Jens Atterstrand (text & foto), Jannice Faringer (text & foto), Niklas Hurtig (text), Alexander Johansson (text) och Patrik Lark (foto) rapporterar från den tredje upplagan av Subkultfestivalen som arrangerades i Folkets Park i Trollhättan den 15-16 juni.

 

 

 

På scen: Suicide Commando, Karin Park, Noisuf-X, Dunderpatrullen, Priest, Alice in Videoland, Empathy Test, Freakangel, The Exploding Boy, NZ, Marsheaux, Outshine, Jäger 90, Pink Milk, We Are the Catalysts, The Guilt, Kill the Sleeper, Rymdkraft, Purple Nail, Hante., Normoria och Mäbe.

OBS! Fotogallerierna nedan innehåller strax under 600 konsertbilder och kan i vissa fall ta lite tid att ladda – ha tålamod!

Med minnena från premiärårets usla väderförhållanden och olyckliga krock med Way Out West, som tyvärr ledde till under omständigheterna relativt blygsamma publiksiffror, har vi nu efter förra årets succé äntligen fått uppleva Subkults tredje upplaga! Flera nödvändiga förbättringar hade införts, den viktigaste av dem alla att få till alkoholtillstånd och servering över hela området där det nya stora öltältet med tillhörande matservering (även med veganska och vegetariska inslag) av såväl hamburgare liksom Arvikafestivalens klassiska paradrätt Langos var en riktigt succé!

När det kommer till lineupen så upplever jag (Jens) den personligen kanske snäppet svagare än förra året, men det har nog egentligen bara om personligt tycke och smak att göra. Subkult skall ha en stor eloge för att redan från början och med stort mod i allra bästa “Arvikafestivalstil” vågat sig på att presentera en tämligen bred flora av musikaliska genrer och stilar på de två scenerna med inslag från såväl mörkare alternativ- och gothrock, post- och elektropunk som bitpop, synthpop, elektropop samt industrial metal, aggrotech och EBM. Detta ger en fantastiskt dynamiskt musikalisk upplevelse för den som gillar det mesta, men å andra sidan kanske också ger chansen till en angenäm vila för trötta fötter och påfyllning av vätskedepåerna i öltältet för de besökare som inte lockas av alla musikstilar.

Subkults allra starkaste “ess-i-rockärmen” är alla de sidoprojekt och event som hålls under själva festivalen med allt ifrån dansuppvisningar och konstutställningar till dansgolv med psytrance-tema och den victorianska picnicken. Festivalen är en gemytlig, vänlig och trivsam mötesplats för fans av alla dess närliggande alternativa musikstilar och subkulturer och även om man har en bra bit kvar till Arvikafestivalens status och storhet så har man under omständigheterna lyckats bra med att försöka förvalta det arvet.

Besökarantalet föll enligt uppgift tyvärr med runt 300 personer jämfört med förra året och jag håller verkligen tummarna för att man lyckas få till en fjärde upplaga för Subkult är en fortsatt riktigt proffsigt arrangerad, välskött och trevlig festival som kan hålla fanan högt och fortsatt vara en av vår inhemska svartklädda scens absoluta höjdpunkter under året!

Tyvärr är det en tuff uppgift att kunna täcka in samliga spelningar under en fullmatad festival som denna men nedan följer ett antal liverapporter från utvalda spelningar och därefter ett fotoalbum med livebilder på några av de övriga liveakterna. Vi tackar alla inblandade för ännu en fantastisk vistelse på Subkultfestivalen och håller tummarna för att vi får avnjuta ännu en upplaga nästa sommar! (Jens Atterstrand och Jannice Faringer)

Fredag

Kill the Sleeper

Kettils Sundbergs aggrotech-projekt Kill the Sleeper höll igång publiken framför Stella-scenen i ett grymt tempo, trots den tidiga eftermiddagen. Kill the Sleeper har albumet Rebirth från 2014 i ryggen men släppte även EP:n V vid årsskiftet. Kanske den skrikigaste spelning jag varit på, vilken skulle kunna mäta sig med självaste Psyclon Nine. Kettil kan verkligen kombinera aggressiv sång med en mjuk och publikvänlig framtoning som även passar de allra yngsta besökarna. Men har man självaste Johan Van Roy (Suicide Commando) i publikhavet så måste man ju visa att man kan överrösta även den som var först. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

