Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Eliott Berlin"

Liverapport: Subkultfestivalen 2017, Trollhättan

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Jens Atterstrand (text & foto), Niklas Hurtig (text) och Patrik Lark (text & foto) rapporterar från den andra upplagan av Subkultfestivalen som arrangerades i Folkets Park i Trollhättan den 16 och 17 juni.

 

 

Jens Atterstrand (Redaktör och fotograf)

Subkultfestivalen tog ordentlig revansch på de tuffa utmaningarna man ställdes inför det första året med uselt väder under en i synth- och alternativkretsar minst sagt fullbokad augustimånad. Att flytta tillbaka festivalen till mitten av juni visade sig vara ett genidrag som gav såväl ett ökat antal besökare som lite bättre väderförhållanden.

Folkets Park i Trollhättan hade, utöver huvudscenen Aura och den mindre inomhusscenen Stella, den här gången extrautrustats med både VIP-område, en mindre extrascen samt DJ-tält och även om det fortfarande finns saker att förbättra så är helhetsintrycket väldigt positivt. VIP-området är uppskattat av oss som “jobbar” på festivalen och önskar komma bort från trängseln och pusta ut en stund i lugn och ro mellan liveframträdandena.

Lineupen var bred och stark och arrangörerna skall ha en stor eloge för att man verkligen arbetar hårt för att knyta ihop olika stilar inom synth, goth och närliggande musik vilket vi definitivt inte varit speciellt bortskämda med i de här sammanhangen i Sverige tidigare.

Elektroskull-redaktionen tackar alla inblandade för en grym festival och ser med spänning fram emot en tredje upplaga nästa sommar!

Niklas Hurtig (Festivalbesökaren)

Subkultfestivalen i Trollhättan arrangerades för andra gången, blott 10 månader efter den första upplagan och det skulle visa sig bli en alldeles utmärkt start på festivalsommaren 2017.

Festivalcampingen låg på samma plats som tidigare cirka femton minuters promenad från området och tälten var något fler än förra året, annars ingen gigantisk skillnad. Att sälja frukost precis vid ingången var en mycket bra idé. Sammanslutningen Skuggborgen, som även i år arrangerade Skuggbussen, höll i vanlig ordning ställningarna med partytält och musik.

När det sedan kommer till festivalområdet så var matmöjligheterna rejält uppdaterade med bättre utbud och liksom tidigare samma resonabla priser i baren. I år erbjöd festivalen även ett VIP-område för de som önskar mingla med pressfolk och artister eller bjudas på ytterligare framträdanden. Det bästa med VIP-området var i mitt tycke salsan och nachochipsen vid baren. På den lilla scenen uppträdde diverse akter som av olika anledningar inte hör hemma på de större scenerna. Den märkliga Di Leva-karaktären i vita tältkläder och en akustisk gitarr är jag dock fortsatt skeptisk till.

Den grymma festivalledningen har ännu en gång levererat en väldigt bra festival som har bjudit på en uppsjö av bra liveframträdanden. Besöksantalet ökade något i år och frågan är nu när det riktigt lyftet kommer? Inkörningsperioden pågår ju än då detta bara var andra året, så det är ju inte så att arrangörerna på något sätt behöver gripas av panik redan nu.

Fredag

Dpoint

Spelglada mörka synthpopparna Dpoint behövde inte resa speciellt långt med tanke på att duon med Robert Widell och Peter Andersson ju är hemmavarande i Trollhättan. Bandet är högaktuella med det nya minialbumet “Acid Words” som släpptes under sommaren och även om Dpoint inte spelat så jättemycket live sista tiden så överraskade de positivt och lockade en god samling till den mindre scenen Stella trots den tidiga speltiden.

(Jens Atterstrand)

Container 90

Den charmanta duon från Eskilstuna, med Radio Virus-bekantingarna Ronny Larsson och Mikael Spångberg, levererade en dynamisk och glädjefylld spelning som inkluderade både ett antal av bandets hitlåtar liksom udda nummer, smakprov på nytt material och sist men inte minst givetvis publikfavoriten “Richard is a Racist”som handlar om den tidigare Elegant Machinery-medlemmen och numera Sverigedemokraten Richard JomshofContainer 90 är ett incitament i den svenska scenen och det är svårt att inte bli glad när man får chansen att se dem live.

