Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Front Line Assembly"

OHMelectronic – “OHMelectronic”

Tags: , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Artoffact Records
Releasedatum: 22 februari 2019
Genre: electro-industrial, industrial metal, industrial
Bandmedlemmar: Craig Joseph Huxtable, Chris Peterson
Land: Kanada
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Från Kanada med kärlek.

Kanadensarna Chris Peterson och Craig Joseph Huxtable behöver inte någon närmare presentation. Den förstnämnda har en lång rad genreikoniska album i bagaget och har gjort ett bestående ljudmässigt avtryck exempelvis i många av Front Line Assembly-duon Bill Leeb och Rhys Fulbers olika projekt. Chris stoltserar i skrivande stund med 220 (!) krediteringar på sin Discogsprofil och även om sångaren och låtskrivaren Craig Joseph Huxtables 26, i sammanhanget kan verka blygsamma, så är det notbart att även Craig har ett gediget CV. Ett CV som utöver arbete med just Front Line Assembly även inkluderar musikprojekt som Noise UnitLandscape Body Machine och Stiff Valentine.

Duons självtitulerade och av många rosade debutalbum från 2013 föll kanske oförtjänt under mångas radar. Uppföljaren, den självtitulerade OHMelectronic (vars titel kommer sig av Ohms nyliga namnbyte), uppfyller de flesta av mina högt ställda förväntningar.

Albumet kommer förpackat i en omtumlande men samtidigt träffsäker och välljudande produktion av kompositioner som med hjälp av handplockade pusselbitar ur det klassiska Vancouversoundet och en stark personlig tvist gör att OHMelectronics musik vilar stadigt på egna ben.

Tematiskt och lyriskt har duon injicerat mycket punk i sin musik. OHMelectronic hymlar inte med att de, minst sagt, är förbannade på mänsklighetens allmäntillstånd och alla de grymma omständigheter som råder runtom i världen. En värld där multinationella företag och makthungriga politiker med järnhand styr oss människor med hjälp av destruktiva, avhumaniserande “money talks”-paroller.

OHMelectronic går på knockout redan i första ronden. Låten “Uppercut” är högoktanig och träffsäker och den får mig att med ett brett leende på läpparna att tänka på de allra bästa från ur det tidiga 90-talets stora genreöverskridande musikvåg. En musikvåg där banden med stora framgångar mixade EBM och metal. De efterföljande “Everything is Gone” och “Disarmed” fortsätter delvis på samma spår och understryker faktumet att den här duon definitivt inte är här för att vända andra kinden till och låta sig förminskas till någon sorts anonym gråklädd massa av tystnad. Här är det fullmatad industrirock i upptempo med rejält agiterade undertoner som gäller. Technotrash med punkattityd av det finaste Nordamerikanska märket.

OHMelectronic fullkomligt svämmar över av nyss nämnda känslostämningar men bandet visar även upp andra sidor. Som på den bluesdoftande och överraskande “With” till exempel, som ljudmässigt påminner både om Nine Inch Nails men även den bluesrock-funkiga EBM som Nitzer Ebb producerade på sina senare album. Avsticket är dock kortvarigt och “Undone” sätter åter ner foten i mer välbekanta jaktmarker via både ett medryckande driv och en slagkraftig refräng.

Apropå bandmedlemmarnas kopplingar till Front Line Assembly så är den mörka och technoinspirerade “Decline” (som introduceras  via det ambienta instrumentalspåret “Godspeed”) det allra mest uppenbara exemplet på att det är en akt från den stora “Vancouverfamiljen” vi har att göra med. Även om skillnaderna är rätt stora om man detaljstuderar tillvägagångssättet. OHMelectronic har ett mycket mer direkt anslag och låtarna är konstruerade med kortare intron och outron. Dessutom har de genomgående en snabbare väg fram till själva crescendot.

OHMelectronics andra fullängdare innehåller det mesta av det jag älskar när det kommer till den här musikgenren. Från Kanada med kärlek.

Tracklist

Bildresultat för ohmelectronic

01. Uppercut (04:44)
02. Everything is gone (03:30)
03. With (04:24)
04. Undone (05:14)
05. Disarmed (03:41)
06. Godspeed (02:41)
07. Decline (04:12)
08. Endless War (04:06)
09. Redshift (01:33)

(English version below)

From Canada with love.

Canadians Chris Peterson and Craig Joseph Huxtable don’t need a deeper introduction. The former has a long series of genre iconic albums in the baggage and has injected a lasting sound impression in for example many of Front Line Assembly duo Bill Leeb and Rhys Fulber’s various projects. At the time of writing, Chris holds 220 (!) credits on his Discogs profile and although the singer and songwriter Craig Joseph Huxtable‘s 26, in the context may seem modest, it is noticeable that Craig also holds a solid resumee, that in addition to his work with Front Line Assembly also includes music projects such as Noise Unit, Landscape Body Machine and Stiff Valentine.

The duo’s self-titled and praised debut albums from 2013 may have fallen undeservedly under many radars. The sequel, the self-titled OHMelectronic (whose title comes from Ohm‘s recent name change), meets most of my high expectations.

The album comes packed in a tumultuous but also accurate and well-sounding production of compositions which, with the help of hand-picked pieces of the classic Vancouversound and a strong personal twist, make OHMelectronics music rest firmly on its own feet.

