När Reform i höstas annonserade ut den här konsertkvällen trodde Thomas Hulteberg först att han fortfarande sov och upplevde en mycket skön våt dröm.

Han levererar nu följande liverapport från kvällen..

Foto: Erika Westerberg och Stefan Eng (under artikeln)

Aesthetic Perfection och Faderhead är två av mina favoritband/artister men av helt olika anledningar som kommer att behandlas senare i texten. Under deras gemensamma europaturné har de båda turats om att agera huvudnummer och en omröstning av deras fans på Facebook avgjorde att Aesthetic Perfection den här gången skulle spela sist. 

Babel i Malmö – som jag nämnt i en tidigare recension – är den perfekta lokalen för elektronisk musik på grund av ljudet och stämningen. Denna fredagskväll var den övre läktaren med bar avstängda vilket skapade en ännu mer intim och nära känsla. Klockan 18:00 öppnades dörrarna – det första bandet klev på klockan 19:15.

Terrolokaust

Barcelonabördiga Terrolokaust är en för mig relativt ny bekantskap som jag gjort efterforskningar på eftersom de skulle spela som förband. Efter ett intensivt youtube-forskande var jag ganska peppad på att se dem. Deras musik pendlar mellan industrirock och mörk elektro med en sång som ibland ligger farligt nära smörig ballad-metal. Att spela förband är aldrig en lätt uppgift: det är tidigt på kvällen, publiken vet sällan vem du är och alkoholen har ännu inte hunnit bryta ner några spärrar. Som tur är har ingen talat om det här för Terrolokaust som kliver in på scenen och fullständigt knäcker publiken. Knappt trettio personer har hunnit komma och de flesta är apatiskt inställda till en början men för varje låt som spelas lyckas man vinna över fler och fler i publiken!

Sättningen består av gitarr, sång och synth med ett förinspelat back-track och de har trots kortast soundcheck verkligen fått till en bra mix. Bandet har hittat en bra blandning av tempo och tyngd och blandar gammalt och nytt material. Ett extra plus blir det för sångaren Javi som tonsäkert pendlar mellan ursinne och vemod.

Faderhead

Att spela ett säkert kort först på en konsert är ett smart sätt att fånga publiken direkt, i det här fallet clubhiten “Dirtygrrrls/Dirtybois” som väcker omedelbart jubel. I säckig luvtröja, pilotglasögon och tuppkam showar Faderhead loss för en mycket entusiastisk publik som vid det här laget växt till mer än det dubbla från Terrolokausts spelning. Faderhead skämtar, provocerar och bjuder publiken på vodka medan ett pärlband av båda gamla och nya hits framförs. Redan nämnda “Dirtygrrrls/Dirtybois”, “Champagne and Real Pain” och “Stand Up” avverkas med en sällan skådad karisma och inlevelse.

Faderhead är fest, musiken går rakt till underlivet  oftast utan att passera hjärnan på vägen och det är svårt att inte ryckas med och dansa vilt. Det är lätt att bortförklara Faderhead som banalt och pubertalt men det finns en hel del substans och ironi inbakat i allt det juvenila, texten till “Destroy, Improve Rebuild” behandlar konservatism och elitism inom synthscenen. Av förklarliga skäl är det monsterhiten “Swedish Models and Cocaine” som uppskattas mest denna kväll, vitsigt omdöpt till en vanlig onsdag av ett fan. Faderhead sliter så att svetten lackar för att övertyga publiken att det var ett misstag att rösta fram Aesthetic Perfection som kvällens headliner.

Aesthetic Perfection

Senaste gången bandet spelade i Malmö så var på ett utsålt ElectriXmas 2012 och då var sångaren Daniel Graves ett energiknippe som spexade och bjöd på sig själv framför en extatisk publik. Tyvärr lider den här konserten av att vara den näst sist på en mycket lång turné. Missförstå mig rätt: Aesthetic Perfections lägstanivå är oändligt mycket högre än hos de flesta – men det märks att hemlängtan, kyla och trötthet tar ut sin rätt!

