Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Equinoxe"

Jean-Michel Jarre – “Equinoxe Infinity”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Sony Music/Columbia Records
Releasedatum: 16 november 2018
Genre: Electrosynthwave
Bandmedlemmar: Jean-Michel Jarre
Land: Frankrike
Recensent: Niklas Hurtig

 

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsYoutube

(English version below)

En samling av det bästa ur en legendarisk karriär

Hösten 2018 markerar 40-årsjubiléet för den gamla klassikern Equinoxe släppt 1978. Det innebär att det tog lika lång tid för uppföljaren att släppas, vilket i sig måste vara någon form av världsrekord. Oavsett om det var planerat eller ej måste man imponeras av Jean-Michel Jarres öga för detaljer, både i musiken som i marknadsföringen och timingen av den.

Blott en sekund in i det första spåret hör man att detta album kommer blir något helt annat än vad Jean-Michel producerat på denna sida av millennieskiftet. Introt på “The Watchers” är lika mullrande vackert som “First Rendez-Vous” från 1986 och visst märks det att den nu 70-åriga fransmannen använt synthar och maskiner som samlat damm längre än vad många band ens existerat. Den svepande och euforiska “Flying Totems” är kanske albumets bästa spår och låter som en mash-up med Vangelis. “Robots Don’t Cry” tar istället de vemodiga stråkarna från “Oxygene 7” och placerar dem i en lika vemodig orkester med tydliga inslag från både Magnetic Fields som Chronologie.

Lekfullheten i “Infinity” för tankarna till sprudlande glada “Calypso” från albumet Waiting for Cousteau. Så här roligt har inte Jean-Michel Jarre haft med en synth på över 25 år. Åttonde spåret “The Opening” visar varför han en gång i tiden banade väg för den moderna elektroniska dansmusiken som nu skördar framgångar över hela världen.

Jean-Michel Jarre har genom sin karriär betat av de flesta musikstilar men har trots det hela tiden haft en grundstomme som all musik kretsat kring. Det är fokus på melodiska, elektroniska och oftast instrumentala spår där lyssnaren själv får skapa en bild och en historia kring musiken. På Equinoxe Infinity börjar Jean-Michel i andra änden och utgår från den ikoniska bilden som agerar cover-designen för Equinox-LP:n. Ett publikhav av “watchers” med kikare fokuserar alla på samma motiv. Men vad är det de tittar på? Han tar hela mytologin kring denna bild och bygger ett album med teman som AI, uråldriga spanare och robotar med känslor.

Rent musikaliskt relaterar detta album till Equinoxe på samma sätt som Oxygene 3 (med del 14-20) gör till sina föregående tretton delar. Det är lite modernare och mer polerat än för 40 år sedan, men behåller ändå samma känsla, även om det snarare känns som ett hopkok av alla hans gamla album. Det är inte helt osökt att man tänker på detta album och jämför med den resa som LP-skivan gjort. I mitten på 70-talet var LP-skivorna det dominerande, moderna musikmediet med en ohotad ställning bland dåtidens artister. Fyra årtionden senare har dessa varit nere på botten och vänt uppåt igen, nu i en ny digital värld. Att både LP-skivan som Jean-Michel Jarres musik lever kvar in i 2020-talet visar på bådas storhet och tidlöshet.

 

 

Tracklist

01. The Watchers (Movement 1) (02:58)
02. Flying Totems (Movement 2) (03:54)
03. Robots Don’t Cry (Movement 3) (05:44)
04. All That You Leave Behind (Movement 4) (04:01)
05. If The Wind Could Speak (Movement 5) (01:32)
06. Infinity (Movement 6) (04:14)
07. Machines Are Learning (Movement 7) (02:07)
08. The Opening (Movement 8) (04:16)
09. Don’t Look Back (Movement 9) (03:36)
10. Equinoxe Infinity (Movement 10) (07:33)

(English version below)

A collection of the best pieces from a legendary career

The fall of 2018 marks the 40th anniversary for the old classic album Equinoxe, released in 1978. This means that it also took 40 years for the sequel to be released, which must be a world record of some kind. Whether it was planned or not you have to be impressed by Jean-Michel Jarres eye for details, both musically and in the advertisement and timing of it.

It takes only a few seconds until you realize that this album is going to be something else than what Jean-Michel has produced on this side of the millennium shift. The introduction on ”The Watchers” is as beautiful and rumbling as on ”First Rendez-Vous” release in 1986, and you can tell that the aging frenchman has used synthesizers and machines that has been collecting dust for longer periods of time than entire bands have existed. The sweeping and euphoric ”Flying Totems” is perhaps the best track of the album and sounds like a mash-up with Vangelis. The track ”Robots Don’t Cry” instead uses the melancholy strings from ”Oxygene 7” and place them in an equally melancholy orchestra with clear elements from both Magnetic Fields and Chronologie.

The playfulness of ”Infinity” brings the overly happy ”Calypso” from the album Waiting for Cousteau to memory. Jean-Michel Jarre hasn’t had this fun with a synthesizer in over 25 years. On the eighth track ”The Opening” it really shows why he once upon a time paved the way for the global phenomenon that is modern dance music. 

Throughout his career Jean-Michel Jarre has checked most music genres of off his list, but the fundamentals have always been solid. It is focused on melodic, electronic and mostly instrumental tracks where the listener has to to create a context for herself. On Equinoxe Infinity Jean-Michel starts in the other end, with the iconic picture of the cover of the Equinoxe LP. A crowd of ”watchers” with binoculars all focus on the same motif. But what are they looking at? He takes the whole mythology of the picture and builds an album around it, with themes like A.I, ancient watchers and robots with feelings.

Musically this album relates to Equinoxe in the same way that Oxygene 3 (With parts 14-20) relates to its previous thirteen parts. It is somewhat more modern than 40 years ago, but keep the same set of feelings, even though it feels like a mixture of all his old albums. It is not without reason that you think of this album and compare it with the rise and fall of the LP format. In the mid 70’s LP disks were the dominant and modern medium, unbeatable in produced numbers. Four decades later both have been at the bottom and bounced back, now in a new digital world. The fact that both the LP and the music of Jean-Michel Jarre lives on through the 2020’s proves its great and timeless stature.