Thematically and lyrically, the duo has injected a lot of punk into their music. OHMelectronic are, to say the least, in no pretence regarding the fact that they’re indeed quite pissed about the general state of humanity and all the cruel circumstances that prevail around the world. A world where multinational corporations and power-hungry politicians with no remorse are set to control us with the assistance of destructive, dehumanizing “money talks” parolls.

OHMelectronic aims for the knock out already during the first round. The song “Uppercut” is highly octanic and accurate and it makes me, with a big smile on my lips, think of the very best from the great genre-transgressing music trend of the early 90’s. A music trend where various bands with great success mixed EBM and metal. The subsequent “Everything is Gone” and “Disarmed” continues partly down the same street and underlines the fact that this duo is definitely not here to turn the other cheek and let themselves be reduced into some sort of anonymous gray-clad mass of silence. Here the full-fledged industrial upbeat presents itself with agitated undertones. Technotrash with attitude of the finest North American kind.

OHMelectronic completely overflows with the aforementioned emotional moods, but the band also has a few other sides to put on display. Like the bluesy and surprising “With”, for example, which reminds both of Nine Inch Nails and the blues rock funky style of EBM that Nitzer Ebb produced on they’re later albums. The detour, however, is indeed short-lived and “Undone” puts it all back on track in more familiar hunting grounds with a catchy drive along with a powerful chorus.

Regarding the band members’ connections to the likes of Front Line Assembly, the dark and techno-inspired “Decline” (which is introduced via the ambient instrumental track “Godspeed”) is the most obvious example of them being an act coming from the great “Vancouver family”. Even if the differences do become quite obvious if you study their approach in detail. OHMelectronic has a much more direct drive and the songs are designed with shorter intros and outros. In addition, they also take a consistently faster route to the actual crescendo’s.

OHMelectronic‘s seond longplayer include most of what I love when it comes to this music genre. From Canada with love.

 

Front Line Assembly – “Wake Up the Coma”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Metropolis Records
Releasedatum: 8 februari 2019
Genre: Electro-industrial
Bandmedlemmar: Bill Leeb, Rhys Fulber
Land: Kanada
Recensent: Jens Atterstrand

 

(English version below)

Intakt DNA trots många gästspel

Ett nytt albumsläpp från Front Line Assembly är alltid efterlängtat både av scenen generellt och av undertecknad och när det gäller uppbyggda respektive infriade förväntningar så konstaterar jag att de kanadensiska electro-industrial pionjärerna inte har mycket kvar att bevisa.

Wake up the Coma är (beroende på hur man räknar) Front Line Assemblys artonde studioalbum i ordningen och albumet släpps på det som skulle ha blivit den bortgångne bandmedlemmen Jeremy Inkels 36-års dag.

Jeremy hade förmodligen blivit eld och lågor kring det faktum att Front Line Assembly valt att chocka hela sin fanskara genom att påannonsera albumet med hjälp av en på förhand totalt otänkbar cover på Falcos dänga “Rock Me Amadeus” med gästspel av Jimmy Urine från Mindless Self Indulgence. Efter att ha grävt lite i detta har jag funnit att den enda gemensamma nämnaren är att frontmannen Bill Leeb och Falco båda är födda i Wien. Apropå Jeremy Inkel, så återfinns för övrigt några av hans sista musikaliska outputs enligt uppgift på låtarna “Structures” och “Mesmerized”. Och även om Front Line Assembly i skrivande stund officiellt består av originalduon Bill Leeb och Rhys Fulber, så har både Jared Slingerland och Sasha Kevill från den tidigare lineupen medverkat på Wake Up the Coma.

Vad beträffar låtmaterialet så är mycket av soundet välbekant samtidigt som mycket nytt har tillförts, på det hela taget är Front Line Assembly trogna sitt grund DNA. Dock har de heller aldrig varit rädda för att vidareutveckla sitt sound. “Eye on You” (med bidrag från DAF:s Robert Görl), den långsamt pulserande nattsvarta “Tilt”, “Hatevol”, “Proximity” och “Living a Lie” är alla exempel på spår som de flesta fans kommer känna sig trygga med. Tjocka arrangemang med maffiga basgångar, effekter och en signifikant väsande Bill Leeb vid mikrofonen, ständigt omgiven av flera lager av ljuddetaljer förmedlande samhällskritiska och cyberpunk- och framtidsapokalyptiskt influerade låttexter.

När det kommer till de många överraskningarna så står Nick Holmes (från metalakten Paradise Lost som Rhys Fulber tidigare har producerat) för den ena på det refrängstarka titelspåret medan den forne Ministry-medlemmen och Revolting Cocks– och Cocksure-bekantingen Chris Connelly framför den melankoliskt vackra och atmosfäriska avslutande synthballaden “Spitting Wind”.

Wake up the Coma må, på grund av de ovanligt många gästspelen, vara ett av Front Line Assemblys spretigaste album på länge men samtidigt sätter de ner foten och visar deras fullkomliga genialitet på tillräckligt många ställen för att förtjäna min hyllning.

