Format: (Album) Digital
Skivbolag: RecordJet (osignerat)
Releasedatum: 15 mars 2019
Genre: Synthpop, futurepop
Bandmedlemmar: Felix Marc
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Felix Marc levererar just nu bäst på egen hand

När Depeche Mode-sångaren Dave Gahan – i en TV-intervju i samband med släppet av hans första soloalbum, fick kommentaren “Men, det här låter ju som Depeche Mode..”, så blev svaret givetvis, “Nåväl, det är ju min röst..”.

Kopplingen mellan denna anekdot och Felix Marcs solomaterial är logisk. För när det kommer till den, från futurepop-akten Frozen Plasma och darkwave-konstellationen Diorama sedan tidigare bekante sångarens signifikativa sångröst, så ligger det nära tillhands att snabbt peka finger på de uppenbara likheterna.

Men på Felix Marcs fjärde soloalbum “Substance”  så verkar det som att han, i alla fall inledningsvis, har haft avsikten att välja en något annorlunda väg. Albumet inleds, något förvånande, med de två vackra och välkomponerade balladerna “Totem” och titelspåret “Substance”. Båda låtarna ramas in av luftiga, dynamiska arrangemang med inslag av både akustisk gitarr och piano. Först när tempot höjs med hjälp av de smattrande padsen och dansanta rytmer i tredjespåret “Our Time” börjar man känna igen sig ordentligt.

Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Infacted Recordings
Releasedatum: 8 mars 2019
Genre: Synthpop, futurepop
Bandmedlemmar: Vasi Vallis, Felix Marc
Land: Tyskland
Recensent: Alexander Johansson

(English version below)

Ett alternativ till plasma som funkar sämre

Pakt är en tribute-skiva till Frozen Plasma på vilken stora delar av den tyska futurepop-eliten deltar. De flesta låtarna är hämtade från Frozen Plasmas Dekadenz (2015) men det finns undantag bl a “Murderous Trap” från Monumentum (2009) och “King of Pain” från Emphasize (2006). Tyvärr är inte bästa låtarna “Age After Age” eller “Tanz die Revoution” med. Men kanske ännu mer olyckligt är det väl att inget av banden tar ut svängarna det allra minsta. Alla bidrag är trogna Frozen Plasmas original. Det är väl egentligen bara The Saint Paul som får till det på “Stare at the Moon – the Saint Paul Pakt” – där ettrigheten i rösten i sina bästa stunder för tankarna till Utah Saints New Gold Dream 81-82-83-84 (1992). Beyond Obsession gör en hygglig “Haunting Memories” men det är också en sockerchock som heter duga. Vill du lyssna på aktuella tribute-album så är Alfa Matrix Re: Covered Vol 3 med Depeche-låtar ett roligare val.

I början på maj släppte Frozen Plasma själva två EP:s Gefühlsmaschine och Safe​ ​Dead​ ​Harm 2019. De är två välproducerade släpp men låtmaterialet är tunt. Behöver ni ny tysk futurepop i era liv så rekommenderar jag SITD:s nya Stunde X som faktiskt har ett par riktigt hyggliga låtar.

Bästa spår: “Stare at the Moon – the Saint Paul Pakt”

Tracklist

01. Foolish Dreams feat. Thomas Lesczenski (S.I.T.D.)
02. Murderous Trap feat. Xavier Morales (Ruined Conflict)
03. Stare at the Moon feat Paul (The Saint Paul)
04. Saving this Moment feat. Charly Barth-Ricklefs (Eisfabrik)
05. King of Pain feat. Casi (RROYCE)
06. Maniac feat. Jimmy Machon (Lights of Euphoria)
07. Earthling feat. Dennis Schober (Solitary Experiments)
08. A Generation of the lost feat. Daniel Pad (ES23)
09. Faith over your Fear feat. André Steinigen (VERSUS)
10. Haunting Memories feat. Nils Upahl (Beyond Obsession)

