Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Fever Ray"

Liverapport: Fever Ray 20180407, Stockholm

Tags: , , , , ,


Niklas Hurtig (text & foto (kompaktkamera)) levererar en liverapport från den andra av den gångna helgens två utsålda Fever Ray-konserter som arrangerades på Nobelberget i Stockholm den 6 och 7 april.

 

 

 

 

Efter Fever Rays oväntade återkomst och släppet av det andra studioalbum Plunge i höstas, så var det bara en tidsfråga innan vi åter skulle få se Karin Dreijer på scen igen, bortsett från The Knife nu nästan ett decennium sedan sist.

Det vi bjuds på är dock inte samma mystiska, shamanistiska liveshow som det begav sig under 2009. Om Fever Ray var Karins egna tolkning av det mörka soundet Dreijer-syskonen gjorde världssuccé med på The Knife-albumet Silent Shout så är Plunge hennes motsvarighet efter 2013-års Shaking the Habitual. Det är mer dans och glädje med mer direkt provocerande och okonventionella inslag än den lågmälda, bakåtlutade elektron med budskap invävda i obskyra texter som präglade debutalbumet.

Spåren från senaste albumet framförs i princip som de inspelade versionen medan vissa låter som “Shaken-up versions” av Fever Rays äldre material. Dock med bättre jämvikt mellan det dansanta och det melodiska än The Knife’s remixalbum. Man vet när en komposition är bra då den kan framföras på helt olika sätt och ändå vara lika träffande, att slå lika hårt. Som om man tar en låt och spegelvänder den – det hårda blir mjukt och det melodiska blir klingande kall metall. När det ändå resulterar i samma känslouttryck som originalet. så vet man att grundmaterialet är av absoluta världsklass. Jag sträcker mig till att säga att vissa av spåren är bland det bästa jag har sett live!

Fever Ray anno 2018 bjuder på sex kvinnor på scen, vilket måste ses som ett statement i sig, med utstyrslar som för att inte visa människan bakom ytan. Framtoningen på scen är bisarr och baseras på musikvideorna som släpptes i samband med albumet. Två slagverkare bankar fram de ofta lekfulla trumrytmerna till publikens stora förtjusning samtidigt som Karins fantastiska röst samsas med två andra sångerskor. Tyvärr kan vi inte ha tre stycken av Karins röst på scen, men de två sångerskorna gör ändå ett godkänt framförande. Vi bjöds också på ett drum n’ bass-solo i mitten av “Keep the streets Empty for Me”, som trots inramningen ljöd oväntat bra.

Dreijer-syskonen har alltid haft en förmåga att vrida olika sound ur sin kontext och nyttja dem på ett nytt och oväntat sätt. Afrikansk trum-techno med sambavibbar samsas med studsiga synthar, stråkar, dragspel och oljefat ackompanjerat med en knivskarp sångröst med texter om kvinnors rättigheter och utsatthet. Det är jättekonstigt och helt fantastiskt.

Det är bisarrt, märkligt, expressivt, dansant och helt enkelt väldigt bra!

Fever Ray – “About You”

Tags: , , , ,


 

The Knife-sångerskan Karin Dreijer presenterar den sjunde musikvideon från hennes senaste Fever Ray-album “Plunge” som finns ute nu och kan beställas på både CD och vinyl här!

Fever Ray – “Wanna Sip”

Tags: , , , ,


 

The Knife sångerskan Karin Dreijer har släppt en video till “Wanna Sip”. Låten är hämtad från hennes nya hyllade album “Plunge” som nu finns att beställa både på CD och i en begränsad vinylutgåva här!

Fever Ray – “Plunge”

Tags: , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital, vinyl, deluxe vinyl
Skivbolag: Rabid Records
Releasedatum: 23 februari 2018 (27 oktober 2017)
Genre: Electro, electropop
Bandmedlemmar: Karin Dreijer
Land: Sverige
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

Karin Dreijer tillbaka med ett politiskt ställningstagande

Syskonen Dreijer har sedan de släppte ett av världens bästa album som The Knife år 2006 valt olika musikaliska vägar som då och då under åren korsats. Karins soloprojekt Fever Ray släppte debuten 2009 och lanserade en logisk fortsättning på ”Silent Shout” med den mystiska framtoningen och fantastiska electro.

