akterna med fokus på de för det här året aktuella och nytillkomna. Jönköpingsakten Haul inledde med dramatisk och nattsvarta mörk experimentell postpunk på den stora scenen inför en förvånande stor publik trots den tidiga starten. Hauls musik fungerade för mig mycket bättre live än på skiva med en vacker om än väldigt mörk tillhörande scendesign.

Lite mer kraft och omfång var det på Hearts of Black Science som släppte det starka albumet “Signal” förra vintern. Bandet stod för en av de proffsigare och mest träffsäkra live-insatserna under kvällen med trivsamma gitarrpålägg på deras shoegaziga synthpop och en snygg mörk scenshow.

Mr Jones Machine genomförde sedan albumet “Återvändsgränd” från början till slut. Jarmo Ollila levererade i vanlig ordning en väldigt träffsäker sånginsats från den stora scenen, uppbackad av sin, från Asien speciellt för kvällen hemflugen, bror Jouni. Låtarna står sig mycket bra även 2016 och bra synthpop på svenska är vi ju verkligen inte bortskämda med.

Henric de la Cour levererade en, om än relativt kort, precis lika känslosam konsert som vanligt med sin fantastiska scennärvaro och känsla. Nya singeln spelades och den får mig verkligen att sukta efter det nya albumet som är på gång.

Titans stod sedan för kvällens stora bedrift då den amerikanske sångaren Dan Von Hoyel för första gången stod på scen tillsammans med sina bandkamrater utan att ha repat en enda gång tillsammans. Sitt allra första liveframträdande gjorde även Daily Planet-bekantingen Johan Baeckström, som solodebuterade med “Like Before” förra sommaren. En väldigt tonsäker Johan, som från den lilla källarscenen, utöver utvalda spår från debutalbumet, även bjöd på en riktigt trevlig cover på Rational Youths klassiker “Saturdays in Silesia”.

Wulfband röjde som bara Wulfband kan på den mindre källarscenen där den, för mig personligen, största överraskningen Nattskiftet också sedan kom att leverera en intensiv och härligt energisk spelning. Jag skall erkänna att jag inte riktigt har fastnat för bandets tokroliga bodypop på skiva, men live fungerar konceptet alldeles ypperligt med tillhörande blåställ, oljefläckar och sot i pannan.

Cosmic Overdose, som nyligen har släppt en unik samlarbox med klassiskt material, agerade sedan överraskningsakt till åtminstone den äldre publikens stora jubel. Gentlemännen Dan Söderqvist och Karl Gasleben visar upp stor rutin och jag imponeras över hur pass bra deras nu över trettio år gamla låtmaterial fortfarande håller.

Pouppée Fabrikk, som för kvällen gjorde ett udda uppträdande i full originaluppsättning med en hemflugen Jouni Ollila på keyboard levererade sedan en riktig käftsmäll med nya fantastiskt snygga arrangemang av bandets klassiker.

Progress Productions årliga festival levererar en mysig familjär alla-känner-alla stämning och kärleken som Torny Gottberg och hans artister levererar i det här formatet är svårslaget. Boka in 18 november 2017 för då smäller det igen! Som livefotograf är man dock lätt sliten i benen efter en sådan här kväll då akterna avlöser varandra i tät följd på de olika våningarnas livescener, vilket leder till en hel del springande i trappor alternativt avkortade spelningar för att kunna förbereda sig inför det som komma skall.

Ett stort tack till Progress Productions och alla andra inblandade. Vi ses igen nästa år!

Haul

Nattskiftet

Hearts of Black Science

Johan Baeckström

Mr Jones Machine

Wulfband

Henric de la Cour

Titans

Cosmic Overdose

Pouppée Fabrikk (foto: Anja Böttcher)

For the third year in a row a sold out Sticky Fingers invited the visitors to what now should now be counted as one of the most important annual events in Sweden’s black-clad electronic alternative scene: Progress Productions annual celebration.

Just as usual, the line up consisted of the label’s own acts with the main focus on the new ones. Jönkoping act Haul opened the night with their dramatic, dark and experimental post-punk on the big stage in front of a surprisingly large crowd despite the early start. Haul’s music worked much better for me live than on record with a beautiful albeit very dark stage design and lightning effects.

A little more bite was delivered by Hearts of Black Science who released the strong album “Signal” last winter. The band presented one of the more professional and spot-on live shows of the evening with pleasant guitars add ons top of their shoegaze style synthpop together with a stylish dark stage show.

Mr Jones Machine performed the “Återvändsgränd” album from beginning to end. Jarmo Ollila as usual delivered a very good vocal performance from the big stage, backed by his, from Asia, especially for evening brought home, brother Jouni. The songs are still high quality even in 2016 and good synth pop sung in Swedish are something we’re definetely not spoiled with these days.