(English version below)

The alternative plasma don’t work

Pakt is a tribute-record to Frozen Plasma by large parts of the German futurepop elite. Most tracks come from the Frozen Plasma album Dekadenz (2015), but there are some exceptions, e.g., “Murderous Trap” from Monumentum (2009) and “King of Pain” from Emphasize (2006). Unfortunately, the best songs “Age After Age” or “Tanz die Revolution”, are not included. But even worse is that none of the artists tries to change the material the very least. Everybody stay true to the Frozen Plasma originals. It is only The Saint Paul that gets to it on “Stare at the Moon – the Saint Paul Pakt” with a peppery song that reminds me of Utah Saints’ “New Gold Dream 81-82-83-84” (1992). Beyond Obsession make a decent “Haunting Memories”, but it is too sweetened. If you want to listen to another current tribute-album, you should try Alfa Matrix Re: Covered Vol 3. The Depeche Mode-tribute is a much more enjoyable choice.

At the beginning of May, Frozen Plasma released the two new EP’s, Gefühlsmaschine och Safe​ ​Dead​ ​Harm 2019. The production on both EP’s is impeccable, but the songs don’t count for much. If you need new German future-pop in your life, I recommend SITD‘s new album, Stunde X. There you will find at least two to three great tracks.

Best track: “Stare at the Moon – the Saint Paul Pakt”

Den tyska futurepopakten Frozen Plasma, som består av sångaren Felix Marc och Vasi Vallis, är nu tillbaka med nytt material. Bandet arbetar i skrivande stund med att färdigställa sitt fjärde fullängdare och den första singeln “Safe. Dead. Harm” lär inte göra deras fans besvikna.

Frozen Plasma debuterade med Artificial (2006) och var senast albumaktuella med Dekandenz som släpptes 2015. Sångaren Felix Marc (som även är känd från Diorama) släppte förra året tredje soloalbumet Alternative Facts och andremedlemmen Vasi Vallis är även känd från NamNamBulu, soloprojektet Reaper och den nya trion Future Lied to Us.

“Safe. Dead. Harm” finns ute nu via Infacted Recordings.

Utrustad med en kompaktkamera och ett gott humör så spenderade Niklas Hurtig (text & foto) helgen den 28 och 29 juli på årets upplaga av Amphi Festival i tyska Köln.

Här sammanfattar han sina intryck i en liverapport.

Cirka 12500 svartklädda synthare besökte årets upplaga av Amphi Festival som sedvanligt arrangerades i Tanzbrunnen invid Rhen-floden i Köln. Köln är en mycket trevlig stad, men det man ska vara medveten om är den lokala skatt a cirka 7% på alla hotellnätter man tvingas betala för som turist. Trist, men man har tyvärr inget val.

På grund av onormalt lågt vattenstånd i Rhen-floden flyttades Orbit Stage som är på en båt till andra sidan floden vilket ledde till en extra omväg på cirka 20 minuters promenad. För att lösa detta skyfflades besökarna mellan scenen och Tanzbrunnen med buss. Den enstaka gång jag själv beslöt mig för att prova på bussresan så gick det alldeles utmärkt, men andra besökares historier vittnar om att denna transport inte alltid fungerade så smidigt som det var tänkt. Förhoppningsvis är detta inget problem under de kommande festivalerna.

Det var också stundtals väldigt långa köer in till Theater Stage vilket bland annat ledde till att jag missade Kite. Med lite bättre planering hade det naturligtvis inte varit något problem, men varför spelade inte Frozen Plasma och Kite på stora scenen? De hade båda enkelt lockat tillräckligt stor publik för att platsa där.

Ett axplock av konserterna jag såg:

Diorama

Gjorde en något kortare spelning på grund av en del tekniska problem. Torben och gänget levererar dock alltid och gör ingen besviken. Hyfsat fullt på båten och “Over” tillägnades den nyss avlidne Chester från Linkin Park.