The Knife’s album från 2013 visade en mer experimentell sida med inriktning mot hårdare electro och Techno. Ett sound som är närmare Olofs Techno-projekt Oni Ayhun. ”Plunge” placerar sig ungefär mitt emellan dessa två ytterligheter. Sången är inte lika androgyn som på debuten utan Karins ljusa feminina röst spelar ut hela registret.

Rent temamässigt är ”Plunge” ett otroligt starkt statement mot alla typer av sexuella övergrepp. Lika vanligt i gemene mans vardagsrum som i rättssalarna. I en av singlarna som släpptes med tillhörande mycket märkliga musikvideor ”To the Moon and Back” proklamerar Karin kort att hon varit borta ett tag men nu är tillbaka med ett album om sex, skam och politik.

Med tanke på hösten och vinterns #Metoo-upprop kunde inte tajmingen vara bättre. Men har det inte alltid varit Dreijers största styrka? Att ta det som är i sin linda och göra det superaktuellt, oavsett om det är rent musikaliskt eller tematiskt. Som när Fever Ray tog emot priset som Årets Dans vid P3 Guld-galan 2009 av en okänd person iförd en grotesk mask i form av ett deformerat ansikte. Tydligen i det fallet som ett ställningstagande mot syra-attacker mot kvinnor av deras män.

De starka låttexterna ger delvis nytt sken till både föregångaren och även The Knife’s kollektiva diskografi. “Plunge” är ett mer uttalat politiskt ställningstagande än tidigare, på samma utstakade väg som “Shaking the Habitual” för fyra år sedan. Fjärde spåret “Falling” är ett av de starkaste på albumet och för tankarna till den fantastiska lägerelds-balladen “Wrap Your Arms Around Me” från nyss nämnda album av The Knife. När jag nu alla dessa år senare i detalj lyssnar på texten så kan jag inte dra någon annan slutsats än att den handlar om en våldtäkt, vilket gör hela spåret betydligt kusligare än tidigare.

De mystiska melodierna finns där även om de helt överskuggas av sången och texterna. Risken med att säga för mycket är att det rent musikaliska hamnar i bakgrunden (Ja jag tittar åt ert håll Hip-Hop och Rap), men att det kanske var helt nödvändigt för att engagera på riktigt. Melodierna har dock Dreijer-syskonens säregna och välkända stämpel på sig.

Karin befäster med “Plunge” sin världsunika förmåga att blanda från- och inåtvänd electro med fantastiska melodier kombinerat med mycket starka texter, allt insvept i hennes absolut unika sångröst.

OBS! Albumet släpps på CD samt i två olika vinylutgåvor den 23 februari som kan förbokas här redan nu!

 

 

Tracklist

01. Wanna Sip (03:28)
02. Mustn’t Hurry (04:17)
03. A Part of Us (03:30)
04. Falling (05:03)
05. IDK About You (03:40)
06. This Country (03:12)
07. Plunge (05:36)
08. To the Moon and Back (04:37)
09. Red Trails (04:50)
10. An Itch (03:45)
11. Mama’s Hand (04:58)

(English version below)

Karin Dreijer back with a political statement

The Dreijer siblings released one of the greatest albums in music history as The Knife in 2006 and have since then chosen different musical directions that from time to time have crossed paths. Karins solo project Fever Ray debuted in 2009 in what was a logical continuation of “Silent Shout” with the mysterious appearance and amazing electro.

The Knife’s 2013 album showed a more experimental side focusing on harsher electro and Techno, a sound closer to Olof Dreijer’s Techno-project Oni Ayhun. “Plunge” is placed somewhere in between these extremes. The vocals are not as androgynous as on the debut but Karins light and feminine voice plays out its entire field.

Thematically “Plunge” is an incredible strong statement against sexual abuse, as common in one’s bedroom as in our courts. On one of the singles “To the Moon and back”, that was released with a very disturbing video, Karin briefly states that she’s been away for a while but has now returned with an album about sex, shame and politics.

