Subscribe via: RSS

Tag Archive | "EMI Music"

Pet Shop Boys – “Elysium”

Tags: , , , , , , , , , ,


Format: (Album), CD, 2CD**, Vinyl, Digital
Skivbolag: EMI/Parlophone
Releasedatum: 7 september 2012
Genre: Pop, Electropop, Synthpop
Recensent: Erik Uppenberg

En oförsvarligt slapp samling sånger

Den här skivan har märkligt nog hyllats av flera recensenter, som mogen, lågmäld och modig. Själv tycker jag att adjektiv som tråkig, sömnig och slapp ligger närmare till hands. Det är faktiskt så pass illa att jag inför denna recension aktivt drar mig för att lyssna på ”Elysium”. Sämre omdöme kan Pet Shop Boys knappast få av ett troget fan.

Trots att förstasingeln ”Winner” är lättnynnad, nådde den endast 86:e plats på den brittiska topplistan. För en grupp som under sina omkring 50 (!) singlar i princip har abonnerat på topp-20, är det en placering som är lika katastrofal som välförtjänt. ”Winner” följer minsta motståndets lag; en till både text och melodi banal landslagslåt släppt i OS-tider. ”Winner” sammanfattar mycket av det som Pet Shop Boys själva alltid velat definiera sig mot: den kommersiella popmusikens ytlighet, dess cyniska uttänkthet, dess brist på hjärna och ambitioner.

Kommande andrasingeln ”Leaving” har tydligen hälsats av vissa fans som en ny ”Being Boring”. Hur? Varför? Vadfalls? Det är närapå som att, tja,  jämföra ”Citizen Kane” med ”Sean Banan inuti Seanfrika”.

Allt är förstås inte nattsvart. Pungsparkar mot självgoda artistkolleger och självutnämnda världsförbättrare är ett tema som Pet Shop Boys tidigare ägnat sig åt med infam njutning: I ”How Can You Expect to be Taken Seriously?” (1990) smädades Bono, eller om det kanske var Sting. ”The Former Enfant Terrible” (2009) gav Sir Mick Jagger vad han förtjänar. Här kommer ännu ett exempel: ”Ego Music”, inte en särskilt stark låt, men en textmässigt underhållande känga mot uppblåsta och självgoda mediafenomen.

Sent på skivan kommer ”Give it a Go”, ”Memory of the Future” och ”Love Boat”-pastischen ”Requiem in Denim and Leopard Skin”, låtar som varit fungerande mellanspår på en Pet Shop Boys-skiva av normal standard. Här står låtarna i stället ut som de enda acceptabla i en medioker samling utan en enda av de fullträffar duon vanligen lyckas spetsa sina skivor med. (fortsättning nedan)

Pet Shop Boys har tagit som vana att släppa sina album även i en generös dubbelversion i begränsad upplaga. Bonusskivan ** brukar innehålla helt nya låtar, samarbeten med andra artister eller remixade versioner av låtar från huvudskivan. Förra albumet ”Yes” (2009) ackompanjerades exempelvis av bonusskivan ”Etc” med ambitiösa dubversioner av ett flertal spår och en stark duett med Philip Oakey från The Human League. Även på denna punkt brister ”Elysium”, då bonusskivan ** denna gång helt enkelt utgörs av instrumentalversioner av låtarna.

Titeln ”Elysium” (dödsriket i grekisk mytologi) har tillsammans med vissa av låtarnas teman och titlar (”Leaving”, ”Requiem in Denim and Leaopardskin”) fått många att spekulera i att detta skulle vara Pet Shop Boys svanesång och sista riktiga albumsläpp. Jag tror och hoppas att så inte är fallet. Det skulle vara ett ovärdigt farväl, och enligt en intervju i gaymagasinet Attitude har Pet Shop Boys redan material till en mer dansant skiva planerad till 2013.

God popmusik sätter sig sällan direkt, utan växer med tiden. Det gällde ”Release” från 2002, den – för att vara Pet Shop Boys – ovanligt gitarrintensiva skiva som hittills räknats som duons svagaste. Det är möjligt att även ”Elysium” i någon mån tar sig, efter det att den värsta besvikelsen har lagt sig. Men jag är tveksam.