Ordo Rosarius Equlibrio (ORE)

Halvfullt inne på Theater Stage, men de bombastiska trummorna ljöd fint. Något avdankad spelning i jämförelse med ORE, Triarii & TriORE tidigare i år i Stockholm.

Diary of Dreams

Rockigt och ösigt med de i min mening tråkigare spåren ur bandets diskografi. De melankoliska balladerna har inte längre någon plats i denna rockshow.

Apoptygma Berzerk

Norrmännen är kanske tillsammans med VNV Nation och Covenant det band som kan få till stånd mest allsång bland den tyska publiken. Bra, energiskt och mycket klassiska spår, men kanske något för nedtonade elektroniska ljud som lätt hamnade i bakgrunden.

Kirlian Camera

Tätt, stilfullt och professionellt men sångerskan Elena har ibland fruktansvärt dåligt engelskt uttal. Proppfullt på Orbit-scenen.

Henric de la Cour

Vemodigt och vackert, men ljudet var alldeles för lågt för att göra musiken rättvisa. På grund av Henrics rådande hälsotillstånd blev det en kort men intensiv spelning som säkerligen uppskattades högt av publiken.

Format: (Album) Digital
Skivbolag: RecordJet (osignerat)
Releasedatum: 7 juli 2017
Genre: Synthpop, futurepop
Bandmedlemmar: Felix Marc
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Långt ifrån en besvikelse

Diorama- och Frozen Plasma-sångaren Felix Marc har nu släppt det tredje albumet i ordningen sedan solodebuten med “Pathways” (2008). Fjorton spår långa “Alternative Facts” är i mångt och mycket en fortsättning på det som han presenterade på “Parallel Worlds” (2011) och ljudmässigt placerar lyssnaren i en intressant, detaljrik och snyggt producerad ljudbubbla fylld av modern synth- och futurepop.

“Alternative Facts” är möjligtvis något mer opolerat i kanterna jämfört med Felix tidigare låtmaterial. Allra tydligast blir detta i avskalade, dansanta electro- och futurepopnummer, som den vocoderkryddade “Misery”. “Fine Line” bryter sedan mönstret ordentligt i en industriosande duett där Felix får sällskap av Klangstabil-sångaren Boris May. De stora stråkarrangemangen, sammetslena padsen och greppvänliga synthslingorna dominerar albumet, i storslagna, melankoliska och atmosfäriska spår som “Hysteria”, “Iceland” och “Miracles” men dessa tar i sin tur några kliv tillbaka när de lämnar utrymme för mörkare, framtunga, avskalade och dansanta rytmer i låtar som “Liar” och “Vain”. Den vackra, sorgsna och väldigt åttiotalskt retroljudande “The Final Cut” avslutar sedan albumet, byggd ovanpå ett par riktigt snygga ledande synthslingor.

Även om “Alternative Facts” är väldigt långt ifrån en besvikelse, så konstaterar jag att låtmaterialet är snäppet svagare och att arrangemangen inte känns fullt lika genomarbetade den här gången. Faktumet att Felix Marcs solomaterial ligger relativt nära de i inledningen nämnda akterna behöver man sedan inte vara någon raketforskare för att lista ut vad det beror på. Felix har ju en väldigt signifikativ sångröst, som de som har lyssnat in sig på tidigare nämnda akter är väl bekanta med vid det här laget. Han är måhända ingen storslagen sånggigant, men i sammanhanget är han en med beröm godkänt sådan.

“Alternative Facts” innehåller en god handfull väldigt välskrivna låtar, med starka ledande melodier och personliga och eftertänksamma budskap i låttexter som avhandlar livet, döden och alla de filosofiska frågeställningar som vi människor kan tänkas stöta på under den trivsamma resan mot det evighetslånga mörkret och icke-existensen som så småningom väntar oss alla.

