Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Erk Aicrag"

Hocico – “Artificial Extinction”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD box**, Digital, vinyl
Skivbolag: Out of Line
Releasedatum: 19 juli 2019
Genre: Dark electro, Harsh EBM
Bandmedlemmar: Erk Aicrag, Rasco Agroyam
Land: Mexiko
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudReverbnation

(English version below)

Ett steg fram, två steg tillbaka

Ett nytt album från Hocico har sällan gjort mig besviken. Rent ljudmässigt är Artificial Extinction en rätt tydlig fortsättning på Ofensor (2015) med en lätt touch av de dubstep- och punkrockinfluenserna som duon har använt sig utav alltmer under senare tid. Albumet adderar inte något som helst revolutionerande nytt till Hocicos pantenterade formula, men samtidigt är allt sådär ypperligt genomproffsigt, genomtänkt och snyggt även den här gången. Med en stark slagkraft och svårslagen träffsäkerhet som efter några veckors lyssnande har fått mig att bli precis lika tagen som vanligt.

Hocico fortsätter att envist och målfokuserat att monotont sparka stenhårt i solar plexus-trakten med hjälp greppvänliga iskalla ledsynthar, avgrundsdjupa basgångar och låt-teman som kretsar kring den mänskliga rasens ondskefulla undermedvetna och rasens, till synes oundvikliga, undergång. “Dark Sunday”, “Shut Me Down!” och “Psychonaut” påminner förvisso mycket om låtar de gjort tidigare. Men acceptera inga imitationer, Hocico är utan tvivel fortfarande genrens stora dominant!

Mörka dystopiska mellanspel agerar tacksamma vilopauser inför det som komma skall. Den kalla, dissonanta och hotfulla men samtidigt väldigt vackra “El Ballet Mecanico” agerar snyggt intro till det fullmatade och mörka medryckande titelspåret.

Det jag uppskattar allra mest med Artificial Extinction är att Hocico i större utsträckning än på länge verkar ha hittat tillbaka till sina rötter. Mina absoluta favoriter är den spanskspråkiga “Palabras De Sangre” (Ord av blod) som, tillsammans med den avslutande mörka electro balladen “Quiet Zone (in dead silence)”,  de tydligaste referenserna till det “klassiska” Hocico-soundet från tiden strax efter millennieskiftet. En tid när akten skapade vilt tumult på mörka dansgolv världen över med hits som “Forgotten Tears”.

Hocico har sedan länge representerat den absoluta toppen av genren och Artificial Extinction utgör ytterligare ett högklassigt tillskott till duons kvalitativa diskografi.

Tracklist

Relaterad bild

01. Dark Sunday (06:02)
02. El Ballet Mecanico (04:28)
03. Artificial Extinction (05:14)
04. Blinded Race (04:41)
05. Shut Me down! (05:44)
06. Psychonaut (05:51)
07. Damaged (05:24)
08. Breathing Under Your Feet (04:49)
09. Cross The Line (05:14)
10. Palabras de Sangre (06:42)
11. Quiet Zone (in dead silence) (04:43)

Bonus disc **

01. Damaged (Remixed by Hallucinator)
02. Artificial Extinction (Remixed by ErilaZ)
03. Cross the Line (Remixed by Tragedy of Mine)
04. Dark Sunday (Remixed by LUCKIID)
05. Cross The Line (Remixed by Zardonic)
06. Dark Sunday (Remixed by Poizon Party IV)
07. Shut Me Down! (Remixed by Kreign)
08. Shut Me Down! (Remixed by 89s†)
09. Palabras de Sangre (Remixed by Nohycit)
10. Artificial Extinction (Remixed by Static of Masses)

(English version below)

One step forward, two steps back

A new album from Hocico has rarely disappointed me and in terms of the sound. Artificial Extinction is a fairly obvious continuation of Ofensor (2015) with a light touch of the dubstep- and punk rock influences that the duo have used more of in recent years. The album does not add any revolutionary new to the pantented Hocico formula, but at the same time everything is so utterly  professional, well thought out and neat even this time around. With a strong punch and hard hits, which after a few weeks listening has made me just as blown away as usual.

Hocico continues to stubbornly and goal-oriented monotonically kick you rock hard somewhere near the solar plexus area, with addictive cold synth hooks, deep bass-lines and themes that revolve around the human race’s vicious subconscious and the race’s, apparently inevitable, downfall. “Dark Sunday”, “Shut Me Down!” and “Psychonaut” certainly reminds a lot about some songs they have done before. But accept no imitations – Hocico is undoubtedly still the great dominators of the genre!

Dark dystopian interludes greatfully acts like breathers before what lies ahead. Like the cold, dissonant and horrifying, but at the same time very beautiful “El Ballet Mecanico”, which makes a nice intro to the bold, catchy and dark title track.

What I appreciate the most when it comes to Artificial Extinction is that Hocico seem to have found their way back to the roots to a greater extent than in a long time. My absolute favorites are the Spanish “Palabras De Sangre” (Word of Blood) and the concluding dark electro ballad “Quiet Zone (in dead silence)” which represent the album’s clearest references to the “classic” Hocico sound around the time just after the turn of the millennium. A time when the act created wild tumult on dark dance floors all over the world over with hits like “Forgotten Tears”.

Hocico has for a long time now represented the absolute top of the genre and Artificial Extinction makes another high-quality addition to the duo’s qualitative discography.

Hocico på offensiven

Tags: , , , , , , , , , ,


Efter det senaste studioalbumet “El Último Minuto Antes De Que Tu Mundo Caiga” (2012), samlingen “Los Días Caminando En El Fuego (20 Years Keeping The Blood Boiling)”, liveskivan “Die Hölle Über Berlin” (2014) och nyutgåvan av monsterhiten “Forgotten Tears” som släpptes tidigare i år så presenterar nu Hocico det kommande albumet “Ofensor”.

Den mexikanska duon med sångaren Erk Aicrag och andremedlemmen Rasco Agroyam gjorde efter de två första kassettsläppen sin officiell albumdebut med “Odio Bajo El Alma” (1997) och “Ofensor” blir bandets åttonde studioalbum i ordningen.

Utöver den ordinarie utgåvan så levereras “Ofensor” både i en begränsad dubbeldiscutgåva ** och dito t-shirt bundlingar tillsammans med remixdiscen “Invasor”. För hardcore-fansen ger man dessutom en extra begränsad box i A5-format *** som utöver remixdiscen även inkluderar CD-maxin “Agresor” med tre exklusiva bonusspår.

Det första smakprovet “Bienvenido A La Maldad” finns ute nu med tillhörande video (se nedan).

“Ofensor” släpps den 27 november via Out of Line Music.

hocico

Tracklist

01. Déjà-Vu Siniestro
02. Relentless
03. Sex Sick
04. Bienvenido A La Maldad
05. El Destello En El Cristal
06. Heart Attack
07. I Will Be Murdered (4 Minutes of Horror)
08. Ofensor
09. Mind Circus
10. The 5th Circle
11. Auf Der Flucht
12. In the Name of Violence
13. Muerte en Reversa

 

Remix-CD “Invasor” **

01. Black Opium (Aneto Remix by Heimataerde)
02. Sexsick (Touched by Stahlnebel & Black Selket)
03. Mind Circus (Darkstaar vs. AJ Afterparty Remix)
04. Black Opium (Flames From Hell by Salem Witch Switch)
05. Heart Attack (Remixed by Jak Syn)
06. Relentless (Elektrosauerkraut Remix von Ost+Front)
07. Black Opium (H.EXEcution by H.exe)
08. Ofensor (Remixed by Powerotik)
09. Sexsick (Remixed by Twisted Destiny)
10. Heart Attack (Unzyme’s Hyperventilation Shaft Remix)
11. Ofensor (Remixed by Orbitales)

 

Bonus MCD “Agresor” ***

01. Black Opium
02. What Are You Doing in My Dream?
03. Made of Hate

 

Liverapport: Amphi Festival 2015, Köln

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Vår fotograf och skribent Patrik Lark i sällskap med Alexander Johanson och Thomas Hulteberg levererar en liverapport från Amphi Festival som i år arrangerades på Lanxess Arena utanför tyska Köln den 25-26 juli

Foto: Patrik Lark (OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten med resterande bilder!)

