Efter att under det förra året ha plockats upp av COP Internationals dotterskivbolag Machineries Of Joy, där man efter EP’n “Working Class Love” gjorde officiell albumdebut med “Blood, Sweat and Teargas”, så skiftar nu T.W.A.T. skivbolag inför bandets andra album “We Live To Work and Thrive”.

Den svenska oipunk-influerade oldschool-EBM-duon, som består av Martin och Mary Slevin Sax, har nyligen signat för EK Product, skivbolaget som sedan tidigare huserar flera svenska band som Endless Shame, Batch ID och Restricted Area. Det italienska skivbolaget har under de senaste åren satsat hårt och även plockat upp bland annat ungerska Escalator, franska Karbu 38 och finska Oldschool Union.

Bandets andra fullängdare är under produktion och landar senare under våren.

(Lyssna på en demo på nya låten “(Ob)scene” nedan!)
T.W.A.T. – (Ob)Scene (demo) by EK Product

Med en bred lineup, som redan består av Escalator, Liqud G, Noise Trade Company, 2nd Civilization, MonsterGod, Mechatronic, Grandchaos och även svenska Restricted Area, så adderar nu italienska EKProduct (Electronic Kind Product) ytterligare två band till sitt stall.

Amerikanska Neuroverse (baserade i Milwaukee, Wisconsin) är Jon Richter, med en livetrio som består av Brian Graupner, Brian Williamson och trummisen Joshua Fielstra.

Efter att startat som ett simpelt hemmastudioprojekt under 2001-2002, med en tanke om att skapa EBM/industrial med fokus på melodier och intelligenta låtsktrukturer fick man snabbt positiv respons, varpå man blev mer ambitiösa och fastslog sina musikaliska visioner. Under april 2004 tog man nästa steg genom att anpassa sin musik för att den skulle fungera bra även på scenen och efter bara några få månader hade man avverkat diverse livespelningar i hemtrakterna.

Efter bra respons på sina livespelningar så släppte man under juli 2004 en egenproducerad EP som fick bra recensioner. Med originalversionen av “Gravity” medverkade man också på independentsamlingen “This is Underground V1.0”.

Man är nu signade til EKProduct där planerna för debutalbumet är i full gång. Albumet mixas och mastras av Jeremy Inkel som är känd från bland annat Front Line Assembly och Left Spine Down.

Näst på tur är den finska Old School Union, som består av Seppo Ahlstedt och Janne Vilen. Duon är kända för sitt nya grepp med låtar på sitt modersmål är ett av finlands första oldschool-band har redan avverkat en hel del festivaler och har även agerat support åt större band de senaste åren. Med sin punkiga attityd och låtar om korrumperade politiker och episka berättelser om människans liv och sin kärlek för klassiska analogsynthar levererar man en originell men samtidigt klassisk EBM.

Mer detaljer kring båda banden och kommande skivsläpp kommer inom kort. Neuroverse album är planerat till 27 april och Old School Union till den 23 februari. Missa inte smakproven nedan!

NEUROVERSE – Civilian by EK Product

OLDSCHOOL UNION – Mikä Riivaa by EK Product

Artister: Position Parallèle, Escalator, Centhron, Jemek Jemowit, Schramm, The Pain Machinery, 64Revolt, Tarmvred, Ekobrottsmyndigheten
Datum: 26-27 augusti 2011
Scen: Tyrolen, Alvesta

Foto & artikel: Erik Uppenberg

OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten rapporten!

Surrealistiskt, magiskt och alldeles underbart

I hjärtat av Värend, ett av de smålandskap som tillsammans bildar Småland, ligger en bedagad folkpark som heter Tyrolen. Ett rostigt bilvrak markerar infarten en mil söder om Alvesta. Planken som avgränsar området pryds av flagnande målningar av Lennart Hyland, Snoddas, Marilyn Monroe, Ingo och Floyd. Kulörta glödlampor i mängd lyser upp stängda attraktioner, där man en gång kunde spela på chokladhjul eller skjuta ner norska flaggor. (Det senare kanske inte känns helt rätt sommaren 2011.) Avställda gamla radiobilar visar vägen till toaletter som är tapetserade med Fantomen-serier, affischer för dansband som Bert Bennys och Mum-reklam från tiden då roll-on-deodorant var så nytt att det kallades ”rollette”. (fortsättning nedan)

Här har tiden stått still och det är off-season tolv månader om året. Det känns som om jag befinner mig i en Kaurismäki-film.Eldsjälarna som driver själva stället och serverar maten matchar omgivningarna genom att se ut som cirkusartister. En ung herre har hög hatt, en annan föredrar långhårig barbarfrisyr med pottklippt lugg à la Iron Maidens Bruce Dickinson. Besökarna kan kela med några andra av inventarierna: en levande hund, en levande katt samt en uppstoppad räv. Tyrolen-sommaren har inneburit dansband, country, nostalgikvällar, tatueringsmässa, The Ark-konsert och muskelrocksfestival – vad nu det kan vara för något. Men den här helgen, 26–27 augusti, så är det Växjösynthklubben Kalabalik som bjuder in till sin första festival. Att besöka en liten, glest befolkad synthfestival med obskyra orkestrar på denna plats känns surrealistiskt, magiskt … och alldeles, alldeles underbart. (fortsättning nedan)