Bästa spår: “Hysteria”, “Miracles”, “The Final Cut”

Albumet levereras även i en förlängd instrumental deluxeutgåva med exklusiva bonusspår och remixer!

Tracklist

01. A New Life (03:11)
02. Hysteria (05:07)
03. Iceland (05:11)
04. Still Turn Me On (04:23)
05. Fine Line (05:03)
06. Miracles (04:33)
07. Misery (05:28)
08. Liar (05:50)
09. Vain (05:05)
10. The Final Cut (04:56)

(English version below)

Far from a disappointment

Diorama and Frozen Plasma singer Felix Marc has now released the third album in order since he made his solo debut with “Pathways” (2008). Fourteen track-long “Alternative Facts” very much continues down the path from “Parallel Worlds” (2011) and it puts the listener in an interesting, detailed and nicely produced sound bubble of modern synth- and future pop.

“Alternative Facts” may be slightly rougher around the edges compared to Felix’s previous song material, a fact that becomes clear in downsized, dancable electro and future pop inserts, like the vocoder-filled “Misery”. “Fine Line” breaks the pattern with an industrial-sounding duet where Felix is ​​joined by Klangstabil singer Boris May. The great string arrangements, velvety pads and grip-friendly synthesizers dominate the album in magnificently melancholic and atmospheric tracks like “Hysteria”, “Iceland” and “Miracles”, but these touches then take a few steps back as they leave space for darker and tougher, downstripped and dancable rhythmic electro tracks like “Liar” and “Vain”. The beautiful, sad and very eighties-sounding “The Final Cut” then finishes the album off, built on top of two very stylish conductive leading synthlines.

Although “Alternative Facts” is quite far from a disappointment, I find relatively quickly that the song material is a snap weaker and that the arrangements are not as fully worked through this time around. The fact that Felix Marc’s solo material is relatively close to the music of the in the aforementioned acts is something that it doesn’t take a rocket scientist to figure out. Felix has a very significant voice, something that all of you who have listened to the aforementioned acts are well acquainted with at this time. He may not be a grand vocalist, but in this context he is one who deserves quite some praise.

“Alternative Facts” contains a good handful of very well-written songs, with strong conductive melodies and personal and thoughtful messages in song lyrics that deals with life, death and all the philosophical issues that we humans may encounter during the pleasant journey towards eternal darkness and non-existence that eventually awaits all of us.

Best tracks: “Hysteria”, “Miracles”, “The Final Cut”

The album is also available in an extended deluxe version that includes bonustracks and remixes!

Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Accession Records
Releasedatum: 9 september 2016
Genre: Darkwave, synthpop
Bandmedlemmar: Torben Wendt, Felix Marc, Sash Fiddler, Sascha Judt
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

En uppföljare av dignitet

Diorama fortsätter sin karriär inom den evigt unga darkwave-scenen och levererar ett album som är precis lika bra som allt de någonsin släppt tidigare. Ljudbilden har vidareutvecklats från stillsam och melankolisk gothrock i slutet av 90-talet till dagens dansgolvsvältande darkwave-pop. Men allt som oftast är det klassisk Diorama vi får höra på det nya studioalbumet “Zero Soldier Army”.

På samma sätt som Necro Facility sköt in mer melodiska och ”poppiga” element på albumet ”Wintermute” så påminner andra spåret ”Off” om samma resa. Eller är det kanske bara Felix Marc som fått ösa på med sina euforiska synthar på samma sätt som i sitt självbetitlade soloprojekt samt Frozen Plasma.

På ”Smolik” vrider Torben sin röst mot klassisk EBM på ett sätt som vi inte tidigare hört från Diorama. Den uppmanande texten bidrar till ett kallt och hårt intryck. Så som EBM ska vara. Albumets klockrena klubbhit står “Amnesia Club” för där refrängen etsar sig fast på trumhinnan. Som en hårdare, och intressantare, variant av förra albumets singel “The Scale”. Hela spåret är inramat i ett alkoholrus där det inte finns tid för en paus, likt en festkväll man aldrig vill ska ta slut.