Huvudrapport: Thomas Hulteberg

Konsertrapporter: Patrik Lark, Thomas Hulteberg och Alexander Johansson

 

Blåst på konfekten

Den första Amphi festivalen gick av stapeln 2005 i Gelsenkirchens amfiteater och fick sitt namn efter platsen, redan året efter flyttades festivalen till Tanzbrunnen i Köln och huserade där mellan 2006 och 2014. Tyvärr behövde Tanzbrunnen renoveras i år och därför var festivalen flyttad till Lanxess Arena och det rådde ingen tvekan om att besökarna var besvikna. Jag hörde mig för bland besökarna som varit på festivalen tidigare och de flesta var mycket besvikna på Lanxess Arena, en besökare hävde arg ur sig att det inte gick att få någon stämning i en så opersonlig betongkoloss. Tyvärr var det inte bara den nya arenan som arbetade emot festivalen utan även en veckolång stormvarning som utfärdats av lokala myndigheter och det blåste stundtals rejäla vinda. Detta ledde till att två scener, alla matställen, merchandise och ölserveringar som låg utomhus hölls stängt under festivalens första dag, arrangörerna försökte desperat boka om banden till inomhusscenen men bland annat Neuroticfish uteblev helt och X-RX spelade ett förkortat set dagen efter. Andra dagen gav myndigheterna grönt ljus till utomhusaktiviteter och det lyfte stämningen avsevärt.

Det som verkligen talade till Amphis fördel var den extremt fördelaktiga lineupen av artister, vad sägs om exempelvis: Combichrist, Diorama, S.P.O.C.K.Front 242DAF, Chrom, And One, Agonoize, The Mission, Rabia Sorda, OOOMPH! och VNV Nation. Ett biljettpris på endast 75 euro gjorde dessutom årets Amphi Festival till en väldigt prisvärd festival. Arrangörerna verkade dessutom väldigt måna om att inte krocka artister inom samma genre, den enda krocken jag upplevde var Combichrist och Welle:Erdball. En hel del tid som skulle gått till soundcheck verkade ha gått åt till artister som inte kunnat spela utomhus tidigare på festivalen och det innebar tyvärr att en hel del tekniskt strul uppstod. Bland annat mikrofoner som saknade ljud, rundgång i P.A-anläggningen och en hel del utebliven backtrack.

När jag gick in på festivalens hemsida senast fanns det ett frågeformulär att fylla i och en av frågorna var; ska festivalen stanna kvar på Lanxess Arena eller inte? Jag hoppas innerligt att arrangörerna tar sitt förnuft till fånga och återvänder till Tanzbrunnen nästa år. En festival står och faller med sin placering, omgivningarna är oerhört viktiga för att skapa och bibehålla festivalens identitet.

Bäst: Combichrist

Sämst: Lanxess Arena
Bubblare: Kölsch kan vara tidernas sämsta öl!

Chrom

Att som tvåmannaband fylla ut den stora scenen på Lanxess Arena var ingen lätt uppgift för Chrom under festivalens första dag. Thomas Winters och Christian Marquis måste ha satt frukosten i vrångstrupen när de såg mängden publik som kommit för att titta på dem, en egen stark fanbase och att det inte spelade några andra band samtidigt gjorde att flera hundra extra besökare bänkat sig på läktarna för att avnjuta Chroms kompetenta futurepop. Det här var första gången jag lyssnat på bandet och de lät bra, mycket bra till och med.

Thomas Hulteberg

6/10 BRA!

Rabia Sorda

En av festivalens absoluta höjdpunkter för mig personligen. Som långvarigt fan av Hocico så har jag stundtals haft svårt för medlemmarnas solo utflykter, men efter senaste albumet “Hotel Suicide” har jag blivit övertygad om Rabia Sordas storhet. Setlisten saknade tyvärr både atmosfäriska “Misery” och det senaste videospåret “Heart Eating Crows” när bandet hade valt att fokusera mer på kraft än stämning. Tyvärr drabbades spelningen också av diverse tekniska problem; Erks mikrofon slutade helt plötsligt att fungera och keyboardisten Fabians stativ lade av att fungera vilket i sin tur resulterade i ett sönderslaget keyboard. Rabia Sorda är ett fantastisk liveband och bevisar det när man levererar låtar som “I’m Tragedy”, “Die in Berlin” och “Indestructible”.

Thomas Hulteberg

7/10 MYCKET BRA!

DAF

Oldschool-EBM gör sig väldigt illa på stora scener. Närheten till publiken och känslan av samhörighet försvinner fullständigt när det är mer än tre meter mellan bandet och publiken. DAF’s monotona och stundtals minimala EBM drunknar bort i arenans tomhet. Bandet är taggat och spelar sig igenom 19 låtar från hela karriären, tydligen är detta deras avskedsturné vi får väl se hur det blir med den saken, de flesta band har svårt att hålla sig borta från rampljuset någon längre tid. Hade DAF spelat på en av de mindre scenerna hade jag säkert njutit mer av den fantastiska setlisten som innehöll bland annat “Der Mussolini”, “Ich Will”, “Muskeln”, “Alle Gegen Alle” och “Der Räuber und der prinze” som extranummer. Publiken är stor och visar bandet oändlig uppskattning.

Thomas Hulteberg

6/10 BRA!

Combichrist

Jag förstår att många oldschool-fans blev besvikna på Combichrists spelning. Bara en av de tolv låtarna, “Blut Royale”, var hämtad från genombrottsalbumet “Everybody Hates You”. Fokus på det nyare och gitarrbaserade materialet har blivit normen för Combichrist både på förra årets We Love You-turnè och på årets festivalspelningar. Med en full sättning bestående av; bas, gitarr, trummor, keyboard och sång som genomfört ett hundratal spelningar tillsammans är Combichrist det bästa livebandet att se just nu. Andy LaPlegua har publiken i sin hand och dompterar oss som han vill och manar till allsång och röj. Om jag fick ändra en enda sak hade det varit att skippa låtarna från albumet “No Redemption” och slänga in en äldre låt istället. De starkaste låtarna den här kvällen var “Maggots at the Party”, “Never Surrender” och “Get Your Body Beat”.

Thomas Hulteberg

8/10 STRÅLANDE!

Agonoize

Det här var utan tvekan den bästa Agonoize-spelningen jag hittills sett. Trots lite strul med mikrofoner levererade bandet ett väldigt tight set i princip utan mellansnack och blodsorgier. Tidigare tillfällen när jag sett bandet har väldigt mycket energi och fokus placerats på ritualer och låtsasblod vilket verkligen inte tilltalar mig, det är nästan förolämpande att ett band med så många starka låtar som Agonoize skulle behöva sänka sig till “gwar”-nivåer för att chockera. Setlisten är en blandning av gammalt och nytt och levereras med pondus och inlevelse. “Staatsfeind”, “Nekropolis” och “Korprolalie” är fantastiska låtar som får hela publiken i Lanxess Arena att gunga, dansa och svettas. Hade Agonoize spelat den senaste singeln “Ich Spreche Deutsch” hade det här varit helt perfekt!

Thomas Hulteberg

9/10 MÄSTERVERK!

S.P.O.C.K.

Tre herrar klädda i stilrena vita uniformer gör entré på stora scenen strax efter lunch och möts av ett hav av människor. Redan under första låten “Borg (Resistance is Futile)” står det klart att den enorma publiken inte har gått fel eller är där för att det saknas annat att göra; de är här för att njuta av dansant synthpop med Star Trek-tema. Känslan av att de flesta svenskar på festivalen tagit sig dit för att stötta “hemmalaget” är ganska påtaglig och det vajar ett antal skånska flaggor i publiken, men vad gör det när S.P.O.C.K. är bättre än någonsin, mer än 25 år in i karriären. Mr Android (Alexander Hofman) dansar, spexar, flörtar med publiken och bjuder in oss alla till S.P.O.C.K.n’ Roll familjen och när den sista tonen av “Never Trust A Klingon” tystnar har den antagligen största publiken i bandets historia fått uppleva en makalöst bra konsert.

Thomas Hulteberg

9/10 MÄSTERVERK!

