Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Fad Gadget"

Aesthetic Perfection – “’Til Death”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Metropolis Records
Releasedatum: 11 februari 2014
Genre: Electro, industrial
Bandmedlemmar: Daniel Graves, (Tim Van Horn), (Elliott Berlin)
Land: USA
Recensent: Patrik Lark

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudYoutube

Catchy industripop utan spår av aggrotech

Aesthetic Perfection är Daniel Graves skötebarn. På scen är de ofta tre – men när det gäller låtskrivandet håller Daniel själv i rodret.

Bandet debuterade med aggrotechskivan Close to Human för att sedan lyckas med den svåra balansakten att kombinera hårt sound med melodiska låtar, utan att trampa igenom den bräckliga isen. På andra albumet “A Violent Emotion” skapades till exempel den fantastiska låten “Spit it Out” som är något av det bästa som åstadkommits inom scenen under 2000-talet.

På tredje plattan ”All Beauty Destroyed” började melodierna breda ut sig allt mer, till en del fans förtret, men likafullt fanns fortfarande ett antal verkligt fina spår som fortfarande klarade balansen. På något sätt låg det i luften att denna fjärde skiva skulle fortsätta utvecklingen mot mer lättsamma melodidrivna låtar och därmed helt lämna den hårdare skolan av elektronisk musik. Daniel Graves ägnade själv stor möda på sociala medier med att förvarna om de stora förändringar som var på väg i och med den nya skivan. Han var ganska tydlig med att alla gamla fans kanske inte skulle gilla den. Det kommer alltså inte som någon större överraskning att ”’Til Death” går mot pophållet. Det förvånande är att steget blev så pass långt och förändringen så genomgripande.  Alla spår av aggrotech-ursprunget är i princip bortsuddade. Daniel Graves visar stort mod som vågar kapa sina musikaliska rötter och istället leverera en catchy industripopplatta.

”’Til Death” består bara av tio låtar. Albumet inleds med det spökligt stämningsfulla introspåret “Happily Ever After” och avslutas med likaledes lugna “Lovesick”. På mitten bryter “Showtime” av med sin svepande valstakt och tidiga åttiotalsvibbar med en doft av Fad Gadget. Återstående sju låtar utgörs av den nya inriktningen med catchy upptempo industripoplåtar. Förstasingeln ”Antibody” tröttnade jag på redan efter andra genomlyssningen. Den är helt enkelt lite för mycket; upprepande och fyrkantigt banal på något sätt. De krystade inåtskriken hjälper inte upp det hela. “Lights Out (Ready to Go)” har en riktig skön och driven refräng, tyvärr ackompanjeras den av Nintendo-liknande synthljud som är direkt avtändande och ger helheten ett kitschigt intryck. “Oh, Gloria!” är av liknande snitt med en lika distinkt hitkänsla och en melodi som sätter sig. Lite mindre Nintendo i soundet på denna så resultatet är inte pjåkigt alls.

”Death Rattle” och andrasingeln ”The Dark Half” är de spår som jag gillar bäst. De är också de låtar som är mest besläktade med tidigare material och har lite hårdare framtoning med tydligare industriinfluenser. Ironiskt nog så föredrar jag Suicide Commandos remix på ”The Dark Half”-singeln. Där finns även det utmärkta bonusspåret ”Dead Ringer” som elakt nog inte fick vara med på albumet. Detta hade annars varit den bästa låten enligt min mening.

Tredjesingeln ”Big Bad Wolf” faller lite på eget grepp med sina osmakliga metaforer. Inte ens Daniel Graves går i land med tre små grisar, rödluvan och stora stygga vargen. Någonstans måste man dra gränsen. Å andra sidan kanske vi ska vara glada att han inte skriver rakt ut vad det är han sjunger om. En annan recensent tolkade det som antingen kannibalism eller menstruationssex.

Återstår bara att nämna ”The New Black” som är ännu en utomordentlig poplåt. Den har skönt dansanta verser men tappar tyvärr det i refrängerna.