Bandet äntrar scenen exakt på utsatt tid och avverkar singel och videospåret “Inhuman” till stort jubel och glider direkt in i nästa hit “Antibody” som i slutet direkt övergår i “The Siren” till publikens stora jubel. Stämningen ändras sedan radikalt med mardrömstolkningen “The Ones” med en allsång från publiken som är öronbedövande. Aesthetic Perfection bjuder på elva låtar nästan helt utan mellansnack med publiken och de går inte ens av scenen innan de spelar extranumren “Schadenfreude” och “Spit it Out”.

Trion gör en väldigt bra spelning men de är medvetna om hur populära de är och det tänder inte riktigt till utan blir en dussinspelning utan riktig glöd.

Setlist Terrolokaust 

TBA

Setlist Faderhead

• Dirtygrrrls/Dirtybois
• Join Us
• Electrosluts
• Stand Up
• Electrosluts Extraordinaire
• Stand Up
• Dancers
• When the Freaks Come out
• Champagne and Real Pain
• Every Hour Kills
• Swedish Modes and Cocaine
• Fistfull of Fuck You
• Destroy, Improve, Rebuild
• Sexyback

Setlist Aesthetic Perfection

• Happily Ever After (Intro)
• Inhuman
• Antibody
• The Siren
• The Ones
• Lights Out
• The New Black
• The Dark Half
• The Great Depression
• Schadenfreude
• Spit it Out

[zooeffect AkFAugLcZxHp]

Format: (Album) CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Metropolis Records
Releasedatum: 11 februari 2014
Genre: Electro, industrial
Bandmedlemmar: Daniel Graves, (Tim Van Horn), (Elliott Berlin)
Land: USA
Recensent: Patrik Lark

Catchy industripop utan spår av aggrotech

Aesthetic Perfection är Daniel Graves skötebarn. På scen är de ofta tre – men när det gäller låtskrivandet håller Daniel själv i rodret.

Bandet debuterade med aggrotechskivan “Close to Human” för att sedan lyckas med den svåra balansakten att kombinera hårt sound med melodiska låtar, utan att trampa igenom den bräckliga isen. På andra albumet “A Violent Emotion” skapades till exempel den fantastiska låten “Spit it Out” som är något av det bästa som åstadkommits inom scenen under 2000-talet.

På tredje plattan ”All Beauty Destroyed” började melodierna breda ut sig allt mer, till en del fans förtret, men likafullt fanns fortfarande ett antal verkligt fina spår som fortfarande klarade balansen. På något sätt låg det i luften att denna fjärde skiva skulle fortsätta utvecklingen mot mer lättsamma melodidrivna låtar och därmed helt lämna den hårdare skolan av elektronisk musik. Daniel Graves ägnade själv stor möda på sociala medier med att förvarna om de stora förändringar som var på väg i och med den nya skivan. Han var ganska tydlig med att alla gamla fans kanske inte skulle gilla den. Det kommer alltså inte som någon större överraskning att ”’Til Death” går mot pophållet. Det förvånande är att steget blev så pass långt och förändringen så genomgripande.  Alla spår av aggrotech-ursprunget är i princip bortsuddade. Daniel Graves visar stort mod som vågar kapa sina musikaliska rötter och istället leverera en catchy industripopplatta.