VNV Nation

Jag tror jag sett VNV Nation tio gånger vid det här laget och jag tycker alltid att de levererar. Det gjorde de även i Globenstort format. Det känns som om Ronan Harris arbetat mer med sin röst i samband med “Resonance” med Babelsbergs Symfoniorkester, ett klassiskt projekt han länge velat genomföra, och att detta arbete också stärkt hans röst som aldrig lät brölig på årets Amphi. VNV Nation var tillsammans med Front 242 ensamma om att ha videokonst och ljusshow för en så stor arena som Lanxess Arena stage. Det var snyggt, mäktigt och professionellt, men samtidigt en bit från den utlevelse jag erfarit på t ex Rotundan när de spelat vid Stockholms universitet, på Kolingsborg, DAS BOOT eller i Arvika. Hursomhelst, väl godkänt. Topparna var slutnumret “Nova (Shine a Light On Me”), med fint samspel från publiken, och “Standing”.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

Front 242

Front 242 spelade högst och fetast och hade den i särklass häftigaste videoshowen på hela Amphi. De var tillsammans med VNV Nation ensamma om att ha material och show att fylla ut hela Arena stage inuti Lanxess Arena och det var en upplevelse att äntligen få se dem på en riktigt stor scen med utmärkt ljud (som vi som satt högt på läktaren hade – nere på golvet var ljudet av mer av Friendskvalitet har jag förstått). Front 242 inledde med en blytung “Commando Mix” med helikopterstridsscener värdiga Apocalypse Now. Bakgrundsvideon till “U-Men” med brandgula japanska Akira Kurusawa-stridsscener var enormt imponerande. Två absoluta konstverk i egen rätt. “Take One” var den enda hitten de framförde och med den var spontandansen på läktaren ett faktum. Det var också helt rätt, modigt och konstnärligt förtjänstfullt att utelämna “Headhunter”, “No Shuffle”, “Quite Unusual” etc. På Amphi ställde sig de halvlåtsasengelskmuttrande belgiska farbröderna bredvid de tio år äldre gentlemännen i Kraftwerk och visade att de har mycket lite med pop att göra – Front 242 gör konst. Det förstod jag först på Amphi den 25:e juli 2015.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

X-RX

X-RX bjöd på Amphis bästa adrenalinkick helt i klass med vinhörnans plastglas med sekt. En injektion av hård och dark trance rätt in i halsvenen. Amphi brottas med hela synthscenens nostalgiproblem så det är ju alltid ljuv musik med hårt rockande band som försöker modernisera och förnya scenen (även om vi i o f s har hört åtskilligt i denna genre i ungefär ett decennium vid det här laget). Pascal “Cyrex” Beniesch och Jan “Sine-x” Teutloff gjorde sitt bästa för att growla och vara hårda och lyckades med den äran, trots att deras material inte är bättre än vad det är, de visade t o m upp en del charm, jag menar: “One, two, three, feel the beat. One, two, three, fuck me!” Det är sånt man får ur sig stridsropet Arvika till vid mer än ett tillfälle när man byter svett med andra sköna svartalfer från resten av världen på parketten.

Alexander Johansson

7/10 MYCKET BRA!

Henric de la Cour

Henric de la Cour såg inte lika nervös ut som när jag såg honom senast på Uppsala Konsert och Kongress då han var förband till Kite. Precis som då körde han en del playback men han gör det ytterst snyggt. Gitarristen Camilla Karlsson sjöng “Shark” starkare och bättre än någonsin. Inramningen på Amphis minsta scen, “Orbit stage”, med ett milt strilande regn och tåg och pendeltåg som for fram bakom Henric med band fungerade helt perfekt – smart, melodiös depprock har aldrig varit vackrare. Vi svenskar på plats känner ju till Henrics världsklass men stora delar av (den sannolikt mest tyska) omgivningen stod hänförda inför det blodiga hjärta (och anlete) Henric visade upp. Sound the alarm, mütterfickers! Nu vet ni.

Alexander Johansson

8/10 STRÅLANDE!

Patenbrigade: Wolff

Patenbrigade: Wolff gjorde om stora scenen till en gul- och orangesprakande byggarbetsplats – en nördarnas lekstuga där allt kunde hända och hände. Till låten “Der Brigadier trinkt Bier!” serverade man publiken öl genom att hälla den genom ett långt VVS-rör som sträckte sig över fotodiket och kravallstaketet. Man kan tycka att Patenbrigade: Wolff är tramsiga i sina bygghjälmar och fluoriserande västar, men lika gärna underhållande. Oavsett vilket så lät de bra. Det bjöd på snygga låtproduktioner även om inget var live. Besviken konstaterade jag dock att de varken spelade “Stalinallee” eller “Maurerradio”. Kanske var det det kortade programmet (pga föregående dags storm och inställda spelningar) som tvingade dem att stryka extranumren?

Patrik Lark

8/10 STRÅLANDE!

The Mission

The Missions spelning blev inte riktigt som det var tänkt. Wayne Hussey hade tappat mycket av sin röst i en förkylning och tvingades att kasta in några extra sångare som förstärkning. Dessa två såg mer än lovligt bortkomna ut på scenen. Dessvärre var också ljudet under all kritik, vilket får tillägnas ansvarig ljudtekniker då ljudet i Lanxess Arena i övrigt var mycket bra. Tråkigt, när ett av de mest legendariska gothic rock-banden står inför en verklig storpublik. Wayne Hussey var heller ingen furie på scenen, men spelning bar sig på det rika låtmaterial som han skrivit ihop under åren.

Patrik Lark

6/10 BRA!

Das Ich

Das Ich står för en mäktig musik som är teatralisk, satanisk och består till lika delar av industri, goth och svart kabaré. Senast jag såg dem var på Bodyfest 2013 och då var sångaren Stefan Ackermann inte i något vidare skick efter sin hjärnblödning. Nu var det roligare att se honom då han fått tillbaka en hel del av sin agressivitet och intensitet på scenen. Till den här spelningen hade de stärkt upp med en extra keybordspelare som kändes mal placé i sin hårdrocksutstyrsel, komplett med Motörhead-väst. Roligare var det att Marianne Iser from Schneewittchen kom in som gästartist och sjung duett med Stefan Ackermann på några låtar. Hennes opera-inspirerade röst passade förvånansvärt väl in i Das Ichs dramatiska musik. Under starka låtar som “Gottes Tod” och “Destillat” blev det bra tryck i den stora Lanxess Arena.

Patrik Lark

9/10 MÄSTERVERK!

Hocicos monsterhit i ny tappning

Tags: , , , , , , , , , ,


Hocicos allra största publik- och klubbfavorit “Forgotten Tears”, som hämtad från den mexikanska duons sjätte fullängdare “Signos De Abberacion” (2002), belönas nu med ett välförtjänt singelsläpp.

Listan av band i genren som har inspirerats av låten, som ständigt fortsätter att skapa glädjekaos både i publikhav och på mörka dansgolv runtom i världen, är lång.

På den kommande 9 spår långa EP:n, som släpps i 999 handnumrerade exemplar i digipak, inkluderas den nya och omarbetade “Re-covered version” samt remixer signerade giganterna Leaether Strip och Blutengel liksom nykomlingarna Devil Sight.

Bland de övriga spåren finner vi även en cover på “Untold Blasphemies” av skivbolagskollegorna Jöger 90, den tidigare outgivna b-sidan “Never Be Tamed” och instrumentalspåret “Limbotic” som användes som intro på bandets “Memorias Atrás Tour”.

Hocico, som består av sångaren Erk Aicrag och Rasco Agroyam, släppte under mitten av nittiotalet de två kassetterna “Autoagresión Persistente” ‎ (1994) och “Triste Desprecio” (1996) för att sedan göra sin officiella albumdebut med “Odio Bajo El Alma” (1997).

Bandet var senast albumaktuella med “El Último Minuto Antes De Que Tu Mundo Caiga” (2012) och släppte även samlingen “Los Días Caminando En El Fuego (20 Years Keeping The Blood Boiling)” (2013) och livealbumet “Die Hölle Über Berlin” förra året (2014).

“Forgotten Tears” släpps den 25 september via Out of Line.

hocici_forgotten_tears

Tracklist

01. Forgotten Tears (Re-covered Version)
02. Never Be Tamed
03. Forgotten Tears (Original Version)
04. Forgotten Tears (Blutengel Remix)
05. Forgotten Tears (Leaether Strip Remix)
06. Limbotic (Memorias Atrás Tour Intro)
07. Untold Blasphemies (Jäger 90 Cover Version)
08. Forgotten Tears (ONT_1129 Remix)
09. Forgotten Tears (Devil Sight Remix)

 

 

Hocico – “In the Name of Violence”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (EP) CD, digital
Skivbolag: Out of Line
Releasedatum: 27 mars 2015
Genre: Dark electro, aggrotech
Bandmedlemmar: Erk Aicrag, Rasco Agroyam
Land: Mexiko
Recensent: Thomas Hulteberg

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmwimpSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudReverbnationYoutubekollapslogga

(English version below)

Ett smakprov på vad som komma skall

Aggrotech-legenderna Hocico släpper en försmak inför det kommande albumet i form av EP:n “In the Name of Violence”, som innehåller b-sidan “Silent Crow” och fyra remixer av titelspåret. Tempot på båda spåren är väldigt högt vilket känns igen från det förra studioalbumet “El Último Minuto” men där tycker jag att likheterna slutar. “In the Name of Violence” har mycket mer gemensamt med äldre Hocico runt “Wrack and Ruin” (2004). 