In regards to the #Metoo-uprising during the fall and winter the timing couldn’t be more perfect. But hasn’t that always been Dreijers gratest strenght? To take what is in its crypt and make it the topic of the day, regardless if it’s musically or thematically. Like when Fever Ray received the swedish radio station P3:s award for dance achievement of the year at the P3 Guld-awards in 2009 by an unknown recepient covered in a grotesque mask in the shape of a deformed face. Apparently as a statement against acid attacks against women by their men.

The strong lyrics partly puts the collective discography of The Knife in a new light. “Plunge” is a more specific political statement than previous, continuing on the same direction set by “Shaking the Habitual” four years ago. The fourth track “Falling” is one of the best on the album and reminds of the fantastic camp fire-ballad “Wrap Your Arms Around Me” from the previously mentioned The Knife-release. Listening to this track in more detail all these years later I can not conclude other than the lyrics deal with rape, making the track all the more eerier than before.

The mystical melodies are still present but they are completely covered by the vocals and the lyrics. The risk of saying too much is that the pure musical elements are put in the background (Yeas I’m looking at you Hip-Hop and Rap), but that it could be completelt necessary to engage the listener. The melodies do have the Dreijer-siblings unique and identifieable mark on them.

On “Plunge” Karin confirms her one of a kind ability to blend nonpopular and introvert electro with fantastic melodies along with very strong lyrical elements, all shrouded in her absolutely uniqe voice.

Fever Ray – “To the Moon and Back”

Tags: , , ,


 

Karin Dreijer är tillbaka med sitt soloprojekt Fever Ray. Spana in videon till “To the Moon and Back” som är The Knife-sångerskans första nya material på åtta år.

Liverapport: The Knife (Way Out West) 20130809, Göteborg

Tags: , , , , ,


Artister: The Knife + 100 andra
Datum: 8-10 augusti 2013
Scen: Flamingo, Slottsskogen, Göteborg
Arrangör: Luger
Rapport och foto (mobilkamera): Niklas Hurtig

The Knife gjorde sin enda festivalspelning i Sverige i år på Way Out West i Göteborg. Som sista band på scenen Flamingo under fredagskvällen gjorde bandet sin unika – i dubbel bemärkelse – livespelning.

Halv elva är den utsatta tiden för akten och marken framför scenen är fylld med förväntansfulla festivalbesökare. En kort tid därefter kommer en ensam man ut på scenen till ett enormt jubel. Han ska inte spela musik utan är här för att värma upp publiken inför spelningen med diverse fysiska aktiviteter. Eller detta kanske är en del av spelningen, eller konst-akten som man nog snarare kan kalla den. Men vad är vitsen med den aerobiksinfluerade uppvärmningen – ledd av en pride-utsmyckad skäggig man med gäll röst – då själva spelningen inte är speciellt dansant, åtminstone inte till en början. Jag antar att det är en del i hela filosofin att skaka om vår uppfattning om hur en livespelning ska vara.

När den kycklinggula mannen är klar släcks ljusen och ett dovt ljud sprider sina decibel över Slottsskogen. Spelningen börjar med “A Cherry on Top” och det kraftiga basljudet mullrar över hela Göteborg. Märkliga neonupplysta instrument spelas av märkligt klädda personer och Karins röst sjunger ut det märkliga budskapet i låten. Dock är det kanske den starkaste upplevelsen under hela akten och man får vibbar från det mörka soundet från albumföregångaren “Silent Shout”.

Kvällen fortsätter med den fantastiska “Raging Lung” där “And that’s when it hurts” fortfarande är den starkaste textrad någon framfört i år.

The Knife låter oss uppleva omskakade versioner av “Bird” och avslutande “Silent Shout” som påminner om remaken av “Pass This On” på Silent Shout-turnén, men då den versionen var helt fantastisk gör sig kvällens motsvarigheter bättre i originalutförandet.

Spåret “One Hit” från “Silent Shout” spelas upp i vad som upplevs som playback ackompanjerat av diverse dans och ljuseffekter. Men det var inte detta potentiellt irriterande inslaget jag kom att tänka på utan hur bra deras förra album verkligen är. Kontrasten mot Karins soloprojekt Fever Rays statiska, mörka livespelningar är stor även om de udda instrumenten och den mörka inramningen återfinns även här.

