Format: (Album) CD, 2CD ***, digital, kassett, vinyl
Skivbolag: Infacted Recordings
Releasedatum: 27 oktober 2017
Genre: Industrial rock, aggrotech, harsh EBM
Bandmedlemmar: JD Tucker
Land: Holland
Recensent: Alexander Johansson

(English version below)

Urtidsdjuret har slutat väsa

Jag har följt Grendel sen “Harsh Generation” (2007) och tycker att “Void Malign” är en av de fem bästa aggrotechlåtarna som någonsin gjorts. Jag älskade “Timewave Zero” (2012) och köpte den t o m på CD, något jag endast gör med exceptionella album i dessa strömmande musiktider. 2013 var Grendel bäst på Amphi. Mina förväntningar på “Age of the Disposable Body” var skyhöga – här skulle äntligen årets album komma efter helhetsmisslyckanden från bl a Depeche Mode. Så blev det tyvärr inte. När jag i mitt usla liv som bäst behövde ett framåtblickande och modernt aggrotech-album gör Grendel en industrirockplatta. Resultatet är lika svagt som när Skinny Puppy på 00-talet och Ministry under sent 80-tal ”bytte sida” från hård synth och industri till något slags hårdrocksuttryck.

Holländaren med det supercoola artistnamnet VLRK har låtit hår och skägg växa ut och flyttat till England och fortsatt byta livemedlemmar i en imponerande hastighet. 4N174, FLRS, MRK0, M4RC, 4DD2, Paul James och Mel Allezbleu har samtliga slutat eller avpolleterats. Tyvärr har JD Tucker, som VLRK egentligen heter, inte hamnat i en omgivning som fått honom att lysa som den fluourocerande leksak på bodydansgolvet som man hade kunnat önska. På “Age of the Disposable Body” fattas det för aggrotech-musiken så centrala väsandet men även ett starkare innehåll och uttryck. Istället för att väsa försöker VLRK sjunga men rösten bär inte längre än till vad man måste kategorisera som ett dussinhårdrockssjungande vilket är plågsamt tydligt i t ex titellåten “Age of the Disposable Body” och “Flux”. VLRK har aldrig varit en stor vokalist men det är dystert att han inte arbetar hårdare med sin sång eller tar hjälp av en bättre sångare.

Med “Dead Inside” blev Grendel andra artisten i år som inspirerats av Nitzer Ebbs “Join in the Chant” (1987). Svenska queerbody-drottningen Lizette Lizette var först med “Future” och det är väl egentligen bara den och “Scorn” som hör till den hårdare skolan på detta album ska aggrotechgudarna veta. Inga låtar är i närheten av det rena hatet som Grendel åstadkom 2007 med “Hate This”. Flera av låtarna har fina intron och mellanpartier med sköna film- och radiosamplingar ovanpå tunga beats, t ex “Hexit” och “Flux”, som t o m är lite bättre i remixversionerna av Spitmask och Solar Fake på den andra CD-skivan som levereras med deluxeutgåvan. Den avslutande instrumentella “Zero Hour” är mycket filmisk och fin och påminner mycket om låtarna på Neros fantastiska “Between II Worlds” (2015).

Absolut bästa låt är “Far Away” där VLRK överlåter refrängsången till skottske The .invalid och tillsammans får de till något som hade kunnat platsa på en best of-skiva av Linkin Park, även om det är en bit kvar till “Numb” (2003) eller “In the End” (2000). Refrängen låter f ö misstänkt likt refrängen från Empathy Tests lilla mästerverk “Holding On” (2016) och sämre inspirationskällor kan man givetvis ha. “Age of the Disposable Body” når tyvärr inte upp till föregående album “Timewave Zeros” klass. Det blir tyvärr inget Grendel CD-inköp för mig i år, tyvärr tror jag det här bara kommer fungera på den viktiga tyska marknaden.

Bästa låtarna: “Far Away” och “Zero Hour”.

Tracklist

01. Magnum Opus (intro)
02. Severed Nations
03. Hex It
04. Fall Like Rome
05. Flux
06. Far Away (feat. The.Invalid)
07. AOTDB
08. Scorn
09. Dead Inside
10. Zero Hour

Bonus Disc ***

01. AOTDB (Noir Antidote remix)
02. Severed Nations (Ludovico Technique remix)
03. Flux (Assemblage 23 remix)
04. Hex It (Sølve remix)
05. Dead Inside (Shiv-R remix)
06. Far Away (Panic Lift remix)
07. AOTDB (The Ladder remix)
08. Hex It (Spitmask remix)
09. Fall Like Rome (Riot Kitten remix)
10. Flux (Alpha Quadrant remix)
11. Severed Nations (Plastic Noise Experience remix)
12, Flux (Solar Fake Remix)
13. Hex It (High Functioning Flesh remix)
14. Far Away (Peter Turns Pirate remix)

(English version below)

The Beowolf creature doesn’t wheeze anymore

I have been a Grendel fan since “Harsh Generation” (2007) and I consider “Void Malign” to be one of the five best aggrotech songs ever made. I loved “Timewave Zero” (2012) and I even bought it on CD, something I only do with remarkable albums in these streaming music times. My expectations on “Age of the Disposable Body” were very high, finally would the album of the year come, after failures from e.g. Depeche Mode. But it did not. At a time in my poor life when I really needed a strong and prospective strong aggrotech album Grendel produce industrial rock. The result reminds me of Skinny Puppy in the 00’s and Ministry in the 80’s when they changed side from industrial synth to some kind of heavy metal (we do not take easy on that in Sweden – on judgement day the synth goths will stand up for truth and beauty and conquer every stupid and ugly metal banger (this is a famous scene from a Swedish comedy show in the late 80’ties)).

