Format: (Album) CD, 2CD**, Digital**, vinyl
Skivbolag: Columbia Records (Sony Music)
Releasedatum: 17 mars 2017
Genre: Electrorock, electro
Bandmedlemmar: Dave Gahan, Martin Gore, Andy Fletcher
Land: England
Recensent: Anders Mellgren

Synthrävarna från Basildon, Essex överaskar

När Depeche Mode annonserade om en presskonferens i Milano i oktober förra året hade jag egentligen inga större förväntningar. Jag antar att jag har blivit ganska van vid att det kommer ett nytt studioalbum ungefär var fjärde år som hänger ihop med en turné, dessutom har de senaste albumen inte känts som några kanoner riktigt även om jag generellt gillar alla post-millennium-plattorna av olika anledningar mer eller mindre. Är man en Devotee är det svårt att inte vara lite partisk.

Presskonferensen bjöd på några smakprov från albumet, framför allt i form av refrängstråfer från singelsläppet “Where’s The Revolution”, men även ljudmattor från bland annat “Scum”. Jag tyckte att refrängen lät lovande men den sa egentligen inte så mycket om själva låten.

För ett par veckor sedan fick jag en “läckt” kopia av “Spirit” skickad till mig. Det lät förjävligt. Sönderkomprimerat och i mono, men jag fick åtminstone höra låtarna, till en början mest i bakgrunden. När jag för någon dag sedan fick höra en “riktig” version i stereo slog det mig att låtarna, alla låtarna, redan satt någonstans i bakhuvudet, något som inte har hänt sedan “Songs of Faith and Devotion” (1993).

I Milano i höstas berättade Dave Gahan att om detta är den sista skiva han medverkar på innan han lämnar jordelivet skulle han dö lycklig och jag förstår honom faktiskt. Han har alla anledning att känna sig stolt. Depeche Mode har gjort ett avsteg ifrån det “vanliga” (pain, misery, sex, etc) och blivit politiska (igen), ja inte helt förstås, senaste gången var väl på “Black Celebration” (1986), ni vet, “Princess Di is wearing a New Dress…”.

Det händer saker i världen och detta reflekterar Martin, Dave och Fletch över. Inledande “Going Backwards” handlar om hur vi är beväpnade till tänderna med ny teknologi medan vi beter oss som grottmänniskor. “Where’s the Revolution” tar det vidare om hur vi som människor blir styrda av en maktelit, något som sarkastiskt illustreras med Marx-skäggen i videon (ses vi förresten på Friends i Marx-skägg?). Dave undrar när revolutionen kommer, när säger vi att det får vara nog nu? Dave & co är besvikna.

How could we commit “The Worst Crime” ? Varför ser vi inte vad som händer i världen och gör något åt det? Med tre starka inledande texter är jag nästa golvad. James Ford (Simian Mobile Disco, Arctic Monkey, Florence and The Machine m fl) tar över stafettpinnen efter Ben Hillier som producent och han gör ett utmärkt jobb tycker jag. Jag tycker inte att det har låtit så här bra om Depeche Mode sedan 1993.

Det är svårt att skriva om “Spirit” utan att nämna något om nästan varje låt, “Scum” gillade jag inte i den första utgåvan jag kom över (den sönderkomprimerade i mono, du som har den versionen, gör dig själv en tjänst och släng skiten) men när jag fick höra den i stereo och med lite dynamik faller bitarna på plats den distade sången gör sitt i en låt som är arg.

“You Move” är som spår 5 den första låten som inte är arg eller politisk och det är nästan lite skönt att bara få flyta med en stund, det är förresten Gore och Gahan som har skrivit den tillsammans.

Jag blir helt tagen av “Cover Me”, skriven av Gahan, Gordeno, Eigner, Dave sjunger varje ord av hela sitt hjärta och den berör mig. Jag älskar även det faktum att låten får växa progressivt instrumentalt i över två minuter efter att sången slutat. Detta kommer att bli mäktigt att se live på Friends Arena 5 maj.

