Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Hante."

Minuit Machine – “Infrarouge”

Tags: , , , , , , , , ,


Format: (Album) Digital, CD, vinyl
Skivbolag: Synth Religion
Releasedatum: 13 maj 2019
Genre: Cold wave, minimal wave
Bandmedlemmar: Amandine Stioui, Hélène de Thoury
Land: Frankrike
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Känslostarkt, naket och melodistarkt

Den franska duon Minuit Machine, med Hélène de Thoury (från Phosphor, soloprojektet Hante. och skivbolagsetiketten Synth Religion) och sångerskan Amandine Stioui, har nu släppt den efterlängtade uppföljaren till Violet Rains som kom 2014.

Det nya albumet Infrarouge griper ordentligt tag redan i inledningen med de tre refrängstarka “Chaos”, “DRGS” och “Prey Hunter”. Den sistnämnda, tillsammans med mellantempo-balladen “Ballet”, är två goda exempel på Minuit Machines skicklighet när det kommer att till att skapa breda kontraster och kraftfull dynamik i sin musik. Som exempelvis i den mörka Prey Hunter”, där de näst intill viskande framförda verserna sakta bygger upp stämningen fram till den träffsäkra och smärtsamt vackra refrängen.

Minuit Machines låttexter sätter fingret på många av känslorna av nattsvart hopplöshet som de allra flesta av oss tvingas genomgå någon eller några gånger i våra liv. Känslor som inte alltid är så enkla att beskriva och som bland annat avhandlar personliga och existentiella kriser, ofta skapade av den stundtals vansinniga och kaotiska världen som vi lever i. Att undertecknad, och många med mig, ofta finner styrka i mörk och melankolisk musik under jobbiga stunder är förresten ett ganska bisarrt faktum i sig, som även det kan vara svårt att förklara.

Ljudbilden är välbekant, men samtidigt känns produktionerna snäppet mer välfyllda och genomtänkta än på duons tidigare material. Infrarouge kastar ett tjockt sjok av mollstämda harmonier och medryckande melodislingor över sin lyssnare. I tätt samspel med Amandines smärtfyllda, i sammanhanget väldigt passande och lätt franskt brutna stämma, så förvandlar den nattsvart melankoli till bitterljuv eufori.

Albumet kan nog vid en snabblyssning lätt upplevas som slätstruket. Liknande koncept upprepas på några ställen och Minuit Machines slutdestination kan verka väldigt tydligt utstakad redan från början. Men efter ett tag så har de flesta av låtarna funnit en egen plats och representerar var och en någonting väldigt personligt, naket och vackert. Skiftningarna i ljudbilden blir också tydligare med tiden och den varierar från att vara fullmatad och storslagen till att vara mer tillbakalutad och avskalad, som i en av mina personliga favoriter “Sacrifice”.

Att Minuit Machine är förbaskat duktiga på vad de gör råder det ingen tvekan om och några halvmesyrer, utfyllnadsspår eller bottennapp går inte att finna. Infrarouge är ett välkomponerat, känslostarkt, stämningsfullt och personligt, men samtidigt väldigt naket, ärligt och melodistarkt album från en av vår tids mest intressanta akter i genren.

Tracklist

01. Chaos (04:44)
02. DRGS (05:19)
03. Prey/Hunter (05:03)
04. Empty Shell (04:22)
05. Ballet (03:34)
06. 98″ (04:03)
07. Fear Of Missing Out (04:17)
08. Sacrifice (04:04)
09. I Am A Boy (Remastered) (04:14)
10. Forgive Me For My Sins (03:31)

(English version below)

Emotional, naked and melodic

French duo Minuit Machine, with Hélène de Thoury (from Phosphor, the solo project Hante. and the label Synth Religion) and vocalist Amandine Stioui, have now released the highly anticipated follow-up to Violet Rains that was released in 2014.

The new album Infrarouge instantly pulls you in with the three chorus strong tracks “Chaos”, “DRGS” and “Prey Hunter”. The latter, along with the mid-tempo ballad “Ballet”, are two good examples of Minuit Machine’s skills when it comes to creating wide contrasts and powerful dynamics in their music. One good example is the dark tale “Prey Hunter”, where the almost whispered verses slowly build up the mood until the accurate and painfully beautiful chorus.

Minuit Machine’s lyrics pinpoints many of the feelings of pitch black hopelessness that most of us are forced to go through sometime in our lives. Emotions that are not always so easy to describe and that deals with, among other things, personal and existential crises often created by the sometimes insane and chaotic world in which we live. The fact that yours truly, and many others with me, often find strength in dark and melancholic music during tough moments are, by the way, quite bizarre and that as well is quite difficult to explain.