Ska du bara lyssna på en Pet Shop Boys-skiva i år, är det den överlägsna B-sidessamlingen ”Format från i våras som du ska låna ditt öra. ”Elysium” framstår vid en jämförelse som en oförsvarligt svag samling sånger. Och som Pet Shop Boys sämsta skiva.

Tracklist

  1. Leaving  3:47
  2. Invisible  5:02
  3. Winner  3:46
  4. Your Early Stuff  2:32
  5. A Face Like That  5:02
  6. Breathing Space  5:07
  7. Ego Music  3:04
  8. Hold On  3:16
  9. Give It a Go  3:52
  10. Memory of the Future  4:28
  11. Everything Means Something  4:46
  12. Requiem in Denim and Leopardskin  5:45

Tracklist Bonus Disc

  1. Leaving (Instrumental)  3:47
  2. Invisible (Instrumental)  5:02
  3. Winner (Instrumental)  3:46
  4. Your Early Stuff (Instrumental)  2:32
  5. A Face Like That (Instrumental)  5:02
  6. Breathing Space (Instrumental)  5:07
  7. Ego Music (Instrumental)  3:04
  8. Hold On (Instrumental)  3:16
  9. Give It a Go (Instrumental)  3:52
  10. Memory of the Future (Instrumental)  4:28
  11. Everything Means Something (Instrumental)  4:46
  12. Requiem in Denim and Leopardskin (Instrumental)  5:45

Pet Shop Boys – “Winner”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (EP), CD, Digital, Spotify
Skivbolag: EMI/Parlophone
Releasedatum: 6 augusti 2012
Genre: Pop, Electropop, Synthpop
Recensent: Erik Uppenberg

Tunn EP ett oroande smakprov inför elfte albumet

Slut på idéer eller en tillfällig formsvacka? Förra Pet Shop Boys-singeln var den enligt mig tunnaste de någonsin gett ut: ”Together”, från hit-samlingen ”Ultimate”. Och förra fullängdaren – låt vara ingen riktig Pet Shop Boys-skiva – var ett experimentellt balettsoundtrack som inte står på egna ben eller är njutbart utanför själva föreställningen: ”The Most Incredible Thing” (2011).

Pet Shop Boys nya singel ”Winner” låter som en tunn uppföljar-hit från något irriterande pojkband, eller som en ratad officiell låt till något av sommarens sportevenemang, fotbolls-EM och OS. Vilket, om jag tänker efter, inte är omöjligt att det faktiskt är.

Pet Shop Boys singlar brukar bjuda på bonuslåtar som i sig själva ofta är små mästerverk. Men inte heller de tre övriga spåren, som gör ”Winner” till en fullständig EP, övertygar. Bäst är småtjusiga ”Into the Woods”, en symfonisk historia där Sparks möter KraftwerksTour de France”.

Tillsammans med ett annat spår som släppts med tillhörande video, den atmosfärstarka men melodisvaga ”Invisible”, bådar detta mindre gott inför orkesterns förestående elfte album. Har världens främsta elektroniska duo tappat omdömet? Neil Tennant tycker själv att ”Together” är bland de bästa singlar Pet Shop Boys släppt, vilket får mig att undra. Hur det egentligen står till får vi veta när ”Elysium” släpps i början av september.

Tracklist

  1. Winner  3:48
  2. A Certain “Je ne sais quoi”  4:58
  3. The Way Through the Woods (Long Version)  5:42
  4. I Started a Joke  3:17

Ultravox – “Brilliant”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Vinyl, Digital
Skivbolag: EMI
Releasedatum: 28 maj 2012
Genre: Pop
Recensent: Erik Uppenberg

Ett tröstpris mest för de trogna fansen

När Ultravox återbildades för att spela live för några år sedan, var kvartetten osäker på sin förmåga. I intervjuer har medlemmarna berättat om sina farhågor. Tänk om de sög? Under första turnévändan satsade Ultravox på snygga backdrop-projektioner, så att publiken åtminstone skulle ha något att titta på. Men snart insåg de att magin i de gamla låtarna fanns kvar, och att de fortfarande var ett oerhört tajt, kraftfullt och samspelt liveband.