(Jens Atterstrand)

Vanguard

Göteborgsduon Vanguard, som lagom till den här spelningen fått tillskott av den nye livekeyboardisten Dennis Ternström, har vuxit ordentligt och uppträder nu verkligen som ett rutinerat liveband. Sångaren Patrik Hansson levererar numera bandets moderna synthpoplåtar allt tonsäkrare från scenen, så även inför ett välfyllt Stella den här gången. När bandet bränner av dansanta publikfriare som “I Want to Live” och “On My Own” är det svårt att stå still!

(Jens Atterstrand)

Red Mecca

Sundsvallsduon bjöd på en sedvanligt mörk och snyggt ljussatt men relativt kort spelning på Stella. Sångerskan Frida Medeleines visuella karisma och starka personliga uttryck förstärker de starka känslor som bandets musik förmedlar och Red Mecca skulle jag vilja påstå är väldigt unika i de här sammanhangen. Tillsammans med effektfull ljussättning och rök levererade de ännu en stabil och välljudande spelning.

(Jens Atterstrand)

Rave the Reqviem

Son och mor Lönnqvist, närmare bestämt producenten, sångaren, gitarristen och låtskrivaren Filip Lönnqvist, tillsammans med sångerskan Carola Lönnqvist utgör hjärtat i den välljudande industrimetallakten Rave the Reqviem och mitt i solskenet på eftermiddagen levererade de en av festivalens mest högoktaniga spelningar på den stora scenen. Bandet spelar en melodiös och refrängstark industrimetall som verkligen skapade ordentligt röj i det nyvakna publikhavet!

(Jens Atterstrand)

Aesthetic Perfection

Handen på hjärtat så är jag inte helt nöjd med Aesthetic Perfections alltmer poppiga framtoning under senare tid, men när det kommer till bandets liveframträdanden så visar frontmannen och sångaren Daniel Graves tillsammans med rutinerade keyboardisten Eliott Berlin gång på gång vilket fantastiskt liveband de är. Duon levererar en storslagen och fartfylld liveshow från Subkultfestivalens stora scen inklusive Eliotts sedvanliga keyboard-stativsakrobatik och en stark sånginsats signerad en karismatisk frontman som fortfarande ser ut att trivas väldigt bra i de här sammanhangen.

(Jens Atterstrand)

She Past Away

Det turkiska postpunkbandet She Past Away, med den Robert Smith-liknande sångaren och gitarristen Volkan Caner, visade upp en stillsam och introspektiv scenshow där den stämningsfulla musiken stod i första rummet. Ett gotiskt mörker bredde ut sig kring inomhusscenen Stella. Volkan Caners mycket speciella gutturala stämma i det allra nedersta registret grep tag om publiken och trots den, för de allra flesta, obegripliga turkiskan kändes det som att orden gick rakt in och berörde på ett känslomässigt plan bara genom den speciella fraseringen. She Past Away är inget liveband men musiken är nästan läskigt effektiv. Trots alla uppenbara referenser till The Sisters of Mercy, The Cure och Joy Division har de hitta något alldeles eget som man genast känner igen och dras med i.

(Patrik Lark)

Vive La Fête

De franska veteranerna, som frontas av det numera 49-åriga och sällan stillastående energiknippet Els Pynoo, bjöd på en storslagen hitkavalkad ackompanjerad av en fullmatad rök och ljusshow på den stora scenen. Personligen finner jag bandets musik något slätstruken sett över en hel lång konsert, men när bandet river av hits som “Decadanse” så är det svårt även för undertecknad att inte dra på smilbanden och dansa med!

(Jens Atterstrand)

SPARK!

Den energiska duon består av sångaren Christer Hermodsson och trummisen Mattias Ziessow. Bandet inleder precis som sedvanligt den sista tiden spelningen utklädda till clowner och trots att en stor del av deras musik är skapad med glimten i ögat så är det också stort allvar och professionalism som omger duons musik och framträdande. Fokus ligger på högt tempo, glädje och att inkludera åhörarna i ett mycket publikvänligt liveframträdande. De största hitsen betas av en för en och man lämnar verkligen Stella, som lokalen heter, med en känsla av att man har ett lejon i sig den här gången!