Tracklist

01. Eye On You (04:30)
02. Arbeit (05:02)
03. Rock Me Amadeus (feat. Jimmy Urine) (04:14)
04. Tilt (05:10)
05. Hatevol (05:00)
06. Proximity (05:21)
07. Living A Lie (05:53)
08. Wake Up The Coma (feat. Nick Holmes) (05:47)
09. Mesmerized (04:47)
10. Negative Territory (06:18)
11. Structures (05:07)
12. Spitting Wind (feat. Chris Connelly) (05:17)

(English version below)

DNA intact regardless of guest appearances

A new album release from Front Line Assembly is always highly anticipated both by the scene as by yours truly. And when it comes to the built up and delivered expectations, I realize that the Canadian electro-industrial pioneers don’t have anything more to prove.

Wake up the Coma is (depending on how you count) Front Line Assembly’s 18th studio album in order and it’s being released on what would have been the now diseased band member Jeremy Inkel’s 36th birthday.

The fact that Front Line Assembly chose to completely shock their fans when they announced the album with a before hand absolutely unthinkable cover of Falco‘s slam hit “Rock Me Amadeus” would probably had Jeremy bouncing off the walls in excitement. I’ve tried to do some research and the only connection I seem to find is the fact that both Bill Leeb and Falco where born in Vienna. Regarding Jeremy Inkel, by the way, some of his last musical inputs are told to be presented on “Structures” and “Mesmerized”. And even though Front Line Assembly at the moment officially are Bill Leeb and Rhys Fulber, Jared Slingerland and Sasha Kevill from the former line up have both contributed to Wake up the Coma.

When it comes to the songs itself just as much is recognizable as new. The Front Line Assembly DNA have rarely gotten lost when the act have presented new material, but on the other hand they’ve never been afraid to further develope their sound. “Eye On You” (with additions from DAF‘s Robert Görl), the slowly pulsating and dark “Tilt”“Hatevol”“Proximity” and “Living a Lie” are all examples of tracks that most fans will feel comfortable with. Thick arrangements, bold basslines, effects and a significant sibilant Bill Leeb on the microphone, constantly surrounded by layers of details delivering lyrics about social critisism and apocalyptic and cyber punk themes.’

When it comes to the many suprises Nick Holmes (from metal act Paradise Lost that has previously been produced by Rhys Fulber) delivers the title track along with its strong chorus while the former Ministry-member and from Revolting Cocks and Cocksure familiar Chris Connelly does the melancholic, beautifully atmospheric ending electro ballad “Spitting Wind”.

Wake up the Coma may be, because of its many guest appearances, one of Front Line Assembly‘s least coherent albums in a long time, but nevertheless they put their foot down and displays their complete brilliancy on enough places on this album to deserve the praise.

Liverapport: Front Line Assembly+Die Krupps (+Tension Control) 20180825, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Två av scenens absoluta tungviktare, Front Line Assembly och Die Krupps tillsammans med nykomlingarna Tension Control gästade Klubben på Fryshuset när deras gemensamma turné The Machinists United landade i Stockholm lördagen den 25 augusti.

Jens Atterstrand (Elektrophoto) (text & foto) och Jannice Faringer (Svartpunkt) (foto) rapporterar från kvällen.

 

Kanadensiska electro-industrial outfiten Front Line Assembly, med originalduon Bill Leeb och Rhys Fulber och det tyska EBM- och industrimetallbandet Die Krupps med Jurgen Engler i spetsen, är två akter som har mer gemensamt än man kan tänka sig. Faktum är ju att deras respektive stora genombrott skedde under delvis samma tidsepok i början och mitten av nittiotalet. Att para ihop de två banden på samma turné är med andra ord inte speciellt lätt att misslyckas med.

Just den här i stort sett utsålda kvällen i Fryshusets mellanlokal Klubben blev en väldigt speciell tillställning av flera anledningar. Dels så verkade många av de äldre och allra trognaste fansen, som kanske inte kommer ut till spelningarna lika ofta som vissa andra av oss, ha hittat ut i för att avnjuta de här två legendariska banden under en och samma kväll.

Alltmedan Front Line Assembly under senare år har skalat ner sina liveframträdanden till en alltmer rent elektronisk originaltappning, numera utan Left Spine Down– och Stiff Valentine-gitarristen Jared Slingerland, som hakade på under tidpunkten för albumen Artificial Soldier (2006) Improvised Electronic Device (2010) och där en ny keyboardist numera ersatt Jeremy Inkel, som så tragiskt avled i januari, så har det andra huvudnumret för kvällen, Die Krupps i mångt och mycket gjort tvärtom. Till den här turnén har man inte bara skiftat trummisen till Europadelen av turnén till Hendrik Thiesbrummel (från Kingdom Come, Stormwarrior och Avelon) man har även adderat Nils Finkeisen som numera bildar en tajt gitarrduo tillsammans med den ordinarie bandmedlemmen Marc Zürcher.

Tension Control

Nya oldschool EBM-duon Tension Control inledde kvällen med ett välljudande kortare set, ett smakprov på en rytmisk och relativt minimalistisk body sedvanlig klassisk tappning som många av de besökare som valt att anlända senare under kvällen i efterhand nog ångrar att de missade. Den spelglada duon utstrålar redan gott självförtroende med fin scennärvaro och deras framförande är definitivt en anledning till att vi planerar att kunna uppmärksamma deras musik igen inom kort.