Turnén finns förevigad som liveskivan och live-dvd:n ”Return to Eden – Live at the Roadhouse” (2010). Den rekommenderas varmt – här möter vi ett högst vitalt gäng synthrockgubbar som inte bara har publikens plånböcker i tankarna, utan tydligt njuter av att vara tillbaka på scenen tillsammans.

Under turnén svarade Ultravox undvikande på intervjufrågor om huruvida de tänkte spela in något nytt material, men med ökad självsäkerhet tog planerna på ett nytt album form. Billy Currie och Chris Cross sammanstrålade med sångaren Midge Ure i dennes hus utanför Montreal i Kanada för att komponera och spela. ”Brilliant” är resultatet – den första skivan med den klassiska sättningen på 28 år. Även om den fjärde medlemmen, Warren Cann, inte tycks ha varit med och skrivit materialet.

Skivan börjar relativt starkt, med tre eller fyra spår som någorlunda minner om fornstora dagar, och som kan tilltala de fans som tycker att Ultravox var som allra bäst när de släppte låtar som ”Hymn” och ”Dancing With Tears in My Eyes”. Pampigt, svulstigt, vackert men nästintill parodiskt överlastat och överproducerat. ”Flow” är det tydligaste exemplet och enligt mig skivans starkaste stund. Inte minst klämmer Midge Ure i från tårna och visar att han har sin storslagna stämma i behåll. Viskandet på singeln/titelspåret ”Brilliant” väckte nämligen vissa farhågor på den punkten.

Men efter dessa låtar blir det mera tunnsått mellan guldkornen. Ultravox får inte riktigt till det, vare sig på upptempolåtar som synthpoppiga ”Rise” och ”Hello” eller lugna ”This One”, ”Fall” eller ”Contact”, som sägs vara Midge Ures egen favorit. Själv tycker jag att det är skivans i särklass sämsta spår. Ett bättre balladförsök är vemodiga ”Remembering” och ”Let It Lie” är en annan hymnliknande, för att inte säga ”Hymn”-liknande, låt som håller måttet.

Även ljudbilden fallerar. Det är inte ofta jag önskar mig mer gitarrer, men här saknas den new wave-aktiga skitighet de bidrog med på de gamla albumen.

Dagens Ultravox vill ligga nära soundet från när de var som bäst, runt ”Rage in Eden” (1981) och ”Quartet” (1982). Men ibland är de farligt nära att släta ut sig likt arenarocken på ”U-Vox” (1986), eller till och med nära det sockrade synthfluffet på lågvattenmärket ”Revelation” (1993). Jag skulle gärna ha hört fler andra, typiska markörer för Ultravox-soundet som det gitarrimiterande synksolot i mitten av ”Rise” eller Billy Curries viola i ”Satellite”.

Min kritik mot ”Brilliant” ska sättas i relation till de fullängdare som orkestern släppte mellan 1980 och 1984. Låtmaterialet på dessa fyra klassiska skivor är starkt från första spåret till det sista. Ultravox var inte ett singelband där några hits kontrasterades mot blekare spår. De var ett albumband, med en hög och jämn kvalitet. ”Brilliant”, däremot, kommer inte att övertyga någon icke invigd om vilket fantastiskt band Ultravox en gång i tiden var.

Det senaste årtiondet har en rad synthband med storhetstid under det tidiga 1980-talet överraskat med anmärkningsvärt starka comebackalbum. The Human League, OMD, Devo, DAF, Soft Cell, Telex, Men Without Hats, ja till och med Blancmange har producerat material som inte skäms för sig jämte deras klassiska skivor. För att inte tala om den ström av intressanta album som släppts av Ultravox ursprunglige sångare John Foxx. Det smärtar mig att Ultravox inte kvalar in i detta sällskap.

Kan man lida av för gott självförtroende? ”Brilliant” är ett kaxigt namn på en comeback, men det är också ett namn som skivan inte på ett enda enskilt spår lever upp till. Och ser man till helheten är detta ett hyfsat tröstpris till nostalgiska fans, men inte mer än så.