Likt föregångaren innehåller detta album något för alla och inslag från de flesta elektroniska genrer blommar upp hela tiden, allt inramat i Dioramas klassiska ljudbild. Något lättillgängligare än föregångaren ”Even The Devil Doesn’t Care” som ibland var snubblande nära att finta bort sig själv i all sin ljudliga komplexitet. En komplexitet som ändå höll hela vägen och undertecknad gav albumet högsta betyg. Gruppen har alltid haft en helt unik förmåga att kombinera toner som man inte trodde var möjliga, men som när man hör dem i sin helhet låter helt självklara. Inte helt olikt det som sveriges största rockband också är väldigt bra på. Beröringspunkterna dessa två grupper emellan är relativt många på vissa spår även om framförandet är helt skilt från varandra.
Näst sista spåret “Nebulus” är ett instrumentalt sådant och påminner om t.ex. “Two Boats” från “Amaroid” och sista spåret “Stay Undecided” är en väldigt vacker och stillsam ballad som åter igen visar bredden på Dioramas musikaliska omfång.

Torbens texter har alltid varit något utöver det vanliga. Djupt filosofiska historier om de kollektiva upplevelser som utgör ett helt ordinärt västerländskt välmående medelklassliv. Man vet att man är en låtskrivare av rang när till och med det ordinära kan bli intressant om det studeras på djupet. Åter igen inte helt olikt nyss nämnda svenska rockband och de texter signerade en viss herr Joakim Berg. Inte lika fantastiskt som föregångaren, men med en alltid lika imponerande musikalisk bredd sätter Diorama åter igen standarden för hur intressant musik ska låta, både på hemmastereon som på dansgolvet.

Tracklist

01. ZSA (05:47)
02. Off (07:02)
03. Defcon (05:52)
04. Beta (05:01)
05. Smolik (04:13)
06. & (05:53)
07. Polaroids (05:14)
08. Reality Show (04:49)
09. Amnesia Club (06:49)
10. Comfort Zone (05:46)
11. Nebulus (05:29)
12. Stay Undecided (05:40)

(English version below)

A sequel of dignity

Diorama continues its development within the Darkwave-scene and has produced an album that is as good as all previous releases by them. Moving from goth rock in the late nineties into todays Darkwave-pop one can recognize the sound as classic Diorama on the new album “Zero Soldier Army”.

The second track “Off” sound in the same way as when Necro Facility infused more melodic and poppy elements on the “Wintermute”-album. Or perhaps it is just Felix Marc that has got the opportunity to blast away with his euphoric synths like in his self titled solo project or in Frozen Plasma.

Torben twists his voice into an old school EBM-style on the track “Smolik” that is a first from Diorama. The lyrics has a harsh and cold message, just like old school EBM should be. The club hit of the album is presented on “Amnesia Club” where the chorus really leaves a mark as a harsher and more interesting version of “The Scale” from the previous release. The track is like an alcohol induced party without time for breaks, just like it should be.

“Even The Devil Doesn’t Care” was an album which included elements for everyones taste, where bits and pieces from a large range of electronic genres was presented in the classic Diorama soundscape. This album continue on that road but is more accessible whereas the previous album was almost overexagerrated in its sonic complexity. A complexity that was kept under control since the scriber granted the album the top score. The group has always had an almost unique talent to combine sounds and tones that seemed impossible, but when you here them they leave no room for questions. Quite similar to that which swedens largest rock band does very good. The similarities between these two groups a rather plenty on some tracks although the appearance differ. The second last and instrumental track “Nebulus” is reminiscent of tracks like “Two Boats” from “Amaroid” and the last track “Stay Undecided” is a beautiful and mellow ballad that really shows the wide musical circumference of Diorama.