The Dutchman with the super cool alias VLRK has let the hair and a beard grow and moved to England. It looks better than in 2013 when Grendel kicked ass at the Amphi festival. Former Grendel live members such as 4N174, FLRS, MRK0, M4RC, 4DD2, Paul James and Mel Allezbleu has moved on or been made redundant by VLRK. Unfortunatelly JD Tucker, VLRK’s real name, has not found an environment that make him glow stick shine on the dark trance dance floor. Instead of hiss and wheeze VLRK sings in a heavy metal style on the title track “Age of the Disposable Body” and on “Flux”. He has never been much of a singer but this metal chanting is an aesthetic mistake.

With the song “Dead Inside” Grendel becomes the second artist this year to be inspired by Nitzer Ebb’s master hit “Join in the Chant” (1987). Swedish queerbody queen Lizette Lizette came first with “Future” (2017) in January. The tracks “Dead Inside” and “Scorn” are tough but miles from the clean hate Grendel produced 2007 with “Hate This”. Some of the songs has nice and heavy intros and segments with radio and TV show samplings, e.g. “Hexit” and “Flux” that comes remixed and slightly improved by Spitmask and Solar Fake on the bonus disc that comes with the deluxe edition. The final song “Zero Hour” is very good with nice cinematic inserts and it reminds me of Nero’s amazing album “Between II Worlds” (2015) from which the track “Into the Past” was used by Batz Luhrmann in the blockbuster movie “The Great Gatsby” (2013).

The best song by far is “Far Away” and on this track VLRK leaves the chorus to Scottish The .invalid. The result would make its way to a best of-album with Linkin Park, although it can not compete with hits like “In the End” (2000) or “Numb” (2004). The chorus is actually quite similar to the chorus in Empathy Test’s beautiful “Holding On” (2016) and you can of course have much worse sources for inspiration than that. “Age of the Disposable Body” never reach the high quality of “Timewave Zero” (2012) and I unfortunately will not buy a Grendel CD this year and allthough I’m confident that this will probably work out well on the important German market, I find it very sad from an artistic perspective.

Best songs: “Far Away” and “Zero Hour”

Fem år efter det senaste kritikerrosade albumet “Timewave Zero” (vars musikvideo till titelspåret har passerat en miljon hits på YouTube) så presenterar Grendel, med den numera London-stationerade holländaren JD Tucker aka VLRK, det kommande albumet “Age of the Disposable Body”.

Bland de tio nykomponerade spåren finner vi precis som på den förra fullängdaren såväl klubbhits som “Dead Inside” och “Fall Like Rome” liksom melankoliska poplåtar som “Far Away” och “Flux”.

Albumet levereras, utöver den ordinarie utgåvan som släpps digitalt och på CD, även i en begränsad vinylutgåva, på kassett samt i en 2CD-deluxeversion som kan förbokas här redan nu**.

Bonusdiscen inkluderar remixer signerade både mer etablerade akter som Shiv-R, Ludovico Technique, Assemblage 23, Panic Lift och Plastic Noise Experience liksom nykomlingar som Spit Mask och The Ladder.

“Age of the Disposable Body” släpps den 27 oktober via Infacted Recordings.

Tracklist CD1

01. Magnum Opus (intro)
02. Severed Nations
03. Hex It
04. Fall Like Rome
05. Flux
06. Far Away (feat. The.Invalid)
07. AOTDB
08. Scorn
09. Dead Inside
10. Zero Hour

Bonus Disc ***

01. AOTDB (Noir Antidote remix)
02. Severed Nations (Ludovico Technique remix)
03. Flux (Assemblage 23 remix)
04. Hex It (Sølve remix)
05. Dead Inside (Shiv-R remix)
06. Far Away (Panic Lift remix)
07. AOTDB (The Ladder remix)
08. Hex It (Spitmask remix)
09. Fall Like Rome (Riot Kitten remix)
10. Flux (Alpha Quadrant remix)
11. Severed Nations (Plastic Noise Experience remix)
12, Flux (Solar Fake Remix)
13. Hex It (High Functioning Flesh remix)
14. Far Away (Peter Turns Pirate remix)

Electronic Summer bjöd in till stort 5 års jubileum på Brewhouse i Göteborg den 25-27 augusti.

Här kommer liverapporten signerad Jens Atterstrand (text & foto)

Torsdag

Trots avsaknaden av tidigare års gratisbuffé så är det ett relativt välfyllt Brewhouse som väntar redan på torsdagkvällen när jag anländer lagom i tid för att avnjuta Karin Bolins (Alison) ljuva stämma som för kvällen fick agera stand-in för den hastigt insjuknade chiptunepopparen Digidroid. Alison är en stark lokal akt för arrangörerna att ha i rockärmen och de gör få besvikna när en numera sångmässigt mognare och tonsäkrare Karin levererar ett känslosamt och varierat set toppat med bandets populära Yazoo-cover.

Torsdagskvällen är verkligen en fantastisk bonus som arrangörerna bjuder på. Utöver ett Vanguard – som trots att de fortfarande har en bit kvar verkligen har vuxit som liveband sedan de nervöst debuterade för några år sedan – så bjöds vi även på (ytterligare en) comeback när publikfavoriterna i Mars TV som (trots att de inte hade hunnit repa ordenligt) verkligen gav mersmak och om möjligt byggde upp än större förhoppningar inför framtiden om de nu äntligen kan få tummen ur och leverera nytt material även på skiva vill säga.

Den avslutande spelningen med Spark! levererade i sin tur en av festivalens absoluta höjdpunkter redan på torsdagskvällen. Jag såg dem själv senast på Progress Productions tillställning förra senhösten och ringrostigheten och ovanan i den nya konstellationen med den “nye” sångaren Christer Hermodsson har nu verkligen satt sig som en smäck. En suverän spelning och en fantastisk avslutning av festivalens första kväll!