Foto: Elektrophoto (Jens Atterstrand)

Front Line Assembly

Front Line Assembly byggde sedan i tätt lager av rök upp stämningen via det intrumentala introt “Anthropod” hämtad från senaste albumet – spelsoundtracket AirMech. Man bjöd sedan också på den nya låten “Eye On You” och sångaren Bill Leeb och keyboardisten Rhys Fulber assisterar precis som många gånger under senare år trummisen Jason Bazinet på varsin extratrumma vilket ger en bombastisk, tung och slagkraftig inraming, speciellt i rytmiska hitlåtar som “Neologic Spasm”, “Shitfting Through the Lens” och min personliga livefavorit “Gun” alltmedan videoprojektionen i bakgrunden hyllar Jeremy Inkel med fina fotografier på den numera bortgångne kompisen och bandmedlemmen som via sin input bland annat på albumen Artificial Solider (2006), Improvised Electronic Device (2010), Echogenetic (2013) och senaste albumet “WarMech” men även originalduons sidoprojektet Deleriums album Music Box Opera (2012) och Mythologie (2016) för att nämna några.

Men har åldern tagit ut sin rätt nu? Front Line Assemblys set den här kvällen är relativt kort, men klassiker som “Plasticity” och “Millennium” samt extranumret “Mindphaser” utförst med sedvanlig profession och den förlängda versionen av det förstnämnda spåret hörde definitivt till en av höjdpunkterna den här gången.

Front Line Assembly har sedan en tid tillbaka inlett arbetet med ett nytt ordinarie studioalbum som vi verkligen nu ser fram emot.

Setlist

Anthropod
Eye On You
Neologic Spasm
Killing Grounds
Vanished
Shifting Through The Lens
Gun
Plasticity
Deadened
Millennium

Extranummer

Mindphaser

Foto: Elektrophoto (Jens Atterstrand)

Die Krupps

Efter en snabb överslagsräkning, så konstaterar jag (Jens) att jag nu sett Die Krupps live ett femtontal gånger i olika tappning, och faktum är att jag sällan har sett en så energifylld och samspelt kvintett som just den här gången! Var Jurgen Engler hämtar all glädje till musiken och energi vet jag inte, men frontmannen påminner backstage efter konserten om att han fortfarande undviker alkohol och onyttigheter och försöker hålla sig i god fysisk form, vilket är snabbt att konstatera när man ser honom på scenen!

Die Krupps har en gedigen låtskatt att hämta låtar ur vid det här laget, från den här kvällens inledande “The Dawning of Doom” och Visage-covern “Der Amboss” via en av deras starkaste låtar under senare år “Schmutzfabrik vidare till EBM-klassiker och livefavoriter som “Germaniac” och industrirockiga hits som To the Hilt” och “Fatherland”.

Nitzer Ebb-sångaren Douglas McCarthy (som ju gästspelar på en av de inspelade versionerna) saknas föga i extranumret “Machineries of Joy”, varpå frontmannen sedan hoppar upp på den egentillverkade slagverkskonstruktionen i metall byggt av fyra olika stora runda- och en rektangulär metallpipor och med sin trumpinne i metall till publikens stora förtjusning hamrar loss till den avslutande “Bloodsuckers”.

Setlist

The Dawning of Doom
Der Amboss
Schmutzfabrik
Germaniac
Fly Martyrs Fly
Black Beauty White Heat
Fuck You
To the Hilt
Metal Machine Music
Robo Sapien
Nazis Auf Speed
Fatherland

Extranummer

Machineries of Joy
Bloodsuckers

Foto: Elektrophoto (Jens Atterstrand)

Foto: Svartpunkt (Jannice Faringer)

Elektroskull tackar arrangören och alla inblandade för en svettig, välljudande och snyggt ljussatt kväll med tre bra liveband. På återseende!

 

Liverapport: Front Line Assembly (+Der Rest, Celldöd) 20170818, Stockholm (foto)

Tags: , , , , , , ,


Front Line Assembly gästade Kraken i Stockholm den 18 augusti i sällskap av Der Rest i Tinitus och Klubb PlusOnes regi. Celldöd avslutade också kvällen med ett tungt set från DJ-båset.

Jens Atterstrand var på plats och levererar livebilder från kvällen.

 

 

 

Front Line Assembly

Der Rest

Delerium – “Mythologie”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Metropolis Records
Releasedatum: 23 september 2016
Genre: Electropop, downtempo, ambient
Bandmedlemmar: Bill Leeb, Rhys Fulber, (Jared Slingerland), (Craig Johnsen)
Land: Kanada
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsBandcampReverbnationYoutube

(English version below)

Varje generation har sina egna hjältar

“Varje generation har sina egna hjältar” var ett av de kloka citat som Bill Leeb leverade under intervjun jag fick med honom i samband med Front Line Assemblys senaste Sverigebesök i mars i år och det faktumet kan appliceras i flera olika relevanta sammanhang. Rent allmänt när det kommer till musik, men i synnerhet när det kommer till han och hans högra hand Rhys Fulbers gemensamma sidoprojekt Delerium, som fyra år efter “Music Box Opera” nu är tillbaka med “Mythologie”.