The lyrics of Torben has always been second to none. Deeply philosophical stories of the collective experiences of an ordinary western middle class life. You know a lyrical writer of dignity when even the ordinary can be turned into extraordinary and interesting when it is studied in depth. Yet again not as uncommon to the previously mentioned rock band and the lyrics signed J. Berg. Not as amazing as the predecessor but with an ever impressive musical width Diorama sets the bar yet again for how interesting music should sound. A sound just as good on the hifi gear at home as on the dance floor.

Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Infacted Recordings
Releasedatum: 27 mars 2015
Genre: Synthpop, futurepop
Bandmedlemmar: Vasi Vallis, Felix Marc
Land: Tyskland
Recensent: Alexander Johansson

(English version below)

En känsligare plasma värmer den kylslagna sommaren

Frozen Plasmas tredje studioalbum rymmer kompetent synthpop med ett par riktiga höjdare. Inledande “Age After Age” är årets hittills bästa synthpoplåt och en härlig mix av Erasure och VNV Nation med en lysande final där Felix Marcs fina röst förenas med ett ljust piano i en vacker melodislinga och mynnar ut i ett par passande stråkackord.

Både musik och texter på synthduons nya album “Dekadenz” är känsligare och mer självutlämnande än tidigare, det är mer Soft Cell och Marc Almond, t ex på den futurepopiga chansonen “Rain” där Marcs sjunger: ”I never dare to live and shine”, och mindre dansgolvsfuturepop än tidigare. Tyvärr saknas en “Warmonger” eller ännu hellre en riktig klubbhit som “Tanz die Revolution” (den tyska versionen är bäst även om den italienska också är alldeles utmärkt). Till de lyckade känsligare melodierna hör förstklassiga balladen “Haunting Memories” som framförs av keyboardisten Vasi Vallis som ger prov på fin känsla i vad som skulle kunna bli en världshit om Martin Gore hade framfört melodin.

Förra årets singel “Crazy”, “Maniac” och Trans-X-covern “Living on Video” är hyggliga upptempolåtar men de har något betungande tyskt över sig som är lite svårt att förklara. Det liksom fattas en fylligare och mer komplex fond i grundssatsen istället för den bordsaltssälta som applicerats. Enda heltyska bidraget “Herz” är en olycka som inte hör hemma på albumet alls och som dessvärre drar ner slutbetyget.

Bästa låtarna: “Age After Age”, “Haunting Memories” och “Living on Video”

Tracklist

01. Age After Age (06:05)
02. Foolish Dreams (05:22)
03. Crazy (05:07)
04. Rain (06:35)
05. Maniac (04:46)
06. Faith Over Your Fear (05:26)
07. Living On Video (06:10)
08. Haunting Memories (04:37)
09. Over And Out (04:43)
10. Saving This Moment (05:07)
11. Crash (03:01)
12. Stare At The Moon (04:47)
13. Herz (05:12)
14. Saving This Moment (Orchestral) (01:33)

(English version below)

A sensitive plasma to warm you up

Frozen Plasma’s third studio album contains a few synthpop hits and competent futurepop. The first song, “Age After Age” is the best synthpop hit so far in 2015 and a great mix of Erasure and VNV Nation with a brilliant final were Felix Marc’s fine voice comes together with a fair piano melody in a stunning crescendo before some final string chords.

The duo’s new album, “Dekadenz”, is more sensitive and have better lyrics than previous albums. There are a lot of Soft Cell and Marc Almond in the future pop chanson “Rain”, where Marc (Felix, not Almond) sings, ”I never dare to live and shine”. I have to admit though that I lack a strong future pop club hit as “Warmonger” or “Tanz die Revolution” (you should go for the German or Italian version, the English version is lame) but overall it is an attractive album. On the more sensitive account we also has to put the fine ballad “Haunting Memories” sung by keyboard player Vasi Vallis. In the hands of Martin Gore, and with his brand, it might have been a huge hit.