Under inledningen av “Full of Fire” står dansarna i en klunga i en märklig kaosartad fryst position. Karin står utanför publikens syn och man ser endast henne genom de två enorma monitorerna på var sin sida om scenen. Efter hand som den nio minuter långa låten avverkas ökar dansarnas aktivitet och de avslutar i full rörelse. En snygg variant av att försöka visualisera musiken genom dans.

The Knifes spelning var en ojämn och bitvis udda tillställning men den hade verkligen sina höjdpunkter. Jag saknar dock “Wrap Your Arms Around Me” i setlisten som är ett av de bästa spåren på senaste albumet. Spelningen blir aldrig tråkig men jag kan bara anta att de som fick förmånen att uppleva “Silent Shout – An Audiovisual Experience” nog tycker att denna omgång är lite tunnare.

Setlist

  1. A Cherry on Top
  2. Raging Lung
  3. Bird
  4. Without You My Life Would Be Boring
  5. A Tooth for an Eye
  6. One Hit
  7. Got 2 Let U
  8. Ready to Lose
  9. Full of Fire
  10. Stay Out Here
  11. Silent Shout

The Knife – “Shaking the Habitual”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) 2CD, 3LP, Digital
Skivbolag: Rabid Records
Releasedatum: 8 april 2013
Genre: Electro, experimental
Bandmedlemmar: Karin Dreijer Andersson, Olof Dreijer
Master: Mandy Parnell
Mix: Johannes Berglund, The Knife
Land: Sverige
Recensent: Niklas Hurtig
Köp: TBA

Experimentell elektro som skakar om musikvärlden

Det var över sju år sedan The Knife släppte sitt förra album – supersuccén “Silent Shout” – och de som har väntat på “Silent Shout 2” kan sluta läsa nu..

“Shaking The Habitual” vänder upp och ner på allt vi trodde oss veta om The Knife och levererar ett experimentellt album utan ett spår av populärmusikaliska inslag. Det närmaste man kommer en kommersiellt gångbar singel är öppningsspåret “A Tooth for an Eye”. Man känner igen The Knife med Karins unika röst och enkla oljefatselektro. Det är även detta öppningsspår som mest påminner om gruppens föregående album. Det som följer under resterande 12 spår är något helt annat.

Andra spåret “Full of Fire” var det första spåret som släpptes från albumet tidigare i år. Det är ett 9 minuter långt slagverk med kalla toner och tunga elektroniska ljud. Den släpptes som en musikvideo på Youtube och gruppen har samarbetat med konstnären Marit Östberg för videon samt Liv Strömquist för den grafiska utsmyckningen av albumet.

The Knife har lämnat det kommersiella elektrospåret och slagit in på en väg ledande mot experimentell elektronisk världsmusik. The Knife idag låter mer som en blandning av Olofs technoprojekt Oni Ayuhun och Karins kända alias Fever Ray än soundet på albumföregångarna “Silent Shout” och “Deep Cuts”. Melodierna i spåren vävs in i ett kaos av halv- och helelektroniska instrument och Karins röst låter ibland som något man aldrig hört förut. Vissa partier låter som en odefinierad klyscha av typen “afrikansk elektro” vilket ironiskt nog är samma typ av klyschor och fördomar som de försöker bryta genom sina intentioner.

Spåret “Wrap Your Arms Around Me” är ett orientaliskt elektroniskt verk som påminner om musik i samma liga som den svenska Arcana producerar. (fortsättning nedan)

Den 19 minuter långa “Old Dreams Waiting to be Realized” som avslutar första halvan av albumet låter som en produktion av den brittiske Dark Ambient-grundaren Lustmord. Ett mörkt instrumentalt stycke som är ungefär så långt ifrån kommersiell musik man kan komma. Många inslag påminner även om operasoundtracket “Tomorrow, In a Year” från 2010 och det albumet framstår såhär i efterhand mera som ett smakprov inför detta.

Texterna avhandlar i vanlig ordning orättvisorna i världen. På spåret “Raging Lung” sjunger Karin om den rika västvärlden som skor sig på fattigdom och ilskan det frammanar. Om ökande klassklyftor och rut-avdrag.