Fredag

Synthpopduon Ashbury Heights, som sedan debuten i början av 2000-talet har existerat i tre olika konstellationer,  inledde sedan händelserna på fredagen. Frontmannen Anders Hagström, som sedan det senaste albumet numera har den nye sångerskan Tea F. Thimé vid sin sida, levererade ett svängigt och snyggt set som trots en inte hundraprocentig sånginsats och vissa mindre tekniska bekymmer blev en bra aptitretare inför kvällen.

Kraftwerk-bekantingen Wolfgang Flür levererade sedan ett minst sagt ojämnt DJ-set innehållande såväl smått geniala medryckande partier som riktigt trist plastig techno med Kraftwerk-vibbar. Tyvärr missade jag hans presentation av boken “I Was A Robot” och med närmare eftertanke kanske det hade varit mer intressant att lyssna på än hans musik, de charmiga videoklippen på videoskärmen föreställande de tidiga dagarnas Kraftwerk-medlemmar till trots. Då var energiknippet Claus Larsen i Leaether Strip klart mycket bättre! Jag kan inte sluta imponeras över den spelglädje, utstrålning och fullständiga närvaro som dansken fortsätter att leverera efter alla dessa år. Blytungt, energiskt och med en setlista som inte kan ha gjort många Leaether Strip-fans besvikna.

Och när sedan en som pånyttfödd Stefan Ackermann (som tidigare drabbats av en stroke) kliver in på scenen och tillsammans med en energisk Bruno Kramm med tillhörande helgalen keyboardshow sätter ner foten med en helt fantastisk insats (som i vissa partier för tankarna till konserter som M’era Luna 2002) så kan jag enkelt konstatera att ännu en riktigt bra kväll är till ända!

Lördag

En härlig comeback av den norska nittiotalsakten Chinese Detectives inledde den avslutande kvällen. Desiree Grandahl levererade festivalens överlägset bästa sånginsats med en nästan skrämmande hög dynamik och tonsäkerhet. Bandet provspelade även en ny låt som verkligen gjorde mig nyfiken på att snart få höra nytt material från bandet inom kort. Ett proffsigt och spelglatt Saft, som nu har blivit ordentligt varma i kläderna efter att ha gjort ett antal spelningar sista året, följde sedan innan tyska Solitary Experiments bjöd på sin välljudande men tyvärr något oengagerad mörka och sedvanligt tyska futurepop.

Efter detta en fullkomlig urladdning av ett spelglatt Grendel som dock tyvärr alltid har låtit bättre på skiva och trots gitarrist på scenen och en bra liveshow så klickade det inte riktigt den här gången heller.

Avslutningen var dock värd att vänta på när Welle:Erdball stod redo att bjuda Göteborg på sin sedvanligt vackra, tokroliga och galna show innehållande såväl robotar som änglavingar, flaggor och allt därtill. Jag skall erkänna att jag inte längre lyssnar speciellt mycket på Welle:Erdball till vardags men live är de ett riktigt glädjefyllt energiknippe varje gång, så även den här kvällen.

Elektroskull tackar ödmjukast för ännu en fantastisk vistelse i Göteborg på ett lika välorganiserat, intressant och varierat Electronic Summer som vi blivit vana vid numera. Alla inblandade gör ett fantastiskt jobb!

Inför Wave Gotik Treffens 25-års jubileum senare i år så levererar vi en liverapport från förra årets festival.

Patrik Lark packade kameran och levererar nu en rapport från sin årliga vallfärd till Tyska Leipzig.

Den 24:e upplagan av Wave Gotik Treffen (WGT) lockade drygt 20 000 huvudsakligen svartklädda människor att färga Leipzig flera nyanser mörkare. I praktiken bör det ha varit långt fler alternativa personer som uppehöll sig i staden under festivalveckan, som alltid hålls under Pingsten. Dels gick den parallella festivalen Gothic Pogo Festival med inriktning på DIY, dödsrock, pospunk och cold wave med mera. Sedan fanns det de som aldrig såg några band men som dök upp på olika träffar och arrangemang som Victorian Picknick, Steampunk Picknick, Vampire Meetup eller i Medeltidsbyn. Andra anordnade fotosessioner på den stora parklika kyrkogården Südfriedhof med sitt mäktiga ny-romanska kapell och tio tusen Rhododendronbuskar – upp till fyra meter höga. Det anordnades rollspel, poesiuppläsningar och en rad andra saker som modevisningar och utställningar av olika slag. Kort sagt, Leipzig blommade upp och exploderade i en mängd alternativa arrangemang av allehanda slag. Wave Gotik Treffen är i sig ett makalöst svulstigt smörgåsbord, men festivalen drar också med sig mängder av kringarrangemang som hakar på den fantastiska feststämningen som råder. Eftersom festivalens många scener ligger utspridda i och omkring staden så är det lätt locka in passerande festivalbesökare även till andra event.

Efter förra årets chockartade värmebölja så kändes 24:e upplagans ljumma väder med smärre regnskurar faktiskt som en förbättring. Huvudsakligen var vädret fint, men det hade gärna fått vara aningen lite varmare.

Torsdagen, dagen innan festivalens officiella startdatum, var det EBM Warm-up Party med bland annat svenska Volvo 242, på lilla intima scenen i Villa, och förstås sedvanligt klubbande under de labyrintiska tegelvalven i Moritzbastei.

WGT dag 1 (fredag)

Den första dagen på det officiella programmet inleddes för många med den traditionsenliga picknicken i den prunkande gröna Clara Zetkin Park. Men i år hette den inte Viona’s Victorian Picnic, för Vionas sällskap hade flyttat sitt arrangemang till en fint renoverad gasklocka, Panometer Arena, för att slippa ifrån alla paparazzi-turister. Arrangemanget hade därför döpts om till Viona’s Victorian Village och där stod bland annat tidsenlig dans på programmet. Picknicken i parken hade istället fått nya namnet Viktorianisches Picknick zum WGT av nya arrangörer.