Henric de la Cour gave a, albeit relatively short, just as emotional concert as usual with his amazingly emotional and charismatic stage performance. He played the new single and it really makes me hankering for the new album that is on it’s way.

Titans then did the biggest achievements of the night when the band’s American singer Dan Von Hoyel stood on a stage with his band mates for the first time ever, without even rehearsing a single time together. Another live debut then came from the Daily Planet acquaintance Johan Baeckström, who released his solo debut “Like Before” last summer. A vocally secure Johan, who from the small basement stage, in addition to selected tracks from his debut album, also did a really nice cover of the Rational Youth classic “Saturdays in Silesia”.

Wulfband ranted on in the way that only Wulfband can on the small basement stage where, for me personally, the biggest surprise of the evening Nattskiftet then also delivered a intense and wonderfully energetic gig. I must admit that the band’s hilarous bodypop are not really my cup of tee on record, but live the concept worked excellent with associated overalls, oil stains and soot on the band members faces.

Cosmic Overdose, who has recently released a unique collectors box with their classic songs then acted as the secret suprise act of the evening and it was highly appriciated by the older parts of the audience. Gentlemen Dan Söderqvist and Karl Gasleben put great experience on display and I am impressed by how well their now over thirty years old songs still hold up very well.

Pouppée Fabrikk, who especially for the event made an odd appearance in the original full setup with Jouni Ollila on keyboards then delivered a real punch in the face with new fantastic sounding arrangements of the band’s classics.

Progress Productions annual festival is executed in a cozy family-all know-all mood and the love that Torny Gottberg and his label’s bands give is hard to beat. Book in November 18, 2017 because then it’s time again! As a live photographer you get slightly worn in the legs after a night like this when the different acts follow one and another in quick succession on the different floors two live stages, leading to a lot of running up and down the stairs and a need to skip a few songs at the end of the gigs to be able to prepare for what is to come on the other stage.

Massive thanks to Progress Productions and everyone else involved in this event. See you again next year!

Henric de la Cour – “Two Against One”

Tags: , ,


 

Lyssna på Henrik de la Cours nya singel “Two Against One” som släpps imorgon den 29 april via Progress Productions.

Liverapport: Amphi Festival 2015, Köln

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Vår fotograf och skribent Patrik Lark i sällskap med Alexander Johanson och Thomas Hulteberg levererar en liverapport från Amphi Festival som i år arrangerades på Lanxess Arena utanför tyska Köln den 25-26 juli

Foto: Patrik Lark (OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten med resterande bilder!)

Huvudrapport: Thomas Hulteberg

Konsertrapporter: Patrik Lark, Thomas Hulteberg och Alexander Johansson

 

Blåst på konfekten

Den första Amphi festivalen gick av stapeln 2005 i Gelsenkirchens amfiteater och fick sitt namn efter platsen, redan året efter flyttades festivalen till Tanzbrunnen i Köln och huserade där mellan 2006 och 2014. Tyvärr behövde Tanzbrunnen renoveras i år och därför var festivalen flyttad till Lanxess Arena och det rådde ingen tvekan om att besökarna var besvikna. Jag hörde mig för bland besökarna som varit på festivalen tidigare och de flesta var mycket besvikna på Lanxess Arena, en besökare hävde arg ur sig att det inte gick att få någon stämning i en så opersonlig betongkoloss. Tyvärr var det inte bara den nya arenan som arbetade emot festivalen utan även en veckolång stormvarning som utfärdats av lokala myndigheter och det blåste stundtals rejäla vinda. Detta ledde till att två scener, alla matställen, merchandise och ölserveringar som låg utomhus hölls stängt under festivalens första dag, arrangörerna försökte desperat boka om banden till inomhusscenen men bland annat Neuroticfish uteblev helt och X-RX spelade ett förkortat set dagen efter. Andra dagen gav myndigheterna grönt ljus till utomhusaktiviteter och det lyfte stämningen avsevärt.

Det som verkligen talade till Amphis fördel var den extremt fördelaktiga lineupen av artister, vad sägs om exempelvis: Combichrist, Diorama, S.P.O.C.K.Front 242DAF, Chrom, And One, Agonoize, The Mission, Rabia Sorda, OOOMPH! och VNV Nation. Ett biljettpris på endast 75 euro gjorde dessutom årets Amphi Festival till en väldigt prisvärd festival. Arrangörerna verkade dessutom väldigt måna om att inte krocka artister inom samma genre, den enda krocken jag upplevde var Combichrist och Welle:Erdball. En hel del tid som skulle gått till soundcheck verkade ha gått åt till artister som inte kunnat spela utomhus tidigare på festivalen och det innebar tyvärr att en hel del tekniskt strul uppstod. Bland annat mikrofoner som saknade ljud, rundgång i P.A-anläggningen och en hel del utebliven backtrack.