Sparsmakade melodier blandas med betonghårda beats och det är ingen tvekan att det är aggrotech det handlar om. Produktionen är kristallklart klinisk och precis lagom mycket effekter har lagts på sången, texterna går faktiskt att utröna vilket inte alltid varit självklart när det gäller Hocico. Syftet med EP:n är som sagt att väcka intresse för nästa fullängdare vilket jag tycker den verkligen gör.

Av de fyra remixerna är det två som står ut extra mycket eftersom de lägger sig i varsin ände av det hårdare spekrat. Faderhead har tolkat låten till dansant EBM och Xotox efter powernoise. Jag tycker att båda är mycket värda att lyssna på.

Colts remixen är den som tilltalar mig minst, bara drum n’ bass-rytmer och originalmelodin finns kvar på ett tråkigt sexminutersspår. Undvik!

Bästa spår:“In the Name of Violence”

Sämsta spår:“In the Name of Violence (Colts Remix)”

8/10 STRÅLANDE!

TracklistHocico-jubileumskonsert på live-CD/DVD

01. In The Name Of Violence (04:40)
02. Silent Crow (05:46)
03. In The Name Of Violence (Sex-O-Sex Version By Hocico) (04:41)
04. In The Name Of Violence (Faderhead Remix) (04:20)
05. In The Name Of Violence (Xotox Remix) (03:14)
06. In The Name Of Violence (Colts Remix) (05:51)

 

(English version below)

A taste of what’s to come

Aggrotech-legends Hocico releases a foretaste of the forthcoming album in the form of the EP “In The Name of Violence”, which contains the b-side “Silent Crow” and four remixes of the title track. The tempo of both tracks is very high, which reminds alot of the last studio album “El Ultimo Minuto” but the similarities ends pretty much right there. “In the Name of Violence” has much more in common with older Hocico around “Wrack and Ruin” (2004).

Sparse melodies mixed with hard beats and there is no doubt that aggrotech is what’s it all about. The production is crystal clear, clinical and there are just enough effects put on the song, the lyrics actually quite clear which has not always been the case when it comes to Hocico. The purpose of the EP is as I said to arouse interest for the next album which I think it really does.

Of the four remixes, there are two that stand out a bit extra because they put themselves at opposite ends of the harder spectrum. Faderhead have interpreted the song to danceable EBM and Xotox makes it into power noise. I think both are very worth listening to.

Colt’s remix is ​​the one that appeals to me the least, only drum n ‘bass rhythms and original melody remains in a boring sim-minute track. Avoid!

Best track: “In the Name of Violence”

Worst track: “In the Name of Violence (Colts Remix)”

Order this CD right here!

Våldsam återkomst av Hocico

Tags: , , , , , , ,


Hocico, som 20-års jubilerade med samlingen “Los Días Caminando En El Fuego (20 Years Keeping The Blood Boiling)” (som även innehöll det nya spåret “Thy Kingdom Come”) 2013 och som presenterade liveskivan “Die Hölle Über Berlin” förra året är nu redo att presentera nytt material.

Den kommande singeln från den mexikanska duon, som består av Erk Aicrag och Rasco Agroyam, heter “In the Name of Violence och inkluderar utöver b-sidan “Silent Crow” remixer på titelspåret signerade bandet själva, FaderheadXotox och Colts.

999 signerade exemplar av maxi-CD:n levereras och en mörkare och mer punkinriktad utveckling av bandets patenterade mörka electro utlovas. Ett nytt studioalbum är planerat för släpp senare i år.

Recension av den nya singeln signerad Thomas Hulteberg kommer inom kort.

“In the Name of Violence” släpps den 27 mars via Out of Line.

Tracklist

hocico_in_the_name_of_violence

01. In the Name of Violence
02. Silent Crow
03. In the Name of Violence (Sex-O-Sex version by Hocico)
04. In the Name of Violence (Faderhead Remix)
05. In the Name of Violence (XOTOX Remix)
06. In the Name of Violence (Colts Remix)

 

Hocico-jubileumskonsert på live-CD/DVD

Tags: , , , , , , , , , , ,


Hocico, som presenterade samlingen “Los Días Caminando En El Fuego” förra året och som senast var albumaktuella med “El Último Minuto Antes De Que Tu Mundo Caiga” för två år sedan (2012) är nu redo att presentera ett nytt livealbum.

Förra sommaren var det dags för den mexikanska duon, med Erk Aicrag och Rasco Agroyam, att fira 20 år och i samband med detta gjorde man en speciell och mycket bejublad spelning den 30 augusti på Bi Nuu Club i Berlin.

Materialet presenteras nu på live CD/DVD:n Die Hölle über Berlin” (Hell on Berlin) som levereras i en exklusiv utgåva i digipak begränsad till 1000 exemplar. Setlisten innehåller ett noga genomfört urval av det allra bästa från bandets diskografi och detta blir det fjärde i ordningen efter “Blasphemies In The Holy Land (Live In Israel)” (2005), “Tora! Tora! Tora!” (2008) och “Blood On the Red Square (Live in Russia” (2011).

“Die Hölle über Berlin” släpps den 8 augusti via Out of Line.

Tracklist CD

hocico_die_hölle_über_Berlin

01. Odio Bajo el Alma (Mariachi version)
02. Entra en el fuego
03. The Shape of Things to Come
04. Tales from the Third World
05. It Doesn’t Exist
06. Forgotten Tears
07. Bite Me!
08. Dead Trust
09. T.O.S. of Reality
10. Sexo Bajo Testosterona
11. Depression
12. Espinas del Mal
13. Odio Bajo el Alma
14. Without a God
15. Thy Kingdom Come

 

Tracklist DVD

01. Odio Bajo el Alma (Mariachi Version)
02. Entra en el fuego
03. Shape of Things to Come
04. Tales from the Third World
05. It Doesn’t Exist
06. Forgotten Tears
07. Bite Me!
08. Bloodshed
09. Dead Trust
10. T.O.S. Of Reality
11. Sexo Bajo Testosterona
12. Depression
13. Poltergeist
14. Espinas del Mal
15. Odio Bajo el Alma
16. Without a God
17. Thy Kingdom Come
18. La Cucaracha (Mariachi Version)

 

Liverapport: Wave Gotik Treffen 2014

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Den 23:e upplagan av Wave Gotik Treffen (WGT) i Leipzig lockade 21000 mörkeralternativa människor patrik_lark

att invadera staden och färga den svart. Patrik Lark levererar här en rapport från årets festival..

(English version below)

 

 

Även om huvudområdet Agra, med huvudscenen, marknadsplatsen, campingen och medeltidsbyn, ligger en mil söder om staden så märks de svartklädda av högst väsentligt när de tar sig emellan de dryga 50-talet scener och eventplatser som ligger spridda i och runt omkring staden. WGT med sina fyra festivaldygn (i praktiken fem, då det alltid hålls konserter och klubbar som uppvärmning dagen innan) brukar räknas som världens största gothfestival, men då är det inte i första hand publiksiffran som räknas. Även andra tyska festivaler som till exempel M’era Luna kommer upp i 20 000 besökare, men pågår då bara i två dygn och med betydligt färre scener, artister och övrigt utbud.

Omfattningen av WGT är svår att överblicka på grund av den enorma spännvidden på innehållet och att allt är så utspritt geografiskt. Det är just omfattningen och utspriddheten som är så unik för WGT. Det är både väldigt charmigt och något av en förbannelse. Charmen ligger i det enorma smörgåsbord av event och händelser som sker överallt och parallellt, vilket gör att oväntade möten uppstår och destinationen kan komma att ändras längs vägen. Inte sällan fastnar folk med trevligt sällskap på en restaurang, pub eller klubb och glömmer helt bort alla band de skulle se. Man ska inte glömma bort att WGT är tänkt som en träff och inte främst som en festival. Spelningarna sker i en osannolik variation av lokaliteter. Det kan vara alltifrån självaste Operan och Konserthuset till den omgjorda gamla fabrikslokalen Täubchenthal i nedgångna industriområdet Plagwitz, eller kryptan i väldiga krigsmonumentet Völkerschlachtdenkmal, intima scenen under tegelvalven i Moritzbastei, utomhusscenen Parkbühne i Clara Zetkin Park, eller absintbaren Sixtina, den kolonnförsedda neoklassicistiska byggnaden Kuppelhalle med sin mäktiga kupol och runda form, bara för att ta några exempel. I den senare hålls inte bara konserter utan även det välkända fetischpartyt Obsession Bizarre. Klubbar finns det också gott om, var och en med sin inriktning som kan variera från dag till dag. Centralt belägna Moritzbastei torde vara en av de mest kända med sina tre dansgolv, många barer, restaurang, uteplatser och medeltidsmarknad på taket. Även den permanenta alternativklubben Dark Flower ligger centralt och erbjuder två dansgolv. För de romantiskt lagda som gillar överdådiga klänningar och kråsskjortor är Kaufhaus alternativet, medan döds- och gothrockarna föredrar When We Were YoungTäubchenthal (tidigare på Werk II). Förutom klubbar förekommer poesiuppläsningar, absinthfrukostar, lajv, körverk, varitéer med burleskuppträdande och ett flertal av stadens museer är gratis för WGT-besökarna. Ingen annan festival kommer ens i närheten av allt detta, men för att lägga grädde på moset kan nämnas att WGT även har en skuggfestival kallad Gothic Pogo Festival som går parallellt och främst konkurrerar om dödsrockarna.