Kalabalik har bokat band som de själva vill se, inte för att de är kända eller drar folk. Festivalen sparkar igång med The Pain Machinery. Duon har tyvärr splittrats, då sångaren Jonas Hedberg nyligen lämnat bandet. Denna kväll hoppar därför Fredrik Djurfeldt från Severe Illusion med kort varsel in som sångare, och han gör en efter omständigheterna god insats. Fredrik Djurfeldt har stark scennärvaro och framför texterna med en ljusare pipa än Jonas Hedbergs Douglas McCarthy-artade stämma. Tyvärr går texterna inte fram lika tydligt – synd, då The Pain Machinerys bittert ironiska samtidsbetraktelser är mer än bara utfyllnad till Anders G Karlssons svängiga och ondsinta rytmer. Numera är dessa mera acid-body och new beat än industrislammer, och – om ni missat det – bland det bästa landet har att erbjuda.

Jemek  Jemowit är festivalens stora glada överraskning. Själv kallar artisten sin musik för electrobilly. Jag vet inte om jag kan skriva under på den etiketten, men bra är det. Jemek Jemowit är en långsmal, dansant och höggradigt queer karl, som i cykeldräkt och pumps leverar stilsäker minimalsynt i Fad Gadgets anda. En hel del syntsolon levereras live, glädjande i en genre fylld av fejkande Andy Fletchrar som låtsas spela på avstängda klaviaturer. Gänglige Jemek får böja sig som en ostbåge för att nå ned att spela, vilket inte minskar underhållningsvärdet. Han avrundar med en cover på Louie Louie.

Den här gossen – polack, bosatt i Berlin – drar sig nämligen inte för att omfamna även slitna och okreddiga delar av musikhistorien, något som hörs dagen efter då Jemek  Jemowit jockar på den dansbana som bär det bizarra namnet Joddelero. Återigen i pumps, men nu uppsminkad med ögonbryn som skulle göra både Gabi Delgado och Frida Kahlo avundsjuka, rör han sig från synthpop till Afrika Bambaataa och annan svart electrofunk, via hiphop, futurepop och hårdare synth till belgisk new beat. Med smarta övergångar får han även detta att fungera. Den fåtaliga publiken finns inte främst på själva dansgolvet, utan avnjuter det hela några meter därifrån. Vi sitter uppflugna på ännu en färgglad scen, den tredje på det lilla området, samtidigt som vi smuttar på Jägermeister som något av banden generöst ställt fram på bordet.

Från Frankrike kommer huvudskälet att jag själv åkte ned till festivalen, duon Position Parallèle. Sångaren Geoffroy D sysslar annars med neofolkprojektet Dernière Volonté, men av detta hörs inte ett spår i Position Parallèles minimala synthpop. Inte syns det heller: han låter och ser klyschigt fransk ut i sin randiga tröja, det är bara baguetten under armen som saknas, medan keyboardisten xxx från xxx i sin lädercatsuit för tankarna till en butter Modesty Blaise, eller kanske Emma Peel från tv-serien Avengers.

Och detta var de tre spelningar jag såg på festivalen, av totalt nio på programmet. Vackert så; jag åkte med ambitionen att ha roligt, inte att skriva om festivalen. Vi ska alla vara glada att jag inte såg Centhron, till exempel. Jag gläds åt att jag slapp plågas, och ni som uppskattar tysk aggrotech är glada över att ni slipper mina åsikter. Jag grämer mig dock något över att jag missade Escalator, ungrare som är Front Line Assembly-influerade men med ett något mer minimalt och avskalat sound.

Övriga artister som uppträdde var Schramm – habilt tyskt body-ös om än inte min stil, av det lilla jag såg, Ekobrottsmyndigheten, samt bitpoppiga akterna 64Revolt och Tarmvred.

Klubb Kalabalik har haft ett uttalat mål att skapa en liten, intim festival, som växer sakta och åtminstone till en början mest besöks av vänner och kompisars kompisar. De har kallt räknat med förlust. Frågan är om de inte lyckats lite väl bra. Campingens tält kan räknas på mina fingrar och tår (ledtråd: jag har sammanlagt tjugo) och gissningsvis är vi ett hundratal besökare på en plats med kapacitet för åtminstone det tiodubbla. Några veckor före festivalen såg jag att bara en bråkdel av mina synthintresserade Facebookkontakter ens var inbjudna till evenemanget. Pressutskick och liknande har nog också lyst med sin frånvaro.

Exklusivitet i all ära, men det finns troligen ett antal människor som skulle ha uppskattat denna festival mer än någon annan i sommar, men som inte ens kände till att den fanns. Synd på så rara ärtor, roligt för oss som var där. Arrangörerna indikerar att de tänker sig Kalabalik på Tyrolen även nästa sommar, och jag är övertygad om att vi som var där kommer att göra vårt till för att sprida ryktet om vår säregna upplevelse i Smålandsskogarna.

Jemek Jemowit

Position Parellèle