The sound stage is familiar, but at the same time the production feels slightly thicker and more worked through compared to the duo’s earlier compositions. Infrarouge presents a thick coating of minor tuned harmonies and enticing melody loops to its listener. In close interaction with Amandine’s painful and, in this context quite fitting French-accented voice, it transforms the pitch black melancholy into bittersweet euphoria.

The album could easily be perceived as quite undistinguished and flat after a quick listen. Similar concepts are repeated and Minuit Machine’s final destination may seem clearly set from the beginning. But after a while, most of the tracks finds their own places and each one represents something very intimate, naked and beautiful. The changes in the sound build-up also become clearer with time and it varies from being fully loaded and grand to being more laid-back and stripped, like on one of my personal favourites “Sacrifice”.

The fact that Minuit Machine are damn skilled at what they do prevails and there are no half-measures or fillers to be found. Infrarouge is a well-composed, emotional, atmospheric and personal but at the same time very naked, honest and melodic, album from one of our time’s most interesting acts in the genre.

Hante. ‎– “Fierce”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) CD**, vinyl, digital**
Skivbolag: Synth Religion/Metropolis Records
Releasedatum: 18 januari 2019
Genre: Cold wave, minimal wave
Bandmedlemmar: Hélène de Thoury
Land: Frankrike
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

Gripande, fantastisk minimal wave

Hante. är tillbaka med ett nytt studioalbum vilket är det fjärde i ordningen från den franska soloartisten, även känd från Phosphor och duon Minuit Machine.

Hélènes mjuka, vackra röst framför nästan uteslutande engelska texter med charmig fransk brytning. På detta album bidrar även Sólveig Matthildur från isländska Kælan Mikla och danska Ætervader med sånginsatser. Sólveigs röst påminner om 80-talets synthgothpop-spektakel medan Ætervader levererar nästan i Dave Gahan-klass. Men det är ändå Hélènes dystra, stillsamma sångröst som passar detta format bäst.

Med minimala insatser levereras fantastiska, kalla och mystiska melodier som får de senaste årens witchhouse-akter att blekna i jämförelse. Vissa toner får det att rysa längs ryggraden. Men är det av vällust eller av skräckblandad förtjusning? Musiken är väldigt avskalad och ren, vilket ställer högre krav på fantastiska melodier och gripande sångröst än gemene skränigare motsvarighet. Med få lager av instrument måste varje del nyttjas till fullo för att leverera något som sticker ut.

Ingen artist kan hålla en sådan hög nivå på melodi, harmoni och sång så att de till fullo kompenserar för de minimala instrumenten. Men Hante. är snubblande nära på Fierce. Efter en genomlyssning kan jag inte minnas många unika instrumentala ljud, men melodierna hemsöker en för lång tid framöver. Det jag hade önskat var att Hélène tog ut svängarna än mer, dels sångmässigt men också instrumentalt, med tanke på albumets titel.

Jag sticker ut hakan och säger att Fierce är Hantes bästa album hittills och det blir nog svårslaget när vi summerar år 2019 om knappt elva månader.

 

 

Tracklist

01. Tomorrow is a New Day (04:41)
02. Wild Animal (05:05)
03. Unknown (Feat. Sólveig Matthildur) (04:31)
04. Serre-moi Encore (04:01)
05. Nobody’s Watching (Feat. Fragrance., Marble Slave) (04:53)
06. Waiting For a Hurricane (04:29)
07. RESPECT (03:40)
08. No Tenderness (Feat. Ætervader) (04:11)
09. Silence the Voices (04:20)
10. The Moon Song (Feat. Box von Düe) (04:09)
11. Never Over (03:40)
12. I Don’t Need a Hero (03:41)**
13. Wild Animal (Drumless Version) (05:05)**

(English version below)

Gripping, fantastic minimal wave

Hante. is back with a new studio album which is the fourth in the order of the French solo artist, also known from Phosphor and the duo Minuit Machine.

Hélène’s soft, beautiful voice sing almost exclusively English lyrics with charming French accent. On this album also with vocal contributions from Sólveig Matthildur from Icelandic Kælan Mikla and danish Ætervader. Sólveig’s voice is reminiscent of the synthgothpop spectacle of the 80s while Ætervader almost delivers in the Dave Gahan class. But it is still Hélène’s gloomy, silent singing voice that suits this format best.

With minimal effort, fantastic, cold and mysterious melodies are being delivered, which make the witch house acts of later year’s pale in comparison. Some tones causes chills down the spine, but is it of joy or of horrified delight? The music is very stripped down and clean, which requires higher demands on fantastic melodies and gripping singing voice than the ordinary, more noisy counterpart. With few layers of instruments, each part must be fully utilized to deliver something that stands out.