När jag gick in på festivalens hemsida senast fanns det ett frågeformulär att fylla i och en av frågorna var; ska festivalen stanna kvar på Lanxess Arena eller inte? Jag hoppas innerligt att arrangörerna tar sitt förnuft till fånga och återvänder till Tanzbrunnen nästa år. En festival står och faller med sin placering, omgivningarna är oerhört viktiga för att skapa och bibehålla festivalens identitet.

Bäst: Combichrist

Sämst: Lanxess Arena
Bubblare: Kölsch kan vara tidernas sämsta öl!

Chrom

Att som tvåmannaband fylla ut den stora scenen på Lanxess Arena var ingen lätt uppgift för Chrom under festivalens första dag. Thomas Winters och Christian Marquis måste ha satt frukosten i vrångstrupen när de såg mängden publik som kommit för att titta på dem, en egen stark fanbase och att det inte spelade några andra band samtidigt gjorde att flera hundra extra besökare bänkat sig på läktarna för att avnjuta Chroms kompetenta futurepop. Det här var första gången jag lyssnat på bandet och de lät bra, mycket bra till och med.

Thomas Hulteberg

6/10 BRA!

Rabia Sorda

En av festivalens absoluta höjdpunkter för mig personligen. Som långvarigt fan av Hocico så har jag stundtals haft svårt för medlemmarnas solo utflykter, men efter senaste albumet “Hotel Suicide” har jag blivit övertygad om Rabia Sordas storhet. Setlisten saknade tyvärr både atmosfäriska “Misery” och det senaste videospåret “Heart Eating Crows” när bandet hade valt att fokusera mer på kraft än stämning. Tyvärr drabbades spelningen också av diverse tekniska problem; Erks mikrofon slutade helt plötsligt att fungera och keyboardisten Fabians stativ lade av att fungera vilket i sin tur resulterade i ett sönderslaget keyboard. Rabia Sorda är ett fantastisk liveband och bevisar det när man levererar låtar som “I’m Tragedy”, “Die in Berlin” och “Indestructible”.

Thomas Hulteberg

7/10 MYCKET BRA!

DAF

Oldschool-EBM gör sig väldigt illa på stora scener. Närheten till publiken och känslan av samhörighet försvinner fullständigt när det är mer än tre meter mellan bandet och publiken. DAF’s monotona och stundtals minimala EBM drunknar bort i arenans tomhet. Bandet är taggat och spelar sig igenom 19 låtar från hela karriären, tydligen är detta deras avskedsturné vi får väl se hur det blir med den saken, de flesta band har svårt att hålla sig borta från rampljuset någon längre tid. Hade DAF spelat på en av de mindre scenerna hade jag säkert njutit mer av den fantastiska setlisten som innehöll bland annat “Der Mussolini”, “Ich Will”, “Muskeln”, “Alle Gegen Alle” och “Der Räuber und der prinze” som extranummer. Publiken är stor och visar bandet oändlig uppskattning.

Thomas Hulteberg

6/10 BRA!

Combichrist

Jag förstår att många oldschool-fans blev besvikna på Combichrists spelning. Bara en av de tolv låtarna, “Blut Royale”, var hämtad från genombrottsalbumet “Everybody Hates You”. Fokus på det nyare och gitarrbaserade materialet har blivit normen för Combichrist både på förra årets We Love You-turnè och på årets festivalspelningar. Med en full sättning bestående av; bas, gitarr, trummor, keyboard och sång som genomfört ett hundratal spelningar tillsammans är Combichrist det bästa livebandet att se just nu. Andy LaPlegua har publiken i sin hand och dompterar oss som han vill och manar till allsång och röj. Om jag fick ändra en enda sak hade det varit att skippa låtarna från albumet “No Redemption” och slänga in en äldre låt istället. De starkaste låtarna den här kvällen var “Maggots at the Party”, “Never Surrender” och “Get Your Body Beat”.

Thomas Hulteberg

8/10 STRÅLANDE!

Agonoize

Det här var utan tvekan den bästa Agonoize-spelningen jag hittills sett. Trots lite strul med mikrofoner levererade bandet ett väldigt tight set i princip utan mellansnack och blodsorgier. Tidigare tillfällen när jag sett bandet har väldigt mycket energi och fokus placerats på ritualer och låtsasblod vilket verkligen inte tilltalar mig, det är nästan förolämpande att ett band med så många starka låtar som Agonoize skulle behöva sänka sig till “gwar”-nivåer för att chockera. Setlisten är en blandning av gammalt och nytt och levereras med pondus och inlevelse. “Staatsfeind”, “Nekropolis” och “Korprolalie” är fantastiska låtar som får hela publiken i Lanxess Arena att gunga, dansa och svettas. Hade Agonoize spelat den senaste singeln “Ich Spreche Deutsch” hade det här varit helt perfekt!