WGT dag 1 (fredag)

Det officiella programmets första dag inleddes för många med Vionas Victorian Picnic i Clara Zetkin Park. I strålande sol samlades tusentals människor för en gemensam picknick i det gröna gräset i skuggan under de stora lövträden. Värmen var påfrestande med sina 28-30 grader i skuggan, inte minst för alla korsett- och klänningsprydda damer som många gånger hade väldiga huvudbonader och rikligt med teatraliskt smink. Kreativiteten bland klädstilarna hade dock inte låtit sig avskräckas av värmen. Många hade ägnat hela året åt att sy upp och fixa sin kreation för just denna tillställning. Från picknicken blev det bråttom tillbaka till hotellet för att svida om från viktoriansk höghatt till något mer industriellt och lämpligt till kvällens fem spelningar på Kohlrabizirkus.

Först ut var grekiska Siva Six från Aten. Jag kom dit mot slutet av deras set och rakt in i duons underbara dark electro-version av Vangelis ”Bladerunner (Stardust)”. Originalet är instrumentalt men Siva Six hade satt text till låten och lyckades med konsten att driva upp tempot till dansgolvsnivå och samtidigt behålla låtens atmosfäriska och ambienta karaktär. Det lät ruskigt bra och Siva Six hade fler starka och melodiösa låtar att bjuda på. Lyssna till exempel på ”Shadows of the Valley”.

Även nästa band Cygnosic var ett grekiskt band från Aten som spelade en form av dark electro. Inte helt olika sina landsmän Siva Six, men snäppet hårdare och tyngre på bekostnad av melodier. Georg Psaroudakis sång gränsade nästan till growl och gjorde materialet lite mer svårtillgängligt och onyanserat. Plus i kanten för keyboardisten som spelade på en bärbar Alesis-synth och livade upp den i övrigt ganska stela scenshowen. Bästa låtar: ”Mad Desire” och ”Crawl”.

Tredje band ut var tyska Rotersand som såg till fylla upp Kohlrabizirkus till bredden.

Deras välkända och melodiösa electro-industrial med hittar som ”Exterminate Annihilate Destroy” och ”Waiting To Be Born” var mycket publikfriande och många kunde texterna utantill. Men det är något med Rotersand som gör att det bitvis känns lite för snällt. Jämfört med de hårdhudade grekerna framstod de mer som ett futurepopband.

[:SITD:] är ett annat tyskt band som liksom Rotersand växlar friskt mellan genrerna EBM, industrial, electro och futurepop. De senare har kanske mer distinkta melodier men jag tycker att [:SITD:] vinner på att de har en mörkare och lite hårdare framtoning där den där ”snällheten” är bortslipad. Höjdpunkterna var ”Snuff Maschinery”, ”Rot V1.0” och ”Catharsis (Heal Me, Control Me)”. Enda smolket i bägaren var att sångaren Carsten Jacek såg ut som Dogge Doggelito på scen. Hip Hop-utstyrsel ger sannerligen inte rätt vibbar på en WGT-scen. Inte ens Joy Division-tischan kunde riktigt kompensera för det.

Huvudbandet var förstås mexikanska Hocico som är ett av de absoluta toppnamnen inom dark electro/aggrotech. Spelningen inleddes med två mexikanska folkmusiker som spelade upp ett mer traditionellt intro medan scenen rökfylldes. Sedan kom energiknippet Erk Aicrag instudsande på scenen som samtidigt exploderade i skön hellectro. Det var näst intill omöjligt att ta en skarp bild av Erk Aicrag som verkligen inte stod still en enda sekund under hela spelningen. Hur orkar karln? Såvitt jag kunde se var inte andra halvan Racso Agroyam med på scen. Han var istället ersatt av en betydligt längre person som på måndagen dök upp som Rabia Sordas gitarrist. Tempot var genomgående högt och med det omfattande låtmaterial som Hocico har till sitt förfogande så saknades dipparna helt. Det var jämnt och bra rakt igenom. Det var klasskillnad på Erk Aicrag och övriga frontmän. Han är ett fullblodsproffs som höjer Hocico över de flesta andra band. Ska man nödvändigtvis vara lite kritisk så är det väl att de senare årens fullängdare inte kommer upp i klass med ”Memorias Atrás” från 2008 som är deras bästa skiva med guldkorn som ”A Fatal Desire”, ”Fed Up” och ”The Shape of Things to Come” med många fler.

Trots att midnatt hade passerats återstod ändå White Lies på spelschemat i en ovanligt sen konsert (Midnight Special) på huvudscenen i Agra. White Lies har rykte om sig att vara ett bra liveband och redan efter tre album har de en imponerande repertoar med verkligt melodistarka låtar. Samtidigt kan jag tycka att White Lies var en lite märklig bokning på WGT. Deras indierock bär visserligen spår av postpunk men känns föga alternativ och passar bättre på en allmän rockfestival. Exakt vad som anses vara så bra med deras liveshow förstod jag aldrig. Visst, det lät väldigt bra med en fin radda väl utförda låtar, men som show betraktat var det tämligen ordinärt. Deras bästa låtar tycker jag fortfarande kommer från debutalbumet ”To Lose My Life”, inte minst titelspåret och ”Farewell to the Fairground”.

[zooeffect AILAgyrnHbxZ]

Dag 2 (lördag)

Var det varmt första dagen var det inget mot hur varmt det var denna andra dag, cirka 34 grader rapporterades det om. Jag tog mig ut till det nedgångna industriområdet Plagwitz där fabrikslokalen Täubchenthal i år ersatte Werk II. Engelska gothic pagan rock-bandet Inkubus Sukkubus gjorde sin andra spelning efter en akustisk spelning i Medeltidsbyn. Täubchenthal var smått fantastisk och passade Inkubus Sukkubus ypperligt, det var bara det geografiska läget som kunde vara bättre. Möjligen var lokalen i minsta laget för ett så publikdragande band. Karismatiska sångerskan Candia McKormack tog befälet direkt och levererade hits som ”Vampyre Erotica” och ”Heart of Lilith”.

Moritzbasteis lilla scen under bastiljonens anrika tegelvalv spelade tyska Imaginary War. Jag hade aldrig hört talas om dem tidigare men blev imponerad av deras känsla för melodier. De definierar sin musik som ”synthpop with industrial edge”. Själv är jag inte nöjd med termen synthpop utan skulle hellre kalla det för electronic indierock. Frontmannen Joki Schaller påminde med sin eleganta scen-posering om Covenant-sångaren Eskil Simonsson. Några höjdpunkter var ”Days Turn Brighter” och ”The Tide Has Turned”.

Agras stora scen väntade sedan belgiska The Klinik. Duon som är kända för sina vitbandagerade ansikten och grova blanksvarta regnrockar spelar en gastkaramande minimalistisk EBM, med inspiration från Antwerpens hamnområde där de en gång arbetade. På scen var The Klinik skrämmande och obehagliga men samtidigt rytmiskt förförande. Soundet var iskallt och hotfullt, vilket förstärktes av de ständigt blixtrande stroboskopen. Ansiktsbandagen hade ersatts av groteska vita masker och hela scenariot var som en ond mardröm. Frontmannen Dirk Ivens är en mästare på att locka fram obehaget ur vårt undermedvetna. Trots enkla medel fungerade The Kliniks stenhårda image utmärkt och kanske var de som allra bäst under klassikern ”Black Leather”.

Efter den urladdningen var det inte lätt för Front Line Assembly att ta över Agras scen. Kanadensiska Front Line Assemblys musik är också mörk och industriell men inte alls minimalistisk. Rytmer och basgångar må ha samma ursprung och referenser som The Kliniks men ovanpå detta bygger de ljudlandskap i flera lager, med komplexa skiften mellan olika partier i låtarna. Frontmannen Bill Leeb kan inte riktigt mäta sig med Dirk Ivens i fråga om att se stenhårt aggressiv ut på scen och showen blev lite blek i jämförelsen. Men musikaliskt var det desto bättre, rent av själva höjdpunkten på hela WGT för min del. Allra bäst var ”Deadened” från senaste skivan ”Echogenetic”.

