Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Front Line Assembly"

Liverapport: Front Line Assembly+Die Krupps (+Tension Control) 20180825, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Två av scenens absoluta tungviktare, Front Line Assembly och Die Krupps tillsammans med nykomlingarna Tension Control gästade Klubben på Fryshuset när deras gemensamma turné The Machinists United landade i Stockholm lördagen den 25 augusti.

Jens Atterstrand (Elektrophoto) (text & foto) och Jannice Faringer (Svartpunkt) (foto) rapporterar från kvällen.

 

Kanadensiska electro-industrial outfiten Front Line Assembly, med originalduon Bill Leeb och Rhys Fulber och det tyska EBM- och industrimetallbandet Die Krupps med Jurgen Engler i spetsen, är två akter som har mer gemensamt än man kan tänka sig. Faktum är ju att deras respektive stora genombrott skedde under delvis samma tidsepok i början och mitten av nittiotalet. Att para ihop de två banden på samma turné är med andra ord inte speciellt lätt att misslyckas med.

Just den här i stort sett utsålda kvällen i Fryshusets mellanlokal Klubben blev en väldigt speciell tillställning av flera anledningar. Dels så verkade många av de äldre och allra trognaste fansen, som kanske inte kommer ut till spelningarna lika ofta som vissa andra av oss, ha hittat ut i för att avnjuta de här två legendariska banden under en och samma kväll.

Alltmedan Front Line Assembly under senare år har skalat ner sina liveframträdanden till en alltmer rent elektronisk originaltappning, numera utan Left Spine Down– och Stiff Valentine-gitarristen Jared Slingerland, som hakade på under tidpunkten för albumen Artificial Soldier (2006) Improvised Electronic Device (2010) och där en ny keyboardist numera ersatt Jeremy Inkel, som så tragiskt avled i januari, så har det andra huvudnumret för kvällen, Die Krupps i mångt och mycket gjort tvärtom. Till den här turnén har man inte bara skiftat trummisen till Europadelen av turnén till Hendrik Thiesbrummel (från Kingdom Come, Stormwarrior och Avelon) man har även adderat Nils Finkeisen som numera bildar en tajt gitarrduo tillsammans med den ordinarie bandmedlemmen Marc Zürcher.

Tension Control

Nya oldschool EBM-duon Tension Control inledde kvällen med ett välljudande kortare set, ett smakprov på en rytmisk och relativt minimalistisk body sedvanlig klassisk tappning som många av de besökare som valt att anlända senare under kvällen i efterhand nog ångrar att de missade. Den spelglada duon utstrålar redan gott självförtroende med fin scennärvaro och deras framförande är definitivt en anledning till att vi planerar att kunna uppmärksamma deras musik igen inom kort.

Foto: Elektrophoto (Jens Atterstrand)

Front Line Assembly

Front Line Assembly byggde sedan i tätt lager av rök upp stämningen via det intrumentala introt “Anthropod” hämtad från senaste albumet – spelsoundtracket AirMech. Man bjöd sedan också på den nya låten “Eye On You” och sångaren Bill Leeb och keyboardisten Rhys Fulber assisterar precis som många gånger under senare år trummisen Jason Bazinet på varsin extratrumma vilket ger en bombastisk, tung och slagkraftig inraming, speciellt i rytmiska hitlåtar som “Neologic Spasm”, “Shitfting Through the Lens” och min personliga livefavorit “Gun” alltmedan videoprojektionen i bakgrunden hyllar Jeremy Inkel med fina fotografier på den numera bortgångne kompisen och bandmedlemmen som via sin input bland annat på albumen Artificial Solider (2006), Improvised Electronic Device (2010), Echogenetic (2013) och senaste albumet “WarMech” men även originalduons sidoprojektet Deleriums album Music Box Opera (2012) och Mythologie (2016) för att nämna några.

Men har åldern tagit ut sin rätt nu? Front Line Assemblys set den här kvällen är relativt kort, men klassiker som “Plasticity” och “Millennium” samt extranumret “Mindphaser” utförst med sedvanlig profession och den förlängda versionen av det förstnämnda spåret hörde definitivt till en av höjdpunkterna den här gången.

Front Line Assembly har sedan en tid tillbaka inlett arbetet med ett nytt ordinarie studioalbum som vi verkligen nu ser fram emot.

Setlist

Anthropod
Eye On You
Neologic Spasm
Killing Grounds
Vanished
Shifting Through The Lens
Gun
Plasticity
Deadened
Millennium

Extranummer

Mindphaser

Foto: Elektrophoto (Jens Atterstrand)

Die Krupps

Efter en snabb överslagsräkning, så konstaterar jag (Jens) att jag nu sett Die Krupps live ett femtontal gånger i olika tappning, och faktum är att jag sällan har sett en så energifylld och samspelt kvintett som just den här gången! Var Jurgen Engler hämtar all glädje till musiken och energi vet jag inte, men frontmannen påminner backstage efter konserten om att han fortfarande undviker alkohol och onyttigheter och försöker hålla sig i god fysisk form, vilket är snabbt att konstatera när man ser honom på scenen!

Die Krupps har en gedigen låtskatt att hämta låtar ur vid det här laget, från den här kvällens inledande “The Dawning of Doom” och Visage-covern “Der Amboss” via en av deras starkaste låtar under senare år “Schmutzfabrik vidare till EBM-klassiker och livefavoriter som “Germaniac” och industrirockiga hits som To the Hilt” och “Fatherland”.

Nitzer Ebb-sångaren Douglas McCarthy (som ju gästspelar på en av de inspelade versionerna) saknas föga i extranumret “Machineries of Joy”, varpå frontmannen sedan hoppar upp på den egentillverkade slagverkskonstruktionen i metall byggt av fyra olika stora runda- och en rektangulär metallpipor och med sin trumpinne i metall till publikens stora förtjusning hamrar loss till den avslutande “Bloodsuckers”.

Setlist

The Dawning of Doom
Der Amboss
Schmutzfabrik
Germaniac
Fly Martyrs Fly
Black Beauty White Heat
Fuck You
To the Hilt
Metal Machine Music
Robo Sapien
Nazis Auf Speed
Fatherland

Extranummer

Machineries of Joy
Bloodsuckers

Foto: Elektrophoto (Jens Atterstrand)

Foto: Svartpunkt (Jannice Faringer)

Elektroskull tackar arrangören och alla inblandade för en svettig, välljudande och snyggt ljussatt kväll med tre bra liveband. På återseende!

 

Liverapport: Front Line Assembly (+Der Rest, Celldöd) 20170818, Stockholm (foto)

Tags: , , , , , , ,


Front Line Assembly gästade Kraken i Stockholm den 18 augusti i sällskap av Der Rest i Tinitus och Klubb PlusOnes regi. Celldöd avslutade också kvällen med ett tungt set från DJ-båset.

Jens Atterstrand var på plats och levererar livebilder från kvällen.

 

 

 

Front Line Assembly

Der Rest

Delerium – “Mythologie”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Metropolis Records
Releasedatum: 23 september 2016
Genre: Electropop, downtempo, ambient
Bandmedlemmar: Bill Leeb, Rhys Fulber, (Jared Slingerland), (Craig Johnsen)
Land: Kanada
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsBandcampReverbnationYoutube

(English version below)

Varje generation har sina egna hjältar

“Varje generation har sina egna hjältar” var ett av de kloka citat som Bill Leeb leverade under intervjun jag fick med honom i samband med Front Line Assemblys senaste Sverigebesök i mars i år och det faktumet kan appliceras i flera olika relevanta sammanhang. Rent allmänt när det kommer till musik, men i synnerhet när det kommer till han och hans högra hand Rhys Fulbers gemensamma sidoprojekt Delerium, som fyra år efter “Music Box Opera” nu är tillbaka med “Mythologie”.

