Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Florian Schneider"

Liverapport: Kraftwerk 20140802, Dalhalla

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Kraftwerk håller lyckad högmässa i kalkbrottet

 

uppenberg kvadratisk

Stämningen är andaktsfull och inramningen perfekt när Kraftwerk besöker Sverige för andra gången i år. Erik Uppenberg rapporterar från spelningen i Dalhalla.

Liverapport: Kraftwerk, Dalhalla, lördag 2 augusti. (Foto: Niklas Hurtig (Kompaktkamera))

 

Jag har sällan upplevt en så lugn, närmast sakral stämning på ett konsertområde som skymningstimmen innan Kraftwerk går på scenen i det mäktiga gamla kalkbrott som utgör Dalhalla.

Det har inte bara med att göra att snittåldern på fansen numera är relativt hög. Skillnaden mot härom året, då jag såg Simple Minds på samma arena och med en likartad publik, är påtaglig. Det beror inte heller på bristande pepp – förväntningarna tycks vara enorma.

Snarare beror det på att ett uppträdande med just detta legendariska band mer påminner om en konstinstallation än en popkonsert, och för många fans tror jag att en resa till denna märkliga jättegrop i skogen känns som en vallfärd och en kulturell rit – helt enkelt det närmaste en sekulär gammal synthare kommer en högmässa. Ovanligt många har också klätt sig i klassisk liturgisk dräkt: Röd skjorta, svart slips.

Kraftwerk besökte Sverige så sent som i våras, med fyra fullsatta konserter på Cirkus och en 3D-installation på Moderna Museet. Kopplat till ett saftigt biljettpris – runt tusenlappen – medför det att Dalhalla-spelningen är något så unikt som en icke slutsåld Kraftwerk-konsert.

Kanske till bandets förtret, för de tycks ha som medveten policy att välja för små arenor för att skapa efterfrågan och upprätthålla myten. Ungefär samma strategi som Harley-Davidson, som håller nere tillverkningen av sina motorcyklar för att skapa köpsug och behålla exklusiviteten i sitt varumärke.

Vad är det då vi får oss till livs? Kvällens repertoar är mycket lik den på Cirkus-spelningarna. Den största skillnaden är att ”Airwaves” och ”Metropolis”, bägge två glada överraskningar i våras, har ersatts av småsega ”La Forme” från ”Tour de France Soundtracks”.

Trots det gör miljö, ljud, ljus och stämning att jag rankar den här spelningen som en starkare upplevelse än den jag såg på Cirkus. Dalhalla är byggt i första hand som en operaarena. Jag inbillar mig att just detta passar väldigt väl en afton som denna. I likhet med en operaföreställning kommer du inte till en Kraftwerk-3D-konsert för att röja: du sitter, du lyssnar, du ser, du tar in.

Kvartetten Ralf Hütter, Fritz Hilpert, Henning Schmitz och relativt nytillkomne VJ:en Falk Grieffenhagen äntrar scenen prick klockan tio, denna gång med rutmönstrade cykeldräkter redan från start – inga klädbyten i kväll. De inleder med ”The Robots”, ”The Man-Machine” och en rad låtar från ”Computerworld”.

Med sin pixelbaserade typografi, sin lek med robotar, siffror och sina minimalistiska rytmer fungerar inledningen som ett slags programförklaring, och den tredimensionella grafiken får en närmast hypnotisk effekt som suger in publiken i Kraftwerks universum.

Därefter följer en mjukare och mer analog del av kvällen. ”Spacelab” är Kraftwerks version av Giorgio Moroders Hi-NRG-disco, en varmare och mer lekfull låt efter den striktra inledningen. I projektionerna närmar sig Kraftwerks rymdlaboratiorium Sverige och Siljan, för att slutligen i en charmigt tafflig animation landa i själva Dalhalla.

The Model”, ”Neon Lights” och ”Autobahn” är alla sånger som blickar tillbaka till ett framgångsoptimistiskt förflutet, med femtiotalets syn på modernitet och ett gott samhälle. Hotell Cristallo och UFA svävar förbi i de drömska projektionerna till ”Neon Lights”. Låten känns bitterljuv med sina neonskyltar, en gång själva symbolen för modernitet och modernt storstadsliv, nu ett utrotningshotat fenomen.

Tyvärr blir det inte den tyska versionen av ”The Model”, med sitt utrop ”Sekt? Korrekt!”, som vi faktiskt bjöds på Cirkus. Däremot tycks Kraftwerk nu ha skakat fram ett antal 3D-filmsnuttar i stället för bilderna från den gamla musikvideon.

En rak poplåt som ”The Model” lämnar inte mycket utrymme för improvisationer. ”Autobahn”, däremot, ger gruppen tillfälle att visa att den stela kvartetten faktiskt gör något på scenen och inte bara kollar sina mejl på scenen (som en av få negativa recensenter ansåg efter deras spelning på Way Out West härom året).