Thomas Hulteberg

9/10 MÄSTERVERK!

S.P.O.C.K.

Tre herrar klädda i stilrena vita uniformer gör entré på stora scenen strax efter lunch och möts av ett hav av människor. Redan under första låten “Borg (Resistance is Futile)” står det klart att den enorma publiken inte har gått fel eller är där för att det saknas annat att göra; de är här för att njuta av dansant synthpop med Star Trek-tema. Känslan av att de flesta svenskar på festivalen tagit sig dit för att stötta “hemmalaget” är ganska påtaglig och det vajar ett antal skånska flaggor i publiken, men vad gör det när S.P.O.C.K. är bättre än någonsin, mer än 25 år in i karriären. Mr Android (Alexander Hofman) dansar, spexar, flörtar med publiken och bjuder in oss alla till S.P.O.C.K.n’ Roll familjen och när den sista tonen av “Never Trust A Klingon” tystnar har den antagligen största publiken i bandets historia fått uppleva en makalöst bra konsert.

Thomas Hulteberg

9/10 MÄSTERVERK!

VNV Nation

Jag tror jag sett VNV Nation tio gånger vid det här laget och jag tycker alltid att de levererar. Det gjorde de även i Globenstort format. Det känns som om Ronan Harris arbetat mer med sin röst i samband med “Resonance” med Babelsbergs Symfoniorkester, ett klassiskt projekt han länge velat genomföra, och att detta arbete också stärkt hans röst som aldrig lät brölig på årets Amphi. VNV Nation var tillsammans med Front 242 ensamma om att ha videokonst och ljusshow för en så stor arena som Lanxess Arena stage. Det var snyggt, mäktigt och professionellt, men samtidigt en bit från den utlevelse jag erfarit på t ex Rotundan när de spelat vid Stockholms universitet, på Kolingsborg, DAS BOOT eller i Arvika. Hursomhelst, väl godkänt. Topparna var slutnumret “Nova (Shine a Light On Me”), med fint samspel från publiken, och “Standing”.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

Front 242

Front 242 spelade högst och fetast och hade den i särklass häftigaste videoshowen på hela Amphi. De var tillsammans med VNV Nation ensamma om att ha material och show att fylla ut hela Arena stage inuti Lanxess Arena och det var en upplevelse att äntligen få se dem på en riktigt stor scen med utmärkt ljud (som vi som satt högt på läktaren hade – nere på golvet var ljudet av mer av Friendskvalitet har jag förstått). Front 242 inledde med en blytung “Commando Mix” med helikopterstridsscener värdiga Apocalypse Now. Bakgrundsvideon till “U-Men” med brandgula japanska Akira Kurusawa-stridsscener var enormt imponerande. Två absoluta konstverk i egen rätt. “Take One” var den enda hitten de framförde och med den var spontandansen på läktaren ett faktum. Det var också helt rätt, modigt och konstnärligt förtjänstfullt att utelämna “Headhunter”, “No Shuffle”, “Quite Unusual” etc. På Amphi ställde sig de halvlåtsasengelskmuttrande belgiska farbröderna bredvid de tio år äldre gentlemännen i Kraftwerk och visade att de har mycket lite med pop att göra – Front 242 gör konst. Det förstod jag först på Amphi den 25:e juli 2015.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

X-RX

X-RX bjöd på Amphis bästa adrenalinkick helt i klass med vinhörnans plastglas med sekt. En injektion av hård och dark trance rätt in i halsvenen. Amphi brottas med hela synthscenens nostalgiproblem så det är ju alltid ljuv musik med hårt rockande band som försöker modernisera och förnya scenen (även om vi i o f s har hört åtskilligt i denna genre i ungefär ett decennium vid det här laget). Pascal “Cyrex” Beniesch och Jan “Sine-x” Teutloff gjorde sitt bästa för att growla och vara hårda och lyckades med den äran, trots att deras material inte är bättre än vad det är, de visade t o m upp en del charm, jag menar: “One, two, three, feel the beat. One, two, three, fuck me!” Det är sånt man får ur sig stridsropet Arvika till vid mer än ett tillfälle när man byter svett med andra sköna svartalfer från resten av världen på parketten.

Alexander Johansson

7/10 MYCKET BRA!