På stora huvudscenen Agra spelade Thomas Reiner från Nachtmahr med sitt andra band L’Âme Immortelle, som är mer finstämt och melodiöst med skönsjungande Sonja Kraushofers som kontrast till hans egen oborstade aggrotech-röst. Scenen badade i rosa, blått och lila ljus, nästan lite väl romantiskt i uttrycket. Fullt så finstämd var inte musiken, även om den var snäll i jämförelsen med Nachtmahrs aggressiva framtoning.

Nästa band upp på Agra-scenen var det populära futurepopbandet Blutengel som fyrade av sina hits till teatralisk pompa och ståt med allt från munkar och nunnor till lättklädda BDSM-flickor och fyrverkerier. Musiken kom lite i bakgrunden, men Chris Pohl har aldrig varit någon stor sångare så det gjorde åtminstone inte mig så mycket.

Efter två band förflyttade jag mig till den näst största scenen Kohlrabizirkus där electro-industrialbandet Accessory med förgrundsfiguren Dirk Steyer spelade under jättekupolen. Accessory hade flera riktigt bra dansanta låtar som drev upp tempot och stämningen.

Men mot nederländska huvudbandet Grendel blev de förstås inget annat än ett bra förband. Med sin melodiösa electro-industrial med tydliga EDM-tendenser fick Grendel snart publiken med sig. Med tunga klassiker från succéskivan “Harsh Generation” och EP:n “Chemicals + Circuitry” i ryggen var JD Tucker och Sascha Pniok i sitt esse och avslutade första WGT-kvällen på bästa sätt.

Någon midnight special-artist dök aldrig upp på årets upplaga. Vanligen brukar det vara en sådan på stora huvudscenen både på fredagen och lördagen. Rykten ville ha det till att Marilyn Manson och The Editors skulle ha utgjort dessa, men att bokningarna av någon anledning gick om intet. Spekulationerna var många.

Istället för att klubba efter konserterna skyndade jag mig istället bort till Werk II, där den parallella festivalen The Gothic Pogo Festival huserade för första gången. På grund av tekniska problem hade de blivit kraftigt försenade och jag hann därför se både Los Carniceros del Norte och 1919 spela. DJ för kvällen var bland annat Stockholmsprofilen Johnny Nattsjö (DJ BatCat), vilket medförde att jag inte lämnade stället förrän vid kl. 05:00.

WGT dag 2 (lördag)

Lördagens spelningar inleddes för min del på nya scenen Stadtbad – ett gammalt ombyggt badhus där publiken stod på den övertäckta simbassängen. Scenen var ganska väl tilltagen och den nyantika lokalen rymlig med högt i tak och trevliga bi-ytor som var fint renoverade med sammetsgardiner som draperingar från golv till tak. Utanför på gården fanns uteserveringar av typisk festivalstil. Ett trevligt nytillskott bland WGT-scenerna. På scenen stod Los Angeles-bandet The Present Moment som spelade någon form av cold wave-hybrid. Bandet var för mig helt okänt innan de annonserades inför WGT, men några genomlyssningar senare var det helt klart att det var ett band som måste klämmas in i det omöjliga WGT-schemat. Jag blev inte besviken. Det kanske inte var något jättedrag på scenen men fantastiska låtar som “The High Road” och “Million To One” stod för behållningen.

Sedan var det bråttom att ta sig en mil söder om staden till huvudscenen Agra där hypade EBM-bandet Youth Code, också från Los Angeles, skulle spela. Deras punk/hardcore-inspirerade industrimusik är inte helt lättillgänglig, men det är alltid fantastiskt att se vokalisten Sara Taylor ge järnet på scenen på ett sätt som vi inte är vanan att se elektro-artister göra. Hon headbangar, spottar sig själv i ansiktet och rullar runt på golvet. Att se Youth Code live är som att få sig en redig smocka. Alla bör uppleva dem live åtminstone en gång! Agra-scenen må ha varit numret för stor, Youth Code gör sig bättre i det lite intimare formatet. Men det var ändå en fantastisk spelning.

Tredje bandet för dagen valde jag att se på Felsenkeller där jag av någon anledning aldrig hade varit under mina fyra tidigare WGT. Scenen ligger lite väster om staden så återigen blev det en längre resa. På scen stod Rammstein-liknande industrial metal-bandet Megahertz. Det fem man starka bandet dominerades på scen av karismatiske sångaren Alexander “Lex” Wohnhaas som hade vitsminkat ansikte i någon grotesk clownstil. I min mening är Megahertz det bästa bandet inom Neue Deutsche Härte, som stilen kommit att kallas i Tyskland, efter Rammstein då. Band som Eisbrecher och Stahlman känns lite mer lättviktiga i jämförelsen. Låtar som “Jagdzeit” och “Himmelstürmer” lyfte taket på ett fullsmockat Felsenkeller.

Det blev inte riktigt tid till att se hela setet då det var hög tid att bege sig till Moritzbastei för att se norska Substaat bjuda på elektronisk musik i gränslandet mellan synthpop och melodiös EBM. Moritzbasteis lilla intima scen under tegelvalv är verkligen en fantastisk inramning, bara man har turen att hamna tillräckligt långt fram för att se något. Intrycken av Substaat var som väntat blandade. Många låtar är i mitt tycke lite för snälla och synthpoppiga, som “Berlin” och “I Feed You My Love”, men så har de också de lite tyngre låtarna “Macht” och “Tech Head” som jag gillar mycket. Det är melodierna som står i första rummet hos Substaat och de är också deras starkaste sida.