”’Til Death” består bara av tio låtar. Albumet inleds med det spökligt stämningsfulla introspåret “Happily Ever After” och avslutas med likaledes lugna “Lovesick”. På mitten bryter “Showtime” av med sin svepande valstakt och tidiga åttiotalsvibbar med en doft av Fad Gadget. Återstående sju låtar utgörs av den nya inriktningen med catchy upptempo industripoplåtar. Förstasingeln ”Antibody” tröttnade jag på redan efter andra genomlyssningen. Den är helt enkelt lite för mycket; upprepande och fyrkantigt banal på något sätt. De krystade inåtskriken hjälper inte upp det hela. “Lights Out (Ready to Go)” har en riktig skön och driven refräng, tyvärr ackompanjeras den av Nintendo-liknande synthljud som är direkt avtändande och ger helheten ett kitschigt intryck. “Oh, Gloria!” är av liknande snitt med en lika distinkt hitkänsla och en melodi som sätter sig. Lite mindre Nintendo i soundet på denna så resultatet är inte pjåkigt alls.

”Death Rattle” och andrasingeln ”The Dark Half” är de spår som jag gillar bäst. De är också de låtar som är mest besläktade med tidigare material och har lite hårdare framtoning med tydligare industriinfluenser. Ironiskt nog så föredrar jag Suicide Commandos remix på ”The Dark Half”-singeln. Där finns även det utmärkta bonusspåret ”Dead Ringer” som elakt nog inte fick vara med på albumet. Detta hade annars varit den bästa låten enligt min mening.

Tredjesingeln ”Big Bad Wolf” faller lite på eget grepp med sina osmakliga metaforer. Inte ens Daniel Graves går i land med tre små grisar, rödluvan och stora stygga vargen. Någonstans måste man dra gränsen. Å andra sidan kanske vi ska vara glada att han inte skriver rakt ut vad det är han sjunger om. En annan recensent tolkade det som antingen kannibalism eller menstruationssex.

Återstår bara att nämna ”The New Black” som är ännu en utomordentlig poplåt. Den har skönt dansanta verser men tappar tyvärr det i refrängerna.

Egentligen är det skruvade skivomslaget med ett dödskalleprytt bröllopspar genialiskt. Det beskriver nästan exakt hur musiken låter. Där finns en mörk botten men ovanpå det brer han på med eklektiska broderier som ofta går åt det kitschiga hållet.  Det mörka undertrycks med lekfulla arrangemang, glättig synthpop och inslag av datorspelsmusik. De verkligt distinkta melodierna står i centrum och formar smått genialiska poplåtar, var och en med sin originella tvist.  Gott så, men kvar på perrongen när tåget har gått, står ganska många av oss kvar. Det här var inte vårt tåg. Daniel Graves förtjänar lovord för att sitt stora artistiska mod och sin integritet, liksom sitt skickliga låtskrivande, men han har därmed också fört musiken till en annan spelplan som inte intresserar mig nämnvärt. Gillar man mörk musik med lite tyngd och en hård kant så är helt enkelt Aesthetic Perfection inte längre ett alternativ, och det känns lite ledsamt.

Bästa spår: “The Dark Half”, “Death Rattle”, “Oh, Gloria!”

Tracklist

01. Happily Ever After (02:51)
02. Antibody (04:12)
03. Lights Out (Ready to Go) (04:15)
04. Death Rattle (04:13)
05. Big Bad Wolf (04:25)
06. Showtime (04:50)
07. Oh, Gloria! (04:43)
08. The Dark Half (04:32)
09. The New Black (04:22)
10. Lovesick (04:34)

Aesthetic Perfection presenterar den officiella musikvideon till den nya singeln “The Dark Half” som finns ute nu. Enjoy!

Auto-Auto presenterar en video till “Zombies on MTV”. Låten är hämtad från det senaste albumet “Dancing Through Dark Times” som släpptes 2011. Enjoy!

Aesthetic Perfection presenterar den kommande singeln “Antibody”. Låten är det första smakprovet från bandets (ännu titellösa) fjärde album som följer upp “All Beauty Destroyed” som släpptes 2011. Hjärnan bakom Aesthetic Perfection är sångaren och låtskrivaren, den numera Österrike-baserade amerikanen – Daniel Graves. Singeln, som den 7 juni via Out of Line kommer presenteras med en tillhörande musikvideo. Enjoy!