No artist can keep such a high level of melody, harmony and vocals so that they fully compensate for the minimal instruments. But Hante. are stumbling near on Fierce. After a thorough listen, I cannot remember many unique instrumental sounds, but the melodies haunt you for a long time to come. What I had wanted was that Hélène took out the turns even more, in both the vocal and the instrumental parts, considering the title of the album.

I stick out my chin and say that Fierce is Hante’s best album so far and it will probably be hard to beat when summarizing the year 2019 in just under 11 months.

 

Intervju & livefoto: Tobias Bernstrup

Tags: , , , , , , , , , , ,


Jens Atterstrand fick en pratstund med den svenske italodisco-ikonen och multikonstnären Tobias Bernstrup som i  skrivande stund är högaktuell med det nya albumet Technophobic. Till detta bjuder vi också på livebilder från hans konsert Debaser Strand i Stockholm den 15 september signerade Patrik Lark (Darklark).

 

 

 

Tre år har passerat sedan du senast var albumaktuell med Romanticism. Hur har livet sett ut sedan dess och hur har arbetet med det nya albumet tagit form?
– Förra plattan mixade jag ihop med Doruk Ozturkcan från She Past Away. Vi har samarbetat under flera år, men denna gång kände jag lust att prova göra hela produktionen själv då jag precis installerat mig i en ny studio och ville jobba in mig i den nya miljön. Tematiskt har nya albumet präglats av en ganska dyster samtid, något som lyser igenom i låtar som Utopia, Everything Is Wrong och Metropolis Of Tomorrow. Musikaliskt har jag försökt jobba mer enkelt. Klassisk synthpop i modern tappning med ingredienser av Minimal Wave, Italo och Dark Wave, fast med ett mera sammanhållet sound än i tidigare albumproduktioner.

Hèléne (från Hante. och Minuit Machine) medverkar på en av spåren du nämner – “Metropolis of Tomorrow” och om jag förstått det rätt har hon även skrivit texten. Hur kom det samarbetet till?
– Min partner (som för övrigt är min bästa kritiker) hade nyligen introducerat mig till Hantes musik och sagt att våra röster skulle låta fint ihop. Jag skickade över en demo på “Metropolis of Tomorrow” till Hélène som nappade på idén. Jag föreslog att hon gärna fick lägga till några textrader gärna på Franska utöver det jag sjöng. Detta blev sedan låtens två verser i den annars minimalistiska texten.

Italodiscon har ju alltid varit och är fortfarande en del av ditt sound, men på senare tid har du injicerat en hel del annat i din musik. Är det något speciellt som har inspirerat till den utvecklingen?
– Jag växte upp med italo disco, men lyssnade framför allt på punk och metal. Min musikaliska bana började som trummis. Bland annat i postpunk bandet Raftsmen (tillsammans med Andreas Catjar som numera spelar med Covenant). När jag började med elektronisk musik 1997 var min främsta inspiration just Italo Disco och Gary Numan. Mellan 2002-2008 bodde jag i New York och kom då i kontakt med minimal wave och cold wave musiken, främst genom DJs och artister som Martial Canterel, Xeno & Oaklander. Vi var ett gäng konstnärer och musiker som hängde och spelade på samma klubbar. Detta var en väldigt inspirerande tid som kom att påverka min musik i en mörkare riktning.

Hur ser din musikaliska skapandeprocess ut idag?
– Musikskapandet sker oftast parallellt med mitt arbete med bildkonst. Det kan handla om stämningar, ämnen eller rena textfraser. Jag gör vanligen ett låtskisserna först på någon trevlig synth med riktigt klaviatur. Jag sitter och jammar, provar olika ljud och melodier tills det känns bra. Sen spelar jag in, och förhoppningsvis har det blivit en text samtidigt. Annars kan det få ligga och vänta. När det blivit till ett femtontal låtskisser brukar jag börja känna vart jag är på väg och arbetet med ett album tar vid. De senaste åren har jag gjort en del remixar åt andra artister. Detta brukar också funka som ett sätt att prova nya ljud och arrangemang och korsbefrukta någon annans musik, vilket kan vara befriande. Min remix av Lebanon Hanovers “Babes of The 80’s” från 2016 var ett sådant projekt som blev väldigt lyckat. En ganska långsam monoton postpunklåt blev till en riktigt dansröjare som idag har över en miljon visningar på Youtube.

