Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Elektric Music"

Karl Bartos – “Off the Record”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD (digipak), Digital, Vinyl (180g)
Skivbolag: Bureau B (Border Music)
Releasedatum: 15 mars 2013
Genre: Synthpop, electropop
Mix: Mathias Black
Master: Mathias Black
Land: Tyskland
Recensent: Erik Uppenberg
Köp: TBA

Karl Bartos bjuder på musikalisk pyttipanna

Karl Bartos lämnade Kraftwerk 1990 och har sedan dess släppt sammanlagt fyra album, som Elektric Musik eller under eget namn. Förutom på den gitarrpoppiga ”Electric Music” har han byggt vidare på det klassiska Kraftwerk-soundet, men med en egen lätt igenkännlig twist.

Det är redan tio år sedan Bartos förra skiva ”Communication”. Den släpptes ungefär samtidigt som ”Tour de France Soundtracks”, det första albumet med nytt Kraftwerk-material på 17 år. Jämförelser var oundvikliga, och de utföll till Karl Bartos fördel.

För det första var det tydligt att det var Bartos som satt på melodierna och de riktiga poplåtarna. ”I’m the Message”, ”15 Minutes of Fame” och ”Electronic Apeman” för att nämna några. För det andra hade ”Communication” ett lyckat sammanhållande tema, som kändes fräschare än cykling: informationssamhället och hur vi speglar oss själva och andra i den moderna teknik som hjälper oss att dokumentera och kommunicera. Karl Bartos förde på ett snyggt sätt Kraftwerks konceptalbumtänk in i 2000-talet.

På nya skivan ”Off the Record” är det dock snarast nostalgi det handlar om. De elva spåren (”Silence”, sex sekunders tystnad, räknar jag inte) bygger nämligen på en mängd gamla inspelningar som Karl Bartos grävt fram ur sina gömmor. Ett slags ljuddagbok som han producerade i lönndom under Kraftwerks konstnärliga storhetstid, gissningsvis sent 1970-tal och tidigt 1980-tal. Får vi tro Wolfgang Flürs självbiografi ”I Was A Robot”, så var hemlighetsmakeriet nödvändigt. Ralf Hütter och Florian Schneider tillät helt enkelt inte de övriga medlemmarna att ha några sidoprojekt.

Resultatet är en musikalisk pyttipanna: lite av varje, det smakar gott och mättar, men det är märks att det som serveras bygger på rester. Ljudbilden är varm och analog, spår med sång (ibland engelska, ibland tyska) och en mer traditionell popstruktur  blandas med instrumentala stycken.

Inledande ”Atomium” hyllar den välkända futuristiska molekylbyggnaden i Bryssel. ”Atomium” är kraftfull och pampig, rytmen spikar fast lyssnaren på dansgolvet och boxar en i mellangärdet. Men jag tröttnar snabbt, det är inte mycket till pophit trots att det är albumets singelsläpp och det finns mer intressanta spår på ”Off the Record”.

Vox Humana” skulle kunna vara hämtad från ”Radio-Activity”, och namnet antyder att det är ett slags svar på ”The Voice of Energy” från den skivan. ”Rhythmus” kombinerar rytmen från ”Trans Europe Express” med melodin från ”Computer World” och vocodern från ett flertal spår på ”Communication”. Durstämda ”Hausmusik” har ett i det närmaste ironiskt namn; snarare än housemusik påminner den om Kraftwerk innan Karl Bartos ens kom med i gruppen: easy listening-soundet i ”Ananas Symphonie” från ”Ralf & Florian”.

Det är som synes inte lätt för Karl Bartos att frigöra sig från arvet som en fjärdedel av en av världens mest inflytelserika grupper. Det är svårt att som lyssnare inte dra paralleller. Tvångströjan det innebär är också något som Bartos verkar vilja bearbeta i sina texter. På det förra albumen hittade vi låten ”Life”, som kan handla om ett uppbrott från en kärleksrelation, men kanske också om Bartos brytning med kvartetten från Düsseldorf: ”So glad we made it / Time will never change it / But, finally, I have to get on with my life / (…) / Who you are and what you want to be, it doesn’t matter much to me”.

Without A Trace of Emotion” är den starkaste låten på ”Off the Record”. Texten refererar helt öppet till Karl Bartos relation till sin gamla grupp, och till den robotlika image som förföljer honom som ett spöke från det förgångna. En maskinröst mässar ”Every single day / I’m here to let you know / Whatever happens to you / I won’t let go”, och Karl Bartos egen röst svarar ”Without a trace of emotion / I see you right in front of me / Dresscode red shirt, black tie / You’re history / You’re history”.

