Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Harm’s Way"

Fjärde fullängdaren från Dead When I Found Her

Tags: , , , , , ,


Dead When I Found Her är nu redo att presentera detaljerna kring det kommande albumet “Eyes On Backwards”. Den nya fullängdaren följer upp “All the Way Down” som släpptes förra året och blir Dead When I Found Hers fjärde i ordningen.

 

På “Eyes On Backwards” levererar Michael Arthur Holloways Skinny Puppy-inspirerade electro-industrial-projekt tätare, och möjligen mer lättillgängligt, låtmaterial än tidigare. Men samtidigt är det ett farligare och mer ondsint sound som möter lyssnaren på de här nio nya spåren.

 

“Eyes On Backwards” levereras, utöver i en ordinarie CD-utgåva, även i två begränsade vinylutgåvor i svart respektive spräckligt utförande liksom i en box innehållande både CD samt spräcklig vinylutgåva, varav den sista kommer att finnas tillgänglig i början av december.

Dead When I Found Her albumdebuterade med den uppmärksammade “Harm’s Way” (2010) och följde sedan upp med “Rag Doll Blues” (2012).

“Eyes On Backwards” släpps den 4 november via Artoffact Records. CLICK HERE TO PREORDER!

Tracklist

dead_when_i_found_her_eyes_on_backwards

01. Tantrum
02. The Big Reverse
03. Shining Path
04. Braille
05. High Anxiety
06. Unsolved History
07. Midlife Eclipse
08. The Pines
09. Serus Mundi

dead_when_i_found_her_eyes_on_backwards_svartdead_when_i_found_her_eyes_on_backwards_box

 

Dead When I Found Her hela vägen ner

Tags: , , , , , ,


Dead When I Found Her laddar nu upp inför släppet av det tredje albumet i ordningen – “All the Way Down”.

Hjärnan bakom projektet är amerikanen Michael Arthur Halloway som med sin kanadainfluerade och åttiotalsdoftande electro-industrial gjorde stor succé via debutalbumet “Harm’s Way” (2010) och uppföljaren “Rag Doll Blues” (2012).

Det tredje albumet släpps liksom de två första via den numera torontobaserade Jacek Kozlowskis kanadensiska etikett Artoffact Records som sedan tidigare även har givit oss nykomlingar som svenska Valhall, 3TEETH och AAimon.

Skivbolaget har även levererat en lång rad fina vinylutgåvor av både gammalt och nytt material, bland annat ett antal fina vinylutgåvor av några av Front Line Assemblys album,

Utöver den ordinarie enkeldiscutgåvan så levereras “All the Way Down” även i en begränsad dubbeldiscutgåva ** där den andra discen innehåller, utöver en cover av Ministrys “You Know What You Are” (lyssna nedan), även inkluderar några udda spår som av olika anledningar inte kom med på det ordinarie albumet.

Det nya materialet är enligt skivbolaget det mörkaste som Dead When I Found Her har levererat hittills och tar något av en ny inriktning jämfört med tidigare.

Michael Arthur Halloway berättar mer

“Samtidigt som döden är det generellt vanligaste temat när det kommer till industrial, goth och metalalbum så är det vanligtvis inte utforskat på ett realistiskt sätt. Inom metal är det brukligt att göra det till en tecknad serie, goth skildrar den romantisk, industrialscenen fokuserar antingen på den militäriska krigfokuserade delen eller går metal-vägen mot den tecknade skräckskildringen. Det är väl okej, men det känns varken ärligt eller jordnära. Jag ville skriva ett album som verkligen handlade om döden – eller rättare sagt om att bli gammal med döden som nästa, även om än obehagligt så naturligt steg i allas liv.”

(Utöver en recension av det nya albumet signerad Niklas Hurtig så har vi även planerat in en ny intervju med Michael Arthur Halloway, håll utkik! red.anm.)

“All the Way Down” släpps den 13 november via Artoffact Records.

Tracklist CD 1

dead_when_i_found_her_all_the_way_down

01. Expiring Time
02. The Unclean
03. Threadbare
04. Gathering Fear
05. Downpour
06. Misericordia
07. Blood Lesson
08. Seeing Red
09. The Noise Above Us
10. At Rest

 

CD 2 **

01. New Drugs
02. Heavenly Bodies
03. The Bottom
04. Spitting Seeds
05. So Cold
06. You Know What You Are

 

FÖRBESTÄLL DEN BEGRÄNSADE UTGÅVAN HÄR.