The Guilt

Göteborgsbaserade electropunkten The Guilt levererade för mig en av festivalens allra mest positiva överraskningar i en välljudande mix från den lilla scenen. Jag har tyvärr lyckats missa denna energiska och fartfyllda duos spelningar tidigare och är med detta sagt ytterst tacksam över att jag fick avnjuta deras tempostarka och medryckande punkinfluerade electro den här gången. Sångerskan Emma Wahlgren levererade också en av festivalens mest inlevelsefulla insatser från både scenkant och toppen av högtalare (!). Jag kommer definitivt ha mer koll på The Guilt i fortsättningen! (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

Freakangel

Jag kan villigt erkänna att de estländska industrirockarna Freakangels senare albumsläpp har passerat mig ganska obemärkt förbi. Men i det gassande solskenet på eftermiddagen så pulvriserade de det mesta av motståndet från den stora scenen med en välljudande, högoktanig och helgjuten liveinsats. Electropuristerna må fnysa åt distade gitarriffen hur mycket de vill – jag kan härmed bekräfta att jag definitivt kommer plocka upp även bandets senare albumsläpp till en mer frekvent rotationsplats i mitt personliga musikflöde. Gitarrer och tjocka syntharrangemang samsades stiligt tillsammans med både snygga ridåer av rök och svartsotig camouflagesminkning. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Hante.

Franska Hante. – eller Hélène De Thoury som hon också heter – är mer känd som ena halvan av cold-/darkwave-duon Minuit Machine. I hennes soloprojekt är fokus mer på melankoliska långsamma, men ack så vackra melodier. Det återspeglas också på scen där man får exakt det man fick på skiva. Hårda beats och vibrerande synthar tillsammans med Hélènes lugna, varma röst i ett nedsläckt och nära liveframträdande. Inget man röjer till men Hantes. nedstämda Darkwave skiner av ett perfekt mörker denna vackra junikväll. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Alice in Videoland

Electroclashakten Alice in Videoland har likt ett gott vin åldrats ytterst väl. Det konstaterar jag väldigt snabbt när den svenska kvartetten, som frontas av den karismatiske och utrycksfulla sångerskan Toril Lindqvist, visar upp stor rutin i ett genomproffsigt framförande när de breder ut sina vingar och blixtsnabbt inbjuder till allsång från den stora scenen. Hur mår Alice in Videoland anno 2018? Alldeles förträffligt skulle jag vilja påstå. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Marsheaux

Alldeles efter Hante. ställer sig en annan kvinnofrontad akt på Stella-scenen i form av grekiska synthpopparna med det fransklingande namnet Marsheaux. Det är något högre tempo och lite lekfullare men minst lika vackra melodier som ackompanjeras av Marianthis och Sophias fagra röster till melankoliska synthslingor. Det är något mer aktiviteter på scen men ändock en relativt statisk, men väl framförd spelning. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Suicide Commando

Mr. Aggrotech himself, Johan Van Roy, var huvudnumret på fredagskvällen och studsade runt på scen och skrek med hela festivalens mest distade mikrofon och fick med sig publiken på varenda ton. Övriga musiker på scen lyfte spelningen till en högre nivå än vad någon soloartist kan mäkta med. Låtskatten från Suicide Commando är så enorm att det är nästintill omöjligt för fans att få just sin favoritlåt, men det är ju ett angenämt problem som många av de äldre akterna brottas med. Antalet band som influerats starkt av Johans 30-åriga karriär ska nog inte underskattas och det fanns säkerligen en handfull på Subkultfestivalen som kanske inte hade funnits om inte Suicide Commando hade gjort det de gör. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Noisuf-X

En av scenens tyngsta namn när det kommer till hård och dansant rhythmic noise är tysken Jan L. och X-Fusion-bekantingens sidoprojekt Noisuf-X som avslutade kvällen på Stella-scenen och för en stund snabbt förvandlade lokalen till en svettig källarklubb någonstans i Östeuropa. Högoktanigt och hårt rytmiskt i stundtals nästan förhäxat tempo gör att en nominering för festivalens bästa röj tveklöst går raka vägen till Noisuf-X. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Lördag