The singel from 2014, “Crazy”, and the up tempo songs “Maniac” and “Living on Video”  (yes, it is a good cover of the the Trans-X song from 1983) are all fair but they have some kind of German seasoning that is hard to explain but it does not make it for me. There is this table salt where you should have had chicken stock. The And One problem so to speak. The German track “Herz” does not belong on the album and pulls down the final grade.

Best songs: “Age After Age”, “Haunting Memories” and “Living on Video”

ORDER THIS ALBUM HERE

Frozen Plasma presenterar “Age after Age”. Spåret är ett smakprov från det kommande albumet “Dekandenz” som släpps den 27 mars via Infacted Recordings.

Efter mycket om och men så är nu tyska Frozen Plasma redo att presentera det kommande albumet “Dekadenz”.

Frozen Plasma består av Vasi Vallis (från NamNamBulu) och Diorama-bekantingen Felix Marc och bandet var (utöver livealbumet “Live at WGT 2012” som släpptes 2013) senast albumaktuella med “Monumentum” som släpptes 2009.

Den i hemlandet omåttligt populära futurepopduon, som albumdebuterade med “Artificial” 2006, har varit ett av de allra största affischnamnen i de stora festivalsammanhangen sedan man slog igenom med klubbhits som “Tanz Die Revolution”, “Warmongers” och “Murderous Trap”.

Vasi Vallis har även släppt två album med NamNamBulu (tillsammans med Henrik Iversen) och sångaren Felix Marc har, utöver sin inblandning i Diorama, även släppt de två soloalbumen “Pathways” (2008) och “Parallel Worlds” (2011).

Det kommande albumet innehåller 14 spår och har redan introducerats via de två singelsläppen “Herz” (2013) och “Crazy” som släpptes förra året (se videos och lyssna på den första omgången med smakprov nedan).

“Dekadenz” släpps den 27 mars via Infacted Recordings.

Tracklist

01. Age after Age
02. Foolish Dreams
03. Crazy
04. rain
05. Maniac
06. Faith over your fear
07. Living on Video
08. Haunting Memories (feat. Vasi Vallis)
09. Over and Out
10. Saving this Moment
11. Crash
12. Stare at the Moon
13. Herz
14. Saving this Moment (orchestral)

Format: (Album) CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Trisol Music Group
Releasedatum: 19 september 2014
Genre: Electro, Darkwave
Bandmedlemmar: Peter Spilles, Dirk Scheuber, Jürgen Jansen
Land: Tyskland
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

Ytterliggare ett i raden av de senaste årens ordinära albumsläpp

Tyska Project Pitchfork är tillbaka med “Blood” som är uppföljaren till förra årets “Black” och som släpptes på Trisol nu i dagarna.

Varje enskilt spår på “Blood” är titulerat med albumets titel som prefix och de sitter ljudmässigt ihop som om det vore självaste Jean Michel Jarre som hade mixat albumet. (Det är för övrigt inte en helt upp åt väggarna tokig liknelse då gruppen har nämnt den franska elektropionjären som en av inspirationskällorna)

Project Pitchfork lutar på detta album mer åt poppig Darkwave i stil med Diorama eller Frozen Plasma, än åt melodisk Industrial av typen de var mästare på för 20 år sedan. Denna förändring är dock tydlig om man backar bandet till slutet av 90-talet.

Man måste stanna och reflektera över det tempo tyskarna har släppt nytt material den senaste tiden. På fem år har de släppt lika många album. De har generellt legat på en hög nivå men med väldigt snarlikt sound. Många band producerar gång efter gång likartade verk, vilket t.ex. Diary of Dreams är ett typexempel på och klarar för det mesta av det galant. Project Pitchfork har sannerligen inte misslyckats med sin artistiska prestation men om de hade tagit de två bästa låtarna från vart och ett av dessa album och släppt på ett tiospårsalbum hade det varit ett av de bästa albumsläppen i hela den alternativa musikscenen det senaste halvdecenniet. Nu finns istället närmare sextio spår som ingen minns namnen på. Det är nästan synd att de har smetat ut sin sprudlande kreativitet på fem bra album istället för på ett fantastiskt.