Egentligen är det skruvade skivomslaget med ett dödskalleprytt bröllopspar genialiskt. Det beskriver nästan exakt hur musiken låter. Där finns en mörk botten men ovanpå det brer han på med eklektiska broderier som ofta går åt det kitschiga hållet.  Det mörka undertrycks med lekfulla arrangemang, glättig synthpop och inslag av datorspelsmusik. De verkligt distinkta melodierna står i centrum och formar smått genialiska poplåtar, var och en med sin originella tvist.  Gott så, men kvar på perrongen när tåget har gått, står ganska många av oss kvar. Det här var inte vårt tåg. Daniel Graves förtjänar lovord för att sitt stora artistiska mod och sin integritet, liksom sitt skickliga låtskrivande, men han har därmed också fört musiken till en annan spelplan som inte intresserar mig nämnvärt. Gillar man mörk musik med lite tyngd och en hård kant så är helt enkelt Aesthetic Perfection inte längre ett alternativ, och det känns lite ledsamt.

Bästa spår: The Dark Half, Death Rattle, Oh, Gloria!

6/10 BRA!

Tracklist

01. Happily Ever After (02:51)
02. Antibody (04:12)
03. Lights Out (Ready to Go) (04:15)
04. Death Rattle (04:13)
05. Big Bad Wolf (04:25)
06. Showtime (04:50)
07. Oh, Gloria! (04:43)
08. The Dark Half (04:32)
09. The New Black (04:22)
10. Lovesick (04:34)

 

Mute Records grundaren Daniel Miller vinner pris

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Brittiska Mute Records grundare Daniel Miller erhåller årets Pioneer Award av den internationella organisationen AIM (Association of Independent Music).

Den legendariska skivbolagschefen är känd för att ha lanserat klassiska band och artister som Depeche Mode, Fad Gadget, Nick CaveEinstürzende Neubauten, D.A.F., Throbbing Gristle, Nitzer Ebb och Laibach, men också Erasure, Moby och svenska Mando Diao i modern tid.

Med priset vill AIM uppmärksamma oberoende skivbolagsgrundare. Daniel Miller och hans Mute Records arbetar just nu med att försöka få tillbaka Mute Records-katalogen som gick förlorad när bolaget köptes upp av EMI för £23 miljoner under våren 2002.

I anslutning till detta ryktas det också om att Mute arbetar på att få tillbaka Depeche Mode (och eventuellt få släppa det kommande albumet på licens), detta då Daniel Miller frekvent har besökt bandet i studion där arbetet med det kommande albumet, som planeras att släppas till våren 2013, är i full gång.

AIM bildades 1999 för att representera de oberoende skivbolagen och musikerna i Storbritannien. Organisationen har idag över 800 medlemmar allt från de största skivbolagen till de oberoende små skivbolagen och enskilda artister som släpper sin musik på egen hand.

Årets AIM-gala hålls på The Brewery i hjärtat av östra London och gästas av BBC Radios Huw Stephens och Steve Lamacq från den alternativa rock- och indieradiostationen 6Music.

Festivalrapport: Kalabalik på Tyrolen

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Position Parallèle, Escalator, Centhron, Jemek Jemowit, Schramm, The Pain Machinery, 64Revolt, Tarmvred, Ekobrottsmyndigheten
Datum: 26-27 augusti 2011
Scen: Tyrolen, Alvesta

Foto & artikel: Erik Uppenberg

OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten rapporten!