Artister: Aesthetic Perfection, D-Tox
Datum: torsdag 28 mars 2013
Scen: Nalen Klubb
Arrangör: Bat Night
Rapport & Foto: Patrik Lark

OBS! Missa inte fotogalleriet nedan!

Man har blivit van att se Aesthetic Perfection bland toppnamnen på alla stora festivaler i Europa och USA. Men den här gången var det Stockholms gothklubb Bat Night som hade bokat dem till Nalen Klubbs lilla intima scen. Eftersom det var bandets första spelning i Stockholm och Nalen Klubb bara tar in cirka 150 personer så sålde biljetterna förstås slut på mindre än en vecka. Förväntningarna på tillställningen var med andra ord högt ställda. Själva försöker bandet hålla pretentionerna nere. På deras webbplats står det: ”Aesthetic Perfection is music without a cause. /…/ Music designed without purpose.” Det är förstås inte sant och uppenbart för alla som någon gång har haft nöjet att uppleva bandet live. Undertecknad såg dem i Leipzig under Wave Gotik Treffen 2012 på Agras stora scen och kan rapportera att det var få akter som kunde mäta sig med deras energi och underhållningsvärde.

Aesthetic Perfection spelar en melodiös variant av dark electro-industrial (harsh EBM) och sammankopplas ofta med aggrotech-genren och band som Combichrist, Grendel och Hocico. Låtskrivaren och huvudmannen Daniel Graves har på tre album visat sin förmåga att rada upp geniala klubbhitar. Han må avstå från att framföra några politiska och religiösa åsikter, men hans fokus på mer allmänmänskliga känsloteman gör inte låtarna själlösa för det. Inte blir det sämre av att hans röst har betydligt större spännvidd än de flesta inom electro-scenen och att den har ett eget signum med sin unika raspighet som lätt känns igen. I bandet ingår också Tim Van Horn som spelar trummor live och Elliott Berlin som spelar keyboard på Europaspelningarna.

Innan Aesthetic Perfection gick upp på scenen hade även några skåningar sin Stockholmspremiär. D-Tox har varit förband åt Aesthetic Perfection tidigare på en Sverigespelning och det finns en logik i det då de spelar i samma genre. Duon består av Dan Strandberg och Mattias Wolfenstein och de har gett ut två stycken EP, men hittills ingen fullängdare. Ändå överraskade de många med oväntat stabilt material och frontmannen Dan gjorde verkligen ett styvt jobb med att få upp ångan tidigt hos publiken.

Det var alltså redan dukat när Aesthetic Perfection gick upp på scenen. Folk i avancerade frisyrer och svartglänsande lackkläder trängdes framme vid den blott decimeterhöga scenkanten i god tid innan spelningen. Det var lite som en VIP-spelning för de allra mest initierade fansen. När Aesthetic Perfection äntligen drog igång sitt set av klubbhitar var det påtagligt många som sjöng med i texterna. De begränsade scenmåtten hindrade inte Daniel Graves från att fara runt som en iller längs scenkanten. Iklädd hatt och ovanligt lång halsduk kopplade han tidigt ett fast grepp om publiken. Få artister har sådan energi och enastående publikkontakt som han. Det är något alldeles särskilt att se en artist som verkligen trivs på scenen och där allt poserande liksom faller sig naturligt. Daniel kan sina låtar och rör sig mycket taktfast och distinkt. Det var nästan så att man undrade om även rörelserna var förprogrammerade i datorn. Men nej, stelt blev det aldrig. Intensiteten i ögonkontakten, de charmfulla gesterna och mimiken gjorde närvaron så där total att man insåg att upplevelsen var något alldeles extra, något man rätt sällan får vara med om. Inom electro-scenen är man inte direkt bortskämd med magnetiska frontfigurer som piskar upp stämningen till extatiska nivåer. Jämförelser kan bara göras med storheter som Dave Gahan eller Andy LaPlegua (Combichrist).

