Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Even the Devil Doesn’t Care"

Diorama – “Zero Soldier Army”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Accession Records
Releasedatum: 9 september 2016
Genre: Darkwave, synthpop
Bandmedlemmar: Torben Wendt, Felix Marc, Sash Fiddler, Sascha Judt
Recensent: Niklas Hurtig

 

HemsidaFacebookLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsReverbnation

(English version below)

En uppföljare av dignitet

Diorama fortsätter sin karriär inom den evigt unga darkwave-scenen och levererar ett album som är precis lika bra som allt de någonsin släppt tidigare. Ljudbilden har vidareutvecklats från stillsam och melankolisk gothrock i slutet av 90-talet till dagens dansgolvsvältande darkwave-pop. Men allt som oftast är det klassisk Diorama vi får höra på det nya studioalbumet “Zero Soldier Army”.

På samma sätt som Necro Facility sköt in mer melodiska och ”poppiga” element på albumet ”Wintermute” så påminner andra spåret ”Off” om samma resa. Eller är det kanske bara Felix Marc som fått ösa på med sina euforiska synthar på samma sätt som i sitt självbetitlade soloprojekt samt Frozen Plasma.

”Smolik” vrider Torben sin röst mot klassisk EBM på ett sätt som vi inte tidigare hört från Diorama. Den uppmanande texten bidrar till ett kallt och hårt intryck. Så som EBM ska vara. Albumets klockrena klubbhit står “Amnesia Club” för där refrängen etsar sig fast på trumhinnan. Som en hårdare, och intressantare, variant av förra albumets singel “The Scale”. Hela spåret är inramat i ett alkoholrus där det inte finns tid för en paus, likt en festkväll man aldrig vill ska ta slut.

Likt föregångaren innehåller detta album något för alla och inslag från de flesta elektroniska genrer blommar upp hela tiden, allt inramat i Dioramas klassiska ljudbild. Något lättillgängligare än föregångaren ”Even The Devil Doesn’t Care” som ibland var snubblande nära att finta bort sig själv i all sin ljudliga komplexitet. En komplexitet som ändå höll hela vägen och undertecknad gav albumet högsta betyg. Gruppen har alltid haft en helt unik förmåga att kombinera toner som man inte trodde var möjliga, men som när man hör dem i sin helhet låter helt självklara. Inte helt olikt det som sveriges största rockband också är väldigt bra på. Beröringspunkterna dessa två grupper emellan är relativt många på vissa spår även om framförandet är helt skilt från varandra.
Näst sista spåret “Nebulus” är ett instrumentalt sådant och påminner om t.ex. “Two Boats” från “Amaroid” och sista spåret “Stay Undecided” är en väldigt vacker och stillsam ballad som åter igen visar bredden på Dioramas musikaliska omfång.

Torbens texter har alltid varit något utöver det vanliga. Djupt filosofiska historier om de kollektiva upplevelser som utgör ett helt ordinärt västerländskt välmående medelklassliv. Man vet att man är en låtskrivare av rang när till och med det ordinära kan bli intressant om det studeras på djupet. Åter igen inte helt olikt nyss nämnda svenska rockband och de texter signerade en viss herr Joakim Berg. Inte lika fantastiskt som föregångaren, men med en alltid lika imponerande musikalisk bredd sätter Diorama åter igen standarden för hur intressant musik ska låta, både på hemmastereon som på dansgolvet.

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

diorama

01. ZSA (05:47)
02. Off (07:02)
03. Defcon (05:52)
04. Beta (05:01)
05. Smolik (04:13)
06. & (05:53)
07. Polaroids (05:14)
08. Reality Show (04:49)
09. Amnesia Club (06:49)
10. Comfort Zone (05:46)
11. Nebulus (05:29)
12. Stay Undecided (05:40)

(English version below)

A sequel of dignity

Diorama continues its development within the Darkwave-scene and has produced an album that is as good as all previous releases by them. Moving from goth rock in the late nineties into todays Darkwave-pop one can recognize the sound as classic Diorama on the new album “Zero Soldier Army”.

The second track “Off” sound in the same way as when Necro Facility infused more melodic and poppy elements on the “Wintermute”-album. Or perhaps it is just Felix Marc that has got the opportunity to blast away with his euphoric synths like in his self titled solo project or in Frozen Plasma.

Torben twists his voice into an old school EBM-style on the track “Smolik” that is a first from Diorama. The lyrics has a harsh and cold message, just like old school EBM should be. The club hit of the album is presented on “Amnesia Club” where the chorus really leaves a mark as a harsher and more interesting version of “The Scale” from the previous release. The track is like an alcohol induced party without time for breaks, just like it should be.

“Even The Devil Doesn’t Care” was an album which included elements for everyones taste, where bits and pieces from a large range of electronic genres was presented in the classic Diorama soundscape. This album continue on that road but is more accessible whereas the previous album was almost overexagerrated in its sonic complexity. A complexity that was kept under control since the scriber granted the album the top score. The group has always had an almost unique talent to combine sounds and tones that seemed impossible, but when you here them they leave no room for questions. Quite similar to that which swedens largest rock band does very good. The similarities between these two groups a rather plenty on some tracks although the appearance differ. The second last and instrumental track “Nebulus” is reminiscent of tracks like “Two Boats” from “Amaroid” and the last track “Stay Undecided” is a beautiful and mellow ballad that really shows the wide musical circumference of Diorama.