Henric de la Cour

Henric de la Cour såg inte lika nervös ut som när jag såg honom senast på Uppsala Konsert och Kongress då han var förband till Kite. Precis som då körde han en del playback men han gör det ytterst snyggt. Gitarristen Camilla Karlsson sjöng “Shark” starkare och bättre än någonsin. Inramningen på Amphis minsta scen, “Orbit stage”, med ett milt strilande regn och tåg och pendeltåg som for fram bakom Henric med band fungerade helt perfekt – smart, melodiös depprock har aldrig varit vackrare. Vi svenskar på plats känner ju till Henrics världsklass men stora delar av (den sannolikt mest tyska) omgivningen stod hänförda inför det blodiga hjärta (och anlete) Henric visade upp. Sound the alarm, mütterfickers! Nu vet ni.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

Patenbrigade: Wolff

Patenbrigade: Wolff gjorde om stora scenen till en gul- och orangesprakande byggarbetsplats – en nördarnas lekstuga där allt kunde hända och hände. Till låten “Der Brigadier trinkt Bier!” serverade man publiken öl genom att hälla den genom ett långt VVS-rör som sträckte sig över fotodiket och kravallstaketet. Man kan tycka att Patenbrigade: Wolff är tramsiga i sina bygghjälmar och fluoriserande västar, men lika gärna underhållande. Oavsett vilket så lät de bra. Det bjöd på snygga låtproduktioner även om inget var live. Besviken konstaterade jag dock att de varken spelade “Stalinallee” eller “Maurerradio”. Kanske var det det kortade programmet (pga föregående dags storm och inställda spelningar) som tvingade dem att stryka extranumren?

Patrik Lark

8/10 STRÅLANDE!

The Mission

The Missions spelning blev inte riktigt som det var tänkt. Wayne Hussey hade tappat mycket av sin röst i en förkylning och tvingades att kasta in några extra sångare som förstärkning. Dessa två såg mer än lovligt bortkomna ut på scenen. Dessvärre var också ljudet under all kritik, vilket får tillägnas ansvarig ljudtekniker då ljudet i Lanxess Arena i övrigt var mycket bra. Tråkigt, när ett av de mest legendariska gothic rock-banden står inför en verklig storpublik. Wayne Hussey var heller ingen furie på scenen, men spelning bar sig på det rika låtmaterial som han skrivit ihop under åren.

Patrik Lark

6/10 BRA!

Das Ich

Das Ich står för en mäktig musik som är teatralisk, satanisk och består till lika delar av industri, goth och svart kabaré. Senast jag såg dem var på Bodyfest 2013 och då var sångaren Stefan Ackermann inte i något vidare skick efter sin hjärnblödning. Nu var det roligare att se honom då han fått tillbaka en hel del av sin agressivitet och intensitet på scenen. Till den här spelningen hade de stärkt upp med en extra keybordspelare som kändes mal placé i sin hårdrocksutstyrsel, komplett med Motörhead-väst. Roligare var det att Marianne Iser from Schneewittchen kom in som gästartist och sjung duett med Stefan Ackermann på några låtar. Hennes opera-inspirerade röst passade förvånansvärt väl in i Das Ichs dramatiska musik. Under starka låtar som “Gottes Tod” och “Destillat” blev det bra tryck i den stora Lanxess Arena.

Patrik Lark

9/10 MÄSTERVERK!

Liverapport: Kollaps #2 2015, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


patrik_larkJens Atterstrand

Kollaps Records firade 2 år under dagarna tre (29 jan – 2 feb) och presenterade en av de mest fullmatade lineuperna som vi någonsin har skådat på svensk mark.

 

Jens Atterstrand och Patrik Lark var på plats med sina kameror för att bevittna händelserna som bland annat inkluderade Youth Codes allra första Europaspelning..

 

Förfesten arrangerades redan på Göta Källare under torsdagskvällen med nykomlingarna The Operating TracksRaba HiffColouroïdBunkersex och No Sleep by the Machine inför en något gles men förväntansfull publik.

Den mest positiva överraskningen den här kvällen var otvivelaktigt Raba Hiff som bjöd på en suggestivt tung experimentell och mycket dansant electro och som avslutning en ordentlig urladdning av ett spelsuget No Sleep By the Machine.

Fredagen bjöd i sin tur bland annat på en sprakande känslosam och vacker föreställning av Henric de la Cour, stilrent framförande av Metroland och en redan nu legendarisk Europapremiär av de Amerikanska ynglingarna i Youth Code.

Lördagkvällens höjdpunkter inkluderade bland annat ett skräckinjagande mörkt och blytungt framträdande av The Devil & The Universe, sjönsjungande Minuit Machine, ett ut i fingerspetsarna proffsigt Clock DVA och en glad och energisk avslutning av The Mobile Homes.

Arrangörerna och alla inblandade kan vara oerhört stolta och maken till lineup och den breda blandningen av stilar har vi mig veterligen aldrig sett tidigare i de här sammanhangen.

Kollaps Records har med Kollaps #2 skrivit svensk synth och alternativhistoria i de här sammanhangen och vi hoppas verkligen få chansen att återkomma när man firar nästa gång.