Apropå bildkonsten, det visuella uttrycket har länge gått hand i hand med din musik. Vad inspirerar till den sammansättningen och vad kan vi förvänta oss i samband med kommande konserter?
– När jag började väva in musiken som en del av mitt arbete som konstnär föll det sig också naturligt att det visuella blev en del av musiken. Många av mina tidigare arbeten såväl i min bildkonst som i musiken var starkt influerade av film och dataspel. Allt från Fritz Lang, John Carpenters filmer och musik, Jan Hammers soundtrack till Miami Vice över till HR Giger och Pierre Moliniers surrealistiska queersjälvporträtt. Bildspråket på förra plattan var starkt inspirerat av Caspar David Friedrichs målningar. Men jag har också samarbetat med ett bra team andra kreatörer. På både förra och nya skivan arbetade jag med den stylisten Christopher Insulander och fotokonstnären Julia Peirone samt Stilgurun Emma Veronica som alla är extremt begåvade.

Din musik uppmärksammades tidigt i exempelvis Sydamerika, Östeuropa och Ryssland, men i Sverige så är det först på senare år som du hamnat lite mer i ropet i vår alternativa bubbla. Hur ser du själv på den utvecklingen?
– Jag hade inte direkt några kontakter med synthscenen i Sverige till en början. Kanske främst för att jag bodde utomlands och detta var ju på tiden innan sociala medier hade börjat koppla ihop musikvärlden ordentligt. Jag gjorde visserligen ett par spelningar i Stockholm under denna tid på bl.a. Moderna Museet och Debaser men detta var uppträdanden som skedde lite mera i en konstkontext. När jag sen flyttade tillbaka till Sverige hade tiden hunnit ikapp och min musik börjat upptäckas i Sverige. Jag tror det var väl i samband med min spelning på Kalabalik Festivalen 2012 som folk på allvar började få upp ögonen för min musik och uppträdanden. Mitt genombrott i Sydamerika, framför allt i Mexico var en intressant historia. Mina skivor började plötsligt sälja väldigt bra i Mexico. Det var min Italienska låt Ventisette från 2003 som utan min vetskap hade blivit en kultlåt. När jag åkte dit första gången och spelade visade sig att fansen hade all min musik. Oftast i bootleg format; allt från CDs, 12” vinyler till merchandise. Då förstod jag att Italoscenen där var stor och på allvar. Det var också just i Mexico City som jag kom i kontakt med Pascal Languirand (Trans-X) som bosatt sig där grund av scenen. Sedan 80-talet har danskulturen med Hi-NRG och italomusiken varit väldigt stark och spreds via turnerande DJ-kollektiv sk. Soundssystem, bland dessa Polymarchs och Patrick Miller. Den senare har sedan lång tid också en permanent klubb i Mexico City. Men det är inte bara italo som är sort i Sydamerika. Även synth/goth/alternativscenen där är väldigt stark och flera av de svenska synthband har ju spelat där.

Hur skiljer sig den sydamerikanska scenen mot den europeiska i allmänhet och svenska i synnerhet?
– Den är mer av allt. Publiken är så extremt dedikerad och det finns ett stor bredd på den alternativa scenen som inkluderar, Synthpop, EBM, Techno, Postpunk, Goth, Indie, Phychobilly, Punk mm. Men jag vill jag ändå poängtera att scenen i Sverige är också väldigt engagerad men mindre.

Hur ser planerna ut för den närmsta tiden? Har du några fler spelningar inbokade och hur vill du rama in musiken från scenen?
– Nu efter de första spelningarna i Stockholm och Göteborg i samband med releasen av nya albumet följer flera spelningar i Europa bland annat i Berlin. Det blir ny kostym så klart!

Det låter strålande! Har du någon hälsning eller några avslutande ord till alla som läser detta?
– Kolla in albumet, det är nog mitt bästa hittills och hoppas vi ses på någon av kommande spelningar!

Missa inte Jens recension av nya albumet Technophobic här!

Foto: Darklark (Patrik Lark), Debaser Strand 20180915

Spännande gästspel på nytt från Tobias Bernstrup

Tags: , , , , , , , , , ,


Den numera Stockholmsbaserade Göteborgaren och tillika mycket publikkäre Hi-NRG- synthpop- och italodisco-ikonen Tobias Bernstrup, som albumdebuterade med Images of Love redan 1998, presenterar nu de spännande detaljerna kring det kommande albumet Technophobic.

Tobias Bernstrup, som tidigare har samarbetat med bland andra Martial CanterelSaralunden och Trans-X var senast albumaktuell med Romanticism (2015) och släppte dessförinnan Sing My Body Electric (2011).

Bland de tio nya spåren (lyssna på snippets nedan) så inkluderas, utöver de två singlarna “Utopia” och titelspåret “Technophobic” som släpptes tidigare i år, även ett samarbete med Hélène de Thoury (från Hante. och Minuit Machine) på “Metropolis of Tomorrow” samt “Hear Me Calling” som är skriven av Jenny och Malin Berggren.