Jäger 90

Svenska publikfavoriterna Jäger 90 bjöd festivalens bodyfantaster på en familjär tillställning på Stella-scenen redan tidigt på eftermiddagen. Midsommarstången var givetvis på plats när den tokroliga tyska EBM-duon framförde sin, som vår tidigare skribent Carolina Lindahl kanske hade uttryckt det – trallvänliga kött och potatis-EBM på modersmålet. Allsången var lika given som den lilla moshpiten framför scenen, från vilken det också – till säkerhetsvakternas stora förtret – även bjöds på burköl till delar av publikhavet. Jag måste erkänna att Jäger 90s musik inte går frekvent i undertecknads högtalare eller hörlurar men live förmedlar de mycket hjärta och stor spelglädje ackompanjerat av en stor dos bjuda-på-sig-själva-mentalitet och förfeststämning som lätt smittar av sig. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Lucifer’s Aid

På lördagen laddade Calle Nilson a.k.a. Lucifer’s Aid den tidiga kvällen med 45 minuter svart energi på den lilla scenen Stella. En trekvart som fylldes av hans resliga skepnad som av och an pendlande genom mörker och rök på scenen, medan han med sitt karaktäristiska growlande framförde sina låtar. Tre kvartar där allt liksom bara stämmer. Uttryck, ljud, ljus och låtval. Calle går med sitt projekt Lucifer’s Aid från klarhet till klarhet och seglar in bland toppkandidaterna av de bästa framträdandena under Subkultfestivalen. (Jannice Faringer)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

NZ

Österrikiska EBM-duon NZ har på senare år trappat ner på sina liveframföranden och genomför numera bara en knapp handfull spelningar per år. Detta verkar göra att deras vilja att leverera varje gång de står på scenen extra stark och inget undantag gällde den här eftermiddagen inne från Stella-scenen. NZ har ju aldrig hymlat med sina uppenbara Nitzer Ebb-influenser vare sig när det kommer till deras musik eller skivomslagsdesig vilket blev extra tydligt även när det kom till ljussättningen och grafiken som bandets vana trogen gick i färgerna rött, svart och vitt. Bandets diskografi är sammanhanget ganska kort, vilket gör det lättare för publiken som snabbt hängde på när duon med stor fingertoppskänsla proffsigt levererade sina träffsäkra bodyhits. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Empathy Test

Brittiska synthpopundret Empathy Test har utvecklats på scen och var tajtare och mer publikfriande på Subkultfestivalens stora scen än de var på den stora scenen på Amphi i fjol. Isaac Howlett hoppar upp på högtalare och poserar större och yvigare. Det är en bra bit kvar till en megaentertainer som Brett Anderson i Suede men Howlett är både porträttlik och på väg ditåt. Vissa låtar är omarrangerade i förhållande till skivorna med bättre driv i bas och trummor. Bredvid mig i publiken står ett vackert par från Hamburg som kört upp till Trollhättan under lördagen och njuter av suverän sång, duggregn och synthvemod i midtempo. (Alexander Johansson)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Karin Park

Karin Park intog stora scenen som en långsmal valkyria med en tyngd i basen som måste ha skrämt fisken i Götaälven. Park var festivalens enda artist med ursnygg scen, coolt designade lampor och ett superprofessionellt scenframträdande. Med håret i en hård knut framförde hon sin lika hårda som konstnärliga electronica parad med magnifika vokalinsatser. Det var som att se Björk på Arvikafestivalen, fast med lite anonymare låtmaterial. (Alexander Johansson)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Priest

Den för vanan trogen maskerade och “anonyma” svenska trion Priest avslutade, omgivna av ett tätt lager av rök, lördagskvällen på Stella-scenen. Priest gjorde ett professionellt och stiligt intryck live när de framförde väl utvalda spår från debutalbumet och med Ghost-bekanta rutinerade medlemmar på scenen och starkt låtmaterial som ständigt bjöd upp till allsång så var det svårt att misslyckas. Trots att jag stundtals tyckte att arrangemangen påminde väl mycket om studiomaterialet så går konserten definitivt till historien som ett av de absolut snyggaste vid årets festival. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Fotogallerier (övriga)

The Exploding Boy – Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

The Exploding Boy – Foto: Patrik Lark (Darklark)

Normoria – Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Övriga akter – Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto) och Patrik Lark (Darklark)

 

 

Den tredje upplagan av Subkultfestivalen, som arrangeras i samarbete mellan Subvox och Arrangörer utan hinder, går av stapeln i Folkets Park i Trollhättan den 15-16 juni.