Delerium är ett musikprojekt som länge har varit i ständig rörelse och det är alla ni som har varit med hela resan väl medvetna om. Den inleddes i det sena åttiotalets mörka industriella och ambienta soundtracks för att sedan, med hjälp av ett antal begåvade sångare och sångerskor, ta oss fram till den senaste två decenniernas vidareutvecklade ethereal-pop. Men som Bill Leeb mycket riktigt underströk, varje generation har ju sina egna hjältar och med tanke på hur pass annorlunda det låter idag jämfört med när det begav sig så gäller det verkligen just Delerium.

Men som jag sa till Bill den där gråmulna tisdagseftermiddagen på Debaser Strand i Stockholm: “Det finns små bitar av all musik ni någonsin skapat i Delerium.. och ingenting kunde vara mer korrekt. “Mythologie” understryker den genialitet, fantasirikedom och vilja som de här kanadensarna har att ständigt förnya och utveckla sig. Grundplattformen är alltid välbekant, ta singeln “Ritual” (som släpptes innan albumet) som exempel, där hela programmeringen och arrangemanget i stort påminner förvånande mycket om “Blood” från det senaste Front Line Assembly-albumet “Echogenetic”.

En dryg handfull nyupptäckta sångerskor medverkar den här gången, faktiskt fler än någonsin på ett Delerium-album. Den enda bekantingen sedan tidigare är Jaël Malli som levererar ännu en kristallklar sånginsats på den vackra “Keep on Dreaming”“Ghost Requiem” (med Geri Soriano-Lightwood), “Once in a Lifetime och den snygga nutida electropoplåten “Stay” (båda med JES) är för övrigt samtliga drömska ethereal electropophits av rang medan de mer komplexa numren som “Angels” (med Mimi Page) och “Continuum” (med Leah Randi) förmedlar en känsla av triphop i stil med band som Lamb eller Massive Attack.

Förra albumet “Music Box Opera” var trots några få svagheter ett bra elektroniskt popalbum med ethereal touch, men “Mythologie” är ett ännu bättre album  som understryker att firma Leeb och Fulber tillsammans med den nytillkomna medarbetarna Jared Slingerland och Craig Johnsen verkligen har en fantastisk vilja att ta Delerium vidare framåt.

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

delerium

01. Blue Fires (06:24)
02. Zero (04:50)
03. Keep On Dreaming (05:22)
04. Stay (04:08)
05. Angels (05:56)
06. Ritual (05:13)
07. Seven Gates Of Thebes (04:44)
08. Ghost Requiem (05:44)
09. Once In A Lifetime (04:28)
10. Made To Move (06:11)
11. Continuum (06:44)
12. Dark Visions (04:20)

 

(English version below)

Each generation has its own heroes

“Each generation has its own heroes” was one of the wise quotes that Bill Leeb delivered in the interview I did with him when Front Line Assembly visited Sweden back in March this year, and that fact can be applied in a wide variety of relevant contexts. In general when it comes to music, but especially when it comes to him and his right-hand Rhys Fulber’s common side project Delerium, that four years after the latest album “Music Box Opera” now make their return with “Mythologie”.

Delerium is a music project that has been in a constant motion for a long time and that’s something that all of you whom been around the whole trip are well aware of. It all began in the late eighties with the industrial and dark ambient soundtracks and then, with the help of a number of talented singers, it has taken us to the past two decades further developed ethereal pop sound. Though, as Bill Leeb rightly pointed out, each generation has its own heroes and considering how different it sounds today compared to back in the days it really can be adapted to the case of Delerium history.

Though, as I told Bill that grey Tuesday afternoon at Debaser Strand in Stockholm: “There are bits and pieces of everything you’ve done in Delerium..” and nothing could be more accurate. “Mythologie” underscores the ingenuity, wealth of imagination and desire that these Canadians have to constantly innovate and develop. The basic platform is always familiar, take the single “Ritual” (which was released before the album) as an example, where the whole programming and arrangement resembles surprisingly alot of “Blood” from the latest Front Line Assembly album “Echogenetic”.

A handful of newly discovered singers have participated this time, actually more than ever before on a Delerium album. The only acquaintance already known is Jael Malli who delivers another stunning and crystal clear vocal performance on the beautiful “Keep on Dreaming”. “Ghost Requiem” (with Geri Soriano-Lightwood), “Once in a Lifetime” and the stylish contemporary electropop song “Stay” (both with JES) are all kind of dreamy ethereal electronic pop hits of high quality, while the more complex numbers such as “Angels” (with Mimi Page) and “Continuum” (with Leah Randi) conveys a sense of trip-hop in the style of bands like Lamb or Massive Attack.

The last album “Music Box Opera” was despite a few weaker points a good electronic pop album with ethereal touch, but “Mythologie” is an even better album. It underscores that the duo Leeb and Fulber, along with the newly added employees Jared Slingerland and Craig Johnsen, really have a great willingness to take Delerium even further forward.

Liverapport: Front Line Assembly 20160308, Stockholm (foto)

Tags: , , , , , ,


Jens Atterstrand

Jens Atterstrand leverar ett fotogalleri från Front Line Assemblys 30-års jubileumskonsert på Debaser Strand den 8 mars där han även fick en intervju med frontmannen Bill Leeb som kommer inom kort..

