Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Garbo STHLM"

Garbo STHLM – “Odd Girl Out”

Tags: ,


Liverapport: Smör Synthpop & Kärlek #2 2013, Stockholm

Tags: , , , , , , , , ,


Artister: Art Fact, Robert Enforsen, Poetica Grotesque, Garbo Sthlm, Machinista, Page, Lustans Lakejer
Scen: Nalen, Stockholm
Arrangör: Electronic Sound Sweden
Rapport & Foto: Jens Atterstrand

Jens Atterstrand greppade kameran, knöt flugan och begav sig iväg till anrika Nalen i Stockholm för att beskåda den andra upplagan av festivalen Smör Synthpop & Kärlek..

Det övervintrade åttiotalsbandet Art Fact inledde kvällen på den lilla scenen. Bandet spelar synthpop i den mörkare skolan, där ljudbilden ofta fylls med tunga nedskitade rytmiska inslag i stil med Depeche Mode under deras mer industriella period i mitten av åttiotalet. Ljudmässigt är det stundtals rätt intressant – men tyvärr är materialet låtmässigt lite för svagt för att kunna sätta sig ordentligt. Bandet ser dock ut att trivas riktigt bra på scenen med stor energi och kanske kan detta leda till att man ger oss nytt material inom kort?

Robert Enforsen fick sedan äran att inviga den stora scenen och den forne Elegant Machinery– och Hype-sångaren, som med kort varsel fått hoppa in istället för The Mobile Homes som tyvärr tvingades ställa in sin medverkan, fick det (minst sagt) inte speciellt lätt!

Men trots ett antal tekniska problem, som oturligt nog återkom flera gånger under spelningen, så kvarstår ett faktum: Robert Enforsen besitter (fortfarande) synthsveriges absolut bästa sångröst! Lägg därtill en fantastisk låtskatt, som han numera innehar på egen hand, och det är väldigt svårt att bli besviken! Robbe improviserade sig runt de tekniska problemen med bravur, bjöd på sig själv, gästade publikhavet med mikrofonen i högsta hugg och stod för ren och sann spelglädje som verkligen smittade av sig!

En av de mest intressanta nykomlingarna i genrenMachinista, klev sedan upp på den lilla scenen och den Malmö och Kalmarbaserade duon, med Cat Rapes Dog– och Basswood Dollies-bekantingen John Lindqvister vid mikrofonen tillsammans med den forne Vision Talk-frontmannen och sångaren Richard Flow, är enligt mig en av de senare årens absolut intressantaste nykomlingar.

Bandet spelar en rapp, dansant, härligt analogklingande tilltufsad synthpop som toppas med Johns gälla Robert Smith-doftande och väldigt tonsäkra stämma. Precis som tidigare så bjuder man, trots några mindre problem med medhörningen på scenen, en härligt energisk och välljudande spelning!

Stockholmstrion Garbo Sthlm var sedan nästa på tur på den stora scenen. Bandet spelar elektroniska (nåväl) pop som rent musikaliskt svävar någonstans i gränslandet mellan svensktopps-disco och refrängstark schlager vilket tyvärr inte riktigt hittar hem, i alla fall inte hos undertecknad, detta trots ett för det mesta godkänt framförande. Några av refrängerna ger mig ofta väldigt otäcka Thomas Ledin-vibbar och trots att bandet bevisligen besitter en hel del musikaliskt kunnande så tror jag tyvärr att de riskerar att hamna i ingenmansland om de inte väljer en tydligare riktning med sin musik. Den inbitne synthpoparen köper knappast det här, bara så att ni vet.

Näst på tur – Page. Duon, som består av Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko, påstår att de inte har gästat huvudstaden på tjugo år (nu är det ju inte riktigt så länge sedan då de ju spelade på Sugar Bar så sent som 2010, Red.anm). Kvällen till ära hade man således kryddat upp ett antal av spåren med ett antal alternativa solon och infall. Detta uppskattades mycket, speciellt hos undertecknad som sett Page ett antal gånger live bara under de senaste åren. För om sanningn skall fram så kan jag ibland tycka att det blir lite för tjatigt i längden med deras minimala, underfundiga och tok-roliga electropop. Men det senaste albumet pekar i en väldigt intressant riktning och de nya låtarna förmedlar mer utav eftertänksamhet och känsla samtidigt som texterna förmedlar ett djupare allvar som i en setlist bygger en väldigt bra mix tillsammans med de gamla dängorna.

Lustans Lakejer fick sedan äran att avsluta kvällen och Johan Kinde med band är verkligen fullblodsproffs vilket märks direkt och trots att bandet inte står på scen så ofta numera så besitter man en otrolig rutin och säkerhet i allt man gör. Även om kvällens spelning kanske inte var det bästa Lustans Lakejer jag sett den senaste tiden, så levererar man både nyare och äldre material tonsäkert och med stor glädje och pondus, som om man aldrig har gjort annat!

Elektroskull vill rikta ett stort tack till Electronic Sound Sweden med Marko Runne i spetsen för ett, bortsett från några tekniska problem här och där och en liten försening , väl genomfört arrangemang! Vi ser redan nu fram emot den tredje etappen av Smör Synthpop & Kärlek till våren – som bland annat gästas av kanadensiska Rational Youth och Psyche.