Dead When I Found Her – “Rag Doll Blues”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD (Lim.Ed Digipak)**, Digital
Skivbolag: Artoffact Records
Releasedatum: 9 oktober 2012
Produktion: Michael Arthur Holloway
Genre: Industrial, electro-industrial
Bandmedlemmar: Michael Arthur Holloway
Land: USA
Recensent: Niklas Hurtig

 

 

DWIFH levererar årets bästa industrial-album, igen.

2009: En tämligen okänd musiker från Portland, Oregon vid namn Michael Arthur Holloway påbörjar processen med att skapa någonting gammalt. Under ändlösa timmar hade han slipat och filat för att uppnå perfektion och året därpå så var tiden äntligen kommen för honom att få visa sina kreationer för världen. Han skapade ett namn, ett koncept och ett sound som han kallade Dead When I Found Her.

Under nyss nämda namn börjar han publicera hela spår och smakprov av sin musik på nätet. Enligt ryktena var det nygammal musik influerad av (som så många andra) legendariska Skinny Puppy. Det diskuterades flitigt på musikforum och det allmänna surret på nätet visade sig vara en början på någonting stort. Det var inte bara en grå klon av den älskade inspirationskällan, utan någonting nytt hade faktiskt skapats ur resterna och arvet av det gamla. Verket i fråga var debutalbumet “Harm’s Way”, som under 2010 tog synthscenen med storm. Det hyllades nästan unisont och så även här på Elektroskull. Vår recensent Joakim Holfve gav albumet nio av tio i betyg och flera av oss skribenter passade i sin tur på att hylla albumet lite extra i våra årskrönikor när det begav sig.

2012: I början av oktober släpper Dead When I Found Her sin andra fullängdare “Rag Doll Blues” och levererar årets bästa industrial-platta, igen.

“Rag Doll Blues” inleds med den “Curtains”-influerade “No More Nightmares”, som med sin suggestiva ton direkt påminner om föregångaren. Med några nya instrument; som trumpeter och gamla ljud som bas, så känner man direkt igen sig. Skräcktemat är ständigt närvarande.

Albumet, som i sig är den logiska fortsättningen av debuten “Harm’s Way” utvecklar det kända soundet genom att addera mer melodiska inslag, något som kan liknas vid den resa som den svenska duon i Necro Facility gjorde på deras tredje fullängdare “Wintermute” härom året. Nu är dock inte detta album lika kontroversiellt nyskapande, på gott och ont. Stort fokus är fortfarande på pianon och Michaels viskande röst. Tempot är oftast lågt och spåren stämningsfulla, fyllda av insprängda samplingar och med ovan nämnda melodiska inslag. Gitarrerna har nästan helt slopats denna gång och generellt sett är det en något mer tillbakadragen framtoning på spåren.

Sjundespåret “Mirrors” är en pumpande baslåda med sporadiska textrader, vars intro starkt påminner om ett av Velvet Acid Christs verk, vilket får ni gissa själva.

Det första hårresande partiet kommer på nionde spåret “Doll Parts”, som är en helt fantastisk elektroballad! Stillsam, lågmäld och med utdragna melodiska synthslingor låter det fruktansvärt bra och man slås av den oerhört välproducerade och krispiga ljudbilden.

Influenserna lyser igenom starkare på vissa håll. Det elfte spåret  “Scissors” påminner starkt om Skinny Puppy-medlemmen Cevin Keys soloprestationer.

Den avslutande och helt instrumentala “Stainless” är ytterliggare ett bevis på den musikaliska fingertoppskänsla som Michael Arthur Holloway besitter. Den påminner i stort om “Doll Parts”, men är ändå någonting helt annat. Den har ett renare elektroniskt sound, där de industriella tongångarna får ta ett steg tillbaka. Dead When I Found Her är i stort en fusion av de båda stilarna.

Bortsett från ett irriterande mellanspel och en något monoton sång är detta album som helhet ett fantastiskt sådant som förtjänar all uppmärksamhet. Den begränsade versionen av albumet inkluderar även bonusdiscen “Stitches & Cover Ups” **, som innehåller ett antal remixer från albumet, några exklusiva originalspår samt ett urval av de covers som Michael släppt genom åren. De sex första spåren är remixer på “Rain Machine”, “Lesser Light” och “Better Days” där ingen av de alternativa versionerna direkt sticker ut i jämförelse med originalen.