På scen i år bland andra: Suicide Commando, Karin Park, Noisuf-X, NZ, Empathy Test, Alice in Videoland, The Exploding Boy, Marsheaux, Lucifer’s Aid, Freakangel, Jäger 90, Hante. och Kill the Sleeper.

Jens Atterstrand fick en pratstund med festivalgeneralen Mirre Sennehed.

(Foto: Patrik “Darklark” Lark)

Hej Mirre! Snart är det äntligen dags för Subkultfestivalen igen! Vad har du att berätta inför den tredje upplagan?

– Hej Jens! Oj, det finns så mycket att berätta! I år har vi alkoholtillstånd över hela området, vi har fyllt upp den stora astfaltsytan framför Aura med öltält och en massa uppträdanden och spex, vi har tagit in mer elektroniska genrer samt byggt ut dansbanan (där ölområdet var andra åren) till Helgonscenen egna dansgolv. Vi har gjort otroligt många förbättringar på festivalområdet men även campingen. Dessutom har vi ingått ett viktigt samarbete med konstföreningen Avgrunden och vi kommer kunna se mer konst på festivalen i år, vilket vi tycker är fantastiskt kul!

Utöver den breda och imponerande lineupen – vilka nyheter kan besökarna förvänta sig i övrigt? Några speciella sidoevent och happenings?

– Liksom tidigare år så kommer det arrangeras en Viktoriansk picknick i nära anslutning till festivalen och även den gothiska orgelkonsertern i Svenska kyrkan som varit ett uppskattat programinslag. Men man kommer även kunna gå på venissage då konstföreningen Avgrunden arrangerar detta på Folkets Hus under fredagen. Och på området kommer det vara live-kroppskonst, burlesqueshower och eldframträdanden och massor med spex. Ett helt klart mycket mer fullproppat program i år. Har man VIP-biljett kommer tv-spelshörna, artist-signering och andra roliga saker ingå i upplevelsen på festivalen.

Varför bör alla som gillar synth och annan relaterad alternativ musik besöka Subkultfestivalen?

– Om man saknar Arvikafestivalen och vill ha en utomhusfestival med camping (även om man nödvändigtvis inte bor där hehe) och där olika kulturinslag och musikgenrer möts och bygger broar, så ska man komma på Subkult. Jag själv saknade en mötesplats där inte endast 1 genre spelades, då jag gillar allt från metal, synth till psytrance. Och har man ett kompisgäng med olika musiksmak inom olika subkulturella genrer så är ju Subkult något man borde stötta.

Vad är de viktigaste lärdomarna som ni har tagit med er från de första två åren?

– Vi har lärt oss oändligt mycket! Bland annat att det är svårare än vi trott att locka folk till en småstad i nära anslutning till en storstad. Folk köper inte grisen i säcken samt att folk är inte lika benägna att jobba ideellt som förr i tiden. När Arvika och Hultsfred byggdes upp så skedde det på många eldsjälars driv och engagemang och sponsring. Och sedan har ju ingen i historien levererat den lineupen och den kvalitéten som vi gjort första åren – så det är svårt att veta hur saker och ting går innan man gjort det. Och att utomhusfestival är dyrt – väldigt dyrt – att arrangera. Men vi har också lärt oss hur viktigt en sådan här mötesplats faktiskt är för att uppmuntra och stötta den alternativa scenen att utvecklas och leva vidare.

Vad är dina starkaste minnen från de första två upplagorna och vad ser du själv mest fram emot i år?

– Första året var det ju oturligt att vi tvingades byta datum och krockade med Way Out West, samt att himlen kände för att öppna sig med en ny syndaflod. Men jag minns att alla som besökte vår festival var så optimistiska och hade superkul och var peppande hur som, så det kändes kul. Allt fungerade bra och man kan ju inte rå för vädret. För andra året så var ju festivalen inte längre en “gris i en säck” så bilder och videos från festivalen visade vilket grymt event folk kunde förvänta sig vid ett besök. Och det kändes så himla kul att se kända musiktidningar såsom GAFFA och HYMN skriva positiva saker om festivalen samt att självaste Fredrik Strage lovordade festivalen i Dagens Nyheter. Sånt minns man med glädje och allt hårt jobb blir värt det. Och sen solen! Det fina vädret var väldigt viktigt för andra året så vi fick till den där äkta festivalkänslan!