The lyrics of Torben has always been second to none. Deeply philosophical stories of the collective experiences of an ordinary western middle class life. You know a lyrical writer of dignity when even the ordinary can be turned into extraordinary and interesting when it is studied in depth. Yet again not as uncommon to the previously mentioned rock band and the lyrics signed J. Berg. Not as amazing as the predecessor but with an ever impressive musical width Diorama sets the bar yet again for how interesting music should sound. A sound just as good on the hifi gear at home as on the dance floor.

Diorama – “Even the Devil Doesn’t Care”

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Accession Records
Releasedatum: 25 januari 2013
Genre: Synthpop, Darkwave
Bandmedlemmar: Felix Marc, Torben Wendt, Sash Fiddler, Marquess (live trummor)
Land: Tyskland
Recensent: Niklas Hurtig

 

Sammansvetsat, välljudande och fruktansvärt bra

Diorama består av multimusikern Torben Wendt, Felix Marc samt gitarristen Sash Fiddler. För de bevandrade i den tyska Darkwave-scenen är Torben bekant då han är keyboardist och andrevokalist i Adrian Hates projekt Diary of Dreams. Detsamma gäller för Felix Marc som, förutom sitt egna soloprojekt ju också är aktiv med sitt huvudprojekt Frozen Plasma samtidigt som han är keyboardist och andrevokalist i just Diorama.

Torben och Adrian blev vänner i slutet av 90-talet då Adrian signade Diorama på sitt egna skivbolag Accession Records. Han hjälpte skriva och producera debutalbumet “Pale” som släpptes 1999. Nu i januari släpptes deras åttonde studioalbum “Even the Devil Doesn’t Care” – fortfarande på samma skivbolag.

Albumet är uppföljaren till den tre år gamla “Cubed” som var en stor framgång världen över. Singelsläppet “Child of Entertainment” toppade den tyska alternativa DAC-listan i sex veckor.

Even the Devil Doesn’t Care öppnar med den lugna och lite break-beat’iga “Maison du Tigre” och soundet är omedelbart bekant. Diorama följer sin vana trogen och blandar friskt mellan engelsk och tysk flerstämmig sång, snabba poplåtar, lugna ballader, elektroniska ljudlandskap och akustiska instrument.

De avancerade tonbyten i vissa av spåren är en vidareutveckling från förra albumet men en aning mer melodiöst. Ibland är det svårt att följa med i hur melodin utvecklas och det krävs några lyssningar för att man ska uppfatta det som Torben och Felix försöker förmedla. Detta brukar vara ett gott tecken för ett bra album. Even the Devil Doesn’t Care växer för varje genomlyssning och det märks att det är ett gediget arbete bakom!

Texterna kräver även dessa en viss uppmärksamhet av lyssnaren för att komma till sin fulla rätt.  De är i vanlig ordning fyllda med underfundiga liknelser och betydelser. Ett exempel är från “Maison du Tigre” där Torben sjunger “Mother nature lost her child, there’s no earth beneath my feet”.

Albumet fortsätter med den fantastiska “Hope” där man för första gången i Dioramas historia får höra någon annan än Felix eller Torben som andrestämma. Under en kort passage hörs en kvinnlig, lite flickaktig sångröst bidra med ett utmärkt inslag i denna euforiska och mörka poplåt.

“The Scale” är albumets singel och en bra låt om än inte lika bra som braksuccén “Child of Entertainment”. Texten avhandlar de rikas perversa extravaganser och detta är något som gruppen berört i tidigare produktioner.

Resterande spår på albumet är en fenomenal blandning av tyska electroballader, synthrockiga gitarrer, funkiga beats och vackra pianospel tillsammans med upp till tre stämmor av de mycket skickliga sångarna (Rekordet är fortfarande på spåret “Someone Dies” från albumet Amaroid med fyra stämmor). Det märks att Diorama hela tiden har haft den halvrockiga och poppiga ådran i sin musik. Det låter aldrig medvetet poppigt eller medvetet aggressivt med gitarrerna. Till skillnad mot ljudbilden på In Strict Confidences senaste fullängdare “Utopia” är alla influenser och genrer helt införlivade i soundet och det låter aldrig krystat.

Diorama har återigen visat att de är mycket skickliga musiker som tillsammans har skapat ett fruktansvärt bra album. Jag har svårt att tro att musik i allmänhet kan låta mer sammansvetsat eller välljudande än så här. Albumet har något för alla och även den som inte är en inbiten synthare kan uppskatta detta. Att sammanfoga ett så nischat sound med mer kommersiella inslag och lyckas så här bra är imponerande.

Tracklist

01. Maison du Tigre  (06:06)
02. Hope  (05:05)
03. The Scale (05:34)
04. My Favourite Song (05:36)
05. The Expatriate (04:35)
06. Sumit (07:20)
07. Weiss und Anthrazit (05:27)
08. When We Meet Again in Hell (06:36)
09. The Long Way Home From… (05:14)
10. Hellogoodbye (06:02)
11. My Justice for All (05:32)
12. Over (05:30)

Diorama – “The Scale”

Tags: , , , , ,


Officiella musikvideon till Dioramas “The Scale” hämtad från nya albumet “Even the Devil Doesn’t Care” som finns ute nu via Accession Records. Enjoy!