Lördagen avslutades med det välkända fetischpartyt Obsession Bizarre i fantastiska Kuppelhalle. Jag hann faktiskt med några timmar på Gothic Pogo Festival också innan det blev bråttom att hinna till hotellfrukosten i tid.

[zooeffect AcJAdyLqbjsy]

WGT dag 3 (söndag)

Jag hade tänkt inleda söndagen med Ost+Fronts spelning i Parkbühne men en foto-picknick i Schiller Park bakom Moritzbastei drog ut på tiden och hettan var dessutom makalös, 38 grader! Istället fick det räcka med tre spelningar på Agra.

Amerikanska The Crüxshadows fyllde Agras scen med två violinister och dansöser, en trummis, keyboardist och gitarrist samt inte minst frontmannen Rogue. Det blev en livad tillställning med fart och fläkt på scen. Men Rogue nöjde sig förstås inte med att hålla till på scenen. Han klättrade upp i bägge scentrossarna, ända upp till högtalarnas högsta fästpunkt. Med hjälp av sitt headset kunde han sitta där uppe och sjunga en god stund. Under en av konsertens absoluta höjdpunkter, ”Marilyn, My Bitterness”, tog han sig över kravallstaketet och vandrade runt långt ut i den månghövdade publiken. Musiken var en blandning av goth och darkwave som stundtals drog åt futurepop-hållet med sina tralliga refränger som gillades av många.

Brittiska postpunk-bandet UK Decay med frontmannen Steve Abbo kunde inte riktigt mäta sig med The Crüxshadows scenuppträdande, men kändes mer som ett äkta liveband utan en massa förinspelade synthar. Låtarna ”Killer” och ”Heavy Metal Jews” var några av höjdpunkterna.

Efter UK Decays väldigt avskalade scenframträdande kom tyskagothic metal-bandet Umbra et Imago med något som snarast kunde jämföras med en varietéshow. Huvudmannen Mozart (Manuel Munz) pratade mycket mellan låtarna och lockade till flertal skratt hos de tysk-kunniga delarna av publiken. Det bjöds på ett flertal klädbyten och en regelrätt BDSM-show med nakna bröst, piskor, klämmor, stearin och nålar med mera. Låtmaterialet var inte så imponerande, men det var ingen som somnade under uppträdandet i alla fall. Tveksamt dock om en sådan show hade kunnat genomföras på svensk mark. Det kändes väldigt ”tyskt” på hela taget.

[zooeffect AAMAnw7Zc7Ab]

WGT dag 4 (måndag)

Till hotellfrukosten fick jag se i Facebookflödet att amerikanska aggrotechbandet God Module hade ställt in i sista stund. Det framgick inte då att mexikanska electro-postpunkarna Rabia Sorda skulle ersätta, men ryktena nådde mig ändå under dagen och jag hann i tid till Agras scen för att se detta utmärkta ersättningsband. Eftersom Rabia Sorda är Erk Aicrags sidoprojekt blev det lite som att se Hocico en gång till, bara att de spelade andra låtar med mer postpunkig inriktning. Nåväl, jag hör till dem som tycker att Rabia Sorda är en riktigt pigg vitamininjektion och efter tre fullängdare har de en riktigt hygglig repertoar. De gick helt klart på knock direkt och fyrade av sina kanske tre bästa låtar med en gång; ”Eye M the Blacksheep”, ”Out of Control” och ”Deaf”, men även övriga låtar höll god klass.

Tyska projektet Faderhead är inte helt enkelt att genrebestämma. Spännvidden mellan låtarna från starten till dags datum är ganska stor, men framför allt blandas det friskt i själva låtarna.Det mesta är klubbanpassad electro avsedd att fungera på dansgolvet. Faderhead styrs av Sami Mark Yahya (aka Faderhead) men på Agras scen hade han med sig Joel Meyer och Daniel Meyer från SAM, samt Marco Visconti från XP8. Det verkar oklart om dessa räknas in i projektet eller bara ingår i livesättningen. När Faderhead var som bäst lät de som hård tung EBM i Combichrists anda, men ibland gick Faderhead över den magiska gränsen och spelade något som snarare härrörde från kommersiella RnB/house/techno/dupstep-träsket med hemska autotune-effekter och annat otänkbart för subkulturella genrer. ”Fistful of Fuck You” och ”When the Freaks Come Out” är exempel på det förra och ”Dancers” på det andra. Många texter är för övrigt så sexistiska att de hade passat bättre i någon gangsta-rap istället.

Sista bandet jag såg på Agra-scenen var belgiska Absolute Body Control. Det var återigen Dirk Ivens från The Klinik på samma scen men utan mask och denna gång i sällskap med Eric Van Wonterghem. De spelade old school minimal wave med dragning åt EBM. Dirk Ivens förde sig i vanlig ordning snyggt på scen men låtmaterialet lyfte inte riktigt. Projektionerna på bakgrundsduken var också de minimalistiska och ganska enkla men ändå väldigt effektiva och snygga.

Sedan begav jag mig till Moritzbasteis lilla intima scen för att se Robotiko Rejekto, ett tyskt electro/EBM-band. När jag kom dit återstod bara några låtar av spelningen så jag hann inte få någon riktigt bra uppfattning om bandet. Några av låtarna var i alla fall tämligen melodiösa och hamnade närmre electro än EBM. Jag hade inga större förväntningar på detta band som jag inte kände till sedan tidigare men några låtar lät riktigt bra, till exempel ”High Fidelity”.

Moritzbastei fortsatte sedan den obligatoriska sista klubbnatten på tre dansgolv tills vi blev utslängda vid 07:30-tiden och det var lagom att gå tillbaka till hotellet för att packa väskan och därefter inta hotellfrukost. Det blev sedan bara någon timmes sömn innan det var dags att checka ut och bege sig till tågstationen. Det var över.

Återstår nu bara den evinnerligt långa vänta på nästa års arrangemang.

[zooeffect AgCADzrFcn4f]

The 23rd edition of the Wave Gotik Treffen (WGT) in Leipzig attracted 21,000 dark alternative people to invade the town and paint it black. Patrik Lark delivers a livereport from this year’s edition..

Although the main area Agra – with the main stage, marketplace, camping and medieval village, lays a mile south of the city – you will sure notice the black-clad as they move between the more than 50’s scenes and event sites that are scattered all around the city. WGT with his four festival days (in practice five, since there are always warming up concerts and clubs the day before) is usually considered the world’s largest goth festival, but then it is not primarily the number of festival visitors that counts. While other German festivals such as M’era Luna also comes up in 20 000 visitors, they usually last for only two days and with far fewer venues, performers, and other offerings.

The extent of WGT is difficult to grasp because of the immense span of the contents and that everything is so spread out geographically. It is precisely the scope and scattering that is so unique to the WGT. It is both very charming and something of a curse. The charm lies in the huge smorgasbord of events that are happening everywhere and in parallel, making the unexpected encounters occur and the destination may change along the way. Quite often people get stuck with good company at a restaurant, pub or club and completely forget about all the bands they were supposed to see. One should not forget that WGT is thought of as a gathering and not primarily as a festival. The performances take place in an unlikely variety of locations. It can range from the Opera and Concert Hall to the redesigned old factory building Täubchenthal in run-down industrial area Plagwitz, or the crypt of the mighty war monument Voelkerschlachtdenkmal, the intimate scene under the brick arches of Moritzbastei, the outdoor stage Parkbühne in Clara Zetkin Park, or the absinthe bar Sixtina, the column bearing neo-classical building Kuppelhalle with its mighty dome and round shape, just to name a few examples. The latter is held not only for concerts, but also the well-known fetish party Obsession Bizarre. Clubs are also plentiful; each with its own orientation that could vary from day to day. Centrally located Moritzbastei is probably one of the most famous with its three dance floors, numerous bars, restaurant, patios and medieval market on the roof. Also the permanent alternative club Dark Flower is centrally located and offers two dance floors. For the romantic ones that likes lavish dresses and frill shirts Kaufhaus is the option, while death and goth rockers prefer When We Were Young on Täubchenthal (previously at Werk II). Besides clubs there are also poetry readings, absinth breakfasts, choral works, cabarés with burlesque shows and several of the city’s museums are free for WGT visitors. No other festival comes even close to all of this, but to add icing on the cake it may be mentioned that WGT also has a shadow festival called Gothic Pogo Festival that runs parallel and competing mainly on the death rockers.