Mer information och biljetter till festivalen hittar du på www.subkultfestivalen.se. Elektroskull kommer vår van trogen givetvis vara väl representerade på festivalen, hoppas vi ses i Trollhättan i juni!

Liverapport från 2016
Liverapport från 2017

Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Osignerat
Releasedatum: 17 november 2017
Genre: Electropop, synthpop
Bandmedlemmar: Isaac Howlett, Adam Relf
Land: England
Recensent: Alexander Johansson

  

(English version below)

Två empatiska debutalbum räddar synthåret 2017

Empathy Tests två (!) debutalbum “Safe From Harm” och “Losing Touch” är årets hittills bästa skivsläpp! “Losing Touch” innehåller sex låtar som är bättre än Depeche Modes “Here is the House” (1986) och “Safe From Harm” fyra! Lyssna på likheterna med DM:s pärla, t ex på fina “Here is the Place” på “Losing Touch”. Empathy Tests album är kanske inte riktigt i närheten av mästerverk som “Forever Young” (1984) av Alphaville, som t ex Brutal Resonance hävdar, men de är bättre än både “Wonderland” (1986) med Erasure, “Upstairs at Eric’s” (1982) med Yazoo och “The Bones What We Believe” (2013) med CHVRCHES. Förstår ni då hur bra de är?

Barndomsvännerna Isaac Howlett och Adam Relf från London har lyckats skapa samma smarta moderna synth, med basgångar inspirerade av modern dansmusik, suveräna melodier, vettiga texter och undersköna eteriska falsettrefränger som Hurts hade på debutalbumet “Happiness” (2010). Empathy Test är mer lågmäld och elegant electro än tidiga Hurts som var mer upptempo och traditionell synthpop men de är klart jämförbara. Isaac Howlett sjunger fantastiskt bra, i klass med Brett Anderson i Suede (även om han har en bit kvar i sitt live-uttryck för att bli lika cool som Brett) som han t o m liknar till utseendet. Howlett kanske inte har samma världsklassklang i rösten som Hurtssångaren Theo Hutchcraft, men efter Hurts senaste estetiska albumhaveri så måste vi betrakta Howlett och Kites Niklas Stenemo som två av synthens absolut bästa manliga sångare. Det är en sådan befrielse att avnjuta kvalitetssynth på oklanderlig engelska från en duktig sångare när genren i allmänhet plågas av en massa svaga vokalister.

Låten “Losing Touch” är ett mästerverk, vemodig text, stark refräng och en gåshudsframkallande överstämma. Det är årets hit (även om den egentligen kom 2014). “Holding On” är nästa lika bra. På “Safe From Harm” är “Bare My Soul”, “Vampire Town” och “Seeing Stars” de bästa låtarna. Inte en enda låt på något av albumen är egentligen dålig, och när hände det senast att album höll så här hög och jämn kvalitetsnivå? Ska man säga någonting negativt så skulle det kanske vara att de nya låtarna kanske inte riktigt är lika starka som de bästa tidigare utgivna singlarna, även om “Siamese” och Purity Ring-coola “Firelight” är utmärkta. De egenhändigt remastrade versionerna av de äldre låtarna låter märkbart bättre än de tidigare versionerna.

Efter att ha varit förband åt Mesh, Aesthetic Perfection och VNV Nation och tillsammans med Kite varit bäst på Amphi 2017 är det dags för Empathy Test att erövra världen.

Bästa låtarna: “Losing Touch”, “Holding On”, “Bare My Soul”, “Vampire Town” och “Seeing Stars”

“Safe From Harm”

“Losing Touch”

Tracklist “Safe From Harm”

01. Bare My Soul (04:40)
02. Everything Will Work Out (04:08)
03. Trampoline (03:46)
04. Firelight (03:40)
05. Seeing Stars (04:14)
06. By My Side (03:50)
07. Vampire Town (03:15)
08. Safe From Harm (04:16)
09. All It Takes (04:14)
10. Burroughs & Bukowski (03:42)
11. Walk Right Out (03:14)

Tracklist “Losing Touch”

01. Kirrilee (03:47)
02. Where I Find Myself (04:08)
03. Last Night On Earth (02:51)
04. Holding On (04:05)
05. Hope For Me (03:24)
06. Throwing Stones (04:00)
07. Losing Touch (03:51)
08. Demons (03:33)
09. Siamese (03:59)
10. Sleep (04:23)
11. Here Is The Place (03:23)