(Jens Atterstrand och Niklas Hurtig)

Lördag

Human Lynx

Det är något alldeles speciellt med Human Lynx från Göteborg och i en på eftermiddagskvisten totalt mörklagd Stella så presenterar de bandets stilrena ljus- och scenshow under en väldigt kort men intensiv spelning. Bandets musik representerar någonting nytt och väldigt spännande på den inhemska scenen där de har tagit sig friheten att integrera flera intressanta influenser i sin minimala och rytmiska electro. Ett av festivalens absolut snyggaste framträdanden!

(Jens Atterstrand)

Machinista

Richard Flow och sångaren John Lindqwister utgör den här svenska duon, som verkar ha en ständig vilja att utveckla och expandera upplevelsen när bandet spelar live. Gitarristen med aliaset BRD har medverkat på scen ett bra tag nu och bidrar till att ge bandets mörka synthpop en än större och mer dynamisk touch än på skiva. Machinista har två starka album i bagaget, arbetar i skrivande stund på det tredje och deras insats på Subkultfestivalen fyller på deras meritlista med ytterligare en proffsig och välljudande insats.

(Jens Atterstrand)

Lizette Lizette

Äntligen fick vi se en av årets absolut hetaste nykomlingar i ett ordentligt konsertarrangemang på en riktig scen till skillnad mot de mindre bar- och klubbspelningar hon gjort tidigare! Lizette Nordahl tillsammans med liveduon som består av Aili Markelius (trumpads) och Lisa Pyk (keyboard) bjöd på en fantastiskt snygg och välljudande konsert och med tanke på att hens debutalbum landade så sent som i vintras så är det svårt att inte imponeras stort av Lizette Lizette!

(Jens Atterstrand)

Project Pitchfork

Veteranerna från Tyskland har spottat ur sig sex album sedan 2009 och det märks då de i princip väljer ett spår per album under den drygt en timme långa konserten. Ett band som hållit på sedan 1989 behöver minst det dubbla för att någorlunda rama sin musikaliska karriär och det märks också att de har tröttnat på sina största hitlåtar då en hel del utav dessa saknas i setlistan. Detta leder till en väl genomfört men lite osäkert framförande. Personligen tycker jag att ett band som Project Pitchfork bör ha olika teman på sina spelningar, så som: “Hits”, “Retro”, “Modern” och så vidare. Detta för att bättre särskilja dem åt och ge fansen en chans att ställa in sig på en viss uppsättning spår. Utöver detta var uppslutningen godkänd och ljudet bra!

(Niklas Hurtig)

Pretty Addicted

London-bandet Pretty Addicted som kallar sin musik för “gothic dance music” bjöd på en riktig smocka på den lilla scenen. Bandets självklara centralfigur Vicious Precious hade så mycket attityd att det nästan rann ur de karaktäristiska Mussepigg-öronen. Tillsammans med den döskallesminkade basisten levererade hon en synnerligen energisk freakshow, stundtals rullandes på scengolvet, till en pumpande elektropunk med nästan uteslutande obscena textfraser. Pretty Addicted bjöd inte på några sing-along hits men det kompromisslösa framträdandet tog publiken med storm.

(Patrik Lark)

The 69 Eyes

Finska The 69 Eyes var lördagens huvudband på stora Aura-scenen. Klädd helt i svart lack och mörka solglasögon visade sångaren Jyrki 69 hur man poserar med mickstativet över axeln. Med auktoritet och väl inövade gester anförde han rutinerat deras patenterade blandning av gothic rock och glamrock som kommit att kallas goth’n’roll eller bara dark rock. Blundade man kunde man nästan se Billy Idol framför sig. Efter ett dussintal album hade de samlat på sig en diger repertoar av hits som de tryggt fyrade av. Låtar som “Lost Boys”, “Never Say Die” och “Gothic Girl” var säkra kort till att få publiken att sjunga med i den svenska sommarnatten.

(Patrik Lark)

S.P.O.C.K.