 

 

 

Conjure One – “Holoscenic”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital, Digital**
Skivbolag: Armada Music
Releasedatum: 20 november 2015
Genre: Electro, Downtempo
Bandmedlemmar: Rhys Fulber
Land: Kanada
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudReverbnationkollapslogga

(English version below)

Rhys bemästrar begåvat kollektiv

Bakom Conjure One står kanadensaren Rhys Fulber, för de allra flesta mest känd som Front Line Assemby-frontmannen Bill Leebs högra hand, men som även har varit inblandad i en lång rad av Vancouverduons övriga gemensamma musikprojekt som DeleriumIntermixSynaesthesiaNoise Unit och Fauxliage. Han ligger även bakom det tidiga nittiotalsprojektet Will tillsammans med producenten och ljudkonstnären Chris Peterson och är nu själv högaktuell som producent av Los Angeles-duon Youth Codes kommande album. Dessutom kommer han göra comeback på scenen när Front Line Assembly ger sig ut på ny turné för att fira 30 års jubileum som band under året.

“Holoscenic” är den fjärde fullängdaren i ordningen sedan Conjure One 2002 gjorde sin självbetitlade albumpresentation och följer upp “Exilarch” som släpptes 2010. Precis som tidigare så har Rhys här arbetat med en rad sångare och låtskrivare varav några som exempelvis Kirsty Thirsk är bekanta sedan tidigare.

Ljudlandskapen är precis som tidigare konstruerade av breda stråkarrangemang, snygga synthar och små akustiska inslag av såväl piano som gitarr. Dessa binds i sin tur ofta samman med inslag hämtade från världsmusik som samplade österländska körer och andra detaljer vilket ger en spännande och intressant ljudbild.

Fyra av albumets tio spår är instrumentala där min absoluta favorit är “All That you Leave Behind” som verkligen visar upp Rhys känsla för rytmer och detaljer i sitt esse. Brittiskan Hannah Ray medverkar till den inledande dansanta och poppiga “Kill the Fear” där ett skruvat beat och basgång möter en vacker pianoslinga och en stark refräng. Leigh Nash står för albumets starkaste röstresurser när hon med stor pondus sjunger den storslagna “Under the Gun” medan rutinerade och mycket sjönsjungande Kirsty Thirsk i sin tur varsamt levererar den sorgsna och vackra “Ghost” som är byggt ovanpå ett en spännande ljudbild med inslag av såväl österländska körer som rytmer.

Conjure One påminner (av förklarliga skäl) på sina ställen en del om senare Delerium-albumen, men det som imponerar mest med “Holoscenic”, utöver den genomproffsiga och kristallklara produktionen, är hur Rhys har lyckats med bedriften att hålla ihop hela projektet. Räknar man in alla sångare, sångerskor och låtskrivare så är det dryga dussinet hjärnor bakom det här albumet som därmed bör tilldelas priset för 2015 års starkaste kollektiva insats.

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

conjure_one

01. Kill The Fear (06:11)
02. Miscreant (05:59)
03. Under The Gun (05:34)
04. All That You Leave Behind (08:17)
05. Only Sky (05:23)
06. Serac (05:58)
07. Still Holding On (06:15)
08. Ghost (05:22)
09. The Garden (06:20)
10. Brave For Me (06:34)
11. Oceanic (05:10)
12. Face The Music (Andrew Kay Remix) (09:16) **
13. The Distance (03:54) **
14. Face The Music (Kaskade Club Mix Edit) (03:43) **

 

(English version below)

Rhys masters a talented collective

Behind the side project Conjure One we find Canadian mastermind Rhys Fulber, who to most people are probably most known as Front Line Assemby-frontman Bill Leeb’s right hand, but who also has also been involved in many of the Vancouver duo’s other joint music project like Delerium, Intermix, Synaesthesia, Noise Unit and Fauxliage. He was also involved in the early nineties project Will together with producer and soundmaster Chris Peterson and at the moment he’s also been selected to produce the Los Angeles duo Youth Code’s upcoming album. During this year he will also once again join his former bandmates on stage when Front Line Assembly tour to celebrate their 30:th anniversary.

“Holoscenic” is the fourth full-length album in order since Rhys presentented Conjure One through it’s self-entitled debut album in 2002 and its a follow-up to “Exilarch” which was released in 2010. As before, Rhys has worked with a number of singers and songwriters, some of which (like Kirsty Thirsk) we’re familiar with since before.

The soundscapes are as previously designed with wide string arrangements, fancy synths and small acoustic elements of both piano and guitar. These then makes a bond with elements often taken from world music like sampled oriental choirs and other details which makes the sound interesting and exciting.

Four of the album’s ten tracks are instrumentals where and my absolute favorite here is “All That you Leave Behind” a track that really shows off Rhys’ feel for the rhythms and details in his certain kind of sound element. The British singer Hannah Ray contribute to the initial dancepop number “Kill the Fear” where a swerving beat and bassline meets a beautiful piano loop and a strong chorus. Leigh Nash shows up one of the album’s strongest vocal contributions on the magnificent “Under the Gun” while experienced Kirsty Thirsk fragily delivers the vocals on the sad and beautiful “Ghost” a song constructed on top an exciting soundimage with elements of both oriental choirs and rhythms.