Originalspåren låter Dead When I Found Her, men utan det typiska tema som präglat de två studioalbumen. Cover-versionerna av Skinny Puppys, Nine Inch Nails samt Phil Collins spår är i grunden omgjorda och har nästan inga originalljud kvar. Att försöka sig på att trumfa Skinny Puppy-sångaren Kevin Ogilvie (Nivek Ogre) i sångintensitet är som gjort att misslyckas. Inte för att covern på “Kill To Cure” är en dålig sådan, men man kan fråga sig vad poängen är. Den starkaste covern är tolkningen av Nine Inch Nails “Down In It”, som är en lugn och träffsäker sådan. Den mest oväntade covern är annars den på Phil Collins “In The Air Tonight”. Jag personligen är inget stort fan av den gamla poprock-ikonen, men denna låter ganska bra, utan att för den sakens skull spränga några musikaliska avgränser.

Tracklist “Rag Doll Blues”

01. No More Nightmares (06:05)
02. Better Days (05:10)
03. New Age Of Reason (04:37)
04. Rain Machine (05:16)
05. Doll Pieces (02:57)
06. Dry Bed (06:56)
07. Mirrors (07:57)
08. Panic Matter (05:13)
09. Doll Parts (06:00)
10. Lesser Light (05:46)
11. Scissors (06:59)
12. Stainless (08:45)

Tracklist “Stitches & Cover Ups” **

01. Rain Machine (Acretongue Remix) (05:29)
02. Lesser Light (Anklebiter Remix) (05:12)
03. Better Days (Chrysalide Remix) (04:23)
04. Rain Machine (Clearsignals Remix) (06:46)
05. Lesser Light (Aaimon Remix) (06:58)
06. Better Days (Kalte Farben Remix) (04:42)
07. Worlds Apart (07:24)
08. Underbelly (07:36)
09. Kill To Cure (Written by Skinny Puppy) (05:00)
10. Down In It (Written by Trent Reznor/Nine Inch Nails) (07:44)
11. In The Air Tonight (Written by Phil Collins) (06:17)
12. Anchors (06:44)

 

Uppföljare från Dead When I Found Her

Tags: , , , , , ,


Efter att ha överraskat stora delar av scenen med det starka debutalbumet “Harm’s Way”, som släpptes för två år sedan, så är nu den Portlandbaserade Michael Arthur Halloway redo att presentera uppföljaren “Rag Doll Blues”.

Starkt influerad av såväl 80- som 90-talets typiska electro/industrial, med band som Skinny Puppy i spetsen, så levererar Dead When I Found Her här tolv nyskrivna låtar.

I väntan på albumet bjuder man även på en fri nedladdning av Prince-covern “Controversy”. Lyssna på och ladda ner fler covers (av bland annat Depeche Mode och Nine Inch Nails på bandets Soundcloudsida!

Utöver den ordinarie 12-spårs utgåvan, så levereras “Rag Doll Blues” även i en 2-disc specialutgåva ** begränsad till 111 exemplar. Bonusdiscen ** innehåller, förutom tre helt exklusiva spår, även coverversioner av Skinny Puppy (“Kill to Cure”), Nine Inch Nails (“Down In It”) och Phil Collins (“In the Air Tonight”). Utöver detta sex remixer signerade Acretongue, Anklelbiter, Chrysalide, Clearsignals, ∆Aimon och Kalte Farben. (Lyssna på Phil Collins-covern In the Air Tonight” nedan!)

“Rag Doll Blues” släpps den 9 oktober via Artoffact Records.

Tracklist

  1. No More Nightmares
  2. Better Days
  3. New Age Of Reason
  4. Rain Machine
  5. Doll Pieces
  6. Dry Bed
  7. Mirrors
  8. Panic Matter
  9. Doll Parts
  10. Lesser Light
  11. Scissors
  12. Stainless

Tracklist Bonus Disc **

  1. Rain Machine (Acretongue Remix)
  2. Lesser Light (Anklebiter Remix)
  3. Better Days (Chrysalide Remix)
  4. Rain Machine (Clearsignals Remix)
  5. Lesser Light (∆AIMON Remix
  6. Better Days (Kalte Farben Remix)
  7. Worlds Apart
  8. Underbelly
  9. Kill to Cure (Skinny Puppy cover)
  10. Down In It (NIN cover)
  11. In the Air Tonight (Phil Collins cover)
  12. Anchors

Niklas Hurtig sammanfattar 2011

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Största överraskning

Förra årets stora överraskning var för mig utan tvekan kanadensiska gruppen Austra, som med sin The Knife-inspirerade electro och fantastiskt vackra sång tog musikvärlden med storm. Debutalbumet “Feel It Break” tillhör favoriterna för 2011. Jag hade även förmånen att se dom live på Popagandas efterfest på Debaser Medis i Stockholm en varm augustikväll.