Albumet släpps via Nadanna Records som drivs av Marc Schaffer (Anna Logue Records) och Nader Moumhne (Electro Agression Records) både digitalt och i två olika begränsade vinylutgåvor vara den ena i marmorerad silverdesign.

OBS! Missa inte den stora intervjun med Tobias Bernstrup som kommer inom kort!

Technophobic släpps den 5 oktober via Nadanna Records.

Tracklist

01. Night in the Science Zone (02:04)
02. Doesn’t Matter (04:04)
03. Metropolis of Tomorrow (03:54)
04. Technophobic (03:55)
05. Something to Believe in (04:14)
06. Hear Me Calling (03:52)
07. Everything is Wrong (04:18)
08. Utopia (04:31)
09. Uncanny Valley (04:36)
10. Redundant (02:33)

 

Liverapport: Subkultfestivalen 2018, Trollhättan

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Jens Atterstrand (text & foto), Jannice Faringer (text & foto), Niklas Hurtig (text), Alexander Johansson (text) och Patrik Lark (foto) rapporterar från den tredje upplagan av Subkultfestivalen som arrangerades i Folkets Park i Trollhättan den 15-16 juni.

 

 

 

På scen: Suicide Commando, Karin Park, Noisuf-X, Dunderpatrullen, Priest, Alice in Videoland, Empathy Test, Freakangel, The Exploding Boy, NZ, Marsheaux, Outshine, Jäger 90, Pink Milk, We Are the Catalysts, The Guilt, Kill the Sleeper, Rymdkraft, Purple Nail, Hante., Normoria och Mäbe.

OBS! Fotogallerierna nedan innehåller strax under 600 konsertbilder och kan i vissa fall ta lite tid att ladda – ha tålamod!

Med minnena från premiärårets usla väderförhållanden och olyckliga krock med Way Out West, som tyvärr ledde till under omständigheterna relativt blygsamma publiksiffror, har vi nu efter förra årets succé äntligen fått uppleva Subkults tredje upplaga! Flera nödvändiga förbättringar hade införts, den viktigaste av dem alla att få till alkoholtillstånd och servering över hela området där det nya stora öltältet med tillhörande matservering (även med veganska och vegetariska inslag) av såväl hamburgare liksom Arvikafestivalens klassiska paradrätt Langos var en riktigt succé!

När det kommer till lineupen så upplever jag (Jens) den personligen kanske snäppet svagare än förra året, men det har nog egentligen bara om personligt tycke och smak att göra. Subkult skall ha en stor eloge för att redan från början och med stort mod i allra bästa “Arvikafestivalstil” vågat sig på att presentera en tämligen bred flora av musikaliska genrer och stilar på de två scenerna med inslag från såväl mörkare alternativ- och gothrock, post- och elektropunk som bitpop, synthpop, elektropop samt industrial metal, aggrotech och EBM. Detta ger en fantastiskt dynamiskt musikalisk upplevelse för den som gillar det mesta, men å andra sidan kanske också ger chansen till en angenäm vila för trötta fötter och påfyllning av vätskedepåerna i öltältet för de besökare som inte lockas av alla musikstilar.

Subkults allra starkaste “ess-i-rockärmen” är alla de sidoprojekt och event som hålls under själva festivalen med allt ifrån dansuppvisningar och konstutställningar till dansgolv med psytrance-tema och den victorianska picnicken. Festivalen är en gemytlig, vänlig och trivsam mötesplats för fans av alla dess närliggande alternativa musikstilar och subkulturer och även om man har en bra bit kvar till Arvikafestivalens status och storhet så har man under omständigheterna lyckats bra med att försöka förvalta det arvet.

Besökarantalet föll enligt uppgift tyvärr med runt 300 personer jämfört med förra året och jag håller verkligen tummarna för att man lyckas få till en fjärde upplaga för Subkult är en fortsatt riktigt proffsigt arrangerad, välskött och trevlig festival som kan hålla fanan högt och fortsatt vara en av vår inhemska svartklädda scens absoluta höjdpunkter under året!

Tyvärr är det en tuff uppgift att kunna täcka in samliga spelningar under en fullmatad festival som denna men nedan följer ett antal liverapporter från utvalda spelningar och därefter ett fotoalbum med livebilder på några av de övriga liveakterna. Vi tackar alla inblandade för ännu en fantastisk vistelse på Subkultfestivalen och håller tummarna för att vi får avnjuta ännu en upplaga nästa sommar! (Jens Atterstrand och Jannice Faringer)