Ett av de spår som garanterat får plats på ett sådant fiktivt best-of-album är den hackiga och mystiska “Blood-Moon (Romance)”. Det är också det första spåret där jag stannar upp och njuter till fullo av vad jag lyssnar på. Annars flyter spåren på med bra dynamik och med mängder av melodiskt örongodis. Variationen är dock för låg för att verkligen göra avtryck. Avslutande “Blood-stream (Will Be)” är dock en vacker ballad och en äkta albumstängare. Spåret frammanar ändå ett leende på läpparna när årets Project Pitchfork-släpp ska summeras. Med bibehållet tempo får vi vänta i cirka ett år tills nästa inkarnation av landar i en skivbutik nära dig. Frågan då är om leendet åter letat sig fram?

P.S: “Blood” släpps även som en dubbelutgåva med ett par originalspår och några remixer. Den utgåvan är dock inte recenserad här.

Tracklist

01. Blood-Line (Never) (5:48)
02. Blood-Loss (Sometimes) (4:02)
03. Blood-Stained (Give Me Your Body) (4:22)
04. Blood-Money (No More) (4:00)
05. Blood-Moon (Romance) (4:49)
06. Blood-Diamond (See Him Running) (5:40)
07. Blood-Pressure (Just For My Pleasure) (4:43)
08. Blood-Shed (Dark River) (4:50)
09. Blood-Game (For You) (4:28)
10. Blood-Lust (Mental Island) (5:00)
11. Blood-Stream (Will I Be) (4:17)

Tracklist Bonus Disc**

01. Blood-Night (05:48)
02. Blood-Thirst (04:35)
03. Blood-Stained (Rmx) (04:35)
04. Blood-Money (Rmx) (05:05)

Yet another ordinary album released in the recent years

The german act Project Pitchfork is now back with “Blood” which is the sequel to last years “Black”. It was released on Trisol the other day.

Every single track on “Blood” is entitled with the album title as prefix and they are sonically conjoined as if it were Jean Michel Jarre himself that mixed the album. (That is not a completely ludicrous metaphor since they have state that the french electropioneer is one of the sources of inspiration)

The sound on this album leans more towards the poppy side of Darkwave similar to Diorama and Frozen Plasma, than towards the melodic Industrial they were masters of for over 20 years ago. This change becomes more apparent if you track the releases back to the late 90s.

One has to stop and reflect on the frequency of album releases over the last few years. They have released five albums in five years and they have all been well produced but with a very similar sound. Alot of acts produce great similar stuff time and time again with great results. Diary of Dreams is an example of that. Project Pitchfork has truly not failed in their artistic performance but if they had taken the two best tracks out of each of these albums and released them as a ten track album, it would have been one of the best releases within the alternative music scene the last half decade. Instead there are nearly sixty tracks that no one remembers the title of. It is almost a shame that they have smeared their creativity on five good albums instead of on one amazing.

One of the tracks that is guaranteed to be included in such a fictious best-of albums is the stuttering and mysterious “Blood-Moon (Romance)”. It is also the first track which makes me stop and really enjoy what I’m hearing. Otherwise the tracks have good dynamics and offer tons of ear candy. On the downside the variaton of the tracks are too low to make an impression. The finishing “Blood-stream (Will Be)” is however a beautiful ballad and a classic closing track. Nevertheless the track puts a smile on my face when this years summary of Project Pitchfork is concluded. With the same pace it will take roughly a year until it is time again. And the question then is if the smile will have returned?

P.S: “Blood” has also been released as a double CD with a couple of original tracks and some remixes. That release is however not reviewed here.