Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Hello"

KMFDM – “Kunst”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, LP, Digital
Skivbolag: Dependent Records
Releasedatum: 26 februari 2013
Genre: Industrial Metal
Mix: Sascha Konietzko
Master: Brian Gardner
Bandmedlemmar: Sascha Konietzko, Lucia Cifarelli, J. Hodgson, A. Selway, S. White
Land: Tyskland
Recensent: Patrik Lark

En välproducerad finslipning av välbeprövat koncept

Industrilegenderna KMFDM har hängt med länge, närmare trettio år och trots ett otal medlemskonstellationer har man just släppt sin artonde (!) fullängdare. Det är ett i sig imponerande facit. Men kvaliteten då? Inte kan de väl hålla nivån uppe med den produktionstakten? Nej, åtminstone tycker inte jag att alla skivor håller särskilt hög nivå. Kan i och för sig bero på subjektivt tyckande då jag inte är så pigg på deras hårdare skivor där både synthar och melodier får en väldigt undanskymd roll. Inte heller är de kända för att förändra sitt koncept särskilt mycket från skiva till skiva. Man har gjort det relativt enkelt för sig många gånger.

Det förra albumet ”WTF?!” (2011) var dock inte dumt alls och hade ett par riktiga höjdare i ”Krank” och ”Amnesia” som lätt skulle platsa på deras tidigare samlingsskiva ”Greatest Shit” (2010). Den enda kvarvarande ursprungliga medlemmen Sascha Konietzko verkar äntligen ha hittat en konstellation som håller med sångerskan Lucia Cifarelli, gitarristerna Jules Hogdson och Steve White samt trummisen Andy Selway. Kanske är det just det som gett bandet en fin svit de senare åren. Vissa förväntningar fanns med andra ord i luften inför det här skivsläppet.

Det kontroversiella omslaget, med en våldsam barbröstad kvinna som sågar av ett kors med en motorsåg, är som vanligt designat av Aidan Hughes, alias “Brute”. Motivet syftar förstås på ryska punkbandet Pussy Riot och ukrainska protestgruppen Femen (“An Army Of Tits”). KMFDM har alltid varit måna om att framhärda sitt rebelliska drag och det här albumet utgör inget undantag.

”Kunst” inleds med titelspåret som är en upptempolåt med glimten i ögat. Saschas dist-gapande röst räknar upp titlarna på de tidigare albumen och leker med det gamla skämtet om att KMFDM skulle stå för ”Kill Mother Fucking Depeche Mode” (korrekt betydelse är: “Kein Mehrheit Für Die Mitleid” – ungefärlig översättning; “Inget medlidande för majoriteten.”). Det är på många sätt en typisk KMFDM-låt där gitarriffen och rytmen dominerar. Det är en kul partylåt med hög röjfaktor och utgör ett av plattans bästa spår. Nästa spår ”Ave Maria” är betydligt synthigare. Lucia inleder med vokala inslag i en aria-liknande refräng medan Saschas synkoperade och hårt processade röst gör väsande inbrytningar i verserna. Tempot är högt även i denna låt och det doftar klubbhit lång väg.

En lysande start så långt, men tyvärr känns inte ”Quake” särskilt inspirerande. Saschas gapiga sång och låtens forcerade tempo, alltför massivt sound och brist på variation lockar till tryck på skip-knappen. Lite bättre är då ”Hello” där Lucias sensuella röstläge sänker tempot avsevärt. Men skenet bedrar. ”Hello” är ingen lugn låt, den är närmast schizofren. I refrängerna brakar det nämligen lös ordentligt med stenhårda gitarrer och Lucias ljuva röst blir plötsligt till en bränd häxas vansinnesvrål uppifrån bålet. Inte så illa på det hela taget men inget toppspår. ”Next Big Thing” är ett samarbete med William Wilson, vars artikulerande pratröst dominerar låten, med kortare inbrott av Sascha. Syntharna är nästan helt undanträngda av de kompakta gitarriffen. Trumtakten är om möjligt ännu mer stum och repetitiv än den i ”Quake” och blir väldigt tröttsam efter ett tag.