Denna gång framförs en version som känns rekordlång – nästan i klass med de 23 minuterna på skivans original – men aldrig tråkig. Låten ger utrymme för improvisationer med tonslingor, omstarter och samplade ljud, och projektionernas bilfärder med Volkswagen och Mercedes-Benz kan loopas i det oändliga.

Autobahn” har fått nytt liv efter att länge ha varit fjättrad i den lätt techniofierade versionen från ”The Mix” (1991), och både improvisationer och ljudbild gör att den nu ligger mycket nära den analoga krautrocktradition som Kraftwerk kommer ifrån.

Bilarna färdas genom ett romantiskt, idylliserat landskap med industrier i horisontlinjen som vi aldrig tycks nå fram till. Noter svävar fram över naivistiskt tecknade instrumentbrädor, och det känns som om Kraftwerk och Hütter blickar tillbaka till en naiv barndoms oskuldsfulla tid, då sommarlovet var oändligt, horisontlinjen likaså, solen alltid sken och det alltid spelade en glad sång av Beach Boys på Deutsche Rundfunk. Tolkningen är magisk, och låten är enligt mig kvällens höjdpunkt.

Det ordinarie setets sista tredjedel återkopplar till den första, med en rad dansanta klassiker i långa versioner.

Radio-Activity” är uppdaterad med referens till Fukushima och japansk text. Största invändningen är att vi inte får fler spår från albumet – ”Airwaves” var det kanske modigaste låtvalet på Cirkus-spelningarna, en organisk, böljande och sinnlig överraskning som tyvärr strukits i kväll.

Tour de France”-originalet mixas ihop med sin housigare och yngre systerlåt ”Tour de France 03”. Det fungerar betydligt bättre än att framföra dem separat, som under 2D-turnéerna under tidigt 00-tal.

La Forme” är något av ett sömnpiller, men fungerar åtminstone som en välbehövlig temposkiftare mellan ”Tour de France” och ”Trans Europe Express”. Det ordinarie setet avslutas, som vanligt, med ”Musique Non Stop” – med sitt sugande och stela elektrosväng ännu en programförklaring både för Kraftwerk och all den elektroniska dansmusik som de är medskyldiga till.

Ljudet under konserten är lysande, inte för högt men mäktigt och välbalanserat. Jag befinner mig snett framför scenen och missar därför mycket av de snygga surroundeffekter som sveper genom de bakre högtalarna, exempelvis ljudeffekterna i ”The Robots” och rymdskeppets färd i ”Spacelab”. Det känns hursomhelst som en lyx att få avnjuta en konsert med en sådan nivå på omsorg om hur det låter.

Även ljuset får en extra dimension, eftersom det går att projicera olika färger bakom scenen, samt på och ovan vattnet som omsluter scenen. Extra exklusivt denna afton är att även vattenspeglingen av projektionerna förstås är tredimensionella så länge vi behåller 3D-brillorna på!

Ska jag ändå komma med tekniska invändningar, så gäller det 3D-effekterna. Projektionen för respektive öga släpper igenom en skugga från bilden avsedd för det motsatta ögat, vilket förtar en del av effekten. Cirkus-spelningarna led av samma problem, medan projektionerna på Moderna Museet var klockrena.

Till skillnad från vad jag tidigare trodde, så beror det inte på att Kraftwerks egna 3D-glasögon skulle vara dåliga (jag har med mig bioglasögon för att kunna jämföra), utan verkar ha med själva projektionen att göra. Det verkar helt enkelt inte helt lätt att få till det på en arena, trots att perfektionisten Ralf Hütter med all säkerhet har gjort sitt bästa.

Jag tycker inte heller att bandet utnyttjar 3D-effekterna till max. Jag skulle gärna sett att Kraftwerk hade återskapat robotstreckgubbarna i ”The Robots” i 3D och haft riktiga 3D-filmer från Tour de France-loppet, i stället för att återanvända de tvådimensionella versionerna från tidigare turnéer och videor. Petigt? Kanske det, men Kraftwerk är petiga och det är inte likt dem att kompromissa med kvalitet, och därför förvånar det mig att de inte vässat showen ytterligare ett snäpp.

Efter förra besöket på Dalhalla så klagade jag på de märkliga utskänkningsbestämmelser som gjorde det omöjligt att se konserten samtidigt som man avnjöt en öl. Till min glädje tycks de fåniga avspärrningarna nu hävts, och det är tillåtet att dricka öl ända fram till balustraden som ringar in sittplatserna. Inte för att detta vore rekommendabelt just denna kväll – där uppifrån mattas nog mycket av kraften i Kraftwerks 3D-show.