Det är fascinerande hur The Knife kan bryta mot så många definitioner och uppfattningar om vad musik är och ändå leverera något intressant. Albumtiteln betyder verkligen någonting i detta fallet: Att skaka om normalläget – det invanda – och göra musik ur en ny synvinkel. Detta sammanfaller såklart helt med gruppens ideologi och politiska åsikter. Att se på problem och strukturer ur en helt annan vinkel än dagens hierarkiska, patriarkala, konservativa och heteronormativa värld skapar utrymme för konstnärliga uttryck helt olikt det vi är vana vid. Och enligt den logiken bör musiken bestå av vitt skilda komponenter och musikaliska inspirationer från hela världen. På denna punkt levererar The Knife helt klart. Att sedan få allt att fungera tillsammans och få en gedigen skara fans att uppskatta allt detta är betydligt svårare. Man får nog som lyssnare acceptera att man inte kommer tycka om varje minut av albumet utan får fokusera på de partier man fastnar för, för de är ändå många.

The Knife har gjort ett vågat album som varken vårdar det de byggt upp eller banar väg för en bredare publik samtidigt som de är tydligare politiskt än någonsin tidigare. Generellt sett blir musikgrupper mer kommersiella när de fått smaka på framgångens sötma, men Olof och Karin skulle med en sådan rörelse helt rasera det budskap de förmedlar med detta albumsläpp. Det enda logiska som återstod då var att göra ett så okonventionellt album att det nästan omöjligen skulle kunna slå kommersiellt. I vanlig ordning när det gäller The Knife så gäller inte ordinarie marknadslagar. De har hela tiden kämpat mot kommersialism men ändå blivit Sveriges största elektroniska band. Kanske är det denna attityd som drar fans till deras musik. De skiter fullständigt i vad musikvärlden tycker om gruppen, deras ställningstaganden och deras musik. De har alltid gjort vad de själva velat och det har blivit succé varje gång. Albumet växer – inte helt osannolikt – ju mer man tar in av det, ju mer man funderar kring det och ju mer man lyssnar på det trots några intetsägande spår. Resultatet är ändock fantastiskt!

Tracklist

01. A Tooth For An Eye (06:04)
02. Full Of Fire (09:17)
03. A Cherry On Top (08:43)
04. Without You My Life Would Be Boring (05:14)
05. Wrap Your Arms Around Me (04:36)
06. Crake (00:55)
07. Old Dreams Waiting To Be Realized (19:02)
08. Raging Lung (09:58)
09. Networking (06:42)
10. Oryx (00:37)
11. Stay Out Here (10:42)
12. Fracking Fluid Injection (09:54)
13. Ready To Lose (04:36)

Niklas Hurtig sammanfattar 2011

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Största överraskning

Förra årets stora överraskning var för mig utan tvekan kanadensiska gruppen Austra, som med sin The Knife-inspirerade electro och fantastiskt vackra sång tog musikvärlden med storm. Debutalbumet “Feel It Break” tillhör favoriterna för 2011. Jag hade även förmånen att se dom live på Popagandas efterfest på Debaser Medis i Stockholm en varm augustikväll.

Bästa album

Ladytrons “Gravity The Seducer” tog bandet steget mot en till en mer ambient ljudbild än tidigare. Albumet i sig var ett riktigt starkt sådant, men bytet lämnar ändå en saknad av forna electropoppiga storheter.

Största besvikelse

Diary of Dreams album “Ego:X” lyckades inte alls uppfylla mina förhoppningar. Förra albumet “(if)” från 2009 var en perfekt fortsättning på föregående “Nekrolog 47” som jag anser är Adrian Hates bästa produktion med bandet. Men “Ego:X” innehöll endast några få av deras magnifika epos vilket inte räckte för att övertyga mig.

Bästa festival

Den sjunde Amphifestivalen i Köln i somras var som vanligt fullsmockad med bra band. Det bästa var att jag fick se Kirlian Camera – som trots lite ljudstrul gjorde en riktigt stark insats. Det sämsta var att jag missade Rome efter att arrangörerna hade slut på programhäften första dagen, så tiden under spelningen spenderades helt sonika vid ett öltält. Tyskland i all ära men varför måste banden sluta spela runt midnatt på deras festivaler? Obegripligt.

