Krister Mörtsell (text) och Patrik Lark (foto) liverapporterar från The Cure (och The Twilight Sad) i Globen i Stockholm den 9 oktober.

Globen fylls sakta upp under tiden som förbandet The Twilight Sad spelar. Dom gör ett bra jobb, men lyckas ändå inte riktigt få någon fart på publiken. De flesta väntar nog på Robert Smith och The Cure. Golvet framför scenen intas av medelålders människor, många med gamla turné-t-shirts från The Cure, Dead Can Dance och Sisters of Mercy, men även en hel del yngre folk som torde ha upptäckt The Cure efter deras storhetstid.

I högtalarna spelas Low och Cocteau Twins och jag gissar att jag inte är ensam om att ha en liten klump i magen innan det har börjat, jag vill så gärna att det skall vara bra, men kan inte låta bli att vara lite orolig att tidens tand har satt sina spår i bandet. Framförallt undrar man om Robert fortfarande skall fixa att ta de högsta tonerna, men när introt till Plain song drar igång och Simon Gallup röjer runt och Robert Smith sjunger precis som han skall, så slappnar jag av och bara njuter.

Inledningen är otroligt stark, “Plain song”, “Pictures of You”, “Closedown” och “High”. Sen fortsätter dom med den ena hitlåten efter den andra. Mest jubel och allsång är det under “Friday I’m in Love” och “Just Like Heaven” och lite oväntat även under “A Forest”. Bäst under kvällen var den starka inledningen samt “From the Egde of the Deep Green Sea” och “Lullaby”. För mig hade dom gärna kunnat byta ut några av de mer poppiga bitarna mot till exempel “To Wish Impossible Things” men det var den enda jag saknade.

Mot slutet märktes att en del av publiken började tappa intresset, folk gick ut och in och en del lämnade Globen i förtid, men personligen tyckte jag aldrig att kvällen kändes för lång, jag kände enbart att jag fick valuta för pengarna!

Notis: Knappt 10000 personer hade letat sig till Globen den här söndagen för en strax under tre timmar lång konsert där The Cure bjöd på totalt 35 låtar.

Artist: Rammstein
Datum: fredag 17 februari 2012
Scen: Globen, Stockholm

Rapport: Thobias Wollhed

Rammstein är definitivt inga innovatörer av den musik de manglar fram. Däremot kan man lungt säga att de fört industrimetallen framåt och i det närmaste förfinat den. Eventuellt har de även tagit sin musik så långt det går, givet de låtar de släppt ifrån sig på de sista plattorna. Det återstår givetvis att se men ett annat skäl som skvallrar om det är givetvis när ett band släpper en “best of”.

Hursomhelst så är musiken inte det centrala när Rammstein spelar live. Snarare ett riktigt bra kompliment till showen. Det finns en orsak till att undertecknad ser detta band spela för jag vet inte vilken gång i ordningen. Tyskarna har inga övermän när det gäller att skapa underhållning och storslagna konserter. Scenen är ombyggd till en gammal industrilokal och tankarna går till Fritz Langs “Metropolis”. “Dödsfällor” finns överallt iform av eld, gas och tryckluft som sprutar från alla möjliga håll och det gäller verkligen för bandmedlemmarna att veta var de får och inte får stå.

Scenshowen är faktiskt även den en “best of” med sångare Till Lindemann och keyboardisten Flake Lorenz i centrum för de flesta upptågen. Brinnande jättevingar under “Engel”, grytan i “Mein Teil” där Till agerar kock och flamberar Flake, dildon i “Büch Dich” som sprutar länge och väl över adrenalinstinna åskådare, gummiflotten där Flake paddlar runt i publiken, sedvanligt eldinferno under “Feuer Frei” osv.

Lägg därtill en del nya grejer som sjukt snygga. De flesta av dem involverar en sänkbar jättebrygga som går mellan scenen och en miniscen mitt ibland Globens ståplats. Denna används när bandet kommer in och knallar över bryggan till stora scenen och halvvägs in i konserten dyker gitarristen Richard Kruspe upp här och spelar keyboard.

Efter ett par minuter skiftar ljuset till stora scenen där en port öppnas och övriga medlemmar kryper på sina knän hårt piskade av trumslagare Christoph Schneider. De kryper hela vägen över bron och väl där spelar de ett gäng låtar från den lilla scenen som högst kan mäta fyra gånger sex meter. Garagerockbandet Rammstein tar vid och det ser faktiskt riktigt snyggt ut. Nämnda “Büch Dich” och den blytunga “Mann Gegen Mann” i all ära, men det är när den sjukt vackra “Ohne Dich” går igång som konserten når sitt crescendo. Den lilla scenen höjs ett par meter och med allt ljus koncentrerat hit blir balladen ett perfekt nummer i kontrast till machoeffekter och industritema. Här är jag egentligen helt nöjd med konserten och kan inte direkt säga att jag sitter och hoppas på några speciella låtar när extranumrena drar igång. “Mein Herz Brennt” är ju såklart riktigt bra. “Amerika” spelas, vilket är helt på sin plats och när “Engel” – med ovan nämnda jättevingar – drar igång, som första låten på andra delen extranummer, så jublar jag en sista gång och tänker att det här vore faktiskt en helt perfekt avslutning. Därför smiter jag fort ut när sista låten “Pussy” börjar för att behålla minnet av en som vanligt helt perfekt konsert.