Fler än dessa fyra spelningar hann jag faktiskt inte med denna dag, mest på grund av de långa resorna mellan fyra olika scener. Men på lördagen var det också Obsession Bizarre – det stora fetischpartyt i mäktiga Volkspalast Kuppelhalle. Byggnaden ser ut som Pantheon i Rom: cirkulärt med en stor kupol och kolonner. Partyt har dresscode som kräver kinky outfit som lack, läder, latex eller uniform, trots det ringlar sig kön lång utanför strax efter öppning. Gissningsvis är det ett tusental personer på partyt som för många utgör något av höjdpunkten på festivalens klubbande.

WGT dag 3 (söndag)

Tillbaka till Volkspalast Kuppelhalle, men nu som scen för ett antal intressanta cold wave-band. Först ut var italienska Ash Code från Neapel (bandnamnet lär vara inspirerat av traktens vulkan Vesuvius) som ligger i gränslandet mellan cold wave och postpunk. Bandet var mig inte helt okänt innan WGT, men det var när jag lyssnade in mig inför festivalen som jag insåg deras storhet. Deras låt “Dry Your Eyes” har en svart melankoli som äter sig igenom alla skyddsbarriärer. Den har blivit en av mina absoluta favoritlåtar från de senare åren. Men de hade mer att bjuda på som “Waves With No Shores” eller postpunkiga “Empty Room”. Scennärvaron var möjligen lite stel, lite som musiken, men behållningen här var den stämning som musiken försatte en i.

Efter Ash Code skulle snart Keluar spela, men dessvärre pågick samtidigt en EBM-kväll borta på Stadtbad och jag var bara tvungen att se nya succébandet NZ från Österrike ta upp Nitzer Ebbs fallna mantel som det mest energiska EBM-bandet på scen. Ständigt drabbas man av dessa krockar som tvingar en till omöjliga beslut om vilket band man ska se. När jag väl kom fram till Stadtbad höll just svenska Dupont på att avsluta sin sista låt, så jag hann aldrig bilda mig någon uppfattning om deras spelning, men svensklägret verkade alla nöjda med spelningen. NZ höll dock alla löften om att sprida energi från scenen. De bägge herrarna i lederhausen och linne turades om att hålla micken respektive trumpinnarna. Det blev en rejäl urladdning i högsta tempo som tände upp publiken ordentligt. Det ska sägas att NZ ligger väldigt nära sin föregångare i musikstilen. Soundet låter exakt som hämtat från Nitzer Ebbs “That Total Age”.

Efter NZ klev belgiska The Juggernauts upp på samma scen. Iförda svarta pilothjälmar med visir spelade de en minimalistisk och ganska hårdför EBM. Bakom bandet står BORG som också är känd som en halvan av The Klinik. De bägge bandens musik står inte så långt ifrån varandra.

På Agra-scenen väntade sedan Los Angeles-bandet London After Midnight (namnet är taget efter en förlorad stum- och skräckfilm från 1927, regisserad av Tod Browning) som gjorde succé med sin electro-gothic rock under 90-talet, men som sedan försvann efter tre album. Huvudmannen Sean Brennan är en verklig scenpersonlighet och spelningen kändes som något av ett måste att se live efter deras långa frånvaro från scenen. Setet inleddes med “Your Best Nightmare” och avslutades med “Sacrifice”, så långt allt väl, men däremellan saknade jag många av mina favoriter från senaste skivan, som “Feeling Fascist”, “Nothing’s Sacred” och “Amerika’s Fucking Disease”.

En taxiresa senare stod jag vid den gamla men mysigt renoverade fabrikslokalen Täubchenthal i Plagwitz, väster om staden. Här hade cybergotharna samlats för att se Centhron spela aggrotech och harsh EBM. Jag missade nästan halva setet men hann i alla fall se deras isärklass bästa låt “Dreckstück” och de avslutande vulgolåtarna “Cunt” och “Pornoqueen”. Det var imponerande att se keyboardisten klara av hela spelningen iklädd latexcatsuit och korsett.

WGT dag 4 (måndag)

Sista festivaldagens första spelning blev italienska Spiral69 från Rom som gick upp på Altes Landratsamts scen, som behändigt nog låg i byggnaden bredvid mitt hotell. Ljudet i Altes Landratsamt var inte det bästa så min favoritlåt “The Girl Who Dance Alone In The Disco” lät inte riktigt så bra som väntat. Ljudet av deras new wave-rock grötade till sig och mycket av nyanserna försvann.

Bandet efter var nederländska The Essence från Rotterdam som spelade en lite lugnare och renare variant av new wave-rock och de hade inte samma problem med ljudet, men då var det heller inte samma ös som Spiral69 bjöd på. För The Cure-älskare fanns det stora likheter, både vad gällde låtskrivandet och inte minst Hans sångröst. Lyssna gärna på “A Mirage” för ett exempel på det.

Fixmer/McCarthy är en duo bestående av den franske technoproducenten Terence Fixmer och den brittiske EBM-sångaren Douglas McCarthy, känd från Nitzer Ebb. Musiken låter därefter, en blandning av EBM och techno, men tempot var överraskande lågt. Douglas McCarthy var långt ifrån den furie på Agras scen som han var under Nitzer Ebbs tidiga år och i ärlighetens namn inbjöd musiken inte till det heller. Det var först när de spelade Nitzer Ebb-covers som “Join In The Chant” som publiken verkligen tände till. Men några egna guldkorn som halvtempolåten “Banging Down Your Door” och den lite snabbare “Pistol Whipper” fick mer än godkänt.

Var det lite stelt under Fixmer/McCarthys spelning så rådde raka motsatsen när Combichrist gick upp på Agra-scenen. Norrmannen Andy LaPlegua har lyckats samla några av de röjigaste livemusikerna till sitt aggrotechband, som alltmer kommit att utvecklas till ett industrihybrid-band som drar mer åt metall än elektronisk musik. Oavsett vad man tycker om det så måste man verkligen erkänna att de är fullblodsproffs på scen och bjuder på en verkligt intensiv show med frenesi och drag. Och av hänsyn till WGT-publiken verkade de ha stoppat med extra många av sina gamla aggrotech-hits som “Electrohead”, “Shut Up and Swallow”, “Get Your Body Beat” och “Blut Royale”. Förutom dessa tyckte jag att nya hiten “Maggots at the Party” var höjdpunkten på spelningen.