Massiv lineup när Kollaps Records firar två år

Tags: , , , , , , , , , , ,


Nu i helgen den 30-31 januari är det stor fest på Slakthuset i Stockholm när skivbutiken Kollaps Records firar två år sedan starten.

Förfesten äger rum på Göta Källare redan på torsdagkvällen när No Sleep by the MachineColouroidRaba Hiff och The Operating Tracks står på scenen medan DJ-båset i sin tur gästas av Eskil & Daniel (från Covenant) samt Tilde Gray & Linn Hutchinson.

På fredag och lördag är det sedan dags för en massiv lineup på Slakthuset, vars scener bland annat kommer gästas av storheter som Dive (med Dirk Ivens från The Klinik), Clock DVAHenric de la Cour, MetrolandYouth CodeThe Mobile Homes,  och många fler (se hela lineupen nedan).

På scen

Clock DVA
Youth Code
In Aeternam Vale
The Mobile Homes
Ancient Methods
The Devil & The Universe
Headless Horseman
Metroland
Dive
Minuit Machine
Henric De La Cour
Nine Circles
Ulwhednar
Echo West
Discodeath
Trepaneringsritualen
Tanz Ohne Musik
Negru Voda
Cynthia Stern
Monster Apparat
The Foundation

 

DJ’s

Klubb Död, Stockholm
Philipp Strobel (Death#Disco, aufnahme+wiedergabe), Berlin
Jen Blix (Modern Movement), Berlin
Bat Cave (Young & Cold Festival), Augsburg
Klubb Spasm, Malmö

Mer information samt biljetter finns på www.kollaps.net

Se även de båda eventen på facebook:

https://www.facebook.com/events/359912584180150/

https://www.facebook.com/events/700284163384658/

kollaps_2

Various Artists – “10 Years Anniversary Compilation”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Samling) 2CD, Digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 26 november 2014
Genre: Synthpop, EBM, Electro, Industrial, Futurepop, Dark Electro, Harsh-EBM, Experimental, Powernoise
Bandmedlemmar: Various
Land: Sverige, Norge, Danmark, Grekland
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookSpotifyDiscogsSoundcloud

(English version below)

Tio år av kvalitet före kvantitet

Kvalitet före kvantitet har alltid varit Progress Productions slogan och ingenting kunde vara mer berättigat när man nu firar tio år som skivbolag.

Den Göteborgsbaserade etiketten med Torny Gottberg i spetsen har under de här tio åren hållit ett nästan overkligt högt snitt på sina skivsläpp. Det gäller både när man handplockat och släppt skivor med mer etablerade akter och (i synnerhet) när man med fantastisk fingertoppskänsla har lanserat nya diton. Genidragen har varit många och i flera fall har man också satsat på artister som inte speciellt många andra trodde på.

När man nu i samband med tioårsfesten presenterar 28-spårs samlingen “10 Years Anniversary Compilation” råder inget undantag: Bortsett från ett par alternativa, tidigare en outgivna versioner och remixer, så är det genomgående exklusivt och starkt material som presenteras här. Alla akter som presenteras har enligt uppgift spelat in unika spår enbart till den här samlingen och dipparna är genomgående oerhört få.

Bland höjdpunkterna på den första CD:n finner vi bland annat Henric de la Cours kraftfulla och på svenska framförda “Venen”, en ovanligt dansant och fartfylld electropopdänga från DelayklinikenWulfbands passande “Was Für Ein Fest!” som mycket väl hade platsat på bandets debutalbum utan problem, en ny stark låt från Grekiska Iambia och en splitterny och stenhård dansgolvsrökare från 8kHz Mono.

Den andra CD:n starkare nummer finns sedan representerade i Agent Side Grinders moderna Joy Division-doftande “This is Us”, en ny dänga från Spark! med Spetsnaz-bekantingen Pontus Stålberg vid mikrofonen, nya starka låtar från The New DivisionKiteChildren Within och sist men inte minst en blytung version av Stürm Cafes “Der Grosse Schwein” signerad Terror Punk Syndicate.

Progress Productions levererar kvalitet före kvalitet och inget som helst undantag råder på den här samlingen.

