Subscribe via: RSS

Tag Archive | "From the Fire"

Liverapport: Fields of the Nephilim 20130428, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Fields of the Nephilim
Datum: söndag 28 april 2013
Scen: Debaser Medis, Stockholm
Rapport & Foto: Patrik Lark

OBS! Missa inte fotogalleriet nedan!

Med kameran i högsta hugg besökte Patrik Lark Debaser Medis förra söndagen för att beskåda en av gothrockens stora giganter: Fields of the Nephilim, som avslutade sitt sverigebesök för den här gången..

Fields of the Nephilim är ett av de där riktigt stora gothrockbanden som nämns i alla sammanhang då genren ska definieras. Om de är större än Bauhaus, The Mission och Sisters of Mercy kan diskuteras, men till skillnad från de senare så har Fields of the Nephilim fortfarande rykte om sig att vara ett riktigt bra liveband. Det var ganska många år sedan Sverige förärades ett besök och när det nu väl hände blev det tre datum i rad, med start i Malmö på fredagen, Göteborg på lördagen och sist ut Stockholm på söndagen. Skulle de ha något krut kvar till Stockholmsspelningen, kunde man undra?

Spelningen var bokad till Debaser Medis som var en precis lagom lokal för tillställningen, biljetterna sålde precis slut. I Malmö bjöds publiken på förbandet Dark Side Cowboys, men tyvärr följde de inte med på de andra två spelningarna. Det var dock snart glömt när tjock rök puffade in på scenen och fyra musiker klev in och började spela den i stort sett instrumentala ”Shroud (Exordium)”.  En mäktig, närmast ceremoniell stämning infann sig genast. Men först till andra låten ”Straight to the Light” kom översteprästen själv in. Carl McCoy såg precis så väderbiten ut som man hade förväntat sig med sin tillknölade cowboyhatt, snörda läderbrallor, läderväst och bylsiga skjorta, och allt översköljt av en oändlig mängd vitt damm. Man kunde tro att de har sin replokal i Utahs saltöken, eller kanske troligare hos en brittisk mjölnare. Själv har jag aldrig förstått kopplingen mellan goth och cowboys. Det tycks mig lite långt att gå från andra typiska gothteman, som viktorianska vampyrer, morbid postpunk och BDSM till Sergio Leones spaghettiwestern. Kort och gott det obskyra verkar vara den röda tråden som binder dessa influenser samman. Nåväl, Carl McCoy har en gång för alla cementerat sin mytiska gestalt in i gothhistorien. På scen är hans rörelsemönster stillsamt och svepande, till skillnad från de flesta andra förgrundsfigurer inom rockscenen. Hans gutturala och growlande sång är dock mäktig och kraftfull, och har egentligen mer med metallmusik än gothrock att göra. I kvällens fjärde låt ”From the Fire” kom rösten till sin fulla rätt. Hans auktoritet har alltid varit självklar, inga onödiga gester behövs. Det är musiken och hans röst som ska tala. Fields of the Nephilims musik är inte i första hand medryckande utan mer stämningsfull och mässande. Mängden rök på scenen torde överträffa de flesta rockband. Jag vill ändå minnas att det var mer på spelningen i Leipzig förra året, under Wave Gotik Treffen, då man mest skymtade ett par cowboyhattar i den färgsatta röken. Kvällens låtar snittade på 6:30 minuter. Det är förstås ingen slump att den senaste liveskivan heter ”Ceremonies” (2012)  och innehåller nio av kvällens tolv låtar, eller att skivans ockulta symboler är upphängda i form av backdrops på scenen. Framträdandet är på många sett mer av en magisk mässa än en renodlad spelning. Fields of the Nephilims musik är ingen renodlad gothrock, utan innehåller en hel del inslag av främst metall och psykedelisk rock. Texterna behandlar Cthulhu, Mesopotamisk mytologi och ockultister som Aleister Crowley. Efter ett antal låtar åkte Carl McCoys solglasögon av, sådana där som folk hade i slalombackarna under mitten av 80-talet, cirkelrunda med täckytor i sidan vid tinningarna. Ett par övernaturliga, nästan självlysande irisar spände istället blicken i publiken. Plötsligt såg den sumeriske cowboyprästen lite mer vampyrisk ut i sina stilenliga kontaktlinser. Man kunde tro att någon illasinnad hade svetsat fast mikrofonen i mickstativet, för han tar aldrig loss den därifrån, utan envisas med att släpa runt stativet som vore det en stöttekäpp, balansstav eller ett gitarrsubstitut.

Efter de två inledande låtarna från albumet ”Mourning Sun” följde lite överraskande två låtar från ”Fallen”, den ickeofficiella skivan som gavs ut utan bandmedlemmarnas medgivande. Mittenpartiet kom att domineras av gamla hittar från ”The Nephilim” -skivan och singeln ”Psychonaout”. Däremot spelades ingen låt från ”Elizium”, inte ens ”For Her Light”, en av gruppens mest kända låtar, till undertecknads förtret. Huvudsetet avrundades med det drygt elva minuter långa titelspåret från ”Mourning Sun”. Första extranumret blev gamla godingen ”Preacher Man” följt av ett mer otippat titelspår från dödsmetallskivan ”Zoon” som Carl McCoy gjorde under den period han var avhoppad från Fields of the Nephilim.

För andra gången gick de väderbitna ut från scenen, men det skulle bli mer. Tydligen hade man inte bränt allt sitt krut i Malmö och Göteborg, tvärtom gav man i Stockholm ytterligare ett extranummer. En Fields of the Nephilim-konsert är ju inte fullständig förrän den nästan tio minuter långa ”Last Exit for the Lost” har klingat ut. Den började väldigt lugnt men drevs av musikerna hela tiden upp i tempo, mot ett mäktigt crescendo. Men så var det då definitivt slut och antagligen dröjer det några år innan vi får se en ny sådan här urladdning från dem på en svensk scen igen.

Setlist

  • Shroud (Exordium)
  • Straight to the Light
  • One More Nightmare
  • From the Fire
  • Love Under Will
  • The Watchman
  • Psychonaut
  • Moonchild
  • Mourning Sun

Extranummer

  • Preacher Man
  • Zoon (Wake World)

Extranummer (2)

  • Last Exit for the Lost