Pussy Riot” är precis som man förväntar sig av titeln en hyllningslåt till de fängslade ryska punkaktivisterna som satte sig upp mot Putins regim med en manifestation i en ortodox kyrka. Lucia sjunger med en spretig och punkinspirerad artikulering i verserna men lättar upp till ett melodiöst röstläge i refrängen, som för övrigt inte är så dum. “Pseudocide” är bäst i början med några sköna riff och tunga trummor, men så laddar man ur allt på en gång och Sascha blir sådär gapig igen. Låten är rivig och hård men lyfter inte, är dock bättre än ”Quake” och ”Next Big Thing”. Men sedan kommer en av plattans kanoner: ”Animal Out”. Tempot är lite lägre och syntharna är tillbaka med fräsande och smattrande industriljud. På detta läggs några riktigt feta gitarriff och Lucias bästa sånginsats på skivan. Produktionen är utmärkt och alla ljud separerar fint och får sitt eget utrymme. Får vi inte höra denna på dansgolvet är det dags att sparka DJ:n!

The Mess You Made” är extra intressant eftersom den är ett samarbete med svenska industrimetallgruppen Morlocks. Efter att tidigare ha gjort en remix på låten ”Krank”, fick de efter en tids diskussioner ett embryo till en låt av Sascha med instruktionen: ”Go wild!”. Johann Strauss skrev texten och arrangerade om låten medan Andreas “Innocentius Rabiatus” Wandegren skrev alla gitarrarrangemang och solon. Det är Johann som sjunger lead på hela låten och gitarrerna är huvudsakligen Andreas. Sedan har förstås Sascha fyllt på sången med lite dubbar och bakgrundssång liksom Jules har dubbat en del gitarrpartier för att ge dem lite extra tryck, allt efter KMFDM:s patenterade koncept ”Ultra Heavy Beat”. Men leadsången är alltså inspelad i Göteborg och gitarrerna i Uppsala, och sådant värmer förstås ett svenskt industrihjärta. Andreas berättar en kul anekdot om skapandets gång: “När Jules skulle dubba mina gitarrlägg så fattade han inte hur jag hade stämt guran när jag spelade in, så han och Sascha mailade oss och frågade ordagrant “What kind of viking sorcery are you using?”

Pinsamt nog var stämningen bara en vanlig drop-d (världens näst vanligaste stämning), men Andreas var ändå nöjd med att ha ”outsmartat en av världens duktigaste industrigitarrister.” Men hur låter det då? Tja, jag är inte helt förtjust i Johanns, i mitt tycke, lite överstyrda röst. Däremot är synthpartierna bra. Gitarrerna får ganska stort utrymme och är mer experimentella med fler solon än på skivans andra låtar. Helheten blir lite i mastigaste laget och låten hör inte till de bästa, men inte heller till de sämre.

På avslutande spåret “I (Heart) Not” debuterar Konietzkos och Cifarellis dotter Asia med vokala insatser i låtens intro. Med en gråtande kvinnoröst i bakgrunden och Saschas psychopatiskt viskande röst, målas ett riktigt mörkt drama upp. Det är albumets mest synthiga spår, nästan lite EBM över det med sina tunga beat och mörkt hotfulla basgång. Trots att tempot inte är så högt bör den ändå fungera på dansgolven i de allra mörkaste klubbarna.

Kunst” är, trots alla kritiska påpekanden, sammantaget en riktigt bra skiva och påminner i mycket om föregångaren ”WTF?!”. Den hör inte till de hårdaste skivorna som KMFDM har gjort, men den har ett betydligt jämnare material än de allra flesta och vinner mycket på det. Att albumet begränsats till tio låtar känns bara bra. Det inbjuder till att man gärna lyssnar en gång till. Det är nästan befriande att slippa en massa remixversioner eller utfyllnadsspår på slutet. Bättre att spara dessa till singlar och EP. KMFDM visar inte upp någon ny riktning och inför heller inget nytt. ”Kunst” är en mycket välproducerad finslipning av ett koncept som utvecklats under 29 år, ett givet köp för varje fan och en utmärkt introduktionsskiva för den som inte upptäckt bandet tidigare.

Bästa spår: ”Animal Out”, ”Kunst”, ”Ave Maria” och “I (Heart) Not”

Tracklist

01. Kunst (05:01)
02. Ave Maria (05:07)
03. Quake (04:07)
04. Hello (04:25)
05. Next Big Thing (04:42)
06. Pussy Riot (04:11)
07. Pseudocide (03:37)
08. Animal Out (05:06)
09. The Mess You Made (06:06)
10. I (Heart) Not (04:33)

Ultravox – “Brilliant”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Vinyl, Digital
Skivbolag: EMI
Releasedatum: 28 maj 2012
Genre: Pop
Recensent: Erik Uppenberg

Ett tröstpris mest för de trogna fansen

När Ultravox återbildades för att spela live för några år sedan, var kvartetten osäker på sin förmåga. I intervjuer har medlemmarna berättat om sina farhågor. Tänk om de sög? Under första turnévändan satsade Ultravox på snygga backdrop-projektioner, så att publiken åtminstone skulle ha något att titta på. Men snart insåg de att magin i de gamla låtarna fanns kvar, och att de fortfarande var ett oerhört tajt, kraftfullt och samspelt liveband.

