Från Systems nya album “Circle Of Infinite Radius”. Läs vår recension här. Enjoy!

Format: CD / 2CD / Digital download
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: Ute nu!

9/10

Maskinestetik på högsta nivå.

Jag har varit såld på konceptet ända sedan jag såg ett klipp från en livespelning från Club UltraFoxx på YouTube där de framförde stycket “Pitch Black”. Som inbiten synthpoppare sedan sexton års ålder tyckte jag att det jag såg och hörde var helt briljant. När jag fick frågan om jag ville recensera deras senaste alster, “Circle of Infinite Radius”, blev svaret tveklöst ja.

“Circle of Infinite Radius” är ett av de starkaste bevisen jag hört på åtminstone fyra år att den här grenen av synthpop fortfarande existerar och att genren är varken död eller går mot en långsam kortslutning.  Detta är helt klart ett av mina favoritskivor som i regel spelas ungefär tre eller fyra gånger per vecka just nu.

Första spåret “For You” fungerar utmärkt som öppningsspår då den tar lite tid att komma igång och byggs sakta upp, ungefär som om maskinerna ska kopplas ordentligt och fungera korrekt innan vi bjuds på “The Full Works”. “Inheritance” är en av de absolut bästa synthpoplåtarna jag hört på ungefär ett halvår; det är melodiskt, ytterst välproducerat, svängigt och jag kan aldrig lyssna på den utan att jag spricker ut i ett leende. Ljudeufori på skiva? Absolut. Detsamma kan sägas om albumet som helhet, då det är en närmast optimal blandning av melodiska och snabba spår varvat med långsamma och mera eftertänksamma stycken. Mina favoritspår är “Inheritance”, “Common Sense”, “You or Me (Nemesis)”, samt “Adapt & Overcome”. Omslaget är stilfullt och produktionen var väl genomtänkt från början till slut. Det fanns inte en enda stund då jag tröttnade eller tyckte att det började bli lite väl ”more of the same”.

Det märks att både Herr A och Herr B har lyssnat på det det mesta inom elektronisk musik. Under de första två gångerna jag lyssnade igenom spåren tyckte jag att jag kunde höra ljudbilder i stil med Kraftwerk, Nitzer Ebb, Welle: Erdball (särskilt de spår som genereras helt och hållet av Commodore 64), Covenant och mer därtill, men detta är så originellt det kan bli. Det återstår att se om 2011 kommer att bli ett fantastiskt år för synthpop, men jag tror nog att så blir fallet.

(Red.anm: Progress Productions levererar även albumet i en begränsad dubbeldisc-utgåva. *)

Tracklist:

1. For You 04:53
2. Inheritance 05:23
3. The Beginning Of The End 05:20
4. True Loyalty 05:10
5. Common Sense 05:31
6. You Or Me (Nemesis) 05:16
7. Pitch Black 04:55
8. In Your Heart 04:49
9. Supremacy 05:13
10. Adapt And Overcome 05:02
11. Endnotes 06:13

Tracklist Bonus disc: *

1. The Second Law
2. Nära Kollaps (feat. Anna-Karin Larsson)
3. For You (Odradek Remix)
4. Inheritance (Dupont Remix)
5. End Notes (The Pain Machinery Remix)

Smakprov från Systems kommande album “Circle Of Infinite Radius”. Ytterligare information här! Enjoy!

Äntligen är den här! Officiella musikvideon till Joy Serenes kommande singelsläpp “For You”.

Format: Album/Digital download
Skivbolag: Eget/Sound Pollution
Releaseedatum: Ute nu!

9/10

Mycket stark debut av stockholmstrion!

Många album har passerat mig förbi genom åren. Hits har snabbt gnagt sig in i mitt inre, för att sedan lika snabbt försvinna bort i tomma intet. Likgiltiga försök har förpassats längst bak i skivbacken, på en evig resa utan återvändo. Men milstolpar har också satts upp efter vägen och de eviga klassikerna kommer för alltid finnas kvar i mitt syntharhjärta.