WGT day 1 (Friday)

The official program’s first day began for many with Viona’s Victorian Picnic in Clara Zetkin Park. In harsh sunlight thousands of people gathered for a communal picnic in the green grass in the shade of the large deciduous trees. The heat was sapping their 28-30 Celsius degrees in the shade, not least of all corset and dress studded ladies who many times had enormous headdresses and plenty of theatrical makeup. Creativity among runway looks had not allowed themselves to be deterred by the heat. Many had spent the whole of the year to sew up and fix their creations for this particular event. From the picnic, it was a rush back to the hotel to change from Victorian top hat to something more industrial and appropriate to the evening’s five gigs at Kohlrabizirkus.

First up was Greek Siva Six from Athens. I got there towards the end of their set and straight into the duo’s gorgeous dark electronica version of Vangelis’Blade Runner (Stardust).” The original is instrumental but Siva Six had set text for the song and managed to force the tempo to dance floor level, while maintaining the song’s atmospheric and ambient nature. It sounded amazingly good and Siva Six had more strong and melodious songs to offer. Listen for examples to “Shadows of the Valley.”

The next band Cygnosic was also a Greek band from Athens who played a form of dark electro. Not entirely different from their countrymen Siva Six, just a bit harder and heavier at the expense of melodies. Georg Psaroudakis vocals bordered almost to growl and made the material a little more difficult to access. Plus for the keyboardist who played on a portable Alesis synth and enlivened the otherwise fairly rigid stage show. Best songs: “Mad Desire” and “Crawl“.

Third band out was German Rotersand looked to fill up Kohlrabizirkus to the brim.
Their familiar and melodic electro-industrial with hits such as “Exterminate Annihilate Destroy” and “Waiting To Be Born” was very crowd-pleasing and many knew the lyrics by heart. But there’s something about Rotersand that makes it at times feels a little too sweet. Compared to the thick-skinned Greeks they appeared more like a futurepop band.

[: SITD:] is another German band that like Rotersand mixes several genres like EBM, industrial, electro and futurepop. Rotersand has perhaps more distinctive melodies but I think [: SITD:] win because they have a darker and slightly sharper picture where that “kind unit” is cut off. The highlights were “Snuff maschinery“, “Rot V1.0” and “Catharsis (Heal Me, Control Me)“. The only snag was thatwas that the singer Carsten Jacek looked like a rapper on stage. Hip Hop outfit certainly does not have the right vibe on a WGT-scene. Not even the Joy Division t-shirt could really make up for it.

The headliner was of course Mexican Hocico which is one of the very top names in the dark electro/aggrotech scene. The gig started with two Mexican folk musicians who played a more traditional intro while the stage was filled up with smoke. Then came the bundle of energy Erk Aicrag jumping in on the stage who simultaneously exploded in wonderful hellectro. It was almost impossible to take a sharp picture of Erk Aicrag that really did not stand still for a single second during the whole show. How does he manage? As far as I could see the other half Racso Agroyam was missing on stage. A much taller person who later on Monday turned up as Rabia Sorda’s guitarist had replaced him. The pace was consistently high, and with the extensive song material as Hocico have at their disposal there were never any dips. It was consistent and good throughout. It was class distinction between Erk Aicrag and the other frontmen. He’s a real pro who raises Hocico above most other bands. If one need to be a little bit critical recent years full-length album is not up in class with “Memorias Atras” from 2008, which is their best album with gems like “A Fatal Desire“, “Fed Up” and “The Shape of Things to Come” that still are the corner stones of their setlist.

Despite the fact that midnight had passed, White Lies nevertheless remained on schedule for an unusually late concert (Midnight Special) on the main stage at Agra. White Lies have the reputation of being a great live band, and after only three albums, they have an impressive repertoire with really melody-strong songs. At the same time, I think White Lies was a bit of a strange booking for WGT. Their indierock bears the imprints of postpunk but doesn’t feel much alternative and would be more appropriate in a common rock festival. Exactly what is considered to be so good with their live show I never understood. Sure, it sounded very good with a fine lot of well-executed songs, but as a show of view, it was fairly ordinary. Their best songs I still think come from the debut album “To Lose My Life“, not least the title track and “Farewell to the Fairground“.

[zooeffect AILAgyrnHbxZ]

Day 2 (Saturday)

Was it warm first day, it was nothing compared to how hot it was this second day, about 34 Celsius degrees, it was reported on. I went out to the run-down industrial area Plagwitz where factory premises Täubchenthal this year replaced the Werk II. English gothic pagan rock band Inkubus Sukkubus scored their second gig after an acoustic gig in the Medieval Village. Täubchenthal was somewhat stunning and fit Inkubus Sukkubus excellent, it was just the geographic location that could be better. Possibly it was a venue on the low side for such a crowd pulling band. Charismatic singer Candia McKormack took command right away and delivered hits like “Vampyre Erotica” and “Heart of Lilith“.

On Moritzbasteis small stage under the bastiljon’s historicbrick vaults played German Imaginary War. I had never heard of them before but was impressed by their flair for melodies. They define their music as “synthpop with industrial edge”. I myself am not satisfied with the term synthpop but would rather call it electronic indierock. Frontman Joki Schaller recalled with his elegant stage posing on Covenant frontman Eskil Simonsson. Some highlights were “Days Turn Brighter” and “The Tide Has Turned“.

On Agras main stage then waited Belgian The Klinik. The duo which are known for their white bandaged faces and thick glossy black raincoats play a terrorizing minimal EBM, taking inspiration from the Antwerp port area where they once worked. On stage was The Klinik scary and unpleasant, yet rhythmically seductive. The sound was freezing cold and menacing, which was reinforced by the ever-flashing stroboscopes. The famous face bandages had been replaced by grotesque white masks and the whole scenario was like a bad nightmare. Frontman Dirk Ivens was a master at bringing out the discomfort of the audience’ subconscious. Although simple means did The Klinik’s tough image work in an excellent way and perhaps they were at their very best in the classic “Black Leather“.

After that discharge, it was not easy for Front Line Assembly to take over Agras stage. Canadian Front Line Assembly‘s music is also dark and industrial, but not minimalist. Rhythms and basslines may have the same origin and references as The Klinik but on top of this they build soundscapes in multiple layers, with complex changes between the different sequences of the songs. Frontman Bill Leeb couldn’t quite measure up to Dirk Ivens in regards to look really hard and aggressive out on stage and the show became a little pale in comparison. But musically, it was the better, even the highlight of the whole WGT for me. Best of all was “Deadened” from their latest album “Echogenetic“.

Saturday ended with the well-known fetish party Obsession Bizarre in the great Kuppelhalle. I actually did a few hours at Gothic Pogo Festival also before it became a rush to get to the hotel breakfast in time.

[zooeffect AcJAdyLqbjsy]

WGT Day 3 (Sunday)

I had intended to begin Sunday with Ost + Front’s gig in Parkbühne but a photo-picnic in Schiller Park behind Moritzbastei dragged on and the heat was additionally incomparable, 38 Celsius degrees! Insteadhad tosufficewiththree gigs at Agra.

American The Crüxshadows filled Agras scene with two violinists and dancers, a drummer, keyboardist and guitarist, not to mention frontman Rogue. It was a rollicking affair with speed and excitement on stage. But Rogue could not keep himself on stage. He just had to climb both the speaker-towers’ highest attachment point. With the help of his headset, he could sit up there and sing a good while. During one of the concert’s finest moments, “Marilyn, My Bitterness“, he also took over riot fence and wandering around far out in the large crowd. The music was a mix of goth and darkwave, sometimes with futurepop-catchy choruses, that was liked by many.

British postpunk band UK Decay with frontman Steve Abbo was not in league with The Crüxshadows’ stage show, but felt more like a real live band without a lot of pre-recorded synths. The songs “Killer” and “Heavy Metal Jews” were some of the highlights.

After UK Decay’s very unadorned stage performance German gothic metal band Umbra et Imago came up with something that could be compared with a variety show. The head of the band Mozart (Manuel Munz) talked a lot between songs and attracted numerous laugh at the German-savvy parts of the audience. There were treated to a number of costume changes and a regular BDSM-show with naked breasts, whips, clamps, candle wax and pins and more. The songs were not that impressive, but there was no one who fell asleep during the performance anyway. Doubtful, however, whether such a show could have been performed on Swedish soil. It felt very “German” on the whole.