Den till synes aldrig åldrande och evigt unga rymdsynthorkestern från Malmö avslutade festivalen med en energifylld hitkavalkad på ett fullpackat och svettigt Stella. Säga vad man vill om bandets ibland lite ojämna musik, men det är svårt att inte bli glad av att se och höra den karismatiske Alexander Hoffman på scen. Jag skall erkänna att jag inte är något jättestort fan av bandets musik på skiva men på scen gör S.P.O.C.K. mig sällan besviken, ej heller den här gången.

(Jens Atterstrand)

Fotogalleri

Javelynn – “Wannabe (Machineoperator’ Powertool Remix)”

Tags: , , , ,


Eliott Berlin remixar “Wannabe” från Javelynns debutalbum “Chimaera at Heart”. Gratis nedladding! Enjoy!

Auto-Auto – “Dancing Through Dark Times”

Tags: , , , , , , , , , ,


Format: CD, Digital
Skivbolag: Out Of Line
Releasedatum: 27 oktober 2011

Genre: Electropop, Synthpop

8/10

Originell electropop med glimten i ögat

Auto-Auto från Göteborg behöver ingen större presentation, men jag kan villigt erkänna att de två tidigare fullängdarna inte gjort några större intryck på mig. Debuten “Sounds Of A New Generator” var riktigt tråkig och intetsägande, uppföljaren “Celeste”, var (förvisso) mycket bättre, men dock alldeles för jämn och slätstruken. På det nya albumet “Dancing Through Dark Times” har trion (som består av Johan Hellqvist, Erik Frankel och Elliot Berlin) lärt sig en del av gamla misstag, gjort det mesta rätt och bevisat att bra elektronisk dansmusik nödvändigtvis inte måste komma från Berlin.

Låtarna och produktionen på detta tredje album håller mycket hög klass. De problem som finns på albumet är att Auto-Autos styrka också visar sig vara lite av dess svaghet: Avsaknaden av variation. Det fullkomligt sprudlar av discobeats, blipp-blopp och underbara ljud, men i vissa fall blir det en aning spretigt och ger ibland lite av ett slarvigt intryck, då det blir svårt för lyssnaren att följa den röda tråden. Budskapet är att dansa genom mörka tider, vilket är ett positivt och trevligt budskap som jag köper till fullo. Men även glada budskap kräver en del ledsamhet för att kunna tas på allvar. Det jag kan sakna är att de tre männen inte bjuder mer på sina personliga erfarenheter av detta mörker, utan ser mer på saken ur ett objektivt och allmänt perspektiv. Det är detta som drar ned betyget en aning.

Men (som ni noterat i betygsättningen) betyder detta inte att det är dåligt, tvärtom! “Dancing Trough Dark Times” är riktigt bra och Auto-Auto har i mitt tycke gjort sin “Speak & Spell” och står nu förmodligen på toppen av sin karriär, med ett album där de överträffat sig själva. Bättre än såhär blir det nog inte. Här finns allt man kan önska av electropop anno 2011. Styrkan ligger i humorn och attityden i både musik, text och sång. Låtar som “Rabbits of Belgium”, “Black Disco Ball” och “Zombies on MTV” är bra exempel på detta. Att sno idén med att blanda 80-tals melodier, modernare elektroniska poptoner och i sin tur kasta in gitarrer på vissa ställen i stil med Depeche Modes “Personal Jesus”, låter både vågat och kontroversiellt. Men Auto-Auto lyckas alldeles lysande med att göra det eget och med glimten i ögat som en homage. I mitt tycke bättre än exempelvis band som gärna lånar låtidéer som till exempel austrliensiska Parralox. Många andra låtar bjuder på melodier man till viss del hört förut, men som är svåra att placera vilket är något som berikar ljudbilden.

Sammanfattningsvis är “Dancing Trough Dark Times” ett mycket trevligt album som förlåter de två tidigare misstagen och befäster Auto-Auto som starkt lysande stjärnor på electropophimlen. I min värld är detta bland det bättre jag hört i genren sedan Apoptygma Berzerks “Hamonizer”Auto-Auto har bevisat för mig att jag hade fel och att dem hade en potential som jag inte kunde se för mina fördomar, men jag är absolut inte den som inte erkänner mina fel. Tack Johan, Erik och Elliot för underbar musik och för att ni sprider glädje i mörka tider! I min värld är “Dancing Trough Dark Times” som medicin som jag älskar och det kan inte bli mycket bättre än såhär!