Surrealistiskt, magiskt och alldeles underbart

I hjärtat av Värend, ett av de smålandskap som tillsammans bildar Småland, ligger en bedagad folkpark som heter Tyrolen. Ett rostigt bilvrak markerar infarten en mil söder om Alvesta. Planken som avgränsar området pryds av flagnande målningar av Lennart Hyland, Snoddas, Marilyn Monroe, Ingo och Floyd. Kulörta glödlampor i mängd lyser upp stängda attraktioner, där man en gång kunde spela på chokladhjul eller skjuta ner norska flaggor. (Det senare kanske inte känns helt rätt sommaren 2011.) Avställda gamla radiobilar visar vägen till toaletter som är tapetserade med Fantomen-serier, affischer för dansband som Bert Bennys och Mum-reklam från tiden då roll-on-deodorant var så nytt att det kallades ”rollette”. (fortsättning nedan)

Här har tiden stått still och det är off-season tolv månader om året. Det känns som om jag befinner mig i en Kaurismäki-film.Eldsjälarna som driver själva stället och serverar maten matchar omgivningarna genom att se ut som cirkusartister. En ung herre har hög hatt, en annan föredrar långhårig barbarfrisyr med pottklippt lugg à la Iron Maidens Bruce Dickinson. Besökarna kan kela med några andra av inventarierna: en levande hund, en levande katt samt en uppstoppad räv. Tyrolen-sommaren har inneburit dansband, country, nostalgikvällar, tatueringsmässa, The Ark-konsert och muskelrocksfestival – vad nu det kan vara för något. Men den här helgen, 26–27 augusti, så är det Växjösynthklubben Kalabalik som bjuder in till sin första festival. Att besöka en liten, glest befolkad synthfestival med obskyra orkestrar på denna plats känns surrealistiskt, magiskt … och alldeles, alldeles underbart. (fortsättning nedan)

Kalabalik har bokat band som de själva vill se, inte för att de är kända eller drar folk. Festivalen sparkar igång med The Pain Machinery. Duon har tyvärr splittrats, då sångaren Jonas Hedberg nyligen lämnat bandet. Denna kväll hoppar därför Fredrik Djurfeldt från Severe Illusion med kort varsel in som sångare, och han gör en efter omständigheterna god insats. Fredrik Djurfeldt har stark scennärvaro och framför texterna med en ljusare pipa än Jonas Hedbergs Douglas McCarthy-artade stämma. Tyvärr går texterna inte fram lika tydligt – synd, då The Pain Machinerys bittert ironiska samtidsbetraktelser är mer än bara utfyllnad till Anders G Karlssons svängiga och ondsinta rytmer. Numera är dessa mera acid-body och new beat än industrislammer, och – om ni missat det – bland det bästa landet har att erbjuda.

Jemek  Jemowit är festivalens stora glada överraskning. Själv kallar artisten sin musik för electrobilly. Jag vet inte om jag kan skriva under på den etiketten, men bra är det. Jemek Jemowit är en långsmal, dansant och höggradigt queer karl, som i cykeldräkt och pumps leverar stilsäker minimalsynt i Fad Gadgets anda. En hel del syntsolon levereras live, glädjande i en genre fylld av fejkande Andy Fletchrar som låtsas spela på avstängda klaviaturer. Gänglige Jemek får böja sig som en ostbåge för att nå ned att spela, vilket inte minskar underhållningsvärdet. Han avrundar med en cover på Louie Louie.

Den här gossen – polack, bosatt i Berlin – drar sig nämligen inte för att omfamna även slitna och okreddiga delar av musikhistorien, något som hörs dagen efter då Jemek  Jemowit jockar på den dansbana som bär det bizarra namnet Joddelero. Återigen i pumps, men nu uppsminkad med ögonbryn som skulle göra både Gabi Delgado och Frida Kahlo avundsjuka, rör han sig från synthpop till Afrika Bambaataa och annan svart electrofunk, via hiphop, futurepop och hårdare synth till belgisk new beat. Med smarta övergångar får han även detta att fungera. Den fåtaliga publiken finns inte främst på själva dansgolvet, utan avnjuter det hela några meter därifrån. Vi sitter uppflugna på ännu en färgglad scen, den tredje på det lilla området, samtidigt som vi smuttar på Jägermeister som något av banden generöst ställt fram på bordet.