Delerium är ett musikprojekt som länge har varit i ständig rörelse och det är alla ni som har varit med hela resan väl medvetna om. Den inleddes i det sena åttiotalets mörka industriella och ambienta soundtracks för att sedan, med hjälp av ett antal begåvade sångare och sångerskor, ta oss fram till den senaste två decenniernas vidareutvecklade ethereal-pop. Men som Bill Leeb mycket riktigt underströk, varje generation har ju sina egna hjältar och med tanke på hur pass annorlunda det låter idag jämfört med när det begav sig så gäller det verkligen just Delerium.

Men som jag sa till Bill den där gråmulna tisdagseftermiddagen på Debaser Strand i Stockholm: “Det finns små bitar av all musik ni någonsin skapat i Delerium.. och ingenting kunde vara mer korrekt. “Mythologie” understryker den genialitet, fantasirikedom och vilja som de här kanadensarna har att ständigt förnya och utveckla sig. Grundplattformen är alltid välbekant, ta singeln “Ritual” (som släpptes innan albumet) som exempel, där hela programmeringen och arrangemanget i stort påminner förvånande mycket om “Blood” från det senaste Front Line Assembly-albumet “Echogenetic”.

En dryg handfull nyupptäckta sångerskor medverkar den här gången, faktiskt fler än någonsin på ett Delerium-album. Den enda bekantingen sedan tidigare är Jaël Malli som levererar ännu en kristallklar sånginsats på den vackra “Keep on Dreaming”“Ghost Requiem” (med Geri Soriano-Lightwood), “Once in a Lifetime och den snygga nutida electropoplåten “Stay” (båda med JES) är för övrigt samtliga drömska ethereal electropophits av rang medan de mer komplexa numren som “Angels” (med Mimi Page) och “Continuum” (med Leah Randi) förmedlar en känsla av triphop i stil med band som Lamb eller Massive Attack.

Förra albumet “Music Box Opera” var trots några få svagheter ett bra elektroniskt popalbum med ethereal touch, men “Mythologie” är ett ännu bättre album  som understryker att firma Leeb och Fulber tillsammans med den nytillkomna medarbetarna Jared Slingerland och Craig Johnsen verkligen har en fantastisk vilja att ta Delerium vidare framåt.

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

delerium

01. Blue Fires (06:24)
02. Zero (04:50)
03. Keep On Dreaming (05:22)
04. Stay (04:08)
05. Angels (05:56)
06. Ritual (05:13)
07. Seven Gates Of Thebes (04:44)
08. Ghost Requiem (05:44)
09. Once In A Lifetime (04:28)
10. Made To Move (06:11)
11. Continuum (06:44)
12. Dark Visions (04:20)

 

(English version below)

Each generation has its own heroes

“Each generation has its own heroes” was one of the wise quotes that Bill Leeb delivered in the interview I did with him when Front Line Assembly visited Sweden back in March this year, and that fact can be applied in a wide variety of relevant contexts. In general when it comes to music, but especially when it comes to him and his right-hand Rhys Fulber’s common side project Delerium, that four years after the latest album “Music Box Opera” now make their return with “Mythologie”.

Delerium is a music project that has been in a constant motion for a long time and that’s something that all of you whom been around the whole trip are well aware of. It all began in the late eighties with the industrial and dark ambient soundtracks and then, with the help of a number of talented singers, it has taken us to the past two decades further developed ethereal pop sound. Though, as Bill Leeb rightly pointed out, each generation has its own heroes and considering how different it sounds today compared to back in the days it really can be adapted to the case of Delerium history.

Though, as I told Bill that grey Tuesday afternoon at Debaser Strand in Stockholm: “There are bits and pieces of everything you’ve done in Delerium..” and nothing could be more accurate. “Mythologie” underscores the ingenuity, wealth of imagination and desire that these Canadians have to constantly innovate and develop. The basic platform is always familiar, take the single “Ritual” (which was released before the album) as an example, where the whole programming and arrangement resembles surprisingly alot of “Blood” from the latest Front Line Assembly album “Echogenetic”.

A handful of newly discovered singers have participated this time, actually more than ever before on a Delerium album. The only acquaintance already known is Jael Malli who delivers another stunning and crystal clear vocal performance on the beautiful “Keep on Dreaming”. “Ghost Requiem” (with Geri Soriano-Lightwood), “Once in a Lifetime” and the stylish contemporary electropop song “Stay” (both with JES) are all kind of dreamy ethereal electronic pop hits of high quality, while the more complex numbers such as “Angels” (with Mimi Page) and “Continuum” (with Leah Randi) conveys a sense of trip-hop in the style of bands like Lamb or Massive Attack.

The last album “Music Box Opera” was despite a few weaker points a good electronic pop album with ethereal touch, but “Mythologie” is an even better album. It underscores that the duo Leeb and Fulber, along with the newly added employees Jared Slingerland and Craig Johnsen, really have a great willingness to take Delerium even further forward.

Liverapport: Front Line Assembly 20160308, Stockholm (foto)

Tags: , , , , , ,


Jens Atterstrand

Jens Atterstrand leverar ett fotogalleri från Front Line Assemblys 30-års jubileumskonsert på Debaser Strand den 8 mars där han även fick en intervju med frontmannen Bill Leeb som kommer inom kort..

 

 

 

Conjure One – “Holoscenic”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital, Digital**
Skivbolag: Armada Music
Releasedatum: 20 november 2015
Genre: Electro, Downtempo
Bandmedlemmar: Rhys Fulber
Land: Kanada
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudReverbnationkollapslogga

(English version below)

Rhys bemästrar begåvat kollektiv

Bakom Conjure One står kanadensaren Rhys Fulber, för de allra flesta mest känd som Front Line Assemby-frontmannen Bill Leebs högra hand, men som även har varit inblandad i en lång rad av Vancouverduons övriga gemensamma musikprojekt som DeleriumIntermixSynaesthesiaNoise Unit och Fauxliage. Han ligger även bakom det tidiga nittiotalsprojektet Will tillsammans med producenten och ljudkonstnären Chris Peterson och är nu själv högaktuell som producent av Los Angeles-duon Youth Codes kommande album. Dessutom kommer han göra comeback på scenen när Front Line Assembly ger sig ut på ny turné för att fira 30 års jubileum som band under året.

“Holoscenic” är den fjärde fullängdaren i ordningen sedan Conjure One 2002 gjorde sin självbetitlade albumpresentation och följer upp “Exilarch” som släpptes 2010. Precis som tidigare så har Rhys här arbetat med en rad sångare och låtskrivare varav några som exempelvis Kirsty Thirsk är bekanta sedan tidigare.

Ljudlandskapen är precis som tidigare konstruerade av breda stråkarrangemang, snygga synthar och små akustiska inslag av såväl piano som gitarr. Dessa binds i sin tur ofta samman med inslag hämtade från världsmusik som samplade österländska körer och andra detaljer vilket ger en spännande och intressant ljudbild.