Martins första sånginsats kommer på “Eternal” och det låter som en sorglig kärleksförklaring till ett litet barn som kanske är döende i cancer, kort men vacker på sitt sätt.

“Poison Heart” är ännu en låt skriven av trion Gahan, Gordeno, Eigner. Martin, som inte är en man som säger så mycket om andras låtar, lär ha sagt att det är det bästa Gahan har skrivit, men jag håller inte med om det eftersom jag gillar “Cover Me” bättre.

“So Much Love” är väl egentligen enda upptempolåten, uppfriskande och det är bra, men låten kommer lite i skymundan av flera andra fina spår, å andra sidan är jag svag för lågtempo och tyngd.

Tiggare har varit ett hett diskuterat ämne i Sverige de senaste åren och så har det även varit i andra delar av världen. “Poorman” handlar om att tiggare inte skulle behöva finnas om bara fördelningen hade varit jämnare. En käftsmäll mot marknadsliberalismen som visar sig från sin sämsta sida i samhället idag.

“Corporations get the breaks
Keeping almost everything they make
And tell us just how long it’s going to take
For it to trickle down
When will it trickle down?”

M.L Gore

“No More ( This Is The Last Time)” är ännu ett spår av Gahan men denna gång i samarbete med Kurt “Kap10Kurt” Uenala (Moby, Sara Berellis), en basist, programmerare och tekniker från Schweiz, men boende i Boston.

Avslutande “Fail” levereras med Martin vid mikrofonen.

“Our souls are corrupt
Our minds are messed up
Our consciences, bankrupt
Oh, we’re fucked”

M.L.Gore

Martin delar sina ofiltrerade känskor om världens problem och om hur vi har förlorat vår “Spirit”.

Jag får mindre att skriva om varje låt mot slutet känns det som, men det beror nog mest på att jag ödslar superlativ över inledningen. Detta är en bra platta, i mina ögon (öron?) det bästa som Depeche Mode har släppt sedan 1993.

Det är svårt att rangordna de 14 albumen, alla har sina egenheter och godbitar. Även om “Spirit” inte innehåller några “Enjoy the Silence” eller “Never Let Me Down Again”, så vill jag ändå sätta ett ganska högt betyg, det är framför allt texterna som tilltalar mig, men musikaliskt är det inte långt efter. Kanske skulle det behövas nått riff i stil med “Personal Jesus”, “Behind the Wheel” eller “I Feel You” för att det ska lyfta det där sista snäppet.

Ett albumsläpp från Depeche Mode har sedan “Violator” (6:a) inneburit första och andraplatser på den svenska albumlistan och den här skivan hör definitivt hemma där även om jag är osäker på om nutidens sätt att räkna siffror tar Depeche Mode dit. Kanske krockar det med att Zara Larsson släpper sin platta exakt samma dag. Jag vet i alla fall att “Spirit” kommer att följa mig i lurarna länge framöver. 8 av 10 får den i betyg, men jag vill nog tippa lite mot en nia, fråga mig igen om någon månad!

Det gläder mig att mina husgudar fortsätter att leverera fortfarande efter 36 år!

Tracklist

01. Going Backwards (05:43)
02. Where’s The Revolution (04:59)
03. The Worst Crime (03:48)
04. Scum (03:14)
05. You Move (03:50)
06. Cover Me (04:52)
07. Eternal (02:25)
08. Poison Heart (03:17)
09. So Much Love (04:29)
10. Poorman (04:26)
11. No More (This is the Last Time) (03:14)
12. Fail (05:07)

Bonus disc “Jungle Spirit Mixes” **

01. Cover Me (Alt Out) (04:27)
02. Scum (Frenetic Mix) (05:26)
03. Poison Heart (Tripped Mix) (04:16)
04. Fail (Cinematic Cut) (05:38)
05. So Much Love (Machine Mix) (07:20)