Bästa revansch

Avslutningsvis kan jag säga att Front Line Assembly med Rhys Fulber vid keyboarden tog rejäl revansch från 2010 års mediokra framförande på Debaser Slussen i Stockholm. Man ska nog ha tur med sångaren Bill Leebs dagsform. Kanske gjorde Rhys medverkan Bill nostalgisk för med hans energi och övertygelse blev spelningen en väldigt svettig, fartfylld och trevlig sådan.

Foto: Jens Atterstrand

Halvt orelaterat

På det lite mer icke-elektroniska planet så var den svenska industrial-metalgruppen Pains nya album “You Only Live Twice” både ett bevis på frontmannen Peter Tägtgrens fingertoppskänsla för hård, elektronisk och mäktig metal men också en fingervisning om den bristfälliga svenska konkurrensen i genren. Det enda band som kan konkurrera är egentligen turnéparhästen Raubtier som med sitt norrländska mörker och tighta livespelningar förtjänar titeln som “Sveriges Rammstein”.

Albumförväntningar 2012

Om man ska blicka framåt så finns det såklart några albumsläpp jag hoppas (och vet) hinner ut i etern under 2012.

Efter sex år så börjar väntan på The Knife‘s nästa album bli olidlig. Abstinensen har dämpats i små doser sedan “Silent Shout” släpptes 2006 genom Karins akt Fever Ray, Olofs Minimal Techno-projekt Oni Ayhun och det bitvis fantastiska soundtracket till operan “Tomorrow, In a year”. Men att det är bekräftat att syskonen Dreijer nu filar på ett nytt album gör att det börjar kittlas rejält  i den musikaliska electronerven.

Sedan Velvet Acid Christ släppte den gitarrbaserade fullängdaren “The Art of Breaking Apart” (2009) har fansen väntat på en release som mer speglar VAC:s gamla arga sound. Frontmannen Bryan Erickson har själv skrivit på sin blogg att hans projekt har tappat i tyngd de senaste albumena och att han känner sig argare än någonsin. I en intervju med tyska SchwarzesBayern (www.schwarzesbayern.de) säger han att:

“The new VAC is spooky. Very dance friendly. Lots of big beats. Very Electronic, Melodic and full of what made Fun with knives a great selling LP.”

Detta bådar gott då jag tycker att VAC:s aggressiva men melodiska industrial är bland det finaste man kan lyssna på.

Amerikanen Michael Holloways debutalbum “Harm’s Way” från förra året med aliaset Dead When I Found Her är den moderna old-school-industrial-genrens positivaste överraskning. Det nya albumet är i skrivande stund cirka två tredjedelar klart och kommer med största sannolikhet släppas i år. Med studsiga industrial-beats, maffiga trummor och skitiga samples skulle det förvåna mig om nästa album blir något annat än lysande.

Mitt senaste fynd inom genren industrial är den tyska akten Object som frontas av Andreas Malik. Att detta projekt inte fått mer uppmärksamhet i scenen är i mitt tycke obegripligt. Object startade för snart 15 år sedan och har tre officiella och tre egensläppta album på sin meritlista. Nya albumet “Mechanisms of Faith” släpps i januari (vi har tidigare skrivit en nyhet om detta) och är redo att göra Object känd utanför den otillräckligt befolkade fankretsen.

Eskilstunabaserade darkwave/ethereal/neo-classsical-gruppen Arcana återkommer med största sannolikhet med ett nyt album under 2012 efter fyra års uppehåll sedan “Raspail” släpptes 2008. Gruppen med multiartisten och grundaren Peter Bjärgö har flera gånger hintat om bandets upplösning men har som tur är fortsatt att utveckla sitt sound och släppa fantastiska skapelser. Arcanas unika mix av ambienta nyklassiska toner som varvas med medeltida Sagan om Ringen-influenser är det bästa som har framodlats i denna stad (Utöver en viss mansnamns-klingande alternativ rockgrupp).