Fyra av albumets tio spår är instrumentala där min absoluta favorit är “All That you Leave Behind” som verkligen visar upp Rhys känsla för rytmer och detaljer i sitt esse. Brittiskan Hannah Ray medverkar till den inledande dansanta och poppiga “Kill the Fear” där ett skruvat beat och basgång möter en vacker pianoslinga och en stark refräng. Leigh Nash står för albumets starkaste röstresurser när hon med stor pondus sjunger den storslagna “Under the Gun” medan rutinerade och mycket sjönsjungande Kirsty Thirsk i sin tur varsamt levererar den sorgsna och vackra “Ghost” som är byggt ovanpå ett en spännande ljudbild med inslag av såväl österländska körer som rytmer.

Conjure One påminner (av förklarliga skäl) på sina ställen en del om senare Delerium-albumen, men det som imponerar mest med “Holoscenic”, utöver den genomproffsiga och kristallklara produktionen, är hur Rhys har lyckats med bedriften att hålla ihop hela projektet. Räknar man in alla sångare, sångerskor och låtskrivare så är det dryga dussinet hjärnor bakom det här albumet som därmed bör tilldelas priset för 2015 års starkaste kollektiva insats.

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

conjure_one

01. Kill The Fear (06:11)
02. Miscreant (05:59)
03. Under The Gun (05:34)
04. All That You Leave Behind (08:17)
05. Only Sky (05:23)
06. Serac (05:58)
07. Still Holding On (06:15)
08. Ghost (05:22)
09. The Garden (06:20)
10. Brave For Me (06:34)
11. Oceanic (05:10)
12. Face The Music (Andrew Kay Remix) (09:16) **
13. The Distance (03:54) **
14. Face The Music (Kaskade Club Mix Edit) (03:43) **

 

(English version below)

Rhys masters a talented collective

Behind the side project Conjure One we find Canadian mastermind Rhys Fulber, who to most people are probably most known as Front Line Assemby-frontman Bill Leeb’s right hand, but who also has also been involved in many of the Vancouver duo’s other joint music project like Delerium, Intermix, Synaesthesia, Noise Unit and Fauxliage. He was also involved in the early nineties project Will together with producer and soundmaster Chris Peterson and at the moment he’s also been selected to produce the Los Angeles duo Youth Code’s upcoming album. During this year he will also once again join his former bandmates on stage when Front Line Assembly tour to celebrate their 30:th anniversary.

“Holoscenic” is the fourth full-length album in order since Rhys presentented Conjure One through it’s self-entitled debut album in 2002 and its a follow-up to “Exilarch” which was released in 2010. As before, Rhys has worked with a number of singers and songwriters, some of which (like Kirsty Thirsk) we’re familiar with since before.

The soundscapes are as previously designed with wide string arrangements, fancy synths and small acoustic elements of both piano and guitar. These then makes a bond with elements often taken from world music like sampled oriental choirs and other details which makes the sound interesting and exciting.

Four of the album’s ten tracks are instrumentals where and my absolute favorite here is “All That you Leave Behind” a track that really shows off Rhys’ feel for the rhythms and details in his certain kind of sound element. The British singer Hannah Ray contribute to the initial dancepop number “Kill the Fear” where a swerving beat and bassline meets a beautiful piano loop and a strong chorus. Leigh Nash shows up one of the album’s strongest vocal contributions on the magnificent “Under the Gun” while experienced Kirsty Thirsk fragily delivers the vocals on the sad and beautiful “Ghost” a song constructed on top an exciting soundimage with elements of both oriental choirs and rhythms.

Conjure One reminds (for obvious reasons) of the newer Delerium-albums here and there, but what impresses most with “Holoscenic”, in addition to the professional and crystal-clear production, is how Rhys has managed the feat of keeping it all together. If you put together all the singers and songwriters included here, we’re talking about over a dozen people behind this album, which should award it the prize for the 2015 strongest collective effort.

Dead When I Found Her – “All The Way Down”

Tags: , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Artoffact Records
Releasedatum: 13 november 2015
Genre: Industrial
Bandmedlemmar: Michael Arthur Holloway
Land: USA
Recensent: Niklas Hurtig

 

HemsidaFacebookTwitterMyspacetidalSpotifydeezeritunesDiscogsSoundcloudReverbnationBandcamp

(English version below)

Perfekt utförd förvaltning av det nostalgiska arvet

Enmansprojektet Dead When I Found Hers tredje installation i den musikaliska nostalgitrippen släpptes för världen på självaste fredagen den trettonde. Men det är ingen olycksbådande albumrelease vi får ta del av, även om ljudbilden är kargare och mörkare än någonsin.

Michael Holloway har skruvat och vänt på varje del i sin flora av melodiska slingor, knastriga samplingar och hårda trummor. Resultatet är ett sound man känner igen men som ändå lyckas återuppfinna sig själv.

”All The Way Down” får vi lyssna till historier som gränsar till vansinne. Hur mycket ensamhet och tragiska händelser ska en människa behöva stå ut med innan livet tar slut? Historier berättas om demens som slår till och gör att minnet sviker – fast hen egentligen borde veta vem personen framför är – historier om människoöden och de tankar som strax innan döden utspelar sig i subjektens huvuden. För att avspegla livets fluktuationer så ackompanjeras detta med ett mer dynamiskt sound med både mer experimentella hårda delar som melodiösa ballader, allt med samma gedigna musikaliska hantverk som alltid. Sången är bitvis kargare med starkare distorsion än tidigare alster. Michael tar även ut svängarna i sin röst på ett annat sätt än den tidigare lågmälda, lite försiktiga sångtekniken.

Inledande ”Expiring Time” fortsätter på den typiska banan av introduktionsspår från de två föregångarna med vackra pianoslingor och hårda beats. Tredje spåret ”Threadbare” är Dead When I Found Hers ballad i samma takt som Front Line Assemblys ”Ghosts” från ”Echogenetic” medan ”The Noise Above Us” är som en enda lång mardröm med dels kaotiska och dels till synes lugnare partier, där kaoset smyger runt hörnet redo att när som helst blossa ut igen.

Man kan inte säga så mycket mer än att Michael genom Dead When I Found Her har gjort det igen. Ett ordspråk lyder att gammal är äldst. Nu är inte Dead When I Found Her äldst men inspirationskällorna tillhör själva grundarna av den genre som ligger Michael så varmt om hjärtat och förvaltningen av denna utförs helt fläckfritt.

9/10 MÄSTERVERK!

Tracklist

Dead When I Found Her

01. Expiring Time (6:40)
02. The Unclean (2:26)
03. Threadbare (6:40)
04. Gathering Fear (6:30)
05. Downpour (5:46)
06. Misericordia (9:06)
07. Blood Lesson (7:35)
08. Seeing Red (6:16)
09. The Noise Above Us (10:02)
10. At Rest (7:57)

 

Bonus Disc **

01. New Drugs
02. Heavenly Bodies
03. The Bottom
04. Spitting Seeds
05. So Cold
06. You Know What You Are

 

(English version below)

Perfectly accomplished administration of the nostalgic heritage

The one man project Dead When I Found Hers third installment in the musical nostalgic trip was released on no other day than Friday the thirteenth. But this was not an ominous album release although the sound is harsher and darker than ever.

Michael Holloway has twisted and turned every aspect of what comprise the sound. The melodies, noir samples and heavy drums are all recognizable but manages to reinvent themselves.

The stories on ”All The Way Down” are bordering to madness telling of loneliness and tragedies all leading towards the inevitable end. Stories of dementia degrading the memory to such an extent that the person infront suddenly is a complete stranger, stories of the fates of people and the thoughts they think prior to the subjects death. To mirror the fluctuations of life the sound is more dynamic and include more experimental parts aswell as the usual melodic passages. All this delivered with flawless perfection. The vocals are occasionally harsher with more distortion than on previous releases. The laid back voice that Michael usually use to present the lyrics are accompanied by a more wide spread vocal appearance this time.