Bästa album

Ladytrons “Gravity The Seducer” tog bandet steget mot en till en mer ambient ljudbild än tidigare. Albumet i sig var ett riktigt starkt sådant, men bytet lämnar ändå en saknad av forna electropoppiga storheter.

Största besvikelse

Diary of Dreams album “Ego:X” lyckades inte alls uppfylla mina förhoppningar. Förra albumet “(if)” från 2009 var en perfekt fortsättning på föregående “Nekrolog 47” som jag anser är Adrian Hates bästa produktion med bandet. Men “Ego:X” innehöll endast några få av deras magnifika epos vilket inte räckte för att övertyga mig.

Bästa festival

Den sjunde Amphifestivalen i Köln i somras var som vanligt fullsmockad med bra band. Det bästa var att jag fick se Kirlian Camera – som trots lite ljudstrul gjorde en riktigt stark insats. Det sämsta var att jag missade Rome efter att arrangörerna hade slut på programhäften första dagen, så tiden under spelningen spenderades helt sonika vid ett öltält. Tyskland i all ära men varför måste banden sluta spela runt midnatt på deras festivaler? Obegripligt.

Bästa revansch

Avslutningsvis kan jag säga att Front Line Assembly med Rhys Fulber vid keyboarden tog rejäl revansch från 2010 års mediokra framförande på Debaser Slussen i Stockholm. Man ska nog ha tur med sångaren Bill Leebs dagsform. Kanske gjorde Rhys medverkan Bill nostalgisk för med hans energi och övertygelse blev spelningen en väldigt svettig, fartfylld och trevlig sådan.

Foto: Jens Atterstrand

Halvt orelaterat

På det lite mer icke-elektroniska planet så var den svenska industrial-metalgruppen Pains nya album “You Only Live Twice” både ett bevis på frontmannen Peter Tägtgrens fingertoppskänsla för hård, elektronisk och mäktig metal men också en fingervisning om den bristfälliga svenska konkurrensen i genren. Det enda band som kan konkurrera är egentligen turnéparhästen Raubtier som med sitt norrländska mörker och tighta livespelningar förtjänar titeln som “Sveriges Rammstein”.

Albumförväntningar 2012

Om man ska blicka framåt så finns det såklart några albumsläpp jag hoppas (och vet) hinner ut i etern under 2012.

Efter sex år så börjar väntan på The Knife‘s nästa album bli olidlig. Abstinensen har dämpats i små doser sedan “Silent Shout” släpptes 2006 genom Karins akt Fever Ray, Olofs Minimal Techno-projekt Oni Ayhun och det bitvis fantastiska soundtracket till operan “Tomorrow, In a year”. Men att det är bekräftat att syskonen Dreijer nu filar på ett nytt album gör att det börjar kittlas rejält  i den musikaliska electronerven.

Sedan Velvet Acid Christ släppte den gitarrbaserade fullängdaren “The Art of Breaking Apart” (2009) har fansen väntat på en release som mer speglar VAC:s gamla arga sound. Frontmannen Bryan Erickson har själv skrivit på sin blogg att hans projekt har tappat i tyngd de senaste albumena och att han känner sig argare än någonsin. I en intervju med tyska SchwarzesBayern (www.schwarzesbayern.de) säger han att:

“The new VAC is spooky. Very dance friendly. Lots of big beats. Very Electronic, Melodic and full of what made Fun with knives a great selling LP.”

Detta bådar gott då jag tycker att VAC:s aggressiva men melodiska industrial är bland det finaste man kan lyssna på.

Amerikanen Michael Holloways debutalbum “Harm’s Way” från förra året med aliaset Dead When I Found Her är den moderna old-school-industrial-genrens positivaste överraskning. Det nya albumet är i skrivande stund cirka två tredjedelar klart och kommer med största sannolikhet släppas i år. Med studsiga industrial-beats, maffiga trummor och skitiga samples skulle det förvåna mig om nästa album blir något annat än lysande.