Conjure One reminds (for obvious reasons) of the newer Delerium-albums here and there, but what impresses most with “Holoscenic”, in addition to the professional and crystal-clear production, is how Rhys has managed the feat of keeping it all together. If you put together all the singers and songwriters included here, we’re talking about over a dozen people behind this album, which should award it the prize for the 2015 strongest collective effort.

Dead When I Found Her – “All The Way Down”

Tags: , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Artoffact Records
Releasedatum: 13 november 2015
Genre: Industrial
Bandmedlemmar: Michael Arthur Holloway
Land: USA
Recensent: Niklas Hurtig

 

HemsidaFacebookTwitterMyspacetidalSpotifydeezeritunesDiscogsSoundcloudReverbnationBandcamp

(English version below)

Perfekt utförd förvaltning av det nostalgiska arvet

Enmansprojektet Dead When I Found Hers tredje installation i den musikaliska nostalgitrippen släpptes för världen på självaste fredagen den trettonde. Men det är ingen olycksbådande albumrelease vi får ta del av, även om ljudbilden är kargare och mörkare än någonsin.

Michael Holloway har skruvat och vänt på varje del i sin flora av melodiska slingor, knastriga samplingar och hårda trummor. Resultatet är ett sound man känner igen men som ändå lyckas återuppfinna sig själv.

”All The Way Down” får vi lyssna till historier som gränsar till vansinne. Hur mycket ensamhet och tragiska händelser ska en människa behöva stå ut med innan livet tar slut? Historier berättas om demens som slår till och gör att minnet sviker – fast hen egentligen borde veta vem personen framför är – historier om människoöden och de tankar som strax innan döden utspelar sig i subjektens huvuden. För att avspegla livets fluktuationer så ackompanjeras detta med ett mer dynamiskt sound med både mer experimentella hårda delar som melodiösa ballader, allt med samma gedigna musikaliska hantverk som alltid. Sången är bitvis kargare med starkare distorsion än tidigare alster. Michael tar även ut svängarna i sin röst på ett annat sätt än den tidigare lågmälda, lite försiktiga sångtekniken.

Inledande ”Expiring Time” fortsätter på den typiska banan av introduktionsspår från de två föregångarna med vackra pianoslingor och hårda beats. Tredje spåret ”Threadbare” är Dead When I Found Hers ballad i samma takt som Front Line Assemblys ”Ghosts” från ”Echogenetic” medan ”The Noise Above Us” är som en enda lång mardröm med dels kaotiska och dels till synes lugnare partier, där kaoset smyger runt hörnet redo att när som helst blossa ut igen.

Man kan inte säga så mycket mer än att Michael genom Dead When I Found Her har gjort det igen. Ett ordspråk lyder att gammal är äldst. Nu är inte Dead When I Found Her äldst men inspirationskällorna tillhör själva grundarna av den genre som ligger Michael så varmt om hjärtat och förvaltningen av denna utförs helt fläckfritt.

9/10 MÄSTERVERK!

Tracklist

Dead When I Found Her

01. Expiring Time (6:40)
02. The Unclean (2:26)
03. Threadbare (6:40)
04. Gathering Fear (6:30)
05. Downpour (5:46)
06. Misericordia (9:06)
07. Blood Lesson (7:35)
08. Seeing Red (6:16)
09. The Noise Above Us (10:02)
10. At Rest (7:57)

 

Bonus Disc **

01. New Drugs
02. Heavenly Bodies
03. The Bottom
04. Spitting Seeds
05. So Cold
06. You Know What You Are

 

(English version below)

Perfectly accomplished administration of the nostalgic heritage

The one man project Dead When I Found Hers third installment in the musical nostalgic trip was released on no other day than Friday the thirteenth. But this was not an ominous album release although the sound is harsher and darker than ever.

Michael Holloway has twisted and turned every aspect of what comprise the sound. The melodies, noir samples and heavy drums are all recognizable but manages to reinvent themselves.

The stories on ”All The Way Down” are bordering to madness telling of loneliness and tragedies all leading towards the inevitable end. Stories of dementia degrading the memory to such an extent that the person infront suddenly is a complete stranger, stories of the fates of people and the thoughts they think prior to the subjects death. To mirror the fluctuations of life the sound is more dynamic and include more experimental parts aswell as the usual melodic passages. All this delivered with flawless perfection. The vocals are occasionally harsher with more distortion than on previous releases. The laid back voice that Michael usually use to present the lyrics are accompanied by a more wide spread vocal appearance this time.

The typical hard hitting tracks with beautiful piano melodies that introduced the two previous albums is this time represented by ”Expiring Time”. The third track ”Threadbare” is the ballad similar to Front Line AssemblysGhosts” from ”Echogenetic”. ”The Noise Above Us” is a chaotic nightmare with mellow parts, but with the chaos constantly lurking nearby ready to strike again.

Michael has through Dead When I Found Her done it again, not by imitating the inspirational sources of the eighties, but by administering the heritage with perfection.

CLICK HERE TO ORDER THIS ALBUM!