The typical hard hitting tracks with beautiful piano melodies that introduced the two previous albums is this time represented by ”Expiring Time”. The third track ”Threadbare” is the ballad similar to Front Line AssemblysGhosts” from ”Echogenetic”. ”The Noise Above Us” is a chaotic nightmare with mellow parts, but with the chaos constantly lurking nearby ready to strike again.

Michael has through Dead When I Found Her done it again, not by imitating the inspirational sources of the eighties, but by administering the heritage with perfection.

CLICK HERE TO ORDER THIS ALBUM!

Niklas Hurtig sammanfattar 2014

Tags: , , , , , , , , ,


2014 var ett relativt skralt år för mig på musikfronten. Antalet nyfunna artister kunde i princip räknas på en hand men jag lyssnade på nog mycket bra musik för att med hedern i behåll kunna skriva denna krönika vilket får anses vara ett godkänt betyg. Jag börjar med att presentera mina fem favoritalbum oavsett stil:

3TEETH – “3TEETH”
Med en punkig attityd och multiartisteri visade 3TEETH hur man gör musik i ett större sammanhang och ändå vara frånvänd och aggressiv i sitt sound. Det självbetitlade albumet från Los Angeles-borna letade sig ända upp på min topplista vilket inte är illa för en debut.

Velvet Acid Christ – “Subconscious Landscapes”
Gammal visar att gammal fortfarande är nästan äldst. Velvet Acid Christ släppte uppföljaren till sitt “reboot”-album “Maldire” från 2012 kallat “Subconscious Landscapes”. Det var ett album med ambitionen att bli en ny klassiker där det blandades friskt från den digra diskografin och russinen plockades ur kakan. Resultatet är där uppe och nafsar på målet. Det lät klassiskt och riktigt bra, men om det blev en ny klassiker får endast tiden utvisa.

Beatrice Eli – “Die Another Day”
Fantastisk elektropop med starka och vågade texter av denna debutant sköt in sig direkt som ett av mina favoritalbum under senhösten.

Die Form – “Rayon X”
Världens bästa okända synthgrupp Die Form har egentligen aldrig släppt någonting dåligt men det är ändå oförskämt få som känner till denna franska klenod. Med nästan fyrtio års musikskapande i bagaget levererade Die Form ett fantastiskt album i gränslandet mellan symfonisk elektro och Industrial.

Skogen – “I döden”
Från den mörkaste småländska vrån släpptes ett monster lös för sex år sedan när Skogens debutalbum “Vittra” ljöd över Sverige. Tre fantastiska album senare var det dags för senaste kreationen “I döden”. Med ett mörkt melodiskt Black Metal-sound och den sedvanliga fascinationen för folksagor och naturromantik bjöd albumet på en lika grym upplevelse som de tre föregångarna. Skogen är ännu ett i raden av svenska Black Metal band som ger Norge en rejäl match i denna ständiga internationella musiktävling.

Årets nykomling: Beatrice Eli
Utmärkelsen årets nykomling var för min del en ganska oväntad sådan, vilket ju enbart är positivt. Det första jag hörde av Beatrice Eli var när hon gästsjöng med Kent på deras senaste album “Tigerdrottningen”. Efter ett framträdande under Musikhjälpen-veckan började jag lyssna på hennes debutalbum “Die Another Day”. Det visade sig att Beatrice Eli har producerat ett fantastiskt electropoppigt album med innovativa och nyskapande inslag. Albumet avhandlar nästan uteslutande ämnen som kärlek, relationer och sex inramat i ett queerfeministiskt budskap.

Årets comeback: Sonic Mayhem
Året var 1996 och tyskfödde Sascha Dikicyan har precis släppt ett inofficiellt alternativt soundtrack till PC-spelet Quake från samma år. Ett spel som ingen annan än Trent Reznor producerade musiken till. Utvecklaren Id Software blev så imponerade att Sascha fick ansvaret på sig att skapa hela soundtracket till uppföljaren Quake II. Detta var under den tid då Industrial Metal var det tyngsta på marknaden och alla ville ha sin beskärda del av distade gitarrer i sin musik. Sonic Mayhem skapade ett fantastiskt instrumentalt industrialalbum med krispiga och skitiga gitarrer. Detta var starten på en fantastisk karriär som spelmusiker och ljudeffektproducent och sedan dess har en kombinerad musik- och spelvärld inväntat det första fristående albumet av Sonic Mayhem.

Så äntligen under förra året syntes det första officiella framträdandet utanför spelvärlden då Sonic Mayhem remixade spåret “Leveled” av Front Line Assembly. Med samma krispiga gitarrer som för nitton år sedan men med en generation av musikskapande i ryggen levererade Sonic Mayhem den bästa remixen av ett FLA-spår jag hört. Trots att teasern för det nya fristående albumet “Doomsday” legat ute på Youtube sedan 2012 så har det nu äntligen ett releasedatum under tidigt 2015. Men det var under förra året som en spelmusiker visade hur man omdefinierar denna genre på samma nydanande sätt som spelet Quake omdefinierade sin i mitten på 90-talet.

Utan att förhala det vidare presenterar jag härmed min personliga lista över de tio bästa spåren 2014. Och inte helt oväntat återkommer några namn jag redan nämnt tidigare i denna text:

  • Beatrice Eli – “Equality”
  • Front Line Assembly – “Leveled (Sonic Mayhem remix)”
  • Planningtorock – “Steps”
  • 3TEETH – “Master of Decay”
  • Die Form – “Politik”
  • VAC – “Barbed Wired Garden”
  • Diary of Dreams – “Malum”
  • Kleerup – “As if we never won”
  • Skogen – “Sleep”
  • Röyksopp – “Running to the sea”

Spotify-lista finns här och även denna gång är det ett spår som inte återfinns där. Denna gång tyvärr inte heller på Youtube så ni får springa iväg och införskaffa Die Forms skiva “Rayon X” istället. Speciellt eftersom det ju också kom med på min albumlista.

Front Line Assembly – “Blood”

Tags: , , , , , , , ,


Front Line Assembly har släppt en video till “Blood” som är hämtad från det senaste albumet “Echogenetic”.

Liverapport: Wave Gotik Treffen 2014

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Den 23:e upplagan av Wave Gotik Treffen (WGT) i Leipzig lockade 21000 mörkeralternativa människor patrik_lark

att invadera staden och färga den svart. Patrik Lark levererar här en rapport från årets festival..

(English version below)

 

 

Även om huvudområdet Agra, med huvudscenen, marknadsplatsen, campingen och medeltidsbyn, ligger en mil söder om staden så märks de svartklädda av högst väsentligt när de tar sig emellan de dryga 50-talet scener och eventplatser som ligger spridda i och runt omkring staden. WGT med sina fyra festivaldygn (i praktiken fem, då det alltid hålls konserter och klubbar som uppvärmning dagen innan) brukar räknas som världens största gothfestival, men då är det inte i första hand publiksiffran som räknas. Även andra tyska festivaler som till exempel M’era Luna kommer upp i 20 000 besökare, men pågår då bara i två dygn och med betydligt färre scener, artister och övrigt utbud.