Kraftwerk avslutar med tre extranummer – samtliga som de körde på Cirkus, men då var de fördelade som ett enda extranummer per konsert. Detta är alltså högst generöst för att vara Kraftwerk, en orkester som fram tills härom året vägrade att framföra extranummer över huvud taget.

Tyvärr är det lama låtar de har valt. Åtminstone ”Aéro Dynamik” och ”Electric Café” är urvattnade variationer på bättre låtar som bandet framför tidigare i setet. Det är Kraftwerk när de är som mest förutsägbara: Ralf Hütter slörappar diverse coola slagord till en i bästa fall rudimentär melodi.

De fungera som en del i kontexten på sina respektive album, men som extranummer? Det borgar för en svag avslutning som lägger sordin på en storslagen upplevelse, men räddas i viss mån av allra sista låten, ”Planet of Visions”.

I denna omstöpning av singeln ”Expo 2000” så hyllar Kraftwerk sina efterföljare inom techno, electro och house och passar på att stjäla tillbaka en del av det som senare generationer av musiker har tillfört. Det är en basintensiv dansgolvsrökare, men inte så typiskt Kraftwerk som jag skulle önskat som avrundning.

Om de ändå kunde damma av någon av låtarna från sina tre första album, de krautrockklassiker som Ralf Hütter länge inte velat låtsas om. Vilken fantastisk avslutning det skulle vara.

Kanske är det inte helt omöjligt? Ralf Hütter har antytt att de arbetar med en återutgivning av även dessa skivor. Om detta blir verklighet så håller jag det inte för omöjligt att vi i framtiden kan få höra uppdaterade liveversioner av exempelvis ”Ruckzuck” (1970), ”Kling-Klang” (1971) eller ”Tanzmusik” (1973).

Tvärflöjtsolon lär jag dock vänta förgäves på, eftersom flöjtisten Florian Schneider har lämnat gruppen och Ralf Hütter i en intervju reagerat med förskräckelse på tanken att återinföra akustiska instrument i sättningen. ”No! I play the keyboard!”

Låtarna i huvudsetet

  1. The Robots
  2. Numbers/Computerworld
  3. It’s More Fun to Compute
  4. Computerlove
  5. The Man-Machine
  6. Spacelab
  7. The Model
  8. Neon Lights
  9. Autobahn
  10. Geiger Counter/Radio-Activity
  11. Tour de France/Tour de France 03
  12. La Forme
  13. Trans Europe Express/Metal on Metal/Abzug
  14. Boing Boom Tschak/Techno Pop/Musique Non-Stop

Extranummer

  • Aéro Dynamik
  • Electric Café
  • Planet of Visions (Expo 2000)

[zooeffect A8EAk0LJKfVd]

 

Kraftwerk: Rörelser, maskiner och utbytbara människor

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Av Erik Uppenberg

Samtidigt som Kraftwerk gjorde ett efterlängtat Stockholmsbesök med fyra 3D-konserter på Cirkus, så öppnade Moderna Museet en utställning där Kraftwerk utgör en viktig del. ”Dansmaskiner – Från Léger till Kraftwerk” jämför kvartettens verk med den tidiga modernismens fascination för rörelsen, kroppen och maskiner.

 

Inför Kraftwerks besök har en del röster hävdat att det inte är det riktiga Kraftwerk vi ser, eftersom Ralf Hütter är den enda kvarvarande originalmedlemmen. Det har också påståtts att de numera är föredettingar och en ointressant nostalgiakt, för att de återvänder till Cirkus efter tio år utan att ha lyckats klämma ur sig en enda ny låt.

Jag har svårt att förstå dessa invändningar.

För det första: Kraftwerks musik- och bildvärld har gått från popavantgarde till en tidlös del av världens kulturarv. Att klaga på att Kraftwerk ”bara” kommer hit med gammalt material är ungefär lika relevant som att hävda att, säg, Marcel Duchamp är ointressant för att konstverken är gamla och han själv är död.

För det andra: När Kraftwerk uppträder är det knappast en vanlig popkonsert publiken får sig till livs, snarare en konstinstallation med rörliga bilder och fyra i stort sett orörliga människor. På vilket sätt denna i sig mäktiga upplevelse skulle bli bättre av att Florian Schneider, som hatar att turnera och som länge plågats av scenskräck, tvingas upp på scenen år efter år har jag svårt att förstå.

Men visst, på sätt och vis får Ralf Hütter skylla sig själv om publiken reagerar så. När 1970-talets Kraftwerk släppte sina klassiska skivor arbetade de in bilden av en kvartett av jämlikar, en antites gentemot det klassiska rockbandet med dess tydliga frontman. För fansen blev Ralf, Florian, Karl Bartos och Wolfgang Flür ett heligt fyrtal, ett elektroniskt Beatles. De nuvarande medlemmarna har aldrig uppnått denna ikonstatus, trots att Henning Schmitz faktiskt arbetat med Kraftwerk ända sedan 1978.