Austra – “Feel It Break”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD, Digital
Skivbolag: Domino Records
Releasedatum: 30 maj 2011

Genre: Witchhouse, goth, electropop, electronica

7/10

Vemodig pop möter gotiskt mörker

2011 har hittills bjudit åtminstone två starka elektrodebuter från klassiskt skolade musiker. Först ut var Maison Vague med “Synthpop’s Alive”, och för ett tag sedan släppte Austra sitt debutalbum “Feel It Break”, döpt efter en många gånger upprepad textrad i genombrottslåten “Beat and the Pulse”.

Austra är sprunget ur operasångerskan Katie Stelmanis’ tidigare soloprojekt – Austra är hennes mellannamn – men nu är det en grupp där bland andra trummisen Maya Postepski ingår. Det är hon som står för rytmprogrammeringen, och därmed en stor del av den ljudbild som håller ihop de svävande och nästan sakrala sångerna, vars sound gjort att Austra fått etiketten häxhouse (witchhouse) och klumpats ihop med Salem, Fever Ray och andra artister som gör mörk och gothig elektronica. I likhet med annan witchhouse ligger tonvikten på häxdelen av namnet snarare än dansgolv och house. (fortsättning nedan)

Själv uppfattar jag Austras musik som melankolisk, storslagen och melodramatisk, någonstans mitt emellan The Knife och Kate Bush. Katie Stelmanis’ sång är skicklig, vacker och dramatisk, med ett brett och skolat register. Lyssna exempelvis på vemodiga “The Villain” och “Spellwork”, två av de starkaste spåren, och den närapå kristallglaskrossande höjden i refrängen till “Lose It”. De märkliga och passande gymnasistpretentiösa texterna går i samma lätt pompösa och Edgar Allan Poe-doftande anda. En annan mindre uppenbar jämförelse är Depeche Mode – sena DM, snarare än 1980-talets, exempelvis bakgrundsslingan i “Hate Crime” och slutet på “The Villain”.

Vi bjuds också på några pianobaserade stycken i form av “Shoot the Water” och “The Beast”, som avslutar en debut med många starka spår.

// Erik Uppenberg, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist

  1. Darken Her Horse  5.21
  2. Lose It  4.29
  3. The Future  4.02
  4. Beat and the Pulse  4.55
  5. Spellwork  5.09
  6. The Choke  4.12
  7. Hate Crime  4.01
  8. The Villain  4.06
  9. Shoot the Water  3.22
  10. The Noise  3.31
  11. The Beast  4.02

New Modern Angels – “A Cure”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: Digital Download
Skivbolag: Electric Fantastic Sound
Releasedatum: 1 mars 2011

Genre: Electropop, Pop

6/10

Vemod för lättgoter håller hela vägen

Duon New Modern Angels har släppt en handfull singlar och EP, och förra året stod de för ett av de bästa spåren på coverskivan “Tiden går – en hylling till Page”: den vackra tolkningen av “Det syns ingen snö”. I mars släpptes deras första album, “A Cure”.

Bandnamnet är – förmodar jag – hämtat från Front 242-låten med liknande namn, men det säger inte mycket om hur musiken låter. Gruppen själva – Christian och Linnéa Brun – har nämnt Björk, Portishead och Tindersticks som influenser. Jag skulle vilja beskriva soundet som vemodig, skir och esoterisk elektronisk pop. Ibland upptempo som titelspåret “A Cure”, ibland lågmält som i “The Stars Were Reaching Out”, där sångerskan Linnéa Brun påminner om det Karin Dreijer gör i The Knife och Fever Ray.

“A Cure” är en kort sjuspårs historia. Vackert så; hellre kort och koncentrerat med låtmaterial som håller, än den elefantiasis med överpretentiösa albumlängder och alltför många halvdana spår som många grupper lider av, inte minst i de genrer som vi intresserar oss för på Elektroskull – Synthportalen. Det här minialbumet är mer än godkänt hela vägen, från inledande instrumentalen “Prelude” till avslutande kabaréstycket “A New Day”. Rekommenderad lyssning för lättgoter och lyssnare i gränslandet mellan indiepop och synth.

// Erik Uppenberg, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist

  1. Prelude
  2. A Cure
  3. The Message
  4. The Stars Were Reaching Out For Me
  5. Everybody Looked The Other Way
  6. St.Petersburg
  7. A New Day