Omfattningen av WGT är svår att överblicka på grund av den enorma spännvidden på innehållet och att allt är så utspritt geografiskt. Det är just omfattningen och utspriddheten som är så unik för WGT. Det är både väldigt charmigt och något av en förbannelse. Charmen ligger i det enorma smörgåsbord av event och händelser som sker överallt och parallellt, vilket gör att oväntade möten uppstår och destinationen kan komma att ändras längs vägen. Inte sällan fastnar folk med trevligt sällskap på en restaurang, pub eller klubb och glömmer helt bort alla band de skulle se. Man ska inte glömma bort att WGT är tänkt som en träff och inte främst som en festival. Spelningarna sker i en osannolik variation av lokaliteter. Det kan vara alltifrån självaste Operan och Konserthuset till den omgjorda gamla fabrikslokalen Täubchenthal i nedgångna industriområdet Plagwitz, eller kryptan i väldiga krigsmonumentet Völkerschlachtdenkmal, intima scenen under tegelvalven i Moritzbastei, utomhusscenen Parkbühne i Clara Zetkin Park, eller absintbaren Sixtina, den kolonnförsedda neoklassicistiska byggnaden Kuppelhalle med sin mäktiga kupol och runda form, bara för att ta några exempel. I den senare hålls inte bara konserter utan även det välkända fetischpartyt Obsession Bizarre. Klubbar finns det också gott om, var och en med sin inriktning som kan variera från dag till dag. Centralt belägna Moritzbastei torde vara en av de mest kända med sina tre dansgolv, många barer, restaurang, uteplatser och medeltidsmarknad på taket. Även den permanenta alternativklubben Dark Flower ligger centralt och erbjuder två dansgolv. För de romantiskt lagda som gillar överdådiga klänningar och kråsskjortor är Kaufhaus alternativet, medan döds- och gothrockarna föredrar When We Were YoungTäubchenthal (tidigare på Werk II). Förutom klubbar förekommer poesiuppläsningar, absinthfrukostar, lajv, körverk, varitéer med burleskuppträdande och ett flertal av stadens museer är gratis för WGT-besökarna. Ingen annan festival kommer ens i närheten av allt detta, men för att lägga grädde på moset kan nämnas att WGT även har en skuggfestival kallad Gothic Pogo Festival som går parallellt och främst konkurrerar om dödsrockarna.

WGT dag 1 (fredag)

Det officiella programmets första dag inleddes för många med Vionas Victorian Picnic i Clara Zetkin Park. I strålande sol samlades tusentals människor för en gemensam picknick i det gröna gräset i skuggan under de stora lövträden. Värmen var påfrestande med sina 28-30 grader i skuggan, inte minst för alla korsett- och klänningsprydda damer som många gånger hade väldiga huvudbonader och rikligt med teatraliskt smink. Kreativiteten bland klädstilarna hade dock inte låtit sig avskräckas av värmen. Många hade ägnat hela året åt att sy upp och fixa sin kreation för just denna tillställning. Från picknicken blev det bråttom tillbaka till hotellet för att svida om från viktoriansk höghatt till något mer industriellt och lämpligt till kvällens fem spelningar på Kohlrabizirkus.

Först ut var grekiska Siva Six från Aten. Jag kom dit mot slutet av deras set och rakt in i duons underbara dark electro-version av Vangelis ”Bladerunner (Stardust)”. Originalet är instrumentalt men Siva Six hade satt text till låten och lyckades med konsten att driva upp tempot till dansgolvsnivå och samtidigt behålla låtens atmosfäriska och ambienta karaktär. Det lät ruskigt bra och Siva Six hade fler starka och melodiösa låtar att bjuda på. Lyssna till exempel på ”Shadows of the Valley”.

Även nästa band Cygnosic var ett grekiskt band från Aten som spelade en form av dark electro. Inte helt olika sina landsmän Siva Six, men snäppet hårdare och tyngre på bekostnad av melodier. Georg Psaroudakis sång gränsade nästan till growl och gjorde materialet lite mer svårtillgängligt och onyanserat. Plus i kanten för keyboardisten som spelade på en bärbar Alesis-synth och livade upp den i övrigt ganska stela scenshowen. Bästa låtar: ”Mad Desire” och ”Crawl”.

Tredje band ut var tyska Rotersand som såg till fylla upp Kohlrabizirkus till bredden.

Deras välkända och melodiösa electro-industrial med hittar som ”Exterminate Annihilate Destroy” och ”Waiting To Be Born” var mycket publikfriande och många kunde texterna utantill. Men det är något med Rotersand som gör att det bitvis känns lite för snällt. Jämfört med de hårdhudade grekerna framstod de mer som ett futurepopband.

[:SITD:] är ett annat tyskt band som liksom Rotersand växlar friskt mellan genrerna EBM, industrial, electro och futurepop. De senare har kanske mer distinkta melodier men jag tycker att [:SITD:] vinner på att de har en mörkare och lite hårdare framtoning där den där ”snällheten” är bortslipad. Höjdpunkterna var ”Snuff Maschinery”, ”Rot V1.0” och ”Catharsis (Heal Me, Control Me)”. Enda smolket i bägaren var att sångaren Carsten Jacek såg ut som Dogge Doggelito på scen. Hip Hop-utstyrsel ger sannerligen inte rätt vibbar på en WGT-scen. Inte ens Joy Division-tischan kunde riktigt kompensera för det.

Huvudbandet var förstås mexikanska Hocico som är ett av de absoluta toppnamnen inom dark electro/aggrotech. Spelningen inleddes med två mexikanska folkmusiker som spelade upp ett mer traditionellt intro medan scenen rökfylldes. Sedan kom energiknippet Erk Aicrag instudsande på scenen som samtidigt exploderade i skön hellectro. Det var näst intill omöjligt att ta en skarp bild av Erk Aicrag som verkligen inte stod still en enda sekund under hela spelningen. Hur orkar karln? Såvitt jag kunde se var inte andra halvan Racso Agroyam med på scen. Han var istället ersatt av en betydligt längre person som på måndagen dök upp som Rabia Sordas gitarrist. Tempot var genomgående högt och med det omfattande låtmaterial som Hocico har till sitt förfogande så saknades dipparna helt. Det var jämnt och bra rakt igenom. Det var klasskillnad på Erk Aicrag och övriga frontmän. Han är ett fullblodsproffs som höjer Hocico över de flesta andra band. Ska man nödvändigtvis vara lite kritisk så är det väl att de senare årens fullängdare inte kommer upp i klass med ”Memorias Atrás” från 2008 som är deras bästa skiva med guldkorn som ”A Fatal Desire”, ”Fed Up” och ”The Shape of Things to Come” med många fler.

Trots att midnatt hade passerats återstod ändå White Lies på spelschemat i en ovanligt sen konsert (Midnight Special) på huvudscenen i Agra. White Lies har rykte om sig att vara ett bra liveband och redan efter tre album har de en imponerande repertoar med verkligt melodistarka låtar. Samtidigt kan jag tycka att White Lies var en lite märklig bokning på WGT. Deras indierock bär visserligen spår av postpunk men känns föga alternativ och passar bättre på en allmän rockfestival. Exakt vad som anses vara så bra med deras liveshow förstod jag aldrig. Visst, det lät väldigt bra med en fin radda väl utförda låtar, men som show betraktat var det tämligen ordinärt. Deras bästa låtar tycker jag fortfarande kommer från debutalbumet ”To Lose My Life”, inte minst titelspåret och ”Farewell to the Fairground”.