Niklas Hurtig sammanfattar 2014

Tags: , , , , , , , , ,


2014 var ett relativt skralt år för mig på musikfronten. Antalet nyfunna artister kunde i princip räknas på en hand men jag lyssnade på nog mycket bra musik för att med hedern i behåll kunna skriva denna krönika vilket får anses vara ett godkänt betyg. Jag börjar med att presentera mina fem favoritalbum oavsett stil:

3TEETH – “3TEETH”
Med en punkig attityd och multiartisteri visade 3TEETH hur man gör musik i ett större sammanhang och ändå vara frånvänd och aggressiv i sitt sound. Det självbetitlade albumet från Los Angeles-borna letade sig ända upp på min topplista vilket inte är illa för en debut.

Velvet Acid Christ – “Subconscious Landscapes”
Gammal visar att gammal fortfarande är nästan äldst. Velvet Acid Christ släppte uppföljaren till sitt “reboot”-album “Maldire” från 2012 kallat “Subconscious Landscapes”. Det var ett album med ambitionen att bli en ny klassiker där det blandades friskt från den digra diskografin och russinen plockades ur kakan. Resultatet är där uppe och nafsar på målet. Det lät klassiskt och riktigt bra, men om det blev en ny klassiker får endast tiden utvisa.

Beatrice Eli – “Die Another Day”
Fantastisk elektropop med starka och vågade texter av denna debutant sköt in sig direkt som ett av mina favoritalbum under senhösten.

Die Form – “Rayon X”
Världens bästa okända synthgrupp Die Form har egentligen aldrig släppt någonting dåligt men det är ändå oförskämt få som känner till denna franska klenod. Med nästan fyrtio års musikskapande i bagaget levererade Die Form ett fantastiskt album i gränslandet mellan symfonisk elektro och Industrial.

Skogen – “I döden”
Från den mörkaste småländska vrån släpptes ett monster lös för sex år sedan när Skogens debutalbum “Vittra” ljöd över Sverige. Tre fantastiska album senare var det dags för senaste kreationen “I döden”. Med ett mörkt melodiskt Black Metal-sound och den sedvanliga fascinationen för folksagor och naturromantik bjöd albumet på en lika grym upplevelse som de tre föregångarna. Skogen är ännu ett i raden av svenska Black Metal band som ger Norge en rejäl match i denna ständiga internationella musiktävling.

Årets nykomling: Beatrice Eli
Utmärkelsen årets nykomling var för min del en ganska oväntad sådan, vilket ju enbart är positivt. Det första jag hörde av Beatrice Eli var när hon gästsjöng med Kent på deras senaste album “Tigerdrottningen”. Efter ett framträdande under Musikhjälpen-veckan började jag lyssna på hennes debutalbum “Die Another Day”. Det visade sig att Beatrice Eli har producerat ett fantastiskt electropoppigt album med innovativa och nyskapande inslag. Albumet avhandlar nästan uteslutande ämnen som kärlek, relationer och sex inramat i ett queerfeministiskt budskap.

Årets comeback: Sonic Mayhem
Året var 1996 och tyskfödde Sascha Dikicyan har precis släppt ett inofficiellt alternativt soundtrack till PC-spelet Quake från samma år. Ett spel som ingen annan än Trent Reznor producerade musiken till. Utvecklaren Id Software blev så imponerade att Sascha fick ansvaret på sig att skapa hela soundtracket till uppföljaren Quake II. Detta var under den tid då Industrial Metal var det tyngsta på marknaden och alla ville ha sin beskärda del av distade gitarrer i sin musik. Sonic Mayhem skapade ett fantastiskt instrumentalt industrialalbum med krispiga och skitiga gitarrer. Detta var starten på en fantastisk karriär som spelmusiker och ljudeffektproducent och sedan dess har en kombinerad musik- och spelvärld inväntat det första fristående albumet av Sonic Mayhem.

Så äntligen under förra året syntes det första officiella framträdandet utanför spelvärlden då Sonic Mayhem remixade spåret “Leveled” av Front Line Assembly. Med samma krispiga gitarrer som för nitton år sedan men med en generation av musikskapande i ryggen levererade Sonic Mayhem den bästa remixen av ett FLA-spår jag hört. Trots att teasern för det nya fristående albumet “Doomsday” legat ute på Youtube sedan 2012 så har det nu äntligen ett releasedatum under tidigt 2015. Men det var under förra året som en spelmusiker visade hur man omdefinierar denna genre på samma nydanande sätt som spelet Quake omdefinierade sin i mitten på 90-talet.

Utan att förhala det vidare presenterar jag härmed min personliga lista över de tio bästa spåren 2014. Och inte helt oväntat återkommer några namn jag redan nämnt tidigare i denna text:

  • Beatrice Eli – “Equality”
  • Front Line Assembly – “Leveled (Sonic Mayhem remix)”
  • Planningtorock – “Steps”
  • 3TEETH – “Master of Decay”
  • Die Form – “Politik”
  • VAC – “Barbed Wired Garden”
  • Diary of Dreams – “Malum”
  • Kleerup – “As if we never won”
  • Skogen – “Sleep”
  • Röyksopp – “Running to the sea”

Spotify-lista finns här och även denna gång är det ett spår som inte återfinns där. Denna gång tyvärr inte heller på Youtube så ni får springa iväg och införskaffa Die Forms skiva “Rayon X” istället. Speciellt eftersom det ju också kom med på min albumlista.

Front Line Assembly – “Blood”

Tags: , , , , , , , ,


Front Line Assembly har släppt en video till “Blood” som är hämtad från det senaste albumet “Echogenetic”.