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist CD1

01. Henric de la Cour – Venen
02. Delaykliniken – Wishes
03. Necro Facility – Last Breath (Cthulhu Demo Mix)
04. Wulfband – Was Für Ein Fest!
05. Dupont – Corridor
06. Kingdom Of Evol feat. Freddie Wadling – Pleasure & Pain (Leaether Strip Remix)
07. Red Cell – Neverending Story
08. Iambia – The Wrong Direction
09. Xenturion Prime – Voyagers (Infinity Remix By Zone Tripper)
10. Daily Planet – Tunnels Of Light
11.  Hype – Make You Wonder
12. 8kHz Mono – The Game
13. Scapa Flow – Wailing (1991 Live)
14. Nexus Kenosis – Arcus Pluvius Nigrum

 

CD2

01. Agent Side Grinder – This Is Us
02. Spark! – Infectious (feat. Spetsnaz)
03. Cryo – Zero-G (Live Evolved Version)
04. Kite – True Colours
05. The New Division – Curse
06. Children Within – Architecture Of Love
07. Mr Jones Machine – Eyes Of Anger
08. System – Under Surveillance
09. Titans – Plausible
10. Angst – Rädda Barn (Dansar Bäst)
11. Vanligt Folk – Vitt Skum
12. Sturm Café – Der Grosse Schwein (Terror Punk Syndicate Version)
13. Mommy Hurt My Head – Engulfed By A Black Sun (Rough Mix)
14. Kopfer Kat – Ventilate

 

(English version below)

Ten years of quality above quantity

Quality above quantity has always been Progress Productions slogan and nothing could be more justified when they now celebrates ten years as a record company.

The Gothenburg-based label fronted by Torny Gottberg has during these ten years kept an almost unrealistic high standard on it’s releases. That comes to both the cases where they’ve hand picked and released records with more established acts and when they’ve with a fantastic touch have launched their newcomers. The genius features have been many down the line and in several cases they’ve also gone all in on bands and artists that noone else believed in in the first place.

And when they now in time for their 10 year celebration present the 28-track collection “10 Years Anniversary Collection” there make no exceptions: Aside from a couple of alternative, but still previously unreleased remixes and versions, there are constantly exclusive and strong material presented here. We’re told that all the represented acts have composed new songs only for this collection and the lowpoints are very few.

Among the highlights of the first CD we find Henric de la Cour‘s powerful (and swedish) “Venen”, an unusually danceable and energetic electropop-stunner from Delaykliniken, Wulfband‘s for the occation very fitting “Was Für Ein Fest!” that would easily have made it’s place onto their debut album, a strong new song from Greek Iambia and a brand new and fierce dancefloor smoker from 8kHz Mono.

The second CD’s stronger tracks are the represented in Agent Side Grinder‘s modern and Joy Division-inspired “This Is Us”, a new wallop from Spark! with Spetsnaz-acquaintance Pontus Stålberg at the microphone, new strong songs from The New DivisionKite, Children Within, and last but not least a leaden version of Stürm Cafe‘s “Der Grosse Schwein” signed Terror Punk Syndicate.

Progress Productions deliver quality above quantity and no exception whatsoever is made on this compilation.

Intervju: Torny Gottberg (Progress Productions)

Tags: , , , , , , , , , , ,


Jens Atterstrand

Göteborgsbaserade Progress Productions, som sedan starten 2004 huserar band och artister som Henric de la Cour, Spark!, Necro Facility, Mr. Jones Machine, Xenturion Prime (tidigare Code 64) och många fler och som på senare år har lanserat och återlanserat bland andra Daily Planet och Wulfband fyller tio år.

Elektroskulls redaktör Jens Atterstrand fick en pratstund med upphovsmannen Torny Gottberg.

 

Hej Torny! Så, Progress Productions firar tio år i år. Hur känns det?

Hej Jens! Jag har nog inte riktigt förstått att det gått 10 år redan. Herregud, känns som tiden har gått så otroligt fort. Men det känns helt fantastiskt! Det har vart tio helt otroliga år!

Det är så mycket minnen, intryck och annat som är svåra att smälta faktiskt. Jag har under dessa år fått vara med om så otroligt mycket roligt och att vi har lyckats från att vara en liten svensk label till att bli en stark spelare även internationellt har varit en resa jag aldrig någonsin kommer kunna sätta ord på!

Vem trodde detta 20 Oktober 2004 när vi släppte PROCD001 som var 8kHz Mono “Monochromator”?! Jag kan säga att det fanns folk som sa att vi inte skulle klara oss i det tuffa skivbolagsklimatet mer än max 6 månader! Well. I got news for you: Mer än 80 produkter senare – We are still here!

Artister har debuterat via er och ni har släppt ett stort antal skivor genom åren. Vilket eller vilka är du mest stolt över att ha fått vara med om?

Det där är en omöjlig fråga för mig att svara på. Jag får ju ofta frågan om vilken skiva jag gillar mest på Progress. Det går inte att svara på. Jag gillar ju alla på sitt sätt annars hade vi aldrig satt namnet Progress Productions på skivan!

Progress är och kommer alltid vara en etikett som värderar kvalitet före kvantitet. Men det är klart att det har vart otroligt häftigt att jobba fram band mot större framgångar. Samtidigt skall man aldrig glömma att det är artisterna som gör musiken. Man skulle kunna säga att jag är snickaren och artisterna är verktygen.