[zooeffect AILAgyrnHbxZ]

Dag 2 (lördag)

Var det varmt första dagen var det inget mot hur varmt det var denna andra dag, cirka 34 grader rapporterades det om. Jag tog mig ut till det nedgångna industriområdet Plagwitz där fabrikslokalen Täubchenthal i år ersatte Werk II. Engelska gothic pagan rock-bandet Inkubus Sukkubus gjorde sin andra spelning efter en akustisk spelning i Medeltidsbyn. Täubchenthal var smått fantastisk och passade Inkubus Sukkubus ypperligt, det var bara det geografiska läget som kunde vara bättre. Möjligen var lokalen i minsta laget för ett så publikdragande band. Karismatiska sångerskan Candia McKormack tog befälet direkt och levererade hits som ”Vampyre Erotica” och ”Heart of Lilith”.

Moritzbasteis lilla scen under bastiljonens anrika tegelvalv spelade tyska Imaginary War. Jag hade aldrig hört talas om dem tidigare men blev imponerad av deras känsla för melodier. De definierar sin musik som ”synthpop with industrial edge”. Själv är jag inte nöjd med termen synthpop utan skulle hellre kalla det för electronic indierock. Frontmannen Joki Schaller påminde med sin eleganta scen-posering om Covenant-sångaren Eskil Simonsson. Några höjdpunkter var ”Days Turn Brighter” och ”The Tide Has Turned”.

Agras stora scen väntade sedan belgiska The Klinik. Duon som är kända för sina vitbandagerade ansikten och grova blanksvarta regnrockar spelar en gastkaramande minimalistisk EBM, med inspiration från Antwerpens hamnområde där de en gång arbetade. På scen var The Klinik skrämmande och obehagliga men samtidigt rytmiskt förförande. Soundet var iskallt och hotfullt, vilket förstärktes av de ständigt blixtrande stroboskopen. Ansiktsbandagen hade ersatts av groteska vita masker och hela scenariot var som en ond mardröm. Frontmannen Dirk Ivens är en mästare på att locka fram obehaget ur vårt undermedvetna. Trots enkla medel fungerade The Kliniks stenhårda image utmärkt och kanske var de som allra bäst under klassikern ”Black Leather”.

Efter den urladdningen var det inte lätt för Front Line Assembly att ta över Agras scen. Kanadensiska Front Line Assemblys musik är också mörk och industriell men inte alls minimalistisk. Rytmer och basgångar må ha samma ursprung och referenser som The Kliniks men ovanpå detta bygger de ljudlandskap i flera lager, med komplexa skiften mellan olika partier i låtarna. Frontmannen Bill Leeb kan inte riktigt mäta sig med Dirk Ivens i fråga om att se stenhårt aggressiv ut på scen och showen blev lite blek i jämförelsen. Men musikaliskt var det desto bättre, rent av själva höjdpunkten på hela WGT för min del. Allra bäst var ”Deadened” från senaste skivan ”Echogenetic”.

Lördagen avslutades med det välkända fetischpartyt Obsession Bizarre i fantastiska Kuppelhalle. Jag hann faktiskt med några timmar på Gothic Pogo Festival också innan det blev bråttom att hinna till hotellfrukosten i tid.

[zooeffect AcJAdyLqbjsy]

WGT dag 3 (söndag)

Jag hade tänkt inleda söndagen med Ost+Fronts spelning i Parkbühne men en foto-picknick i Schiller Park bakom Moritzbastei drog ut på tiden och hettan var dessutom makalös, 38 grader! Istället fick det räcka med tre spelningar på Agra.

Amerikanska The Crüxshadows fyllde Agras scen med två violinister och dansöser, en trummis, keyboardist och gitarrist samt inte minst frontmannen Rogue. Det blev en livad tillställning med fart och fläkt på scen. Men Rogue nöjde sig förstås inte med att hålla till på scenen. Han klättrade upp i bägge scentrossarna, ända upp till högtalarnas högsta fästpunkt. Med hjälp av sitt headset kunde han sitta där uppe och sjunga en god stund. Under en av konsertens absoluta höjdpunkter, ”Marilyn, My Bitterness”, tog han sig över kravallstaketet och vandrade runt långt ut i den månghövdade publiken. Musiken var en blandning av goth och darkwave som stundtals drog åt futurepop-hållet med sina tralliga refränger som gillades av många.

Brittiska postpunk-bandet UK Decay med frontmannen Steve Abbo kunde inte riktigt mäta sig med The Crüxshadows scenuppträdande, men kändes mer som ett äkta liveband utan en massa förinspelade synthar. Låtarna ”Killer” och ”Heavy Metal Jews” var några av höjdpunkterna.

Efter UK Decays väldigt avskalade scenframträdande kom tyskagothic metal-bandet Umbra et Imago med något som snarast kunde jämföras med en varietéshow. Huvudmannen Mozart (Manuel Munz) pratade mycket mellan låtarna och lockade till flertal skratt hos de tysk-kunniga delarna av publiken. Det bjöds på ett flertal klädbyten och en regelrätt BDSM-show med nakna bröst, piskor, klämmor, stearin och nålar med mera. Låtmaterialet var inte så imponerande, men det var ingen som somnade under uppträdandet i alla fall. Tveksamt dock om en sådan show hade kunnat genomföras på svensk mark. Det kändes väldigt ”tyskt” på hela taget.

[zooeffect AAMAnw7Zc7Ab]

WGT dag 4 (måndag)

Till hotellfrukosten fick jag se i Facebookflödet att amerikanska aggrotechbandet God Module hade ställt in i sista stund. Det framgick inte då att mexikanska electro-postpunkarna Rabia Sorda skulle ersätta, men ryktena nådde mig ändå under dagen och jag hann i tid till Agras scen för att se detta utmärkta ersättningsband. Eftersom Rabia Sorda är Erk Aicrags sidoprojekt blev det lite som att se Hocico en gång till, bara att de spelade andra låtar med mer postpunkig inriktning. Nåväl, jag hör till dem som tycker att Rabia Sorda är en riktigt pigg vitamininjektion och efter tre fullängdare har de en riktigt hygglig repertoar. De gick helt klart på knock direkt och fyrade av sina kanske tre bästa låtar med en gång; ”Eye M the Blacksheep”, ”Out of Control” och ”Deaf”, men även övriga låtar höll god klass.

Tyska projektet Faderhead är inte helt enkelt att genrebestämma. Spännvidden mellan låtarna från starten till dags datum är ganska stor, men framför allt blandas det friskt i själva låtarna.Det mesta är klubbanpassad electro avsedd att fungera på dansgolvet. Faderhead styrs av Sami Mark Yahya (aka Faderhead) men på Agras scen hade han med sig Joel Meyer och Daniel Meyer från SAM, samt Marco Visconti från XP8. Det verkar oklart om dessa räknas in i projektet eller bara ingår i livesättningen. När Faderhead var som bäst lät de som hård tung EBM i Combichrists anda, men ibland gick Faderhead över den magiska gränsen och spelade något som snarare härrörde från kommersiella RnB/house/techno/dupstep-träsket med hemska autotune-effekter och annat otänkbart för subkulturella genrer. ”Fistful of Fuck You” och ”When the Freaks Come Out” är exempel på det förra och ”Dancers” på det andra. Många texter är för övrigt så sexistiska att de hade passat bättre i någon gangsta-rap istället.

Sista bandet jag såg på Agra-scenen var belgiska Absolute Body Control. Det var återigen Dirk Ivens från The Klinik på samma scen men utan mask och denna gång i sällskap med Eric Van Wonterghem. De spelade old school minimal wave med dragning åt EBM. Dirk Ivens förde sig i vanlig ordning snyggt på scen men låtmaterialet lyfte inte riktigt. Projektionerna på bakgrundsduken var också de minimalistiska och ganska enkla men ändå väldigt effektiva och snygga.