Fredag

Kill the Sleeper

Kettils Sundbergs aggrotech-projekt Kill the Sleeper höll igång publiken framför Stella-scenen i ett grymt tempo, trots den tidiga eftermiddagen. Kill the Sleeper har albumet Rebirth från 2014 i ryggen men släppte även EP:n V vid årsskiftet. Kanske den skrikigaste spelning jag varit på, vilken skulle kunna mäta sig med självaste Psyclon Nine. Kettil kan verkligen kombinera aggressiv sång med en mjuk och publikvänlig framtoning som även passar de allra yngsta besökarna. Men har man självaste Johan Van Roy (Suicide Commando) i publikhavet så måste man ju visa att man kan överrösta även den som var först. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

The Guilt

Göteborgsbaserade electropunkten The Guilt levererade för mig en av festivalens allra mest positiva överraskningar i en välljudande mix från den lilla scenen. Jag har tyvärr lyckats missa denna energiska och fartfyllda duos spelningar tidigare och är med detta sagt ytterst tacksam över att jag fick avnjuta deras tempostarka och medryckande punkinfluerade electro den här gången. Sångerskan Emma Wahlgren levererade också en av festivalens mest inlevelsefulla insatser från både scenkant och toppen av högtalare (!). Jag kommer definitivt ha mer koll på The Guilt i fortsättningen! (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

Freakangel

Jag kan villigt erkänna att de estländska industrirockarna Freakangels senare albumsläpp har passerat mig ganska obemärkt förbi. Men i det gassande solskenet på eftermiddagen så pulvriserade de det mesta av motståndet från den stora scenen med en välljudande, högoktanig och helgjuten liveinsats. Electropuristerna må fnysa åt distade gitarriffen hur mycket de vill – jag kan härmed bekräfta att jag definitivt kommer plocka upp även bandets senare albumsläpp till en mer frekvent rotationsplats i mitt personliga musikflöde. Gitarrer och tjocka syntharrangemang samsades stiligt tillsammans med både snygga ridåer av rök och svartsotig camouflagesminkning. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Hante.

Franska Hante. – eller Hélène De Thoury som hon också heter – är mer känd som ena halvan av cold-/darkwave-duon Minuit Machine. I hennes soloprojekt är fokus mer på melankoliska långsamma, men ack så vackra melodier. Det återspeglas också på scen där man får exakt det man fick på skiva. Hårda beats och vibrerande synthar tillsammans med Hélènes lugna, varma röst i ett nedsläckt och nära liveframträdande. Inget man röjer till men Hantes. nedstämda Darkwave skiner av ett perfekt mörker denna vackra junikväll. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Alice in Videoland

Electroclashakten Alice in Videoland har likt ett gott vin åldrats ytterst väl. Det konstaterar jag väldigt snabbt när den svenska kvartetten, som frontas av den karismatiske och utrycksfulla sångerskan Toril Lindqvist, visar upp stor rutin i ett genomproffsigt framförande när de breder ut sina vingar och blixtsnabbt inbjuder till allsång från den stora scenen. Hur mår Alice in Videoland anno 2018? Alldeles förträffligt skulle jag vilja påstå. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Marsheaux

Alldeles efter Hante. ställer sig en annan kvinnofrontad akt på Stella-scenen i form av grekiska synthpopparna med det fransklingande namnet Marsheaux. Det är något högre tempo och lite lekfullare men minst lika vackra melodier som ackompanjeras av Marianthis och Sophias fagra röster till melankoliska synthslingor. Det är något mer aktiviteter på scen men ändock en relativt statisk, men väl framförd spelning. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Suicide Commando

Mr. Aggrotech himself, Johan Van Roy, var huvudnumret på fredagskvällen och studsade runt på scen och skrek med hela festivalens mest distade mikrofon och fick med sig publiken på varenda ton. Övriga musiker på scen lyfte spelningen till en högre nivå än vad någon soloartist kan mäkta med. Låtskatten från Suicide Commando är så enorm att det är nästintill omöjligt för fans att få just sin favoritlåt, men det är ju ett angenämt problem som många av de äldre akterna brottas med. Antalet band som influerats starkt av Johans 30-åriga karriär ska nog inte underskattas och det fanns säkerligen en handfull på Subkultfestivalen som kanske inte hade funnits om inte Suicide Commando hade gjort det de gör. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Noisuf-X

En av scenens tyngsta namn när det kommer till hård och dansant rhythmic noise är tysken Jan L. och X-Fusion-bekantingens sidoprojekt Noisuf-X som avslutade kvällen på Stella-scenen och för en stund snabbt förvandlade lokalen till en svettig källarklubb någonstans i Östeuropa. Högoktanigt och hårt rytmiskt i stundtals nästan förhäxat tempo gör att en nominering för festivalens bästa röj tveklöst går raka vägen till Noisuf-X. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Lördag