Halvtempolåtarna var lätträknade under den timme av svettig underhållning som Aesthetic Perfection bjöd på. Ballader som “All Beauty Destroyed” lös helt med sin frånvaro. Istället var det de tyngre och snabbare låtarna som dominerade; “Inhuman”, “Hit the Streets” och ”Schaudenfraude” för att ta några exempel. Allt för att tillfredsställa Tims omättliga behov av att obarmhärtigt banka på sina trummor. Elliott å sin sida plågade sin lilla synth med att vippa på stativet så att klaviaturen närmade sig högkant. De bägge musikerna öste på för allt vad tygeln höll, men befann sig förstås i en hopplös radarskugga bakom den magiske mannen i hatt. Det var en urladdning från scenen men minst lika mycket från publiken. Allt tal om att européer, och inte minst svenskar, ska vara så stela under livespelningar kom helt på skam. När Aesthetic Perfection kom tillbaka för att göra sitt första extranummer (av tre) och fyrade av ”Spit it Out”, nåddes något av ett klimax. Begrepp som att ”ångan stod högt i tak” upphörde helt att vara en metafor. Det var helt enkelt en sådan där spelning som man kommer att bära med sig länge efteråt.

Efter stora framgångar med det hyllade debutalbumet “Terre Humaine” som släpptes hösten 2010 så är nu kanadensiska Detroit Diesel tillbaka med uppföljaren “Coup d’État”.

På det nya albumet presenterar det innovativa harsh EBM-bandet, som består av den numera Quebec-baserade duon Greta Grey och Deadbilly, elva nyskrivna spår. Med på albumet inkluderar man även två samarbeten med Scott (från Ivardensphere) och FGFC820-sångaren Dräcos.

Deathwatch Asia levererar albumet i en 2-disc specialutgåva som förutom bonusdiscen “Club d’État” *** med remixer signerade bland andra XP8, Studio-X, SAM och Auto-Auto-medlemmen (och Aesthetic Perfection-livekeyboardisten) Elliott Berlin även innehåller en annan version av den ordinare discen ** med tre bonusremixer av Grendel, Terrolokaust och Cedigest.

(Lyssna på det första smakprovet – singelsläppet “Crash and Burn” via Spotify!)

Detroit Diesel bildades under mitten av 2000-talet och uppmärksammades för första gången 2008, via en medverkan (med låten “When Darkness Falls”) på den fjärde delen av Alfa Matrix kända samlingsserie “Endzeit Bunkertracks”. Under 2009 presenterade man en demo på debutalbumet “Terre Humaine”, varpå man i samma veva signades till det japanska skivbolaget Deathwatch Asia respektive tyska Infacted Recordings. Debutalbumet erhöll goda vitsord från spridda delar av scenen och följdes också upp med EP’n “The Lost” och under det förra året även remixalbumet “Terre Inhumaine”.

“Coup d’État” släpps den 30 mars via Infacted Recordings respektive Deathwatch Asia.

Tracklist “Coup d’État”

1. Crash and Burn
2. Let’s Pretend
3. Just Like Falling
4. Dance of the Dead (feat. Scott from Ivardensphere)
5. Black Flag
6. Never Looking Back
7. Speak No Evil
8. Isolation
9. Under Fire
10. The Playground (feat. Dräcos from FGFC820)
11. War Never Changes
12. Let’s Pretend (Grendel Remix) **
13. Speak No Evil (Terrolokaust Remix) **
14. War Never Changes (Cedigest Remix) **

Tracklist “Club d’État” ***

1. Crash And Burn (Club Mix)
2. Dance Of The Dead (Club Mix)
3. Speak No Evil (Club Mix)
4. Under Fire (Club Mix)
5. Crash And Burn (XP8 Remix)
6. Dance Of The Dead (Studio-X Remix)
7. Under Fire (SAM Remix)
8. Speak No Evil (Elliott Berlin Remix)