Tracklist

  1. Live Again  4:12
  2. Flow  4:24
  3. Brilliant  4:22
  4. The Change  4:31
  5. Rise  4:05
  6. Remembering  3:43
  7. Hello  5:40
  8. This One  4:43
  9. Fall  4:08
  10. Let It Lie  4:36
  11. Satellite  3:59
  12. Contact  4:32

Pet Shop Boys – “Format”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) 2CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Parlophone (EMI Music)
Releasedatum: 6 februari 2012
Genre: Pop, Electropop
Recensent: Erik Uppenberg

Upptempo, vemod och undangömda pärlor

Pet Shop Boys har alltid varit frikostiga med extralåtar på sina singelsläpp. ”Format” är en uppföljare till den sexton år gamla ”Alternative”, som samlade duons B-sidor och bonusspår från åren 1985 till 1994. Låtarna gås igenom kronologiskt och avhandlas spår för spår av Neil Tennant och Chris Lowe i den medföljande bookleten.

B-sidor och bonusspår blir ofta de låtar som inte riktigt passar in på fullängdarna, vilket gör skivan till en mer varierande musikalisk resa än ett vanligt Pet Shop Boys-album. Här ryms allt från drum and bass-försöket ”Betrayed”, via Beatles-doftande ”I Didn’t Get Where I Am Today” till en pastisch på temat från ”Love Boat” kallad ”Between Two Islands”. Liksom på ”Alternative” finns här en handfull raka dansspår – ”Disco Potential”, ”Casting a Shadow”, ”In the Night (2005)” och några lite mer experimentella försök, exempelvis ”The Former Enfant Terrible” som är en välriktad känga mot Sir Mick Jagger.

Pet Shop Boys brukar också bjuda på demoversioner avsedda för sidoprojekt och andra artister som bonusspår. ”Confidential”, skriven för Tina Turner, ”Friendly Fire” från musikalen ”Closer to Heaven” och ”No Time for Tears” som ingick i Pet Shop Boys soundtrack till stumfilmsklassikern ”Pansarkryssaren Potjemkin”. (fortsättning nedan)

En hel rad starka låtar är från åren runt 1996,  då duon släppte sitt enligt mig mest ojämna album ”Bilingual”: ”The Truck Driver and His Mate”, ”How I Learned to Hate Rock and Roll”, ”Hit and Miss” och ”Delusions of Grandeur”. Kanske ansågs låtarna inte fungera jämte de latinodoftande rytmer som präglade ”Bilingual”, men jag har ändå svårt att förstå att man inte bytte några av de svagare albumspåren mot dessa.

Två andra undangömda pärlor och personliga favoriter är ”Bright Young Things” och ”After the Event”. Upptempo och starka melodier paras med vemod, såväl musikaliskt som textmässigt, i dessa bägge storstadsbetraktelser från duons hemstad London. Pet Shop Boys när de är som allra bäst – och det vill inte säga lite.

Men på en samling med hela 38 spår är förstås inte allt av hög klass. Här finns också exempel på Pet Shop Boys när de enligt mig är som sämst: mesiga ballader och midtempolåtar som ”Silver Age” och ”Searching for the Face of Jesus”. Just frånvaron av två dåliga låtar avslöjar att samlingen inte är helt komplett: Den onödiga covern ”Je t’aime (Moi non plus)” och outhärdligt mjäkiga ”Sail Away (Ace of Clubs)” saknas. Bägge är från tiden kring albumet ”Nightlife” (1999) och jag är faktiskt glad att slippa dem.

Tracklist CD 1

  1. The truck driver and his mate
  2. Hit and miss
  3. In the night (1995)
  4. Betrayed
  5. How I learned to hate rock ‘n’ roll
  6. Discoteca (New Version)
  7. The calm before the storm
  8. Confidential (Demo for Tina)
  9. The boy who couldn’t keep his clothes on
  10. Delusions of grandeur
  11. The view from your balcony
  12. Disco potential
  13. Silver age
  14. Screaming
  15. The ghost of myself
  16. Casting a shadow
  17. Lies
  18. Sexy Northerner

CD 2

  1. Always
  2. Nightlife
  3. Searching for the face of Jesus
  4. Between two islands
  5. Friendly fire
  6. We’re the Pet Shop Boys
  7. Transparent
  8. I didn’t get where I am today
  9. The Resurrectionist
  10. Girls don’t cry
  11. In private (7-inch mix): Pet Shop Boys with Elton John
  12. Blue on blue
  13. No time for tears (7-inch mix)
  14. Bright young things
  15. Party song
  16. We’re all criminals now
  17. Gin and Jag
  18. After the event
  19. The former enfant terrible
  20. Up and down