Jäger 90

Svenska publikfavoriterna Jäger 90 bjöd festivalens bodyfantaster på en familjär tillställning på Stella-scenen redan tidigt på eftermiddagen. Midsommarstången var givetvis på plats när den tokroliga tyska EBM-duon framförde sin, som vår tidigare skribent Carolina Lindahl kanske hade uttryckt det – trallvänliga kött och potatis-EBM på modersmålet. Allsången var lika given som den lilla moshpiten framför scenen, från vilken det också – till säkerhetsvakternas stora förtret – även bjöds på burköl till delar av publikhavet. Jag måste erkänna att Jäger 90s musik inte går frekvent i undertecknads högtalare eller hörlurar men live förmedlar de mycket hjärta och stor spelglädje ackompanjerat av en stor dos bjuda-på-sig-själva-mentalitet och förfeststämning som lätt smittar av sig. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Lucifer’s Aid

På lördagen laddade Calle Nilson a.k.a. Lucifer’s Aid den tidiga kvällen med 45 minuter svart energi på den lilla scenen Stella. En trekvart som fylldes av hans resliga skepnad som av och an pendlande genom mörker och rök på scenen, medan han med sitt karaktäristiska growlande framförde sina låtar. Tre kvartar där allt liksom bara stämmer. Uttryck, ljud, ljus och låtval. Calle går med sitt projekt Lucifer’s Aid från klarhet till klarhet och seglar in bland toppkandidaterna av de bästa framträdandena under Subkultfestivalen. (Jannice Faringer)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

NZ

Österrikiska EBM-duon NZ har på senare år trappat ner på sina liveframföranden och genomför numera bara en knapp handfull spelningar per år. Detta verkar göra att deras vilja att leverera varje gång de står på scenen extra stark och inget undantag gällde den här eftermiddagen inne från Stella-scenen. NZ har ju aldrig hymlat med sina uppenbara Nitzer Ebb-influenser vare sig när det kommer till deras musik eller skivomslagsdesig vilket blev extra tydligt även när det kom till ljussättningen och grafiken som bandets vana trogen gick i färgerna rött, svart och vitt. Bandets diskografi är sammanhanget ganska kort, vilket gör det lättare för publiken som snabbt hängde på när duon med stor fingertoppskänsla proffsigt levererade sina träffsäkra bodyhits. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Empathy Test

Brittiska synthpopundret Empathy Test har utvecklats på scen och var tajtare och mer publikfriande på Subkultfestivalens stora scen än de var på den stora scenen på Amphi i fjol. Isaac Howlett hoppar upp på högtalare och poserar större och yvigare. Det är en bra bit kvar till en megaentertainer som Brett Anderson i Suede men Howlett är både porträttlik och på väg ditåt. Vissa låtar är omarrangerade i förhållande till skivorna med bättre driv i bas och trummor. Bredvid mig i publiken står ett vackert par från Hamburg som kört upp till Trollhättan under lördagen och njuter av suverän sång, duggregn och synthvemod i midtempo. (Alexander Johansson)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Karin Park

Karin Park intog stora scenen som en långsmal valkyria med en tyngd i basen som måste ha skrämt fisken i Götaälven. Park var festivalens enda artist med ursnygg scen, coolt designade lampor och ett superprofessionellt scenframträdande. Med håret i en hård knut framförde hon sin lika hårda som konstnärliga electronica parad med magnifika vokalinsatser. Det var som att se Björk på Arvikafestivalen, fast med lite anonymare låtmaterial. (Alexander Johansson)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Priest

Den för vanan trogen maskerade och “anonyma” svenska trion Priest avslutade, omgivna av ett tätt lager av rök, lördagskvällen på Stella-scenen. Priest gjorde ett professionellt och stiligt intryck live när de framförde väl utvalda spår från debutalbumet och med Ghost-bekanta rutinerade medlemmar på scenen och starkt låtmaterial som ständigt bjöd upp till allsång så var det svårt att misslyckas. Trots att jag stundtals tyckte att arrangemangen påminde väl mycket om studiomaterialet så går konserten definitivt till historien som ett av de absolut snyggaste vid årets festival. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Fotogallerier (övriga)

The Exploding Boy – Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

The Exploding Boy – Foto: Patrik Lark (Darklark)

Normoria – Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Övriga akter – Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto) och Patrik Lark (Darklark)

 

 

Marble Slave – “Surveillance”

Tags: , , , ,


 

Paris-baserade Marble Slave har släppt en video till “Surveillance” titelspåret från den nya EP:n som finns ute nu via Minuit Machine– och Hante.-bekante Hélène de Thourys skivbolagsetikett Synth Religion.

Beställ EP:n här: https://synthreligion.bandcamp.com/album/surveillance

Intervju: Inför Subkultfestivalen (Mirre Sennehed)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Den tredje upplagan av Subkultfestivalen, som arrangeras i samarbete mellan Subvox och Arrangörer utan hinder, går av stapeln i Folkets Park i Trollhättan den 15-16 juni.

