Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Foxes"

Giorgio Moroder – “Déjà vu”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) LP, CD, 2CD**, digital
Skivbolag: Sony Music (RCA)
Releasedatum: 12 juni 2015
Genre: disco, electropop, EDM, Hi-NRG
Bandmedlemmar: Giorgio Moroder
Land: USA
Recensent: Erik Uppenberg

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmwimpSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudReverbnationYoutubekollapslogga

(English version below)

Moroder missar tillfället att återta kommandot över dansmusiken

1977 sitter David Bowie i Hansastudion i Berlin när hans producent, Brian Eno, kommer inrusande och lägger på en skiva. ”Jag har hört framtiden. Vi kan sluta leta. Den här singeln kommer att ändra hur klubbmusik låter de närmaste femton åren.” Brian Eno hade rätt, men missade siffran lite. Vi är snart uppe i fyrtio år … and counting.

Singeln var förstås ”I Feel Love” med Donna Summer, skriven och producerad tillsammans med Giorgio Moroder och Pete Bellotte. Vad de gjorde var att blanda det klassiska discosoundet, som kontaminerades av en hel del så kallade riktiga instrument, med en snabb och smattrande synthbasgång. Som bara fortsatte. Sugande, pulserande. Bakom en bedrägligt enkel melodi, under några få textraders sång, dominerade av bara tre ord. I sex minuter.

Jag tror att det i dag är svårt att föreställa sig hur revolutionerande detta var när låten sköt upp på topplistorna och ut på dansgolven (för övrigt med bara några veckors avstånd till sin lika inflytelserika antites, ”God Save the Queen” med Sex Pistols). Även om Moroder och Summer hade förberett publiken något med den tidigare singeln ”Love to Love You Baby”.

Ur ett snävare perspektiv gav den där snabba synthbasen upphov till vad som senare kom att kallas Hi-NRG-disco, och var en viktig influens för 80-talets synthpop. Ur ett bredare perspektiv var det starten på hela den moderna elektroniska dansmusiken. Vid sidan av Kraftwerk finns det ingen artist som har betytt så mycket som tyskitalienaren Giorgio Moroder.

Egna hits, samarbeten, låtskrivande, produktioner, remixer och tre Oscar-statyetter. Moroders meritlista är för lång och imponerande för att sammanfattas på något rimligt sätt i den här recensionen. Kanske ska jag i stället nämna att han har gjort en del smörja också (OS-låten ”Hand in Hand” och det mesta av hans ”Metropolis”-soundtrack glömmer vi helst).

Egentligen hade Giorgio Moroder pensionerat sig från musiken sedan länge, för att ägna sig åt andra intressen – som sin racerbil. Under de senaste årtiondena dök det upp någon enstaka remix till gamla kompisar som Blondie, men det var allt.

Men efter gästspelet ”Giorgio by Moroder” på Daft Punks förra skiva gav det ena det andra. Först började han DJ:a vid dryga 70, sedan kom en ny skiva på tal. Nu är ”Déjà vu” här, hans första egna skiva på trettio år, med en rad namnkunniga och sannolikt inte nödbedda gästvokalister. Hur låter det då?

Albumet har sina guldkorn. Som helhet blir den dock en anonym rundresa i ett välproducerat men spretigt mainstreamland. Det är synd att Giorgio Moroder inte tar tillfället i akt att påverka dagens dansmusik genom att utgå från sina egna klassiska ljudbilder.

Starkast på skivan är ”Diamonds”, ett glittrande och sprakande modernt electropopsmycke av högsta karat. Den låten har dock inte Moroder skrivit själv, det har Charli XCX (som sjunger) och Jocke Åhlund.

Det Hi-NRG-sound som Moroder uppfann dominerar bara i en enda låt, ”74 is the New 24”. Den låten är ett slags svagare repris på ”I Feel Love”, ”The Chase” eller någon annan av Moroders klassiker. Hi-NRG-rytmen hörs i fallande grad även i avslutande ”La Disco” och slutet av ”Wildstar” (sång: Foxes). Men annars är det tunnsått.

Right Here, Right Now” sjungs av Kylie Minogue. Jag har stor respekt för hantverket: ett sound som förenar traditionell disco med modern house, som funkar på både dansgolv och i radio, som tilltalar unga och gamla popfans. Det är mitt i prick för en artist som Kylie. Men var finns Giorgio i det hela?

Titelspåret ”Déjà vu” (sång: Sia) är inte heller en dålig låt, men har ni tänkt på att refrängen påminner om ChersBelieve”? What has once been heard, cannot be unheard!

Aldrig trodde jag att jag skulle höra Britney Spears samarbeta med Giorgio Moroder i en charmig electropopversion av Suzanne Vegas vardagsbetraktelse ”Tom’s Diner”. Den stora behållningen är att Giorgio själv gör en av sina alltför få egna sånginsatser på skivan.

Tempted” (sång: Matthew Koma), ”Back and Forth” (sång: Kelis) och ”I Do This for You” (sång: Marlene) är … tja, snygga, trista transportsträckor som ska gå in och ut genom öronen och fylla ut tid mellan reklamavbrott. Och ”Don’t Let Go”, sjungen av Mikky Ekko … ser vi ut som om vi gillar Coldplay, eller?

Jag hoppas att det kommer remixar utförda av andra Moroder-fans, som kan vrida vissa av spåren i rätt Hi-NRG-riktning. Drivs Moroder av en vilja att ligga i tiden, visa att han är lika proffsig på 10-talets dansmusik som 70-talets? Helt i onödan, i så fall.