Mitt senaste fynd inom genren industrial är den tyska akten Object som frontas av Andreas Malik. Att detta projekt inte fått mer uppmärksamhet i scenen är i mitt tycke obegripligt. Object startade för snart 15 år sedan och har tre officiella och tre egensläppta album på sin meritlista. Nya albumet “Mechanisms of Faith” släpps i januari (vi har tidigare skrivit en nyhet om detta) och är redo att göra Object känd utanför den otillräckligt befolkade fankretsen.

Eskilstunabaserade darkwave/ethereal/neo-classsical-gruppen Arcana återkommer med största sannolikhet med ett nyt album under 2012 efter fyra års uppehåll sedan “Raspail” släpptes 2008. Gruppen med multiartisten och grundaren Peter Bjärgö har flera gånger hintat om bandets upplösning men har som tur är fortsatt att utveckla sitt sound och släppa fantastiska skapelser. Arcanas unika mix av ambienta nyklassiska toner som varvas med medeltida Sagan om Ringen-influenser är det bästa som har framodlats i denna stad (Utöver en viss mansnamns-klingande alternativ rockgrupp).

Intervju: Dead When I Found Her 2011

Tags: , , , , , ,


Amerikanska soloprojektet Dead When I Found Her, skapat av Michael Arthur Holloway, släppte sin debutplatta “Harm’s Way” i höstas, en skiva som kritikerrosades i princip överallt, så också på Elektroskull.com.

Vi bestämde oss för att ta reda på hur en 32-årig man från Portland lyckades skapa något av det mest spännande sedan Skinny Puppy och vår egen gästskribent Joakim Holfve gjorde således en intervju. (Publiceras enligt önskemål på originalspråket)

OBS! Missa inte Joakims recension av albumet här.

Hey Michael, thanks for taking your time. First off, what is your own opinion on your debutalbum, “Harm’s Way”?

– I’m very happy with the album overall, mostly because I think it achieves precisely what I set out to do from the start. There was a ‘sound’ I wanted to achieve, and I think songs like “Curtains” and “Lost house” really nailed that sound. To have had an idea in my head originally, and then to hear it realized in a way that meets my own personal standards, well, that is very gratifying, though it was certainly a learning process to get there.

When I listened to “Harm’s way” the first time I’ve immediately thought of Skinny Puppy and I know you’ve mentioned them as one if your inspirations. How do you feel when compared to them?

– Yes, the Skinny Puppy-influence is strong and of course easily apparent in the music. They are my musical idols, needless to say. I have no problem being compared to them because they’ve influenced me so deeply; I think of them as the wise elders of the field I’m working in. They will always be a source of inspiration, though obviously I hope that I take that influence and add my own distinct character and style to those strong roots.

When you released the first songs under Dead When I Found Her, you immediately draw attention to yourself and the reviews of your album is only positive, did you expect this?

– I had no idea what to expect originally. The reaction from the various online forums has been simply awesome, to say the least. Honestly, it was precisely what I hoped for: that other people besides myself would want and embrace a new take on ‘old-school’ industrial music. Aside from my project, Necro Facility and the last Run Level Zero album, I personally don’t know of anyone else doing this style; there’s lots of modern day hard-EBM out there, but not nearly as much horror-industrial in the SP/FLA-vein (Skinny Puppy/Front Line Assembly, reds. anm).

How long have you been working on your debutalbum? Cause from what I’ve understand you are doing everything yourself?

– “Harm’s Way” was created throughout the year of 2009. I’d say “it took a year to make” and that’d be more or less about right. I generate an enormous amount of musical output, obviously not all of which sees release or a state of completion. But I’d say my output is pretty fast, overall; typically a song from start to finish is done in about a week or slightly less. The process is also a bit faster now than with Harm’s Way because when I was writing that album, I was freshly returning to focused music production after a break of a few years, and investing in lots of new software tools (new to me, anyway) and learning about many of them for the first time. So for all the time spent on songwriting, even more time was spent on learning which production tools I liked best and how to use them most effectively. It was a serious education. I’ve got a lot of knowledge and tools under my belt now, thanks to that very productive year.

Any plans on when you are gonna release your second album as DWIFH?

– Regarding the release date, I can’t say, because I don’t know. But early work on the album is underway. I have a lot of ideas going and I need to streamline my approach a bit. But I am very, very excited about working on DWIFH #2.

You’ve said in an earlier interview that the bandname ties together with your songs, is it selfexperienced things you sing about?

– It’s not about any personal experience, no, but rather an interest and attraction to film noir and pulp-noir atmospheres. I think the sound of electro-industrial and the gritty vibes of noir-themed fiction fit together very nicely. The band name came from pulp-noir images and vibes, and it just made sense to carry that theme outward into the songwriting and lyrics.