Fotnot: Poetica Grotesques spelning såg vi inte tyvärr! Men den som vill får gärna kommentera deras nedan.

[zooeffect A0PAEWro3ncB]

 

 

Liverapport: Visage (+ Garbo Sthlm) 20131009, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Visage, Garbo STHLM
Datum: onsdag 9 oktober 2013
Scen: Nalen Klubb, Stockholm
Arrangör: Electronic Sound Sweden
Rapport: Erik Uppenberg
Foto: Jens Atterstrand (Fotoalbumet ligger nedanför artikeln!)

Erik Uppenberg och Jens Atterstrand besökte Nalen Klubb i Stockholm för att beskåda legendariska Visages första spelning på svensk mark någonsin.

 

“Det är inte lätt att göra cover på sig själv”, konstaterade en gång Sven-Ingvars sångare Sven Magnusson. Han sade det under en Hultsfredsspelning då det klassiska dansbandet framförde lite tuffare versioner av sina låtar, närmare det rock’n’rollsound de faktiskt startade med.

Men citatet kan också appliceras på de många nostalgispelningar som återuppståndna 80-talsband numera gör. Utmaningen ligger i att återskapa en förgången storhetstid på ett någorlunda värdigt sätt, och i att göra det med en sättning som ofta inte har så mycket gemensamt med originalet.

Ibland går det överraskande bra, som Men Without Hats lysande Sverigespelningar tidigare i år. Men inför Visages spelning på Nalen Klubb är förväntningarna i botten – många i publiken anländer med ett antal pinsamma Youtube-klipp på näthinnan.

Ännu svårare är det eftersom frontmannen Steve Strange en gång var Londons it-boy nummer 1, den coolaste stilikonen som gick i ett par (förmodligen spetsiga) skor. Han brände sitt ljus i bägge ändar under några korta år i början av 80-talet, och har därefter levt ett hårt liv kantat av missbruk. Hur ska han ta sig igenom det här? Skulle den forne klubbvärden på Blitz ha släppt in sig själv på Nalen Klubb?

Med låga förväntningar blir man inte besviken, och spelningen i den lilla men fullsatta lokalen är bättre än väntat. Det känns som att se ett Visage-coverband på en Finlandskryssning. Soundet är pubrockvarianten av new wave, framfört av ett gäng rutinerade musikergubbar som en gång var smala – eller åtminstone hade smala slipsar – kompletterat med den yngre keyboardisten Logan Sky. I dagens Visage-sättning hanteras gitarren med den äran av forne Ultravox-medlemmen Robin Simon, som även brukar spela med John Foxx.

Steve Strange berömmer publiken alltför tidigt, redan efter första låten ”Never Enough” (en av de bästa på nya skivan “Hearts and Knives”) får vi höra att vi är en “amazing crowd”. I mellansnacket är han lite som kung Carl XVI Gustaf: valhänt i sin roll, men kämpar på så gott han kan. Jag tror att Strange tagit till sig av kritiken mot tidigare spelningar. Han är vare sig en stor sångare eller scenpersonlighet, men avverkar habilt sina Visage-klassiker: ”The Damned Don’t Cry”, ”The Anvil”, ”Mind of a Toy”, ”Pleasure Boys” med flera.

När Strange går av scenen för klädbyte, kör bandet en inledningsvis stark version av instrumentallåten “The Dancer”. Tyvärr glider den över i en ovärdig solo-onanisession mellan basisten Steve Barnacle och trummisen Johnny Marter. De har själva jätteroligt, själv ryser jag av sekundärgenans inför en tungfotad 70-talsrockpassage som strider mot allt vad Visage, i grunden ett postpunkprojekt, står för musikaliskt.

Tänk om bandet i stället vävt ihop “The Dancer” med en annan instrumental som “Frequency 7”, eller tillsammans gastat loss i “Tar” … då hade det kunnat blivit något stort av just detta nummer.

Nu höll jag på att glömma bort att kläderna är viktigare än musiken. Steve Strange har inledningsvis på sig en Union Jack-smyckad jacka i fyra nyanser av rödbrunt med matchande hatt. Den ser lite mossig ut, men samtidigt väldigt new romantic, ungefär som Steve Strange själv. Efter “Dancer”-breaket återkommer han i en mer tveksam camouflage-stass, och ser ut som en korsning mellan en biodlare och en Iraksoldat. Om detta är en kommentar till den Bush- och Blair-kritiska låten ”Diaries of a Madman” är något oklart.

Bäst under hela spelningen är avslutande “Visage”. Där rocksoundet tidigare stundom skurit sig mot synthpoporiginalen, exempelvis på “Fade to Grey”, så sitter det nu som en smäck, och gubbsyntharpubliken viftar glatt och sjunger med för full hals. “Amazing crowd”, som sagt.

(Anmärkning: Förbandet, Garbo Sthlm, är ej recenserat.)

[zooeffect AIGA4SrO6WVv]