(English version below)

Two amazingly emphatic debut albums

Empathy Test’s two (!) debut albums “Safe From Harm” and “Losing Touch” are certainly the best albums of 2017! “Losing Touch” contains six songs that are better than “Here is the House” (1986) by Depeche Mode and “Safe From Harm” four. Listen to the soundscape simularities to DM’s synth pop jewel noticeable e.g. at “Here is the Place”. Brutal Resonance claimed the records to be masterpieces but there are a few songs left before they produce an integrated album such as “Forever Young” (1984) by Alphaville. But both albums are better than major debut albums such as “Wonderland” (1986) by Erasure, “Upstairs at Eric’s” (1982) with Yazoo and “The Bones What We Believe” (2013) by CHVRCHES. Now, do you understand how great the childhood friends Isaac Howlett and Adam Relf‘s two debut albums achievement really is?

The young London duo Howlett and Relf have created the same smart and contemporary synth music, with deep bass from modern dance music, beautiful and clear melodies, clever texts and marvelous falsetto choruses as Hurts presented on their famous debut album “Happiness” (2010). Empathy Test reminds me a lot of Hurts in their early years, but there are obvious differences. Hurts were more uptempo and played traditional 80’ties synth pop, Empathy Test on the other side play a more quiet and subtle 2010’s electro. Howlett sings amazingly, equal to Brett Anderson in Suede, who he looks quite alike, and Hurts’ world class singer Theo Hutchcraft. Unfortunately he has not yet Bret’s live personality as we could see at the Amphi festival in Cologne in July 2017 although it was a pleasant gig. It is such a great experience enjoying quality synth music with perfect voice and impeccable pronounciation when the genre in general is plagued by poor vocal performances.

The song “Losing Touch” is a masterpiece, sad and strong lyrics, beautiful chorus, I get goosebumps from the exquisite conform every time. It is the best song this year although it was actually released already in 2014. But the remastred versions of the earlier singles make them sound better than ever before. The song “Holding On” is pure world-class with another delicate falsetto. My favorites on the “Safe From Harm” album are “Bare My Soul”, “Vampire Town” and “Seeing Star”. Not a single song on any of the two albums is weak and when did that happen last time? The only criticism I can think of might be that some of the new materials do not reach the level of some of the previously released singles, but both “Siamese” and the Purity Ring-cool “Firelight” are very strong songs.

Empathy Test has toured with Mesh, Aesthetic Perfection and VNV Nation, and together with Swedish Kite they were best at Amphi 2017. It is now time for Empathy Test to conquer the world.

Best songs: “Losing Touch”, “Holding On”, “Bare My Soul”, “Vampire Town” och “Seeing Stars”

 

 

Format: (EP) CD, Digital
Skivbolag: Osignerat
Releasedatum: 28 februari 2014
Genre: Electropop, Synthpop
Bandmedlemmar: Isaac Howlett, Adam Relf
Land: England
Recensent: Erik Uppenberg

 

Stora gester kring brusten kärlek och kortvarig lycka

Londonduon Empathy Test har tagit sitt namn från testet som avslöjar om du är android eller människa i sci-fi-klassikern ”Blade Runner”. Förmodligen skulle de bägge medlemmarna klara en sådan skrutinering, då deras debut-EP trots en helelektronisk ljudbild präglas av en varm ljudbild och stora känslomässiga gester kring brusten kärlek (”Losing Touch”) eller en kort stund av lycka (”Kirrilee”).

Är du ett fan av exempelvis Mirrors och Hurts är Empathy Tests pampiga ballader och midtempolåtar väl värda att upptäcka. Själva nämner de Grimes, Chvrches och klassisk 80-talssynthpop som inspirationskällor.

Den tändande gnistan för att starta duon var dock ett filmsoundtrack, inte ”Blade Runner” utan Cliff Martinez kompositioner till dansken Nicolas Winding Refns hyllade ”Drive” från 2011.

 ”Losing Touch” är en begåvad, vacker och stilsäker debut som ger mersmak.

Tracklist

01. Losing Touch (03:52)
02. Kirrilee (03:51)
03. Last Night on Earth (02:51)
04. Where I Find Myself (03:36)