Nu ser vi att du kan, Giorgio, men du har en sådan status att du själv sätter agendan om du vill. Du är Giorgio fucking Moroder – du gav oss dansmusiken, och du hade kunnat ta den tillbaka!

5/10 GODKÄNT!

Tracklist

giorgio_moroder

01. 4 U With Love (02:36)
02. Déjà Vu (feat. Sia) (03:20)
03. Diamonds (feat. Charli XCX) (03:31)
04. Don’t Let Go (feat. Mikky Ekko) (04:29)
05. Right Here, Right Now (feat. Kylie Minogue) (03:30)
06. Tempted (feat. Matthew Koma) (03:21)
07. 74 Is The New 24 (04:01)
08. Tom’s Diner (feat. Britney Spears) (03:32)
09. Wildstar (feat. Foxes) (03:47)
10. Back & Forth (feat. Kelis) (03:04)
11. I Do This For You (feat. Marlene) (03:23)
12. La Disco (03:33)

 

Bonus tracks **

01. Magnificent
02. City Lights
03. Timeless (feat. Markus Schulz)
04. 74 Is The New 24 (Lifelike & Kris Menace Remix)

 

(English version below)

Moroder misses the opportunity to regain command of dance music

1977: David Bowie is in the Hansa studio in Berlin as his producer. Brian Eno bursts out as he puts on a disc. “I have heard the sound of the future. This is it, look no further. This single is going to change the sound of club music for the next fifteen years”Brian Eno was right, but he missed the figure a little. We will soon reach forty years … and counting.

The single was of course “I Feel Love” by Donna Summer. Written and produced together with Giorgio Moroder and Pete Bellotte. What they did was to mix the classic disco sound, which was contaminated by a lot of so-called real instruments, with a fast and rattling synth bassline. That just continued. Sucking, pulsating. Behind a deceptively simple melody with a few lines of sung lyrics dominated by just three words in six minutes.

I think that today it is difficult to imagine how revolutionary it was when the song shot up the charts and out on the dance floor (incidentally with only a few weeks away to his equally influential antithesis, “God Save the Queen” by The Sex Pistols). Although Moroder and Summer had prepared the audience something with the previous single “Love to Love You Baby”.

From a narrower perspective the fast synth bass became the foundation to what later became known as Hi-NRG disco, and was an important influence on 80’s synth pop. From a broader perspective, it was the start of all modern electronic dance music. Alongside Kraftwerk there is no artist who has meant so much for the genre as a German-Italian Giorgio Moroder.

Own hits, collaborations, songwriting, productions, remixes and three Oscar statuettes. Moroder’s track record is too long and impressive to be summarized in any reasonable manner in this review. Maybe I should rather mention that he has done some rubbish too (the olympic song “Hand in Hand” and most of his “Metropolis”-soundtrack we’d rather want to forget).

Actually, Giorgio Moroder retired from the music long ago, to pursue other interests – as his race car. In recent decades nothing appeared other than the remix of his old friends Blondie, but that was all.

But after a guest appearance “by Giorgio Moroder” on Daft Punk’s last album gave one another. First he started DJ:ing at more than 70, and then there was talk about a new album. Now, “Déjà vu” is here, his first own album in thirty years, with a number of renowned and unlikely not begged in guest vocalists. How does it sound?

The album has its delights. As a whole becomes however an anonymous tour of a well produced but sprawling mainstream country. It is a shame that Giorgio Moroder did not take the opportunity to influence today’s dance music by starting their own classic sound images.

The strongest on the album is “Diamonds”, a glittering and sparkling modern electro pop jewelry of the highest carat. The song is not written by Moroder himself, it’s done by the singer Charli XCX and Joakim Åhlund.

The Hi-NRG sound that Moroder invented dominates only in a single song, “74 is the new 24”. The song is a kind of weaker rerun of “I Feel Love”, “The Chase” or any other of Moroders classic. Hi-NRG rhythms are also heard in descending degree even in the concluding “La Disco” and the end of “Wild Star” (vocals by Foxes). But otherwise the Hi-NRG elements on here are rather thin.

“Right Here, Right Now” is sung by Kylie Minogue. I have great respect for the craftsmanship: a sound that combines traditional disco with the mother house, which works on both dance floors and radio, which appeals to young and old pop fans. It is the mark of an artist like Kylie. But where is Giorgio to be found in all of it?

The title track “Déjà vu” (sung by Sia) is also not a bad song, but have you thought of chorus reminiscent of Cher’s “Believe”? What has once been heard, can not be asked to be unheard!

Never thought I’d hear Britney Spears cooperate with Giorgio Moroder in a charming electropopversion of Suzanne Vega’s living contemplation “Tom’s Diner”. The greatest benefit here is that Giorgio himself is doing one of his too few own vocal contributions on the disc.

“Tempted” (vocals by Matthew Koma), “Back and Forth” (Kelis) and “I Do This for You” (by Marlene) are… well, looking like dreary distances to go in and out through your ears and fill the time between advertising breaks. And “Do not Let Go”, sung by Mikky Ekko… we look like we like Coldplay, or?

I hope it will be remixes made by other Moroder-fans, who can turn some of the tracks in the right Hi-NRG-direction. Is Moroder driven by a desire to be in time, to show that he is just as professional on the 10-century dance music that 70th century? Unnecessarily, in that case.

Now we see that you can, Giorgio, but you have such a status that you set the agenda, if you want. You are fucking Giorgio Moroder – you gave us dance music, and you could take it back!