Off the Record” är obligatorisk och efterlängtad lyssning för svältfödda Kraftwerk-fans. Men någon sammanhållen upplevelse är det inte. Det låter som den spretiga samling demotejper som det i grunden faktiskt är.

Tracklist

01. Atomium (03:16)
02. Nachtfahrt (03:30)
03. International Velvet (04:37)
04. Without A Trace Of Emotion (03:28)
05. The Binary Code (01:41)
06. Musica Ex Machina (05:15)
07. The Tuning of the World (03:33)
08. Instant Bayreuth (03:36)
09. Vox Humana (02:56)
10. Rhythmus (04:16)
11. Silence (00:06)
12. Hausmusik (03:29)

OMD – “History Of Modern”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD / Digital Download / 2xLP
Skivbolag: 100% Records
Releasedatum: Ute nu!

6.5/10

Bra, men inget nytt “Architecture and Morality”

OMD – Orchestral Manoeuvres in the Dark var tidigt ett av mina favoritband. Jag tilltalades av allt!

Soundet – som om Kraftwerk kommit från Merseyside. Namnet –  nyromantiskt, samtidigt mekaniskt.  Melodierna – “Enola Gay”, “Electricity”, “Tesla Girls” – bättre poplåtar finns inte!

Sången – Andy McCluskey är nästan en manlig Alison Moyet. Utöver det Peter Savilles fantastiska omslag!

Efter Paul Humphreys avhopp i mitten av 80-talet blev OMD Andy McCluskeys soloprojekt. Även om han åstadkom en del bra popmelodier – i retrospekt var egentligen det sista bra “Sailing on the Seven Seas” och videon till Louise Brooks-hyllningen “Pandora’s Box” – så försvann den typiska OMD-nerven sakta men säkert.

När Andy McCluskey bestämde sig för att lägga ner i mitten av 90-talet hade OMD, en gång ett av det begynnande 80-talets mest nerviga och elektriska new wave band (som gjort bejublad Martin Hannett-producerad debut på Factory Records och spelat på samma scener som Joy Division och Cabaret Voltaire) förvandlats till ett överproducerat Beatlesinfluerat vuxenrockband. Paul Humphreys lyckades visserligen släppa några hyfsade album bl.a. i samarbete med sambon, Propaganda-sångerskan Claudia Brücken, men det var trots allt en klen tröst och inget som kunde återuppväcka minnen från fornstora dagar.

Trots – eller tack vare – de allt blekare albumen OMD presterade innan splittring och uppbrott såg jag fram emot en comeback med ursprungsmedlemmarna, inklusive Malcolm Holmes och Martin Cooper, som tillkommit redan under det tidiga 80-talet. Med förväntan men också bävan! Kunde ett medelålders OMD, som i intervjuer uttalat att man nu föredrog sina tidiga låtar och musik mest, hitta samma nerv, få till samma magi som de unga art school studenter de en gång var?

“-Pop? -Fuck You, vi spelar Avant-garde” – som Andy McCluskey sägs ha reagerat på en tidig recension som framhävde dem som brittisk popmusiks framtid.

(se BBC‘s underbara dokumentär “Synth Britannia”.)

Det första jag hörde av det nya albumet var “Sister Marie Says” i någon slags demoversion. En låt som sägs vara skriven under tidigt 80-tal men inte släppt förrän nu då man ansåg den vara för lika “Enola Gay” och inte passa in i det senare 80-talets och 90-talets OMD-stil. Må så vara men om man någon gång stod i valet mellan att släppa “Enola Gay” och “Sister Marie Says” så är det uppenbart att man gjorde rätt val.

Den sistnämda är absolut ingen dålig låt men jämfört med “Enola Gay” är den väldigt tam och ganska tråkig. En liten besvikelse, tyckte jag.

För oss som fortfarande köper skivor så måste även omslaget nämnas. Det påminner till form och färg lite om den självbetitlade debuten, som ju också är orange i vissa versioner, men framförallt om deras mest hyllade album, “Architecture and Morality”. Omslaget är inte lika fantastiskt som det underbara Hopper-inspirerade “Crush” eller eleganta “Junk Culture”, men man ser ju omedelbart att det är OMD och Peter Saville Associates.

Det är snyggt!