Depeche Mode – “Remixes 2: 81-11”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: 3CD
Skivbolag: Mute Records, EMI
Releasedatum: 8 juni 2011

Genre: Electronic

8/10

Skrämmande bra på sina ställen

Med trettio år som aktiva behöver väl knappast Depeche Mode någon större presentation. I och med sitt jubileum släpper de en supersaftig remixsamling bestående av tre skivor med totalt 38 olika remixar av synthmästarnas hits genom åren. Allt från Time Simenon och Mark Saunders remix av “Strangelove” från 1988 till Röyksopps årsfärska remix av “Puppets” har packats ihop och presenteras snyggt.

Det allra mest intressanta med “Remixes 2: 81-11” är förstås Vincent Clarkes och Alan Wilders respektive bidrag där vi får en aning om hur Depeche Mode hade kunnat låta idag ifall de inte hade lämnat bandet. Utan någon större överraskning är det ett mer elektroniskt, mörkare och synthigare Depeche som framställs i Clarkes utmärkta remix av “Behind The Wheel”. Det kanske färgas av någon sorts nostalgi men det är skrämmande spännande att höra hur bra ett synthigare och mer elektroniskt Depeche Mode hade kunnat vara, även om det här blir lite väl klubbigt. (fortsättning nedan)

Wilder har remixat “In Chains” från senaste plattan “Sounds of the Universe”, en i sitt orignal ganska platt låt som jag tycker fick oförtjänt mycket uppmärksamhet i jämförelse med andra bättre spår från albumet. Nu tuggar låten mer taggtråd och känns mer spännande. Det dovare soundet som Wilder för med sig får mig att önska att hela “Sounds of the Universe” hade låtit likadant. Vi kanske hade kunnat få en ny “Sounds of Faith and Devotion”.

I övrigt är “Remixes 2: 81-11” en presentation över Depeche Modes unika låtmaterial där det mesta har elektrifierats och speedats upp. Sverigebekantingar som Eric Prydz och Peter, Bjorn & John har bidragit liksom norska Röyksopp. The Stargate (Rob Fabrie) levererar för övrigt en av de bästa remixarna på albumet i och med sitt arbete med “Personal Jesus”.

Sett till hur Depeche Mode har utvecklats och vandrat genom genres sen tidigt 80-tal kan jag inte förneka att det känns rätt så fantastiskt att få höra Depeche på det här sättet. Nämnda The Stargate, Vince Clarke, Jacques Lu Cont och Roland M. Dill är några av de som lyckats bäst och har skapat ett Depeche Mode som jag villigt kan erkänna att jag drömt våta drömmar om.

// Joakim Holfve, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist

CD1:

  1. Dream On – Bushwacka Tough Guy Mix (2001)
  2. Suffer Well – M83 Remix (2006)
  3. John The Revelator – UNKLE Reconstruction (2006)
  4. In Chains – Tigerskin’s No Sleep Remix (2011)
  5. Peace – SixToes Remix (2009)
  6. Lilian – Chab Vocal Remix Edit (2006)
  7. Never Let Me Down Again – Digitalism Remix (2006)
  8. Corrupt – Efdemin Remix (2009)
  9. Everything Counts – Oliver Huntemann And Stephan Bodzin Dub (2006)
  10. Happiest Girl – The Pulsating Orbital Vocal Mix (1990)
  11. Walking In My Shoes – Anandamidic Mix (1993)
  12. Personal Jesus – The Stargate Mix (2011)
  13. Slowblow – Darren Price Mix (1997)

CD2:

  1. Wrong – Trentemøller Club Remix (2009)
  2. World In My Eyes – Dub In My Eyes (1990)
  3. Fragile Tension – Peter Bjorn and John Remix (2009)
  4. Strangelove – Tim Simenon/Mark Saunders Remix (1988)
  5. A Pain That I’m Used To – Jacques Lu Cont Remix (2005)
  6. The Darkest Star – Monolake Remix (2006)
  7. I Feel You – Helmet At The Helm Mix (1993)
  8. Higher Love – Adrenaline Mix Edit (2004)
  9. Fly On The Windscreen – Death Mix (1985)
  10. Barrel Of A Gun – United Mix (1997)
  11. Only When I Lose Myself – Dan The Automator Mix (1998)
  12. Ghost – Le Weekend Remix (2009)