Efter festivalens sista spelning är det tradition att bege sig till Moritzbastei för den obligatoriska sista klubbnatten på tre dansgolv som brukar hålla igång till framåt 07:30-tiden. Vissa år har jag gått direkt därifrån till hotellfrukosten. Sedan återstår bara den slutliga utmaningen att ta sig hem via Berlin när batterireserven är så nära noll den någonsin kan bli.

Som vanligt när man summerar sina upplevelser från WGT ångrar man att man missade än det en, än det andra. Det är ju trots allt bara en bråkdel av det som erbjuds som man i praktiken kan ta del av. Men varje år lovar jag mig själv att; nästa år då ska jag …

Nästa upplaga av WGT råkar för övrigt vara ett 25-årsjubileum och det kommer då att bli ännu svårare att hinna med allt. Men det kommer förstås att bli helt fantastiskt och ett av de viktigaste måstena för 2016. Som alla som har läst så här långt förstår, är WGT oerhört vanebildande. ”Been there, done that”-argumentet fungerar inte riktigt här, man blir liksom aldrig färdig med WGT.

Officiella musikvideon till “Timewave Zero”, titelspåret från det nya Grendel-albumet. Regisserad av Christoph Curtis. Enjoy!

Format: (Album) CD, 2CD **, Digital
Skivbolag: Infacted Recordings, Metropolis Records
Releasedatum: 24 april 2012
Genre: Electro, harsh EBM, aggrotech
Bandmedlemmar: JD Tucker
Land: Holland
Recensent: Joakim Holfve

(English version below)

Löper linan ut och knyter ihop säcken

Jag ska vara ärlig på en gång: Jag hade inte förväntat mig mycket utav Grendel och deras nya album “Timewave Zero”, men oj, så fel man kan ha!

Holländska JD Tucker, mer känd som VLRK, har satt staden Den Haag på synthkartan efter att han under 2000-talet började förgylla musikscenen med sitt Grendel. Bandet var ett av de första som fick mig att upptäcka hela aggrotech/harsh-EBM-musiken i och med maxi-singeln “End of Ages” från 2002 där titelspåret fortfarande, i all sin enkelhet, är lysande (och Arzt & Pfusch remix ännu bättre). Tre år senare släpptes EP’n “Soilbleed” som gav Grendel ännu högre status i mina ögon. På den första versionen av EP’n finns även den bästa covern av “Zombienation” som någonsin gjorts, tyvärr togs den dock bort på andraupplagan “Soilbleed Redux” på grund av upphovsrättsproblem.

Men det var inte förrän 2007 som holländarna slog igenom på bred front i och med “Harsh Generation”. Sällan har jag sett vildare dansgolv än när “Hate This” och “Dirty” spelades på Tech Noir i Stockholm samma år. Bandet började även turnera runt Europa och besökte bland annat Sverige samma sommar där de spelade på Re:Publik i Stockholm.

Grendel har sen dess släppt EP’n “Chemicals + Circuitry” som tog bandet i en ny riktning där den harsh-EBM man levererat tidigare hade avtagit och de distade vokalerna hade försvunnit. “Timewave Zero” tar bandet tillbaka till där allt började samtidigt som medlemmarna VLRK, M4RC och S42H är i bättre form än någonsin.

På det nya albumet har man tagit det bästa man skapat de senaste tio åren och presenterar en buffé omöjlig att motstå. Redan på “Conflict Instigation” hörs fragment av “Shortwired” blandat med “New Flesh” medan ett av plattans bästa spår – titelspåret “Timewave Zero” doftar av de tidigare släppen “Interrogation Leash” och “Soilbleed V.3”. Soundet är inte lika rått som 2002 men heller inte lika softat som 2007. Grendel har skött sin vårstädning och från första sekund till sista remix är det genomarbetat och snyggt. Man visar också prov på en lugnare sida i och med “Deep Waters”, ett spår som skulle kunna få varenda synthpopare att nicka gillande med pandan och mynna ut i allsång. “Neon City Nights” får ses som plattans experiment och även som det svagaste kortet där det trots skönt sound blir lite för blipbloppigt i bryggorna. Men det är lätt förlåtet när den nya versionen av “Chemicals & Circuitry” visar var skåpet ska stå direkt därefter.

På remixsidan hörs branschkändisar som Aesthetic Perfection, Modulate, DYM och Siva Six. Framför allt remixerna av “Conflict Instigation” och “Timewave Zero” är värda att kolla upp men även helhetsmässigt är det ett högklassigt dagsverke.

Det som om möjligt saknas på albumet  är den riktiga farten. Man presenterar inte ett enda dåligt spår, men det känns lite som att Grendel har ännu mer att ge. Men efter ett par genomlyssningar så inser man att det kanske inte gör något. “Timewave Zero” är riktigt, riktigt bra och i mina ögon en storartad och mycket positiv överraskning.

Grendel har löpt linan ut, har knutit ihop säcken och det jävligt tajt.