Det finns för övrigt fler paralleller till “Architecture and Morality” än utseendet. Båda albumen inleds, liksom för övrigt även “Crush”, med en ganska otypisk, snabb och nästan rockig låt i “New Babies: New Toys”. Bägge albumen har två låtar efter varandra med i princip samma namn, kommersiellt vansinne då, kommersiellt lyckat idag?

Det handlar givetvis om titelspåren “History of Modern (part I och II)” vilka också var tidiga smakprov som höjde förväntningarna. Här fick man äntligen något som lät typiskt OMD och inte det sena 80-talets mainstream-OMD, i ärlighetens namn inte det tidigaste OMD‘s nerv heller. Men tveklöst storslagen symfonisk pretentiös synthmusik med OMD‘s klassiska mjuka harmonier som nästan bara Kraftwerk kan matcha. Huruvida idén med två låtar med samma namn efter varandra är en humoristisk blinkning till “Architecture & Moralitys” två “Joan of Arc” eller ett snuskigt sätt att försöka sälja en ny produkt på gamla meriter är jag osäker på. Andy Macluskeys Atomic Kitten-affärer talar för det senare men albumets genomgående kvalitet och bandets yttranden i intervjuer talar dock för ett ärligare uppsåt.

Nu höll jag på att glömma singeln, “If You Want It” är den tämligen intetsägande titeln, som på svenska låter som någon bortglömd Mauro Scocco eller Ratata-singel. Tyvärr är den smäktande balladen en kletig sak som fastnar i öronen och nervsystemet på samma sätt som en eurovisionsschlager, precis i stil med sista Andy-OMD-singeln “Walking on the Milky Way”. Det är körer, synthetiskt blås gissar jag och låter som Beatles eller Tears for Fears “Sowing Seeds Of Love” i dess sämsta stunder. Jag höll på att glömma den. Tyvärr kan jag inte det.

Som tur då att resten av albumet är bättre. Det är inget nytt “Architecture and Morality” men det är tack och lov betydligt bättre än allt Andy Macluskeys OMD gjorde, möjligen med undantag för “Sugar Tax” bästa moment. Men det albumet innehåller å andra sidan en nästan oförlåtligt usel cover på Kraftwerks “Neonlights”.

Som helhet är det inte riktigt så bra som jag hoppats men betydligt bättre än jag fruktat. Det innehåller för mycket kyrkokörer och ibland på fel ställen eller i fel låtar, för många lugna låtar – eller för få snabba och ingen omedelbar klassisk “hit” men det innehåller ändå en hel del bra:

“New Babies:New Toys” – Den snabba inledningen är tyvärr nästan den enda snabba låten och har någon slags fånig effekt.. Don’t get technical with me.. på Andys underbara röst vilket får mig att tänka 90-tal – annars är den riktigt bra och en bra inledning.

“RWFK” börjar som “Souvenir” och fortsätter som Andy Macluskeys Elektric Music-gästspel “Kissing the Machine”. Ja, det låter lite som Kraftwerk emellanåt). “New Holy Ground” är väldigt lugn men låter väldigt mycket “Architecture and Morality”, det är bra. “Pulse”, som låter väldigt annorlunda från nästan allt OMD tidigare gjort, jag höll på att säga R’n’B – som jag avskyr – men snarare Sugarbabes “Overload” – som jag älskar.

I övrigt är det helt OK. “Green” skulle lika gärna kunna vara Erasure. “Sometimes” och “Bondage of Fate” är lugna låtar som är bra, men drunknar bland alla andra lugna låtar. “The Future, the Past and Forever After” är inte så märkvärdig i sig men den är en av få snabba låtar och t.ex. bättre än ursprungs-OMD‘s avskedssingel “Dreaming”.

Sist ligger dock albumets höjdpunkt! “The Right Side” är nästan av samma klass som – och påminner mycket om “Europe Endless” och New Orders “Your Silent Face”. Den förtjänar en egen recension eller hyllning och är ensam värd priset för skivan. Men bättre än att läsa om den är att lyssna på den, gå och gör det nu!

// Thomas Pettersson, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist:

  1. New Babies: New Toys 3:51
  2. If You Want It 4:45
  3. History Of Modern (part I) 4:40
  4. History Of Modern (part II) 4:12
  5. Sometimes 3:45
  6. RFWK 3:46
  7. New Holy Ground 3:42
  8. The Future, The Past, And Forever After 4:51
  9. Sister Marie Says 4:00
  10. Pulse 3:43
  11. Green 4:16
  12. Bondage Of Fate 4:06
  13. The Right Side 8:20