Från Frankrike kommer huvudskälet att jag själv åkte ned till festivalen, duon Position Parallèle. Sångaren Geoffroy D sysslar annars med neofolkprojektet Dernière Volonté, men av detta hörs inte ett spår i Position Parallèles minimala synthpop. Inte syns det heller: han låter och ser klyschigt fransk ut i sin randiga tröja, det är bara baguetten under armen som saknas, medan keyboardisten xxx från xxx i sin lädercatsuit för tankarna till en butter Modesty Blaise, eller kanske Emma Peel från tv-serien Avengers.

Och detta var de tre spelningar jag såg på festivalen, av totalt nio på programmet. Vackert så; jag åkte med ambitionen att ha roligt, inte att skriva om festivalen. Vi ska alla vara glada att jag inte såg Centhron, till exempel. Jag gläds åt att jag slapp plågas, och ni som uppskattar tysk aggrotech är glada över att ni slipper mina åsikter. Jag grämer mig dock något över att jag missade Escalator, ungrare som är Front Line Assembly-influerade men med ett något mer minimalt och avskalat sound.

Övriga artister som uppträdde var Schramm – habilt tyskt body-ös om än inte min stil, av det lilla jag såg, Ekobrottsmyndigheten, samt bitpoppiga akterna 64Revolt och Tarmvred.

Klubb Kalabalik har haft ett uttalat mål att skapa en liten, intim festival, som växer sakta och åtminstone till en början mest besöks av vänner och kompisars kompisar. De har kallt räknat med förlust. Frågan är om de inte lyckats lite väl bra. Campingens tält kan räknas på mina fingrar och tår (ledtråd: jag har sammanlagt tjugo) och gissningsvis är vi ett hundratal besökare på en plats med kapacitet för åtminstone det tiodubbla. Några veckor före festivalen såg jag att bara en bråkdel av mina synthintresserade Facebookkontakter ens var inbjudna till evenemanget. Pressutskick och liknande har nog också lyst med sin frånvaro.

Exklusivitet i all ära, men det finns troligen ett antal människor som skulle ha uppskattat denna festival mer än någon annan i sommar, men som inte ens kände till att den fanns. Synd på så rara ärtor, roligt för oss som var där. Arrangörerna indikerar att de tänker sig Kalabalik på Tyrolen även nästa sommar, och jag är övertygad om att vi som var där kommer att göra vårt till för att sprida ryktet om vår säregna upplevelse i Smålandsskogarna.

Jemek Jemowit

Position Parellèle

Cabaret Voltaire släpper kontroversiell kortfilm i ny box

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


1979 spelade Peter Care (legendariska Cabaret Voltaire’s videoregissör)  in den kontroversiella kortfilmen “Johnny YesNo” (som släpptes på video 1983 via bandets egna videoproduktionsbolag Double Vision), varpå originalsoundtracket till filmen (som i sin tur producerades av bandet) släpptes som ett album två år senare.

Skivbolaget Mute Records annonserar nu ut att filmen i sitt originalformat, samt en ny version från 2009 (remastrade till DVD) och albumet på CD – tillsammans med 140 minuter av bonusmaterial – släpps i boxen “Johnny YesNo Redux” i hösten. Boxen inkluderar två CD-skivor med bonusmaterial i form av helt nya remixer signerade originalmedlemmen Richard H. Kirk samt andra exklusiva spår, samt de två versionerna av filmen på DVD.

(Missa inte trailern till “Johnny YesNo Redux” samt musikvideon till “Sensoria” nedan!)

Cabaret Volataire tillhör skaran av brittiska band som tillsammans med Throbbing Gristle, Fad Gadget, The Human League och The Normal anses vara de största elektroniska musikinnovatörerna genom tiderna. Bandet presenterade redan i slutet av 70-talet presenterade musik som var långt före sin tid.

Peter Care är på senare tid mest känd just för sina videoproduktioner och Cabaret Voltaire‘s musikvideo till singelsläppet “Sensoria” (1984, Virgin) anses vara en av de mest banbrytande och framgångsrika alternativa musikvideorna genom tiderna. Utöver detta har han även arbetat med en mängd andra band som till exempel R.E.M, Buce Springsteen, Depeche Mode och Tina Turner. Under 2005 erhöll Peter Care en “Lifetime Achievement Award” för sina musikvideos, varpå han även regisserade episoder av HBO‘s prisbelönta TV-serie “Six Feet Under”.