You’ve been known for remixing old classics like Phil Collins and Prince, are there any particular artists you are gonna do covers or remixes next?

-I will continue to do cover songs of 70’s and 80’s pop songs.I will continue with my usual Facebook voting-rocess to see what I do after that. Regarding remixes; so far I simply do remixes for those who ask me to; but I’d love to do more, especially for some of my favorite bands….

A bit more general question but as a Swede I travelled to the states a while ago and found the industrial scene to be quite small. Why do you think it is like that?

– I can only really speak for Portland, as I haven’t explored the scene in any other cities here in the states. It’s definitely a ‘niche’ scene, and my impression is that it’s small, yes, but also very present and active. But compared to what I hear about the scene in Europe, well…I think there’s no comparison. Industrial is very niche in the states from what I can tell, little pockets of people who really love the music but don’t generate big numbers together.

Is there any chance that we will see you performing in Europe any time soon?

– If the right opportunity arises, I will play in Europe, but there’s a lot of requirements for “right.” I’d love to do it, though, and it seems like there is a lot of interest in industrial and EBM in Scandinavia and Germany in particular.

I sure wouldn’t mind, we’d love to have you over! And regarding that, how do you think the industrial scene will develop over time and in the next coming years?

– Interesting question, and I can only guess. Most likely it will probably stay the same: a small niche-oriented culture of very dedicated fans who like going to the clubs and festivals. But, honestly I think it would be good for the scene if a new NIN emerged, they’ve been the only mainstream breakthrough from our little genre, and not only is it interesting when that happens, but it creates waves within the scene and (though it can be negative in some ways, too) ultimately brings the attention of more people to quality industrial music. After all: I discovered Skinny Puppy through first liking NIN, way back in highschool!

 

Dead When I found Her – “Harm’s Way”

Tags: , , ,


Format: CD / Digital download
Skivbolag:
Artofact Records
Releasedatum:
Ute nu!

9/10

En suggestiv, krypande berättelse i tolv kapitel.

Det kryper verkligen om hela Dead When I Found Her‘s debutalbum. Michael Arthur Holloway sitter i Portland på andra sidan Atlanten och lyckas med något som få andra gjort sedan tre killar från Vancouver, Kanada bildade ett välbekant band under början av 80-talet. På den tiden var det naturligtvis Skinny Puppy det handlade om. Nu kan det vara dags igen.

Holloway slår sig inte fram i sin debut. Det är inga stora hits, inga bombastiska refränger eller catchiga synthslingor. Likväl så kryper hans musik under skinnet. Det är inte många som har lyckats kopiera åttiotalets industriscen så bra som Dead When I Found Her och ta det vidare in i 2000-talet.

Det första som slår en är att hela “Harm’s Way” är som en berättelse, en komposition uppdelad på tolv kapitel. Suggestiva och ryckiga toner blandas med samplingar som smälter in läskigt bra, som om de var gjorda för att Holloway 2010 skulle bygga ett halvt album kring dem. Introt “Curtains” klingar och samtalar sig fram. Multipla toner och instrument som smälter samman likt ett pussel. Allt andas ett lite mjukare och polerat Skinny Puppy med en modern touch. Modern på ett bra sätt.

Egentligen är “Harm’s Way” inte lätt att beskriva, det är något man måste lyssna på själv. Kanske ett älska- eller hata-album. Kopplingen till Skinny Puppy borde ju få många intresserade, jag önskar bara att de skulle ta efter Skinny Puppys framträdanden också – men det är kanske att önska lite för mycket. Man skulle kunna argumentera mot att för mycket av skivan låter för lika, för det gör den. Jag skulle snarare kalla albumet för en dryg es industrikonst uppdelad i olika tavlor.

Eftersom allt handlar om Facebook nu för tiden tänkte jag nämna att i skrivandes stund har Dead When I Found Her 255 gilla-markeringar. Jag skulle inte bli förvånad om de mångdubblades närmaste tiden.

Kom ihåg var du läste det först.

Tracklist:

  1. Curtains
  2. Painkiller Suite
  3. Fixer Fixed
  4. Second Sight
  5. Phantoms
  6. Fortune’s Few
  7. The Proof
  8. Lost House
  9. Stitches
  10. Subject Reject
  11. Useless Children
  12. Taking Shelter

// Joakim Holfve, ElektroSkull – Synthportalen