Sedan begav jag mig till Moritzbasteis lilla intima scen för att se Robotiko Rejekto, ett tyskt electro/EBM-band. När jag kom dit återstod bara några låtar av spelningen så jag hann inte få någon riktigt bra uppfattning om bandet. Några av låtarna var i alla fall tämligen melodiösa och hamnade närmre electro än EBM. Jag hade inga större förväntningar på detta band som jag inte kände till sedan tidigare men några låtar lät riktigt bra, till exempel ”High Fidelity”.

Moritzbastei fortsatte sedan den obligatoriska sista klubbnatten på tre dansgolv tills vi blev utslängda vid 07:30-tiden och det var lagom att gå tillbaka till hotellet för att packa väskan och därefter inta hotellfrukost. Det blev sedan bara någon timmes sömn innan det var dags att checka ut och bege sig till tågstationen. Det var över.

Återstår nu bara den evinnerligt långa vänta på nästa års arrangemang.

[zooeffect AgCADzrFcn4f]

The 23rd edition of the Wave Gotik Treffen (WGT) in Leipzig attracted 21,000 dark alternative people to invade the town and paint it black. Patrik Lark delivers a livereport from this year’s edition..

Although the main area Agra – with the main stage, marketplace, camping and medieval village, lays a mile south of the city – you will sure notice the black-clad as they move between the more than 50’s scenes and event sites that are scattered all around the city. WGT with his four festival days (in practice five, since there are always warming up concerts and clubs the day before) is usually considered the world’s largest goth festival, but then it is not primarily the number of festival visitors that counts. While other German festivals such as M’era Luna also comes up in 20 000 visitors, they usually last for only two days and with far fewer venues, performers, and other offerings.

The extent of WGT is difficult to grasp because of the immense span of the contents and that everything is so spread out geographically. It is precisely the scope and scattering that is so unique to the WGT. It is both very charming and something of a curse. The charm lies in the huge smorgasbord of events that are happening everywhere and in parallel, making the unexpected encounters occur and the destination may change along the way. Quite often people get stuck with good company at a restaurant, pub or club and completely forget about all the bands they were supposed to see. One should not forget that WGT is thought of as a gathering and not primarily as a festival. The performances take place in an unlikely variety of locations. It can range from the Opera and Concert Hall to the redesigned old factory building Täubchenthal in run-down industrial area Plagwitz, or the crypt of the mighty war monument Voelkerschlachtdenkmal, the intimate scene under the brick arches of Moritzbastei, the outdoor stage Parkbühne in Clara Zetkin Park, or the absinthe bar Sixtina, the column bearing neo-classical building Kuppelhalle with its mighty dome and round shape, just to name a few examples. The latter is held not only for concerts, but also the well-known fetish party Obsession Bizarre. Clubs are also plentiful; each with its own orientation that could vary from day to day. Centrally located Moritzbastei is probably one of the most famous with its three dance floors, numerous bars, restaurant, patios and medieval market on the roof. Also the permanent alternative club Dark Flower is centrally located and offers two dance floors. For the romantic ones that likes lavish dresses and frill shirts Kaufhaus is the option, while death and goth rockers prefer When We Were Young on Täubchenthal (previously at Werk II). Besides clubs there are also poetry readings, absinth breakfasts, choral works, cabarés with burlesque shows and several of the city’s museums are free for WGT visitors. No other festival comes even close to all of this, but to add icing on the cake it may be mentioned that WGT also has a shadow festival called Gothic Pogo Festival that runs parallel and competing mainly on the death rockers.

WGT day 1 (Friday)

The official program’s first day began for many with Viona’s Victorian Picnic in Clara Zetkin Park. In harsh sunlight thousands of people gathered for a communal picnic in the green grass in the shade of the large deciduous trees. The heat was sapping their 28-30 Celsius degrees in the shade, not least of all corset and dress studded ladies who many times had enormous headdresses and plenty of theatrical makeup. Creativity among runway looks had not allowed themselves to be deterred by the heat. Many had spent the whole of the year to sew up and fix their creations for this particular event. From the picnic, it was a rush back to the hotel to change from Victorian top hat to something more industrial and appropriate to the evening’s five gigs at Kohlrabizirkus.

First up was Greek Siva Six from Athens. I got there towards the end of their set and straight into the duo’s gorgeous dark electronica version of Vangelis’Blade Runner (Stardust).” The original is instrumental but Siva Six had set text for the song and managed to force the tempo to dance floor level, while maintaining the song’s atmospheric and ambient nature. It sounded amazingly good and Siva Six had more strong and melodious songs to offer. Listen for examples to “Shadows of the Valley.”

The next band Cygnosic was also a Greek band from Athens who played a form of dark electro. Not entirely different from their countrymen Siva Six, just a bit harder and heavier at the expense of melodies. Georg Psaroudakis vocals bordered almost to growl and made the material a little more difficult to access. Plus for the keyboardist who played on a portable Alesis synth and enlivened the otherwise fairly rigid stage show. Best songs: “Mad Desire” and “Crawl“.

Third band out was German Rotersand looked to fill up Kohlrabizirkus to the brim.
Their familiar and melodic electro-industrial with hits such as “Exterminate Annihilate Destroy” and “Waiting To Be Born” was very crowd-pleasing and many knew the lyrics by heart. But there’s something about Rotersand that makes it at times feels a little too sweet. Compared to the thick-skinned Greeks they appeared more like a futurepop band.

[: SITD:] is another German band that like Rotersand mixes several genres like EBM, industrial, electro and futurepop. Rotersand has perhaps more distinctive melodies but I think [: SITD:] win because they have a darker and slightly sharper picture where that “kind unit” is cut off. The highlights were “Snuff maschinery“, “Rot V1.0” and “Catharsis (Heal Me, Control Me)“. The only snag was thatwas that the singer Carsten Jacek looked like a rapper on stage. Hip Hop outfit certainly does not have the right vibe on a WGT-scene. Not even the Joy Division t-shirt could really make up for it.

The headliner was of course Mexican Hocico which is one of the very top names in the dark electro/aggrotech scene. The gig started with two Mexican folk musicians who played a more traditional intro while the stage was filled up with smoke. Then came the bundle of energy Erk Aicrag jumping in on the stage who simultaneously exploded in wonderful hellectro. It was almost impossible to take a sharp picture of Erk Aicrag that really did not stand still for a single second during the whole show. How does he manage? As far as I could see the other half Racso Agroyam was missing on stage. A much taller person who later on Monday turned up as Rabia Sorda’s guitarist had replaced him. The pace was consistently high, and with the extensive song material as Hocico have at their disposal there were never any dips. It was consistent and good throughout. It was class distinction between Erk Aicrag and the other frontmen. He’s a real pro who raises Hocico above most other bands. If one need to be a little bit critical recent years full-length album is not up in class with “Memorias Atras” from 2008, which is their best album with gems like “A Fatal Desire“, “Fed Up” and “The Shape of Things to Come” that still are the corner stones of their setlist.

Despite the fact that midnight had passed, White Lies nevertheless remained on schedule for an unusually late concert (Midnight Special) on the main stage at Agra. White Lies have the reputation of being a great live band, and after only three albums, they have an impressive repertoire with really melody-strong songs. At the same time, I think White Lies was a bit of a strange booking for WGT. Their indierock bears the imprints of postpunk but doesn’t feel much alternative and would be more appropriate in a common rock festival. Exactly what is considered to be so good with their live show I never understood. Sure, it sounded very good with a fine lot of well-executed songs, but as a show of view, it was fairly ordinary. Their best songs I still think come from the debut album “To Lose My Life“, not least the title track and “Farewell to the Fairground“.

