Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Glory & Honour Records"

Analog Angel – “Trinity”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Glory & Honour Records
Releasedatum: 2 juni 2014
Genre: Synthpop
Bandmedlemmar: John Brown, Derek McDonald, Ian Ferguson
Land: Skottland
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookTwitterLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudReverbnationBandcampYoutube

(English version below)

Mörk synthpop med attityd

Analog Angel, som bildades redan i början av nittiotalet för att sedan gå skilda vägar några år senare, återförenades 2008. Året därpå gjorde man comeback med “Dischord” som 2011 följdes upp med “The Thin Line (Between Love and Hate)”. Förra året släppte man “Pride” och nu är den här brittiska trion, som som vi återfinner i Skottska Glasgow, och vars musik kanske skulle kunna beskrivas som en mix av The Human LeagueMechanical Cabaret och Mesh på ecstasy (på ett bra sätt) tillbaka igen.

Det nya albumet “Trinity” avhandlar tio spår där den dominerande ingrediensen stavas mörk, lite småskitig och på flera ställen väldigt medryckande, melodiös och refrängstark synthpop med en attityd som balanserar åt det electro-punkiga hållet.

Utöver de riviga upptempohitsen, med spår som exempelvis de inledande “Lose Control” och “Drive” samt den andra halvans “Anthems” och “The Chase” så har man också placerat in ett par väldigt smakfullt arrangerade midtempospår som “Inner Voice” och “No Goodbyes” och utöver detta även kryddat upp det hela med det skruvade instrumental-experimentet med den tokroliga titeln “Vince Clarke Stole Ralf Hutter’s Hamster”. Sångaren John Brown håller en relativt jämn nivå genom hela albumet och får på några ställen också trivsamt sällskap av den gästspelande sångerskan Tracy J. Cox.

Jag gillar Analog Angel och “Trinity” tilltalar mig. Framförallt för att det sticker ut ganska bra i det stora myller av synth- och electropop som levereras just nu. Albumet är ett väldigt bra exempel på att grytan inte behöver överkryddas och putsas in i minsta detalj om man bara har bra råvaror (i det här fallet låtar) i botten av kastrullen.

Jag avnjuter gärna Analog Angels ihopkok och en portion “Trinity” passar in såväl på dansgolvet som i hörlurarna.

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

analog_angel

01. Lose Control (04:54)
02. Drive (04:58)
03. Shout (04:50)
04. Inner Voice (03:43)
05. Anthems (04:21)
06. No Goodbyes (03:17)
07. Vince Clarke Stole Ralf Hutter’s Hamster (04:22)
08. The Chase (02:55)
09. Round Again (04:43)
10. The Last Time (04:30)

 

Dark synth pop with an attitude

Analog Angel, which was established back in the early nineties and then went their separate ways a few years later, reunited in 2008. The following year they made their comeback with “Dischord” which in 2011 was followed up with “The Thin Line (Between Love and Hate)”. Last year they released “Pride” and now this brittish trio, who are located in Scottish Glasgow, and whose music might be described as a mix of The Human League, Mechanical Cabaret and Mesh on ecstasy (in a good way!) are back again.

The new album “Trinity” deals with ten tracks where the major ingredients are dark, dirty and on many occations very catchy, melodic and chorus-strong synth pop with an attitude leaning towards a somewhat electro-punky direction.

In addition to the raw uptempo hits, with tracks like the opening “Lose Control” and “Drive” aswell as the second half’s “Anthems” and “The Chase” we also get a pair of very tastefully arranged midtempo-tracks like “Inner Voice” and “No Goodbyes”. And beyond that they even spice it all up with the twisted instrumental experiment with the hilarious title “Vince Clarke Stole Ralf Hutter’s Hamster”. The singer John Brown keeps a relatively good constant level throughout the album and on a few he gets congenial company of the female guest singer Tracy J. Cox.

I like Analog Angel and “Trinity” appeals to me. Especially because it stands out pretty well in the vast throng of synth and electropop delivered right now. The album is a very good example of that a pot does not need to be overspiced and polished on every detail if you only have good ingredients (in this case, songs) in the bottom of the saucepan.

I surely enjoy Analog Angel‘s cooking and a portion of “Trinity” could be served equally well on the dancefloor as in headphones.

Dreams Divide – “Puppet Love”

Tags: , , , ,


Format: CD, Digital
Skivbolag: Glory & Honour Records
Releasedatum: 8 november 2011

Genre: Synthpop, Futurepop

7/10

Låtskrivandet är lite bättre än ljudsnickrandet

Vid en första lyssning så verkar det som om brittiska Dreams Divides debutalbum “Puppet Love” består till 100% av standardsynthpop, en såsig röra som inte tillför någonting nytt till musikgenren. Ingenting sticker ut, arrangemangen känns kompetenta men trista och sången likadan. Jag suckade djupt inför vetskapen att jag ändå måste lyssna på det här fler gånger när jag ändå mer eller mindre bestämt mig för en sågning men jag är inte en professionell musikkritiker – jag vill ju faktiskt ge det här en chans.

