Format: (Album) CD, Vinyl, Kassett
Skivbolag: Mute Records
Releasedatum: 19 maj 2017
Genre: Synthpop, electropop
Bandmedlemmar: Vince Clarke, Andy Bell
Land: England
Recensent: Stefan Last
(English version below)
På rätt spår, men en bra bit kvar till målet
I likhet med mina förväntningar på nytt Depeche Mode-material, så har dessa även mattats av en hel del inför nya Erasure-släpp. Men precis som när det gäller de förstnämnda har Vince och Andy ändå haft förmågan att glänsa till här och där. ”Nightbird” från 2004 är ett exempel som lyste upp tillvaron efter en räcka album som inte riktigt höll måttet hela vägen. Deras förra fullängdare ”The Violet Flame” var ett steg i rätt riktning, även om jag hade ohållbart höga förväntningar på Richard X som anlitats som producent, en man med många fantastiska produktioner och remixer i bagaget. Nu är det alltså dags för studioalbum nummer 17, som precis som ”Nightbird” har producerats av bandet själva.
Trumintrot på inledande ”Love You To The Sky” (som också är albumets första singel) fångade mig redan första gången jag hörde låten. Det kändes som ett nytt och fräscht inslag i Erasures ljudbild. Men någon ny ”Oh L’Amour” eller ”A Little Respect” är det inte. Det var väldigt många år sedan herrarna Clarke och Bell fick ur sig en hit av den kalibern och allteftersom albumet snurrar vidare inser man att man nog får fortsätta vänta.
Men trots att hitsen saknas är det faktiskt inget större fel på hantverket, det är bara det att det där distinkta Vince Clarke-soundet, som vi alla föll för under den första halvan av Erasures karriär, liksom inte är lika distinkt längre och Andy Bells imponerande röstomfång, från djupaste bas till gosskörs-sopran, utnyttjas inte alls som förr.
En personlig favorit på albumet är ”Be Careful What You Wish For!”, som med en lite annorlunda produktion skulle kunna vara något från 1988 års ”Wild!”. En annan är den mörka ”Oh What A World”, som påminner om bandets b-sidor från slutet av 80- och början av 90-talen. I övrigt är nivån ganska jämn albumet igenom. De når aldrig några näsblodshöjder, men bjuder heller aldrig på något bottenskrap. Man behöver inte hoppa över några spår för att ta sig igenom albumet.
Om Erasure med förra albumet ”The Violet Flame” hittade tillbaka till rätt spår så visar de med nya ”World Be Gone” att de är kvar på samma spår, men de har en bit kvar för att nå fram till den perfekta plattan.
Tracklist
01. Love You to the Sky
02. Be Careful What You Wish For!
03. World Be Gone
04. A Bitter Parting
05. Still It’s Not Over
06. Take Me Out of Myself
07. Sweet Summer Loving
08. Oh What A World
09. Lousy Sum of Nothing
10. Just a Little Love
(English version below)
On the right track, but still a long way to go
Just like regarding my expectations on the new material from Depeche Mode, those have also been significantly lowered for new releases from Erasure. But just like in the case with the former band, Vince and Andy have still had the ability to shine from time to time. ”Nightbird” from 2004 is an example that brightened things up after a string of less than satisfactory albums. Their last full length was a step in the right direction, even though I did put unreasonably high expectations on Richard X, who was on board as producer, a man with many amazing productions and remixes in his portfolio. So now it’s time for studio album number 17, which just like ”Nightbird” was produced by the band themselves.
The drum intro of the opening ”Love You To The Sky” (which is also was the first single from the new album) captured me right from the start. It felt like a fresh, new feature in the Erasure-sound. But it’s far from a new ”Oh L’Amour” or ”A Little Respect”. It’s been many years since gentlemen Clarke and Bell delivered a hit of that magnitude, and as the album spins on you realise that you’ll probably have to keep waiting.
But despite the absence of hits, there’s really nothing wrong with the work that’s gone into this album, it’s just that that distinct Vince Clarke-sound that we all fell for during the first half of Erasure‘s career isn’t quite as distinct anymore. And Andy Bell‘s impessive vocal range, from the deepest bass to a boys’ choir soprano, is not being utilised like it used to be.
A personal favourite on the album is ”Be Careful What You Wish For!”, which with a slightly different production could have been something taken from their 1988 album ”Wild!”. Another one is ”Oh What A World” which reminds me of the band’s b-sides from the late 80’s and early 90’s. Other than that the album maintains a decent level of quality throughout. They never reach nose-bleed heights, but also never scrape the bottom of the barrel. There’s no skipping of tracks required to get through the album.
If Erasure found their way back on the right track with their previous album ”The Violet Flame”, then ”World Be Gone” shows that they still remain on that track, but they’ve still got some way to go before they reach up to the level of delivering a perfect album.