På scen i år bland andra: Suicide Commando, Karin Park, Noisuf-X, NZ, Empathy Test, Alice in Videoland, The Exploding Boy, Marsheaux, Lucifer’s Aid, Freakangel, Jäger 90, Hante. och Kill the Sleeper.

Jens Atterstrand fick en pratstund med festivalgeneralen Mirre Sennehed.

(Foto: Patrik “Darklark” Lark)

Hej Mirre! Snart är det äntligen dags för Subkultfestivalen igen! Vad har du att berätta inför den tredje upplagan?

– Hej Jens! Oj, det finns så mycket att berätta! I år har vi alkoholtillstånd över hela området, vi har fyllt upp den stora astfaltsytan framför Aura med öltält och en massa uppträdanden och spex, vi har tagit in mer elektroniska genrer samt byggt ut dansbanan (där ölområdet var andra åren) till Helgonscenen egna dansgolv. Vi har gjort otroligt många förbättringar på festivalområdet men även campingen. Dessutom har vi ingått ett viktigt samarbete med konstföreningen Avgrunden och vi kommer kunna se mer konst på festivalen i år, vilket vi tycker är fantastiskt kul!

Utöver den breda och imponerande lineupen – vilka nyheter kan besökarna förvänta sig i övrigt? Några speciella sidoevent och happenings?

– Liksom tidigare år så kommer det arrangeras en Viktoriansk picknick i nära anslutning till festivalen och även den gothiska orgelkonsertern i Svenska kyrkan som varit ett uppskattat programinslag. Men man kommer även kunna gå på venissage då konstföreningen Avgrunden arrangerar detta på Folkets Hus under fredagen. Och på området kommer det vara live-kroppskonst, burlesqueshower och eldframträdanden och massor med spex. Ett helt klart mycket mer fullproppat program i år. Har man VIP-biljett kommer tv-spelshörna, artist-signering och andra roliga saker ingå i upplevelsen på festivalen.

Varför bör alla som gillar synth och annan relaterad alternativ musik besöka Subkultfestivalen?

– Om man saknar Arvikafestivalen och vill ha en utomhusfestival med camping (även om man nödvändigtvis inte bor där hehe) och där olika kulturinslag och musikgenrer möts och bygger broar, så ska man komma på Subkult. Jag själv saknade en mötesplats där inte endast 1 genre spelades, då jag gillar allt från metal, synth till psytrance. Och har man ett kompisgäng med olika musiksmak inom olika subkulturella genrer så är ju Subkult något man borde stötta.

Vad är de viktigaste lärdomarna som ni har tagit med er från de första två åren?

– Vi har lärt oss oändligt mycket! Bland annat att det är svårare än vi trott att locka folk till en småstad i nära anslutning till en storstad. Folk köper inte grisen i säcken samt att folk är inte lika benägna att jobba ideellt som förr i tiden. När Arvika och Hultsfred byggdes upp så skedde det på många eldsjälars driv och engagemang och sponsring. Och sedan har ju ingen i historien levererat den lineupen och den kvalitéten som vi gjort första åren – så det är svårt att veta hur saker och ting går innan man gjort det. Och att utomhusfestival är dyrt – väldigt dyrt – att arrangera. Men vi har också lärt oss hur viktigt en sådan här mötesplats faktiskt är för att uppmuntra och stötta den alternativa scenen att utvecklas och leva vidare.

Vad är dina starkaste minnen från de första två upplagorna och vad ser du själv mest fram emot i år?

– Första året var det ju oturligt att vi tvingades byta datum och krockade med Way Out West, samt att himlen kände för att öppna sig med en ny syndaflod. Men jag minns att alla som besökte vår festival var så optimistiska och hade superkul och var peppande hur som, så det kändes kul. Allt fungerade bra och man kan ju inte rå för vädret. För andra året så var ju festivalen inte längre en “gris i en säck” så bilder och videos från festivalen visade vilket grymt event folk kunde förvänta sig vid ett besök. Och det kändes så himla kul att se kända musiktidningar såsom GAFFA och HYMN skriva positiva saker om festivalen samt att självaste Fredrik Strage lovordade festivalen i Dagens Nyheter. Sånt minns man med glädje och allt hårt jobb blir värt det. Och sen solen! Det fina vädret var väldigt viktigt för andra året så vi fick till den där äkta festivalkänslan!

Mer information och biljetter till festivalen hittar du på www.subkultfestivalen.se. Elektroskull kommer vår van trogen givetvis vara väl representerade på festivalen, hoppas vi ses i Trollhättan i juni!

Liverapport från 2016
Liverapport från 2017