[zooeffect AILAgyrnHbxZ]

Day 2 (Saturday)

Was it warm first day, it was nothing compared to how hot it was this second day, about 34 Celsius degrees, it was reported on. I went out to the run-down industrial area Plagwitz where factory premises Täubchenthal this year replaced the Werk II. English gothic pagan rock band Inkubus Sukkubus scored their second gig after an acoustic gig in the Medieval Village. Täubchenthal was somewhat stunning and fit Inkubus Sukkubus excellent, it was just the geographic location that could be better. Possibly it was a venue on the low side for such a crowd pulling band. Charismatic singer Candia McKormack took command right away and delivered hits like “Vampyre Erotica” and “Heart of Lilith“.

On Moritzbasteis small stage under the bastiljon’s historicbrick vaults played German Imaginary War. I had never heard of them before but was impressed by their flair for melodies. They define their music as “synthpop with industrial edge”. I myself am not satisfied with the term synthpop but would rather call it electronic indierock. Frontman Joki Schaller recalled with his elegant stage posing on Covenant frontman Eskil Simonsson. Some highlights were “Days Turn Brighter” and “The Tide Has Turned“.

On Agras main stage then waited Belgian The Klinik. The duo which are known for their white bandaged faces and thick glossy black raincoats play a terrorizing minimal EBM, taking inspiration from the Antwerp port area where they once worked. On stage was The Klinik scary and unpleasant, yet rhythmically seductive. The sound was freezing cold and menacing, which was reinforced by the ever-flashing stroboscopes. The famous face bandages had been replaced by grotesque white masks and the whole scenario was like a bad nightmare. Frontman Dirk Ivens was a master at bringing out the discomfort of the audience’ subconscious. Although simple means did The Klinik’s tough image work in an excellent way and perhaps they were at their very best in the classic “Black Leather“.

After that discharge, it was not easy for Front Line Assembly to take over Agras stage. Canadian Front Line Assembly‘s music is also dark and industrial, but not minimalist. Rhythms and basslines may have the same origin and references as The Klinik but on top of this they build soundscapes in multiple layers, with complex changes between the different sequences of the songs. Frontman Bill Leeb couldn’t quite measure up to Dirk Ivens in regards to look really hard and aggressive out on stage and the show became a little pale in comparison. But musically, it was the better, even the highlight of the whole WGT for me. Best of all was “Deadened” from their latest album “Echogenetic“.

Saturday ended with the well-known fetish party Obsession Bizarre in the great Kuppelhalle. I actually did a few hours at Gothic Pogo Festival also before it became a rush to get to the hotel breakfast in time.

[zooeffect AcJAdyLqbjsy]

WGT Day 3 (Sunday)

I had intended to begin Sunday with Ost + Front’s gig in Parkbühne but a photo-picnic in Schiller Park behind Moritzbastei dragged on and the heat was additionally incomparable, 38 Celsius degrees! Insteadhad tosufficewiththree gigs at Agra.

American The Crüxshadows filled Agras scene with two violinists and dancers, a drummer, keyboardist and guitarist, not to mention frontman Rogue. It was a rollicking affair with speed and excitement on stage. But Rogue could not keep himself on stage. He just had to climb both the speaker-towers’ highest attachment point. With the help of his headset, he could sit up there and sing a good while. During one of the concert’s finest moments, “Marilyn, My Bitterness“, he also took over riot fence and wandering around far out in the large crowd. The music was a mix of goth and darkwave, sometimes with futurepop-catchy choruses, that was liked by many.

British postpunk band UK Decay with frontman Steve Abbo was not in league with The Crüxshadows’ stage show, but felt more like a real live band without a lot of pre-recorded synths. The songs “Killer” and “Heavy Metal Jews” were some of the highlights.

After UK Decay’s very unadorned stage performance German gothic metal band Umbra et Imago came up with something that could be compared with a variety show. The head of the band Mozart (Manuel Munz) talked a lot between songs and attracted numerous laugh at the German-savvy parts of the audience. There were treated to a number of costume changes and a regular BDSM-show with naked breasts, whips, clamps, candle wax and pins and more. The songs were not that impressive, but there was no one who fell asleep during the performance anyway. Doubtful, however, whether such a show could have been performed on Swedish soil. It felt very “German” on the whole.

[zooeffect AAMAnw7Zc7Ab]

WGT 4 day (Monday)

Hotel breakfast I saw the Facebook stream to U.S. aggrotech-band God Module had cancelled at the last moment. It was not clear then that Mexican electro postpunk-band Rabia Sorda should replace them, but rumours reached me yet during the day and I managed in time to Agras stage to see this excellent replacement band. Because Rabia Sorda is Erk Aicrags sideproject it was a bit like watching Hocico again, just that they played songs with more of a postpunk direction. Well, I’m among those who consider Rabia Sorda a really spirited boost and after three full-length albums; they have a really decent repertoire. They clearly went for a direct knockout and played possible their three best songs at once; “Eye M the Black Sheep“, “Out of Control” and “Deaf“, but the other songs held good class too.

German project Faderhead is not simple to determine by genre. The span, genre wise, between the songs is quite large, and even more so the genre-mix in individual songs. Most of it is club-customized electro designed to operate on the dance floor. Faderhead is run by Sami Mark Yahya (aka Faderhead) but to Agra’s stage he brought Joel Meyer and Daniel Meyer from SAM, and Marco Visconti from XP8. It seems unclear whether these are included in the project or just in the live setting. When Faderhead was best let those hard heavy EBM in Combichrists spirit, but sometimes Faderhead passed that magic line and played something rather stemmed from commercial RnB/house/techno/dubstep-swamp with terrible autotune effects and other unthinkable for subcultural genres. “Fistful of Fuck You” and “When The Freaks Come Out” are examples of the former and “Dancers” on the other. Many texts are, moreover, so sexist that they would fit better in some gangsta rap instead.

The last band I saw at Agra’s stage was Belgian Absolute Body Control. It was again Dirk Ivens from The Klinik on the same stage but without the mask, and this time in company of Eric Van Wonterghem. They played old school minimal wave with a hint of EBM. Dirk Ivens carried himself as usual stylish on stage but the song material didn’t really lift. The projections on the background screen were also minimalistic and quite simple yet very effective and stylish.

Then I went to Moritzbastei’s small intimate stage to see Robotiko Rejekto, a German electro/EBM-band. When I got there it remained only a few songs of the show so I didn’t really get any good view of the band. Some of the songs were in all cases quite melodious and closer to electro than EBM. I had no great expectations of this band that I did not know from before, but some songs sounded really good, such as “High Fidelity“.

On Moritzbastei I then continued the mandatory final club night on three dance floors, until I got kicked out with fellow Swedes at 7:30 pm. It was just in time for going back to the hotel to pack my bags and then have the hotel breakfast. Then there was only one hour of sleep before it was time to check out and head for the train station. It was over.

There remains now only the eternally long wait for next year’s event.

[zooeffect AgCADzrFcn4f]

Liverapport: Front Line Assembly (+Architect) 20140609, Stockholm (foto)

Tags: , , , , , ,


Artister: Front Line Assembly, Architect
Datum: 9 juni 2014
Scen: Göta Källare, Stockholm
Arrangör: Tinitus & Tech Noir

[zooeffect AMPAf9Lt5Izz]