Och vilka verktyg jag har haft möjligheten att få hantera dessa tio år. Jag tycker på riktigt att Progress Productions har världens absolut bästa artister. I och för sig så hoppas jag att alla bolag känner så om sina artister. För vad är ett bolag utan sina band? Ett tomt skal med en logo. Alla skivbolag måste lära sig att tänka så, de gör inte artisterna en tjänst att släppa något, det är faktiskt artisterna som ger mig möjligheten att få jobba med deras kreativitet och verk. Jag är otroligt ödmjuk inför det, att vi får förtroendet.

Progress Productions adderar ett stort antal arbetstimmar på din ordinarie arbetsvecka. Var hittar du orken och inspirationen att bara ösa på?

Ja, det är klart att det funnits stunder som jag funderat “Vad fan håller jag på med!??” även om de stunderna är otroligt korta. Man kommer snart underfull med varför. Jag älskar verkligen musiken, jag älskar människorna i och runt skivbolaget. Man kan ju säga att det är en livsstil för det har kommit att bli det under åren som gått. Man är liksom en del i maskineriet. Men det är klart att det många gånger känts kämpigt, jag skulle ljuga om jag inte säger det.

I början när vi var en liten spelare så kämpade man för allt. Att få press, få radio att synas, höras. Det kanske är lite lättare idag för oss, men man får aldrig som skivbolag ta saker för givet. Jag tycker mig ha sett det för många gånger nu. Indiebolag som hype:as upp som fan och får massa mediautrymme helt utan jobb. Men den där hype:en håller sällan länge och det brukar kunna bli ett brutalt uppvaknande den dagen man inser att man är “yesterdays news” och man måste jobba.

Det är bättre att jobba långsiktigt och sätta upp delmål som man försöker nå tillsammans med banden. Och det är faktiskt i bandens musik jag hittar inspirationen att köra på. De har liksom lagt ner sin själ i något och har vi tagit på oss att förvalta detta så är det till att kavla upp armarna och bjuda till. Jag fick fråga av en kille som ville starta skivbolag om det var värt att starta ett skivbolag. Jag svarade ungefär “Om du är sjuk i huvudet så är det faktiskt det bästa man kan göra”. Var kanske att dra det jävligt hårt, men det ligger något i det. Jag är en rastlös själ och jag trivs med mycket som händer. Men det är definitivt inte gjort för alla. Det lovar jag.

front242debaser_960

Vilket är det spontant trevligaste Progress-minnet?

Oj, tack för den! Inte den lättaste frågan, det är så många. Men skall jag sätta ett så får det ju nästan vara känslan när jag höll i PROCD001 första gången. Det var ju liksom då det var på riktigt, det var nu det skulle hända. Jag känner i och för sig precis likadant varje gång en ny skiva kommer från tryck fortfarande. Det är något nästan religiöst att hålla i en produkt man vart med om att göra. Att se det från bilder och filer på datorn till att verkligen känna den i handen!

..och nu 10 års jubileum. Det blir en riktig brakfest i Göteborg den 22 november och en stor del av ert garde kommer också stå på scen under kvällen. Men utöver detta blir det också ett antal speciella jubileumssläpp och nya utgåvor, kan du berätta mer?

Detta är verkligen vår fest! Det är bandens och bolagets. En slags hyllning till oss själva, en kväll vi förtjänar. Ett bevis på att vi byggt något under ett decennium. Det är en kväll vi delar med oss av vår vänskap, vår musik, våran vision till folket!

Jag är verkligen så lycklig för att vi gör denna kväll och att jag kommer få möjligheten att dela den med inte bara väldigt många Progress band utan folk som är på plats. Det är väl även ett sätt att säga tack till alla som stöttat oss, drivit oss framåt och köpt våra skivor!

Vi kommer släppa en fantastisk CD-samling på 10 års festen som innehåller 28 låtar. Men de andra 10 års specialutgåvorna som Spark! “60 Ton Stål”-vinylen och Necro Facility “The Black Paintings”-vinylen kommer ju finnas redan innan festen.

Vilken av våra recensioner på Elektroskull är du mest stolt över?

Det vill jag inte svara på! En recension är ju väldigt subjektiv. Det är ju bara en persons åsikt. Och man kan ju ifrågasätta det där med recensioner och om de betyder något. Kanske på ett sätt, men samtidigt nej. En person kan inte tycka åt resten. Men visst är det kul med bra recensioner. Vore ju att ljuga om jag sa annorlunda, men att välja ut en specifik känns galet. Jag tackar då snarare de som recenserat skivorna på Elektroskull. Tack för att ni lyssnar och tar er tid!

progress_10_år