Men bakom kulisserna har Hütter alltid varit ledaren, konceptutvecklaren, med Schneider som den mer tekniskt inriktade parhästen. Att de övriga medlemmarna var utbytbara, och stundom kände sig rätt illa behandlade, är något som framkommit först i efterhand.

Är Kraftwerk en sekt? Tydligen får man inte lämna den själv hur som helst, att få sparken går däremot bra. Jag kan bara spekulera i vilka sekretessavtal Fritz Hilpert och de övriga medlemmar som kommit och gått har fått skriva på för att tillåtas arbeta i Kling Klang-studion.

Ralf Hütters empatilösa sätt att bemöta sina exkolleger, och i intervjuer låtsas som om de inte har existerat, är för mig som fan ett betydligt mer störande faktum än att de saknas i den nuvarande sättningen.

Hursomhelst, under tre kvällar ställde Kraftwerk ut sin konst i jätteformat på Cirkus i Stockholm, och fram till den 27 april finns en miniversion att beskåda på Moderna Museet.

Orkesterns bidrag till utställningen består nämligen i den timslånga videoinstallationen ”12345678”, baserad på 3D-animationerna från de senaste årens konserter. De åtta låtarna representerar var sitt album i orkesterns katalog. Från ”Autobahn” (1974) till ”Tour de France Soundtracks” (2003) – de Kraftwerk-album som Ralf Hütter anser utgör Kraftwerks kanon. De tre, fyra första skivorna hoppas i vanlig ordning över.

På ”Dansmaskiner” ställs denna installation vid sidan av tavlor, filmer, fotografier och mobiler från 1910- till 1930-talen av konstnärer som Fernand Léger, Duchamp och Francis Picabia.

– Modernisterna vurmade för idén att maskiner var den egentliga konsten, och ingenjörerna de riktiga konstnärerna, berättar utställningens curator Jo Widoff på pressvisningen.

Picabia och Duchamp gör om maskinen till något med nästan kroppsliga kvaliteter, säger hon vidare.

Och där ligger förstås en del av kopplingen till Kraftwerk. Modernisterna inspirerades av industrin, och organisation, struktur och rytm var viktiga beståndsdelar i deras konst. Precis som modernisterna sökte Kraftwerk efter ett nytt konstnärligt språk, i ett hemland som försökte bygga en modern tysk identitet i ruinerna efter nazismen och andra världskriget. Kraftwerk fann vad de sökte i kommunikation och infrastruktur, i Ruhrområdets industrier och i ett närmast bitterljuvt förhållande till teknisk utveckling.

En annan likhet är att Kraftwerk upprepar modernisternas strävan att skapa ”Gesamtkunstwerk”, helhetskonst där bild, ljud och rörelse kombineras. Även om Kraftwerk satt sitt tyngsta avtryck som musiker, så är det väldigt svårt att tänka sig deras låtar utan kopplingen till robotarna, filmsnuttarna, den enkla, starka färgskalan och pixeltypografin.

Medan Kraftwerk blickade framåt i sin musik, så såg de förvånansvärt ofta bakåt i sitt bildspråk. Visst byggde de ofta på datorgrafik som säkert uppfattades som modern på 1970-talet, men de kompletterade detta med journalfilmer, nostalgiskt tillbakablickande bilder och klassiskt uppställda studiofoton – framtiden som mänskligheten hoppades att den skulle te sig på 1950-talet. Ibland känns det nästan som Jan Stenmarks bilder i rörlig form. Färger och typografi är hämtade från sovjetrysk 1920-talskonstruktivism, och så vidare.

På utställningen finns det verk som har mer tydlig koppling till Kraftwerks värld än andra, exempelvis Alexander CaldersThe White Frame” (1934), en mobil skulptur i svart, vitt och rött. Gösta Adrian-Nilssons lilla tavla ”Flygteknikens triumf” (1923) skulle kunnat vara ett collage av Kraftwerk-texter på franska.

Den svenske filmaren Viking Eggerlings abstrakta filmanimation ”Diagonalsymfonin” (1924) hade kunnat vara backdrop till mången Kraftwerk-komposition, liksom hans förlorade verk ”Horisontal-vertikal orkester”. Även om filmen tyvärr inte finns bevarad, får vi i alla fall se konceptskisser över hur den var tänkt att se ut.

Anmärkning: Utställningen visas från 22 januari till 27 april, med guidade turer 28 januari, 4 och 11 februari. Det hålls också föredrag, Debussy-konsert och sportlovsworkshops i anslutning till utställningen. Mer information på www.modernamuseet.se.