Tracklist CD1

01. Rise (03:12)
02. Conflict Instigation (05:51)
03. Timewave Zero (05:05)
04. EPR // EDP (05:05)
05. Wheels In Motion (06:48)
06. Out Of My Mind (05:46)
09. 87Deep Waters (05:14)
10. Neon City Nights (07:40)
11. Chemicals And Circuitry (V. 2012) (05:24)
12. Fall (02:32)

Tracklist CD2 **

01. Conflict Instigation (AESTHETIC PERFECTION Remix) (04:30)
02. Conflict Instigation (SIVA SIX Remix) (05:34)
03. Conflict Instigation (TERROLOKAUST Remix) (06:08)
04. Timewave Zero (SHIV-R Remix) (05:38)
05. Timewave Zero (MODULATE Remix) (04:49)
06. Timewave Zero (C-LEKKTOR Remix) (04:28)
07. Out Of My Mind (VINDICARE Remix) (05:11)
08. Out Of My Mind (FREAKANGEL Remix) (04:21)
09. Out Of My Mind (XP8 Remix) (05:53)
10. EPR // EDP (MANUFACTURA Remix) (05:40)
11. EPR // EDP (DYM Remix) (04:17)
12. Deep Waters (AQUALITE Remix) (04:55)
13. Deep Waters (CONSUMER JUNK Remix) (05:54)
14. Wheels In Motion (AR-12 Remix) (04:31)
15. Wheels In Motion (SYMBIOTE Remix) (06:53)

(English version below)

Goes all the way around and ties the knot damn tight

I’ll be honest straight away: I didn’t have high expectations of Grendel’s new album “Timewave Zero”, but oh, how wrong could you be!?

Dutchman JD Tucker alias VLRK, has put the city Den Haag on the electronic map when he during the 2000’s began to glorify the music scene with Grendel. The band was one of the first to make me discover the entire aggrotech / harsh-EBM music scene with the maxi single “End of Ages” in 2002. The title track is still, in all its simplicity, brilliant (and in the Arzt & Pfusch remix even better). Three years later, the EP “Soilbleed” came out and gave Grendel an even higher status in my point of view. On the first version of the EP, there’s also the best “Zombienation” cover ever made, unfortunately it was removed on the second edition “Soilbleed Redux” due to copyright issues.

But it was not until 2007 that the Dutchman hit the bigger stage with “Harsh Generation”. Rarely have I whitnessed a dance floor going more crazy than when “Hate This” and “Dirty” was played at Tech Noir in Stockholm that year. The band also began to tour around Europe and visited Sweden, for example, the same summer where they played at Re:Publik in Stockholm.

Grendel has since released the EP “Chemicals + Circuitry” which took the band in a new direction where the harsh EBM from before diminished and the distant vowels had disappeared. “Timewave Zero” takes the band back to where everything began and members VLRK, M4RC and S42H are in better shape than ever.

On the new album, they’ve made the best of the past ten years and presents a buffet impossible to resist. Already on “Conflict Instigation” fragments of “Shortwired” are mixed with “New Flesh”, while one of the songs tracks on the album – the title track “Timewave Zero” shows sparks of the fragrance of the previous “Interrogation Leash” and “Soilbleed V.3” releases. The sound is not as raw as it was back in 2002, but at the same time not as soft as in 2007. Grendel has been doing his springtime cleanup, and from the first second to the last remix it’s well done and neat. A slower and calmer side is also displayed on “Deep Waters”, a track that would get every synthpoper on their feet singing. “Neon City Nights” could be looked upon as the album’s experimental side of things and it’s also the weakest track and dispite its nice arrangement it becomes a bit of a whistle in the jetty. But this passes along quickly and easily forgiven when the new version of “Chemicals & Circuitry” puts things were they belong immediately thereafter.

Regarding the bonus remixes industrial celebrities like Aesthetic Perfection, Modulate, DYM and Siva Six have contributed. In particular, the “Conflict Instigation” and “Timewave Zero” remixes are worth checking out, but they’re all great works.

What’s missing from the album is the real move. Not a single bad track is included, but it feels a bit like Grendel has even more to give. But after a few listens, you realize that it may not affect things at all. “Timewave Zero” is a really, really good album and in my eyes a great and very positive surprise.
Grendel has gone all the way and has tied up the knot damn tight.

Efter stora framgångar med det hyllade debutalbumet “Terre Humaine” som släpptes hösten 2010 så är nu kanadensiska Detroit Diesel tillbaka med uppföljaren “Coup d’État”.

På det nya albumet presenterar det innovativa harsh EBM-bandet, som består av den numera Quebec-baserade duon Greta Grey och Deadbilly, elva nyskrivna spår. Med på albumet inkluderar man även två samarbeten med Scott (från Ivardensphere) och FGFC820-sångaren Dräcos.

Deathwatch Asia levererar albumet i en 2-disc specialutgåva som förutom bonusdiscen “Club d’État” *** med remixer signerade bland andra XP8, Studio-X, SAM och Auto-Auto-medlemmen (och Aesthetic Perfection-livekeyboardisten) Elliott Berlin även innehåller en annan version av den ordinare discen ** med tre bonusremixer av Grendel, Terrolokaust och Cedigest.

(Lyssna på det första smakprovet – singelsläppet “Crash and Burn” via Spotify!)

Detroit Diesel bildades under mitten av 2000-talet och uppmärksammades för första gången 2008, via en medverkan (med låten “When Darkness Falls”) på den fjärde delen av Alfa Matrix kända samlingsserie “Endzeit Bunkertracks”. Under 2009 presenterade man en demo på debutalbumet “Terre Humaine”, varpå man i samma veva signades till det japanska skivbolaget Deathwatch Asia respektive tyska Infacted Recordings. Debutalbumet erhöll goda vitsord från spridda delar av scenen och följdes också upp med EP’n “The Lost” och under det förra året även remixalbumet “Terre Inhumaine”.

“Coup d’État” släpps den 30 mars via Infacted Recordings respektive Deathwatch Asia.