CD3:

  1. Personal Jesus – Alex Metric Remix Edit (2011)
  2. Never Let Me Down Again – Eric Prydz Remix (2011)
  3. Behind The Wheel – Vince Clarke Remix (2011)
  4. Leave In Silence – Claro Intelecto ‘The Last Time’ Remix (2011)
  5. In Chains – Alan Wilder Remix (2011)
  6. When The Body Speaks – Karlsson And Winnberg Remix (2011)
  7. Puppets – Röyksopp Remix (2011)
  8. Tora! Tora! Tora! – Karlsson And Winnberg (from Miike Snow) Remix (2011)
  9. Freestate – Clark Remix (2011)
  10. I Want It All – Roland M. Dill Remix (2011)
  11. A Question Of Time – Joebot Presents ‘Radio Face’ Remix (2011)
  12. Personal Jesus – Sie Medway-Smith Remix (2011)

Ny Pet Shop Boys best-of med bonus DVD

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Brittiska Pet Shop Boys släpper inom kort ytterligare en best-of samling – “Ultimate Pet Shop Boys”. Släppet föregås av helt nyskrivna singeln “Together” producerad av Tim Powell, före detta medlem i Xenomania Production Team. Tim har tidigare, förutom Pet Shop Boys även skrivit material till bland andra båda systrarna Minogue , Cher och Sugarbabes. “Together” kommer släppas som singel, releasedatum är inte fastställt i skrivande stund.

Utöver den vanliga CD-utgåvan släpps “Ultimate Pet Shop Boys” även i en specialutgåva med en bonus-DVD innehållande hela 27 av bandets uppträdanden i det klassiska TV-programmet Top Of The Pops. Utöver detta innehåller DVD’n även bandets hela konsert från Glastonbury Festivalen förra sommaren.

Bandet själva är inte direkt inblandade i samlingen, som sköts helt och håller av skivbolaget EMI och meddelar via sin twitter; “Samlingen är tydligen riktad mot impulsköparen som vill ha en CD med diverse Pet Shop Boys-hits. Existerar verkligen dessa? EMI verkar i alla fall tro det.”

Andra intressanta nyheter är att bandet även släpper musiken man komponerade till baletten “The Most Incredible Thing” i en dubbel-CD under Mars 2011.

Noterbart när det gäller samlingen är att fansen nog inte serden som speciellt “ultimat” då flera av bandets mest kända låtar saknas som “Rent”, “Opportunities (Let’s Make Lots Of Money)” med flera.

In other news, PSB will release a 2CD score next March for “The Most Incredible Thing” ballet.

Tracklist “Ultimate Pet Shop Boys”:

    CD
  1. West End Girls
  2. Suburbia
  3. It’s a Sin
  4. What Have I Done to Deserve This?
  5. Always On My Mind
  6. Heart
  7. Domino Dancing
  8. Left To My Own Devices
  9. Being Boring
  10. Where the Streets Have No Name (I Can’t Take My Eyes Off You)
  11. Go West
  12. Before
  13. Se a Vida e (That’s the Way Life Is)
  14. New York City Boy
  15. Home and Dry
  16. Miracles
  17. I’m With Stupid
  18. Love Etc.
  19. Together

DVD:

  1. West End Girls (Top Of The Pops, 12/15/85)
  2. Love Comes Quickly (Top Of The Pops, 3/20/86)
  3. Opportunities (Let’s Make Lots of Money) (Whistle Test, 4/29/86)
  4. Suburbia (Top Of The Pops, 10/2/86)
  5. It’s a Sin (Top Of The Pops, 6/25/87)
  6. Rent (Top Of The Pops, 10/22/87)
  7. Always On My Mind (Top Of The Pops, 12/10/87)
  8. What Have I Done to Deserve This? (Brits Awards, 2/8/88)
  9. Heart (Wogan, 3/30/88)
  10. Domino Dancing (Top Of The Pops, 9/22/88)
  11. Left To My Own Devices (Top Of The Pops, 12/1/88)
  12. So Hard (Wogan, 9/28/90)
  13. Being Boring (Top Of The Pops, 11/29/90)
  14. Can You Forgive Her? (Top Of The Pops, 6/10/93)
  15. Liberation (Top Of The Pops, 4/7/94)
  16. Paninaro ’95? (Top Of The Pops, 8/3/95)
  17. Se a Vida e (Top Of The Pops 2, (12/2/03)
  18. A Red Letter Day (Top Of The Pops, 3/28/97)
  19. Somewhere (Top Of The Pops, 7/4/97)
  20. I Don’t Know What You Want But I Can’t Give It Any More (Top Of The Pops, 7/30/99)
  21. New York City Boy (Top Of The Pops, 10/8/99)
  22. You Only Tell Me You Love Me When You’re Drunk (Top Of The Pops, 1/14/00)
  23. Home and Dry (Top Of The Pops, 3/29/02)
  24. I Get Along (Top Of The Pops 2, 4/17/02)
  25. Miracles (Top Of The Pops, 11/14/03)
  26. Flamboyant (Top Of The Pops, 3/19/04)
  27. I’m With Stupid (Top Of The Pops, 4/23/06)

Daniel Millers Mute Records blir oberoende igen

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Strukturen i brittiska Mute Records ändras inom kort. EMI Music och Daniel Miller har tagit ett gemensamt beslut som ger Miller EMI‘s stöd i skapandet av ett nytt skivbolag och forutsättningar att fortsätta arbetet med Mute Records som ett oberoende bolag. Daniel Miller sålde Mute Records till EMI Music under 2002 och har lett bolaget sedan dess. Mute Records har under sista tiden fått en del kritik, bland annat från före detta Depeche Mode medlemmen Alan Wilder, för utvecklingen där bolaget gjort stora förändringar och inte längre är det “gamla goda” skivbolaget vi alla känner till från åttiotalets guldålder, en tid där man envist gav små artister bra stöd. Många av dessa har senaste åren lämnat bolaget i rädsla av mindre uppmärksamhet och uppbackning. Daniel Millers nya bolag kommer nu operera fritt som Mute Records under licens av EMI. Man kommer arbeta med EMI‘s nätverk för försäljning, distribution, licensiering och marknadsföring för USA, Kanada, Irland och Storbritannien, samt det stora nätverket av oberoende distributörer i andra länder. Bolaget kommer styras av Miller med EMI som en passiv intressent i bolaget. Miller kommer ges en konsultroll i EMI Music som en del av den nya överenskommelsen.

För att hjälpa till med finansieringen licensierar EMI Music en del av Mutes katalog till Miller och kommer erbjuda stöd när det kommer till administration av royalties och andra affärer. Noterbart är dock att forna stora artister på Mute Records som Depeche Mode, Goldfrapp, Richard Hawley, Kraftwerk och White Rabbits stannar under EMI‘s tak vad gäller marknadsföring, men kommer fortsätta arbeta med Daniel Miller i hans nya roll som A&R konsult. Det återstående stallet av artister, med bland annat Alan Wilder’s Recoil, Nick Cave and the Bad Seeds, Erasure, Andy Bell, A Place to Bury Strangers, Polly Scattergood, Grinderman och Liars kommer flyttas över på Millers nya bolag.

Daniel Miller berättar mer: “Jag är nöjd med resultatet av den här överenskommelsen med EMI. Mute Records ges möjlighete att blomstra som en livfull medlem i en helt oberoende sektor, samtidigt som man ges en stark, konstruktiv koppling till EMI för utvecklingen av vår katalog och vårt varumärke.”

I Storbritannien kommer det nya Mute Records husera i Albien Place i västra London och i USA på en ny adress i New York. Större delen av Mutes medarbetare i Storbritannien och USA kommer sannolikt flytta över till EMI Music i det nya bolaget styrt av Daniel Miller. Ett antal av Mutes medarbetare inom marknadsföringen blir kvar i EMI Music med fortsatt arbete med EMI signerade Mute artister. EMI har idag startat en samrådsprocess gällande dessa nya bemanningsförslag tillsammans med alla anställda på Mute Records.