[zooeffect AAMAnw7Zc7Ab]

WGT 4 day (Monday)

Hotel breakfast I saw the Facebook stream to U.S. aggrotech-band God Module had cancelled at the last moment. It was not clear then that Mexican electro postpunk-band Rabia Sorda should replace them, but rumours reached me yet during the day and I managed in time to Agras stage to see this excellent replacement band. Because Rabia Sorda is Erk Aicrags sideproject it was a bit like watching Hocico again, just that they played songs with more of a postpunk direction. Well, I’m among those who consider Rabia Sorda a really spirited boost and after three full-length albums; they have a really decent repertoire. They clearly went for a direct knockout and played possible their three best songs at once; “Eye M the Black Sheep“, “Out of Control” and “Deaf“, but the other songs held good class too.

German project Faderhead is not simple to determine by genre. The span, genre wise, between the songs is quite large, and even more so the genre-mix in individual songs. Most of it is club-customized electro designed to operate on the dance floor. Faderhead is run by Sami Mark Yahya (aka Faderhead) but to Agra’s stage he brought Joel Meyer and Daniel Meyer from SAM, and Marco Visconti from XP8. It seems unclear whether these are included in the project or just in the live setting. When Faderhead was best let those hard heavy EBM in Combichrists spirit, but sometimes Faderhead passed that magic line and played something rather stemmed from commercial RnB/house/techno/dubstep-swamp with terrible autotune effects and other unthinkable for subcultural genres. “Fistful of Fuck You” and “When The Freaks Come Out” are examples of the former and “Dancers” on the other. Many texts are, moreover, so sexist that they would fit better in some gangsta rap instead.

The last band I saw at Agra’s stage was Belgian Absolute Body Control. It was again Dirk Ivens from The Klinik on the same stage but without the mask, and this time in company of Eric Van Wonterghem. They played old school minimal wave with a hint of EBM. Dirk Ivens carried himself as usual stylish on stage but the song material didn’t really lift. The projections on the background screen were also minimalistic and quite simple yet very effective and stylish.

Then I went to Moritzbastei’s small intimate stage to see Robotiko Rejekto, a German electro/EBM-band. When I got there it remained only a few songs of the show so I didn’t really get any good view of the band. Some of the songs were in all cases quite melodious and closer to electro than EBM. I had no great expectations of this band that I did not know from before, but some songs sounded really good, such as “High Fidelity“.

On Moritzbastei I then continued the mandatory final club night on three dance floors, until I got kicked out with fellow Swedes at 7:30 pm. It was just in time for going back to the hotel to pack my bags and then have the hotel breakfast. Then there was only one hour of sleep before it was time to check out and head for the train station. It was over.

There remains now only the eternally long wait for next year’s event.

[zooeffect AgCADzrFcn4f]

Hocico – “Dead Trust”

Tags: , , , , , ,


Hocico presenterar den officiella musikvideon till “Dead Trust”. Låten är hämtad från bandets senaste studioalbum “El Último Minuto (Antes de que tu Mundo caiga)”.

Rabia Sorda – “Hotel Suicide”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Out of Line
Releasedatum: 29 november 2013
Genre: Industrial, dark electro, post-punk
Bandmedlemmar: Erk Aicrag (Erik Garcia), (Jeans), (Marcus Engel), (Grigory Feil)
Land: Mexiko/Tyskland
Recensent: Patrik Lark

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsReverbnation

Sjuder av självförtroende

Rabia Sorda är Hocico-frontmannen Erk Aicrags sidoprojekt sedan 2003. Här tillåter han sig skapa lite annorlunda musik än den dark electro som mexikanska Hocico förknippas med. Förflyttningen är påtaglig om än inte monumental. Det är fortfarande mörk elektronisk musik av det hårdare slaget det handlar om. Men med Rabia Sorda har Erk Aicrag valt att uttrycka sig med en påtagligt rockig attityd.

Till sin hjälp har han Jeans (trummor) och Marcus Engel (gitarr, keyboard, precussion) som ser till att soundet inte blir stelt elektroniskt. Bitvis är trumsoundet bombastiskt med fläskiga pukor och percussiva element. Gitarriffen håller sig på mattan och blir faktiskt utmärkta komplement till den elektroniska grunden. Tempot är generellt sett högt och Erk verkar arg. Han gapsjunger på de flesta låtarna, vilket kan bli en smula påfrestande i längden. Men det är riktigt bra låtar och ”fullt ös”-konceptet äventyrar aldrig den höga produktionskvalitén. Det är fingertoppskänsla i mixningen där inget tillåts äta upp det andra. Riktigt bra, måste man säga.

Albumet inleds med pampiga ”Indestructible” som med marschtakt bankar sig in i huvudet. Men någon riktigt vass låt är det inte. En sådan kommer dock på andra spåret ”Turbulence”. Men högt uppskruvat tempo och mängder av energi blandat med melodiska synthslingor är den en av albumets bästa låtar.

På den utmärkta singeln ”Eye M the Blacksheep”, som släpptes före albumet, fanns en cover på Joy DivisionsShe Lost Control”. Det var knappast någon slump inser man när man lyssnar på albumet. Flera låtar har påtagliga postpunk-influenser, inte minst låten ”Deaf” med sin arketypiska postpunks-bas. Det är en låt som är svår att värja sig mot. Med sitt primitiva ös kör den rakt över en i ett våldsamt tempo. Jag skulle vilja se ett mexikanskt dansgolv på en mörk alternativklubb när den här låten spelas!

På titelspåret ”Hotel Suicide” har tempot skruvats ner något och känslan i låten går lite mer åt pophållet. ”Dibujando el Veneno” är ett instrumentalt mellanspel som man klarar sig utan, men å andra sidan kan det behövas lite andrum på ett album med så här högt tempo. På ”Somewhere along the road” är toköset tillbaka i en riktig rockrökare. Vid det här laget börjar man nästan längta efter en lugn låt, och faktiskt kommer det en också. “Marionette” är knappast något av de bättre spåren men det fyller en funktion.

Tempot höjs igen på “Abuse Me” där Erk imiterar Nitzer Ebb-sångaren Douglas McCarthys djupa basröst från låten “Control I’m Here” med stor framgång. Gitarrer blandas med syntharrangemangen med förvånansvärd lätthet.

Noviembre arde” avslutar standardversionen av ”Hotel Suicide” men på deluxe-versionen ** (som inkluderar bonusdiscarna “Room 13” och “Live in Leipzig”) får man också två bonuslåtar, fem remixer och sex livespår. Det blir i mesta laget och jag föredrar ändå Rabia Sordas egna versioner, trots remixer från intressanta namn som Aesthetic Perfection, Formalin och Terrolokaust.

Rabia Sorda är inte att betrakta som något litet sidoprojekt längre. Det är ett riktigt snyggt album som de har snickrat ihop. Men det kommer egentligen inte som någon överraskning. Redan det föregående albumet ”Noise Diary” visade prov på storartat låtmakeri med höjdarspår som ”Out of Control” och ”Radio Paranoia”.

Hotel Suicide” är Rabia Sordas tredje album och det känns som att de har satt sin stil och sitt sound nu. Albumet är mycket mer jämnstarkt än de två tidigare och bättre sammanhållet. Det innehåller inga ängsliga sneglingar åt olika håll, inget spretande och trevande i olika försök att hitta något eget. Här sitter allt på plats och bandet sjuder av självförtroende.

7/10 MYCKET BRA!

Bästa spår:Deaf“, “Abuse Me“, “Turbulence“, “Eye M the Black Sheep 

Tracklist “Hotel Suicide”

rabia_sorda

1. Indestructible (04:18)
2. Turbulence (04:03)
3. Deaf (03:55)
4. Abwesend (03:18)
5. Hotel Suicide (03:51)
6. Dibujando El Veneno (01:36)
7. Eye M The Blacksheep (04:35)
8. Somewhere Along The Road (03:27)
9. Marionette (04:35)
10. Abuse Me (03:37)
11. Killing Words (04:36)
12. Noviembre Arde (05:47)

 

Tracklist “Room 13” / “Live in Leipzig” **

01. Morbid Circus (03:21)
02. Two Bullets (04:33)
03. Hotel Suicide (Aesthetic Perfection remix) (04:08)
04. Indestructible (Ost+Front remix) (03:00)
05. Somewhere Along The Road (Formalin remix) (04:46)
06. Turbulence (Forgotten Sunrise remix) (05:02)
07. Deaf (Terrolokaust remix) (03:55)
08. Out Of Control (Live in Leipzig) (04:50)
09. Radio Paranoia (Live in Leipzig) (04:57)
10. Money Talks (and rots) (Live in Leipzig) (04:39)
11. Save me from my Curse (Live in Leipzig) (04:53)
12. Eye M The Blacksheep (Live in Leipzig) (04:41)
13. Walking on Nails (Live in Leipzig) (04:06)