// Mikael Svensson, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist

  1. Dancing Through Dark Times  3:48
  2. Obstacles  4:13
  3. Our New Machine 3:52
  4. Rabbits of Belgium  3:22
  5. Black Disco Ball  3:41
  6. Der Club Mix (Remix)  4:02
  7. Re-Program Me  3:32
  8. Someone Out There  3:27
  9. Mimmick  3:50
  10. Cosmic Injustice  3:13
  11. Zombies on MTV  4:25
  12. Cigarettes and Contraband  3:52
  13. Starcharts  5:20
  14. Lullaby  3:46

Auto-Auto tillbaka med nytt album

Tags: , , , , , , , , ,


Efter diverse om och men och framflyttade releasedatum, så är nu svenska Auto-Auto äntligen tillbaka med nya albumet “Dancing Through Dark Times”, som släpps senare i höst.

Den nya fullängdaren följer upp “Celeste”, som släpptes för tre år sedan och blir bandets tredje sedan man debuterade med “Sounds of a New Generator” under 2005.

Auto-Auto består sedan 2008 av Erik Frankel, Johan Hellqvist och Eliott Berlin.

Eliott spelar även live med bland annat Aesthetic Perfection och Dubmood.

“Dancing Through Dark Times” släpps preliminärt den 27 oktober via Out Of Line.

Tracklist

  1. Dancing Through Dark Times
  2. Obstacles
  3. Our New Machine
  4. Rabbits of Belgium
  5. Black Disco Ball
  6. Der Club Mix (Remix)
  7. Re-Program Me
  8. Someone Out There
  9. Mimmick
  10. Cosmic Injustice
  11. Zombies on MTV
  12. Cigarettes and Contraband
  13. Starcharts
  14. Lullaby

Aesthetic Perfection presenterar fjärde albumet

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Aesthetic Perfection, som frontas av den USA-födde Daniel Graves (numera boende i Österrike), är nu redo att presentera fjärde albumet “All Beauty Destroyed” senare i höst.

(Andra albumet “Blood Spills Not Far From The Wound” släpptes 2007 under monikern Necessary Response.)

Man väljer också i samma veva att lämna Jason Schary‘s lilla Amerikanska skivbolag Bractune Records, där man officiellt debuterade med “Close To Human” under 2005, till förmån för Metropolis Records.

Den nya fullängdaren följer upp succén “A Violent Emotion” som släpptes under 2008.

Live på scen får Daniel sällskap av livetrummisen Tim Van Horn och vid en del spelningar i europa även svenskt inslag via keybordisten (alias) Eliott Berlin.

Första singeln “The Devil’s In The Details” släpptes förra året. (Lyssna/Ladda ner singeln gratis nedan!)

“All Beauty Destroyed” levereras utöver den ordinarie CD-utgåvan i en begränsad dubbel-CD version där bonusdiscen *** innehåller remixer signerade skivbolagskollegorna Hocico, Alter Der Ruine, X-RX, Caustic, Extinction Front och XP8.

“All Beauty Destroyed” släpps i europa den 4 november via Out Of Line.

Tracklist

  1. A Nice Place to Visit
  2. The Devil’s in the Details
  3. The 11th Hour
  4. Hit the Street
  5. One and Only
  6. Inhuman
  7. Celebrity Sin
  8. Filthy Design
  9. Motherfucker
  10. Under Your Skin
  11. The Little Death
  12. All Beauty Destroyed

Tracklist Bonus Disc ***

  1. A Nice Place to Visit (B.M.F. Remix by Extinction Front)
  2. A Nice Place to Visit (X-RX Remix)
  3. A Nice Place to Visit (Caustic Remix)
  4. Hit the Streets (Alter Der Ruine Remix)
  5. The 11th Hour (Hocico Remix)
  6. All Beauty Destroyed (XP8 Remix)