Turnén finns förevigad som liveskivan och live-dvd:n ”Return to Eden – Live at the Roadhouse” (2010). Den rekommenderas varmt – här möter vi ett högst vitalt gäng synthrockgubbar som inte bara har publikens plånböcker i tankarna, utan tydligt njuter av att vara tillbaka på scenen tillsammans.

Under turnén svarade Ultravox undvikande på intervjufrågor om huruvida de tänkte spela in något nytt material, men med ökad självsäkerhet tog planerna på ett nytt album form. Billy Currie och Chris Cross sammanstrålade med sångaren Midge Ure i dennes hus utanför Montreal i Kanada för att komponera och spela. ”Brilliant” är resultatet – den första skivan med den klassiska sättningen på 28 år. Även om den fjärde medlemmen, Warren Cann, inte tycks ha varit med och skrivit materialet.

Skivan börjar relativt starkt, med tre eller fyra spår som någorlunda minner om fornstora dagar, och som kan tilltala de fans som tycker att Ultravox var som allra bäst när de släppte låtar som ”Hymn” och ”Dancing With Tears in My Eyes”. Pampigt, svulstigt, vackert men nästintill parodiskt överlastat och överproducerat. ”Flow” är det tydligaste exemplet och enligt mig skivans starkaste stund. Inte minst klämmer Midge Ure i från tårna och visar att han har sin storslagna stämma i behåll. Viskandet på singeln/titelspåret ”Brilliant” väckte nämligen vissa farhågor på den punkten.

Men efter dessa låtar blir det mera tunnsått mellan guldkornen. Ultravox får inte riktigt till det, vare sig på upptempolåtar som synthpoppiga ”Rise” och ”Hello” eller lugna ”This One”, ”Fall” eller ”Contact”, som sägs vara Midge Ures egen favorit. Själv tycker jag att det är skivans i särklass sämsta spår. Ett bättre balladförsök är vemodiga ”Remembering” och ”Let It Lie” är en annan hymnliknande, för att inte säga ”Hymn”-liknande, låt som håller måttet.

Även ljudbilden fallerar. Det är inte ofta jag önskar mig mer gitarrer, men här saknas den new wave-aktiga skitighet de bidrog med på de gamla albumen.

Dagens Ultravox vill ligga nära soundet från när de var som bäst, runt ”Rage in Eden” (1981) och ”Quartet” (1982). Men ibland är de farligt nära att släta ut sig likt arenarocken på ”U-Vox” (1986), eller till och med nära det sockrade synthfluffet på lågvattenmärket ”Revelation” (1993). Jag skulle gärna ha hört fler andra, typiska markörer för Ultravox-soundet som det gitarrimiterande synksolot i mitten av ”Rise” eller Billy Curries viola i ”Satellite”.

Min kritik mot ”Brilliant” ska sättas i relation till de fullängdare som orkestern släppte mellan 1980 och 1984. Låtmaterialet på dessa fyra klassiska skivor är starkt från första spåret till det sista. Ultravox var inte ett singelband där några hits kontrasterades mot blekare spår. De var ett albumband, med en hög och jämn kvalitet. ”Brilliant”, däremot, kommer inte att övertyga någon icke invigd om vilket fantastiskt band Ultravox en gång i tiden var.

Det senaste årtiondet har en rad synthband med storhetstid under det tidiga 1980-talet överraskat med anmärkningsvärt starka comebackalbum. The Human League, OMD, Devo, DAF, Soft Cell, Telex, Men Without Hats, ja till och med Blancmange har producerat material som inte skäms för sig jämte deras klassiska skivor. För att inte tala om den ström av intressanta album som släppts av Ultravox ursprunglige sångare John Foxx. Det smärtar mig att Ultravox inte kvalar in i detta sällskap.

Kan man lida av för gott självförtroende? ”Brilliant” är ett kaxigt namn på en comeback, men det är också ett namn som skivan inte på ett enda enskilt spår lever upp till. Och ser man till helheten är detta ett hyfsat tröstpris till nostalgiska fans, men inte mer än så.

Tracklist

  1. Live Again  4:12
  2. Flow  4:24
  3. Brilliant  4:22
  4. The Change  4:31
  5. Rise  4:05
  6. Remembering  3:43
  7. Hello  5:40
  8. This One  4:43
  9. Fall  4:08
  10. Let It Lie  4:36
  11. Satellite  3:59
  12. Contact  4:32