Och helt plötsligt lossnar något.

Jag sitter på en timmeslång busstur när jag slår igång skivan från början medan jag läser ett seriealbum (mest för att det känns som att jag måste. Jag har ju lovat att recensera den) och helt plötsligt så finner jag mig smånynna i en refräng. Jag tänker inte speciellt mycket på det men när det händer igen och igen så kommer jag av mig helt i läsandet. Nu befinner jag mig alltså i en situation som blir mer och mer sällsynt nuförtiden, något som skapats av dagens digitala samhälle där all musik blir allt lättare att ladda ner och därför lättare att avfärda. Det här är inte ett argument angående nerladdning av musik utan ett konstaterande att tillgängligheten förstört för oss. Vi har all musik vi behöver med oss och det är världens enklaste sak att hoppa vidare till nästa låt om den inte greppar tag om dig inom tio sekunder. Istället för att sätta hela min musiksamling på shuffle och halvt uttråkad byta låt efter låt eftersom jag inte ville lyssna på den just då som det mentala bokstavsbarn man är så var jag tillbaka till 1993, då man verkligen lyssnade på en skiva som det var tänkt och jag exempelvis upptäckte efter tio lyssningar att bästa låten på Front 242’s “Tyranny For You” inte var “Tragedy For You”, utan istället “Gripped By Fear”, något som jag inte märkte förrän det var ”försent”.

Samma sak hände nu med “Puppet Love”. Plötsligt så reser sig skivan ur det dunkel som jag var fast besluten att den drunknat i (skamligt nog efter en enda genomlyssning) och jag inser att David Crout och Gem Davison, som ligger bakom detta, har betydligt mer talang än vad jag trott om dem. Albumet innehåller ett antal låtar där en stor styrka ligger i det vokala samspelet mellan de två, tillsammans med refränger som har ett intresse av att vara någon sorts blandning av gammalt och nytt. Influenser som till exempel Depeche Mode och Gary Numan (Jag tycker mig även höra lite Human Leauge) blandas med aningen nyare artister som Projekt Pitchfork och VNV Nation och det gör det hela betydligt intressantare. Till exempel den skönt släpiga “Faces” och det fartfyllda titelspåret är riktigt bra låtar som gått varma hos mig den senaste månaden.

Det som gör att det här albumet är lite svårare att komma in i är det något homogena soundet där ingen låt sticker ut speciellt mycket från helheten. Vid en första lyssning blir det just den där röra som jag fördomsfullt nog antog att den skulle vara och förbli. Låtskrivandet är lite bättre än ljudsnickrandet, något jag hoppas att de utvecklas mer på inför kommande släpp så att musiken får det sound det förtjänar. Sången var också ett element som jag till en början var negativ till, men även där insåg jag att den egentligen inte var dålig. Den behöver helt enkelt en intressantare ljudmatta att växa till.

I slutändan är “Puppet Love” ett klart godkänt debutalbum. Det känns som om bandet har en bra grund att stå på, det finns bra musik här, men att de behöver jobba en del med soundet.

// Joachim Andersson, Elektroskull – Synthportalen

  1. John  5:40
  2. Complex  4:41
  3. Due  3:57
  4. Faces  5:08
  5. Wise  4:25
  6. Desire  4:41
  7. Leaving  4:49
  8. Fly  3:15
  9. Puppet Love  4:37

Dreams Divide debuterar med marionettkärlek

Tags: , , , , , , , ,


Efter ett antal spelningar i hemlandet (bland annat som support till Clan Of Xymox) de sista åren, något som redan nu givit bandet en plats vid nästa års WGT, så är det nu dags för Dreams Divide att göra sin officiella debut med albumet “Puppet Love”.

Den brittiska electro-/futurepopduon består av David Crout och sångerskan Gen Davison, som tillsammans började skriva musik tidigt under 2009. Bandet har hämtat influenser från en rad elektroniska genrer, med en intressant mix av både manlig och kvinnlig sång. Live assisteras man av keyboardisten Richard Wright och bandet har redan hunnit med att dela scen med storheter som Covenant, Pendulum, Modulate, Die So Fluid och Deviant UK för att nämna några.

Efter att ha presenterat några demos gavs man under förre året möjligheten att delta i Salisbury International Arts Festival varpå man efter mycket positiva publikreaktioner tillsammans med producenten Alex McDougall (känd från den elektroniska danceakten Ephexis) satte igång arbetet med det första albumet. I somras skrev man således på för Glory & Honour Records och nu släpps albumet digitalt (lyssna och köp nedan) för att senare i höst även levereras på CD.

“Puppet Love” släpps den 8 november via Glory & Honour Records.

Tracklist

  1. John
  2. Complex
  3. Due
  4. Faces
  5. Wise
  6. Desire
  7. Leaving
  8. Fly
  9. Puppet Love

<a href=”http://dreamsdivide.bandcamp.com/album/puppet-love” mce_href=”http://dreamsdivide.bandcamp.com/album/puppet-love”>Puppet Love by Dreams Divide</a>