Tracklist “Coup d’État”

1. Crash and Burn
2. Let’s Pretend
3. Just Like Falling
4. Dance of the Dead (feat. Scott from Ivardensphere)
5. Black Flag
6. Never Looking Back
7. Speak No Evil
8. Isolation
9. Under Fire
10. The Playground (feat. Dräcos from FGFC820)
11. War Never Changes
12. Let’s Pretend (Grendel Remix) **
13. Speak No Evil (Terrolokaust Remix) **
14. War Never Changes (Cedigest Remix) **

Tracklist “Club d’État” ***

1. Crash And Burn (Club Mix)
2. Dance Of The Dead (Club Mix)
3. Speak No Evil (Club Mix)
4. Under Fire (Club Mix)
5. Crash And Burn (XP8 Remix)
6. Dance Of The Dead (Studio-X Remix)
7. Under Fire (SAM Remix)
8. Speak No Evil (Elliott Berlin Remix)

Smakprov från det kommande Grendel-albumet “Timewave Zero”. Enjoy!

Format: CD, Digital
Skivbolag: Advoxya Records
Releasedatum: 21 juni 2011

Genre: Dark Electro, Harsh EBM

8/10

En ny-nostalgisk käftsmäll

Man brukar få höra till och från att allt var bättre förr. Oavsett om det handlar om mat, tv eller livskvalitet. Oftast är det ju grova överdrifter men ibland stämmer det. A7ie statuerar exempel.

Franska A7ie bildades 2002 under bandnamnet Aseptie, något som senare ändrades till det klatschigare A7ie – som för att ge bandet ytterligare en stämpel av mörk electro. Det är inte första gången A7ie gör sitt avtryck i genren då clubhiten “Pray” (från andra albumet “The Shattering”) spelats en hel del under fjolåret. Med “Narcissick” har de kommit längre. Mycket längre.

Från att vara ett relativt medelmåttigt band i mängden med Hocico-ambitioner har fransmännen gjort något som har fungerat genom alla tider, i alla genrer; Stulit hej vilt! För visst känns stora delar av remixalbumet “Narcissick” igen. Självklart har det att göra med att flera av remixerna är signerade andra Advoxya Records-artister vilka har fått sätta sitt signum på spåren, men grunden har A7ie lagt. Det är lite som att gå tillbaka tio år i tiden. Alla beatsen som en gång fick mig att börja lyssna på den här typen av musik slår mig på käften redan från “Lullaby Of Pain” och slagen fortsätter komma ett efter ett. Basgångar, trumkomp, synthslingor – till och med samplingar – gör sig påminda från från år med band som Combichrist, Hocico, Grendel och Suicide Commando.

Det är inte stulet rakt av men man hör att fransmännen har mer än inspirerats av sina föregångare – men man sköter det på ett snyggt sätt. Man kan argumentera mot “Narcissick” för att det inte är unikt, inte framåtsträvande och nästan bara består av remixer. Jag väljer att vända på det; “Narcissick” består av det som fick mig att älska genren, det är en ny-nostalgisk hyllning till genren – och kanske mest av allt är det oerhört dansvänligt!

// Joakim Holfve, ElektroSkull – Synthportalen

1. Lullaby Of Pain (Clubmix)
2. Some Kind Of Hate (Remixed by Kaos Frequenz)
3. I,Liar (Touched by Stahlnebel & Black Selket)
4. Martyr (Remixed by Centhron)
5. Stay (Remixed by Syndrome X/209 V1.0)
6. The Blaze
7. Angels (Remixed by Niteshift)
8. Some Kind Of Hate (Wyjebany Mix by Rsm)
9. The Blaze (Remixed by Project Rotten)
10. Neuroleptics (Vs Nexus VI)
11. Some Kind Of Hate (Remixxx by Dolls Of Pain)
12. Angels (Be Forwarned Mix by The Twilight Freakshow)

Efter att ha släppt tredje fullängdaren “Semper Fidelis” i november förra året så är nu Österrikiska Nachtmahr med Thomas Rainer i spetsen redo att presentera den första singeln/EP’n från nyss nämda album.

(Läs vår recension av “Semper Fidelis” här!)

“Can You Feel The Beat?” släpps som en trettonspårs-EP och titelspåret levereras i remixer från Grendel, Uberbyte och nykomlingen Dirty Bird 13. Utöver detta de nya exklusiva spåren “(Wo Ist) Dein Gott?”, “Geräuschplatten”, “Nenn’ Mich Wie Du Willst”, albumspåret “Verräter An Gott” – som också kommer i tre remixer av X-RX, Memmaker och Suicide Commando, samt en remix av “Rise and Fall” signerad Patrick Damiani.

Patrick är känd som en del av den Luxemburg-baserade neofolk-trion Rome, tillsammans med Jérôme Reuter (från Mack Murphy & The Inmates) samt Nikos Mavridis.

Thomas Rainer gjorde officiell debut med sitt Nachtmahr via EP’n “Kunst ist Krieg” under 2007, som sedan följes upp med det debutalbumet “Feuer Frei!” året därpå (2008). Han är även känd från L’Âme Immortelle, tillsammans med Sonja Kraushofer (även känd från Persephone) och den (numera avhoppade) tidigare tredjemedlemmen Hannes Medwenitsch.

L’Âme Immortelle har sedan debuten 1997 släppt ett dussin album och ett stort antal singlar och EP’s.

Nachtmahr besöker Sverige i början av november med spelningar i Göteborg den 5 (Sticky Fingers) och Stockholm (Kolingsborg) den 6.

“Can You Feel The Beat?” släpps den 26 september via Trisol Music Group.

Tracklist

1. (Wo Ist) Dein Gott?
2. Geräuschplatten
3. Nenn’ Mich Wie Du Willst
4. Can You Feel The Beat?
5. Can You Feel The Beat? (Grendel Remix)
6. Can You Feel The Beat? (Uberbyte Remix)
7. Can You Feel The Beat? (Dirty Bird 13 Remix)
8. Verräter An Gott
9. Verräter An Gott (Suicide Commando Remix)
10. Verräter An Gott (X-RX Remix)
11. Verräter An Gott (Memmaker Remix)
12. Rise And Fall (Patrick Damiani Remix)
13. Can You Feel The Beat? (Rioters Anthem By Population)