“Johnny YesNo Redux” släpps den 3 oktober via Mute Records.

Tracklist

CD 1

  1. Premonition (Remix)
  2. News from Nowhere (Remix)
  3. Yashar (Insurgent Mix)
  4. If the Shadows Could March (Remix)
  5. Loosen the Clamp 2
  6. Invocation (Remix)
  7. Partially Submerged (Remix)
  8. Hallucination Sequence (Remix)
  9. Invocation 2 (Remix)
  10. The Quarry 2 (Remix)

CD 2

  1. Taxi Music 1 (Remix)
  2. Taxi Music 2 (Remix)
  3. Premonition 2 (Remix)
  4. Hallucination Sequence 2 (Remix)
  5. The Quarry (Remix)
  6. Partially Submerged 2 (Remix)
  7. If the Shadows Could March?
  8. Loosen the Clamp (Remix)
  9. Taxi Music 3 (Remix)
  10. Invocation 4 (Remix)

DVD 1

  1. Johnny YesNo – Original 1982 Version
  2. Johnny YesNo Trailer

DVD 2

  1. Johnny YesNo – Redux 2009


Poésie Noire återvänder efter nästan två decennier

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Ett av synthscenens mest mytomspunna band är tillbaka!

Poésie Noire‘s nya album “Sense Of Purpose” har sedan länge varit planerat, men av olika anledningar har det inte släppts förrän nu. Detta är belgarnas första sedan “Marianne” (1991).

Deras intelligenta elektroniska toner har sedan början av åttiotalet haft en förvisso rätt liten, men trogen skara fans som sett utvecklingen från deras tidiga intelligenta new wave samt den lite tyngre elektroniska dansmusiken man skapat under senare delen av åttiotalet, med inspiration från allt ifrån Fad Gadget till landsmännen – pionärerna i Front 242.

Hjärnan bakom bandet, Jo Casters – i år 47 år fyllda, är mest känd för sin roll i den så kallade new beat-vågen under åttiotalet. Tillsammans med dåvarande Poésie Noire-kollegan Herman Gillis och Antler Records-producenten Roland Beelen bildade han produktionsteamet Morton, Sherman and Belluci. Trion, som till större delen producerade sitt eget material, är kända under dussinet olika pseudonymer, som bland annat Taste Of Sugar, Erotic Dissidents och Secrets Of China.

Efter newbeat-vågen, tog Jo Casters sitt Poésie Noire vidare med det, i stort sett renodlade pop-albumet “Marianne” (1991), vilket gav bandet flera hits, bland annat singeln “Just to be me again”. Pop Gun-medlemmarna Joppe Steengoedt och Frank Ermgodts gästspelade också på albumet.

Bandets elektronik-specialist Herman Gillis (även känd från Company Of State, Volt och Running Cow), har på senare år blivit känd för den så kallade “Sherman Filterbank”. En samling ljud och mjukvara som använts av stora artister som Chemical Brothers, Madonna och U2.

Efter att Poésie Noire haltat något under början av nittiotalet och Jo Casters istället fokuserat på arrangemang av olika events så återvände han senare som A&R-manager för belgiska Arcade.

Men nu är Poésie Noire återförenat, i originaltrion som består av sångerskan Marianne Valvekens tillsammans med Jo Casters och Herman Gillis. Nya albumet innehåller totalt 10 spår inklusive en nyinspelning av “Uncertain Smile”.

“Sense Of Purpose” är ute sedan 1 oktober via Body Electric/CNR Records NV.

Recension kommer inom kort – håll utkik!

Tracklist:

  1. The Air
  2. Hangman
  3. Eureka
  4. We’ll Die Dancing
  5. Choosers
  6. Dream One
  7. The Radio Plays
  8. Die Sonne
  9. Forget The Unforgetable
  10. Uncertain Smile 2010