Format: (Album) CD, digital, vinyl
Skivbolag: Minuswelt Musikfabrik/Metropolis Records
Releasedatum: 5 oktober 2018
Genre: Darkwave, industrial, synthpop
Bandmedlemmar: D.Ostermann, J.Schelte, S.Vesper, H.Sparks, N.de Lianin
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand och Niklas Hurtig
(English version below)
En handfull stilar knyts samman
Tillsammans med akter som Project Pitchfork, Diorama och Diary of Dreams, så tillhör In Strict Confidence inte bara skaran av de allra äldsta, men även de allra största akterna på den Tyska darkwave-himlen, med 90-talets albumklassiker som Cryogenix (1996) och Face the Fear (1998) liksom modernare succéer som Holy (2004) och Exile Paradise (2006) i bagaget.
På den nya fullängdaren Hate2Love som följer upp The Hardest Heart (2016) har In Strict Confidence nu helt uppenbart hittat tillbaka till maskinparken i allt större utsträckning och gjort ett rakare, tydligare, övervägande elektroniskt och väldigt träffsäkert album. Det nya dussinet låtar som presenteras innehåller något mindre av ljudexperimenten man levererat en hel del av under modern tid och de diskret adderade gitarrerna och andra akustiska inslagen tillför fortfarande en hel del utan att ta över ljudbilden. Albumet är väldigt luftigt och stilrent producerat vilket plockar fram styrkorna i de fina melodierna.
På Hate2Love gör sig In Strict Confidence bra när de håller sig i mellantempo, som i den mörka balladen “Rein of Love” men sett till helheten så är det väldigt mycket som bandet visar sig behärska genom det här dussinet nya låtarna. Den inledande “Flashover” är en riktigt bra låt, kanske albumets bästa medan “Mercy” i sin tur har den där irriterande lekfulla poppiga strukturen och efter cirka en minut vet man exakt hur de kommande tre spåren ska låta. Dessa låtar passar säkert bandets yngre publik som tillkommit på den här sidan av decenniet men inte lika mycket de som förälskade sig i In Strict Confidences musik kring millennieskiftet.
Funkig electro med en lätt touch av EBM-influenser dyker upp i kantigt tilltufsade spår som “Wartime Lies” medan ordentligt electro-industrial-drypande spår, som de samplingsfyllda “Three Evils of Society” och den Noise Unit-osande “Devils Trident”, snabbt förflyttar våra tankar till kanadensiska industrial-akter som Numb och Front Line Assembly. Det sistnämnda är ett starkt instrumentalspår som anknyter till hur alltsammans startade med tidiga In Strict Confidence och Dennis andra band Controlled Fusion under det tidiga nittiotalet.
De kvinnliga rösterna som varit en stor del av bandets sound på senare tid lyser med sin frånvaro på det här albumet med undantag för “Rain Dance” som har en hel del Dead Can Dance-vibbar över sig med plonkande gitarrer tillsammans med svepande ljusa röster på ett okänt språk.
En handfull olika stilar knyts förvånande nog hyfsat framgångsrikt samman på Hate2Love och bildar en godkänd helhet tillsammans med Dennis Ostermanns karakteristiska röst. Låttexterna förmedlar tänkvärda samhällskritiska budskap som kretsar kring världens alla orättvisor och förmedlar i sin tur också en hel del mörka mer personliga budskap. Dennis röst fungerar allra bäst när den anstränger sig för att med små medel ackompanjera melodiska industriljud i ett perfekt äktenskap men fungerar sämre när de förmedlar semi-intellektuella texter i de känslomässiga balladerna.
Hate2Love är ett ordentligt lyft från de senaste årens spektakel men trots detta så kan vi inte riktigt skaka av oss känslan av att det kanske redan är försent, att skadan så att säga redan är skedd.
Tracklist
01.Flashover (03:52)
02.Mercy (04:26)
03.Used & Abused (03:46)
04.Stay (04:12)
05.No One Remembers (04:42)
06.Every Start Has Its End (03:56)
07.Three Evils Of Society (04:03)
08.Rain Dance (04:51)
09.Reign Of Love (05:41)
10.Wartime Lies (04:05)
11.Devil’s Trident (05:27) (Bonus Track)
12.Chor Der Toten (03:52) (Bonus Track)
(English version below)
Merging together a handful of styles
Among acts like Project Pitchfork, Diorama and Diary of Dreams, In Strict Confidence is not only the essence of the oldest, but also the greatest acts of the German darkwave scene, with 90’s album classics like Cryogenix (1996) and Face the Fear (1998) as well as more recent successes like Holy (2004) and Exile Paradise (2006) under their belt.
On the new longplayer Hate2Love the follow-up to The Hardest Heart (2016), In Strict Confidence has found their way back to the machinesto deliver a more direct, clearer and predominantly more electronic and catchier album. This new dozen of songs that are presented contains somewhat less of the sound experiments that they’ve done a lot of in modern times while the discreetly added guitars and other acoustic elements still add a lot without taking over the sound image. The album quite very airy, atmospheric and stylishly produced, which picks up the strengths of the nice melodies.
On Hate2Love, In Strict Confidence are at their best in mid-tempo like on dark ballads such as “Rein of Love”, but as a whole the band masters alot listening through these new songs. The opoener “Flashover” is a really good song, perhaps the best of the bunch while “Mercy” on the other hand has that annoying playful pop-up structure and after about a minute you then get the idea of how the next three songs are about to sound. These are the kind of tracks that will surely fit the band’s younger audience, fans that the band have added on this side of the turn of the century but not as much by those of us who fell in love with In Strict Confidence’s music around the turn of the millennium.
Funky electro with a slight touch of EBM influences appears on angularly trapped tracks like “Wartime Lies” while properly electro-industrial-slammers, like the sample injected “Three Evils of Society” and the Noise Unit-styled “Devils Trident”, quickly makes us think of Canadian industrial acts such as Numb and Front Line Assembly. The latter is a strong instrumental track that relates to how it all started with early In Strict Confidence and the band Controlled Fusion during the early nineties.
The female voices that have been a major part of the band’s sound lately shine with their absence on this album, except for “Rain Dance”, which injects a lot of a Dead Can Dance-vibe into it with planking guitars along with sweeping bright voices singing in an unidentified language.
A handful of different styles are surprisingly well connected successfully on Hate2Love and form an approved whole together with Dennis Ostermann’s characteristic voice. The song lyrics convey thoughtful socially critical messages that revolve around the world’s inequality and, in turn, also convey a lot of dark, more personal messages. Dennis’ voice works best when it strives to accompany melodic industrial sounds in a perfect marriage, but works worse when communicating semi-intellectual texts on the more emotional styled ballads.
Hate2Love is a nice boost from recent years’ spectacles, but despite this we can not really shake off the feeling that it may already be too late and that the damage may already have been done.