Åren går och alltmer musik produceras. Utbudet är enormt i alla genrer, så även på vår – periodvis blödande -elektroniska musikscen. Det ploppar upp många debutanter under resans gång, en del hastigt spontana, med en vilja att skapa nytt med en häftig ljudbild, balla effekter och ett försök till cool image. Tyvärr glömmer många av dessa band alltför ofta bort låtskrivandet. Det fantasifulla, nyskapande alstret – som från början kunde blivit något intressant – blir ännu ett likgiltigt försök.

Men ibland händer något. Som kärlek vid första ögonkastet;

Numera stockholmsbaserade trion Joy Serene, bestående av Carl-Johan Lann (tidigare Lip Service), Nicklas Kärreskog och Tony Ahola, har spelat live ett tag nu, i olika sammanhang. Förra sommaren fick man äntligen tummen ur, hyrde en stuga i dalarna, isolerade sig och spelade in delar av det självtitulerade debutalbumet. En del av låtarna är skrivna för ett bra tag sedan och faktum är att man tagit över tre år på sig att få ner vissa av dem exakt som man vill.

Jag förmodar att man har putsat och trixat, finpolerat och skitat ner, om och om igen. Jag gissar mig till att man säkerligen tryckt på stora delete-knappen flera gånger om, för att sedan börja om från början igen. Killarna har förmodligen vridit ut och in på låtarna. Analyserat, tänkt efter och presterat på nytt.  I alla fall låter det så.

Joy Serene är, på ett sådär underbart analyserande vis svåra att beskriva. Spontant säger jag vemodig synthpop, lite åt electronic noir hållet, men samtidigt som jag säger det så inser jag att det är väldigt svårt att placera in dem i ett enda fack. Även om jag tror att detta framförallt tilltalar synthpubliken, så är jag övertygad om att många andra också kommer uppskatta deras musik.

Det självtitulerade debutalbumet innehåller sju låtar. Lager på lager bygger ljudlandskapet, och ovanpå detta Carl-Johans underbart skärande, vemodiga, kraftfulla och ytterst originalla röst. Lyriken är mycket bra. Textraderna flyter perfekt in och ut i varandra. Ingenting agerar utfyllnad, allt har en mening. Ljudbilden är ofta väldigt tjock,  men varenda ljud; från de underbart svävande melodierna, mullrande basgångarna – ner till de, med mikroperfektion programmerade hihatslagen, tjänar ett syfte. Ingenting är lämnat till slumpen.

Albumet växer för varje genomlyssning, och textrader finner ny innebörd samtidigt som nya detaljer i ljudbilden upptäcks och faller på plats.

Tempot på skivan är också oerhört bra varierat. Jag tänker inte beskriva alla låtar, det vore som att smygtitta när någon slår in ens julklappar, men några måste helt enkelt beskrivas närmare;

Skivan introduceras med oerhört kraftfulla, släpande, pulserande och ganska vemodiga “Celebrate The Silence”. Man följer sedan upp med en rapp syntpopshit i form av kommande singelsläppet – “For You” och efter detta hinner man både skaka om lyssnaren ordentligt med lite tuffare “The Attraction”, för att sedan smälta densamme med oerhört vackra, ångestladdade balladen – “Isolation”.

Ett ganska känt musikmagazine skrev för några år sedan något i stil med: “antingen så hatar man Carl-Johans röst, eller så älskar man den.” – Jag älskar den.

Tack Joy Serene! Ni har skänkt kärlek till min musiksjäl. Ert debutalbum är förpassat långt fram i min skivback och det kommer det garanterat vara ett bra tag, för jag har svårt att se hur jag någonsin skulle kunna tröttna på den här skivan.

Missa inte foto från livespelningen på releasepartyt, samt exklusiv intervju med Joy Serene här!