Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Electronic Sound Sweden"

Liverapport: Fixmer/McCarthy (+ Celldöd) 20140912, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Fredagen den 12 september så gästade Fixmer/McCarthy Stockholm och Nalen med support av Celldöd. Våra utsända Patrik Lark och Jens Atterstrand greppade sina kameror, snörade kängorna och levererar här följande rapport från kvällen som arrangerades av Electronic Sound Sweden.Jens Atterstrandpatrik_lark

Rapport: Jens Atterstrand

Foto: Patrik Lark & Jens Atterstrand

 

Intrycken är många och flera saker kan snabbt konstateras efter det att The Pain Machinery-bekantingen Anders Karlsson för första gången på allvar fick äran att presenterar sitt nya projekt Celldöd inför ett tämligen förväntansfullt- om än relativt glest publikhav – där många tyvärr gjorde det stora misstaget att planera sin ankomst först till huvudakten.

Celldöd levererar ett synnerligen dansant ihopkok av EBM-ljudande analoga basgångar, skruvade loopar, effekter och en energisk Anders Karlsson vid sparkarna och mikrofonen. Frontmannen assisterades på trummor av Marsupium Massacre-frontmannen Jan Spanedal, som även har ryckt in som The Pain Machinerys livetrummis tidigare, bland annat vid deras framträdande på Wave Gotik Treffen.

Detta tillsammans med den abstrakta och väldigt acid-doftande videoprojektionen i bakgrunden gör att Celldöds experimentella kompositioner fungerar skrämmande bra även i livesammanhang! Publiken tar bara efter några få minuter sina första danssteg för kvällen och och jag finner det omöjligt att inte ryckas med. Ljudbilden är statiskt taktfast men samtidigt spännande och överraskningsmomenten är många. Hela setet sitter ihop i en lång dansant mix och det svänger så det står härliga till! Kanske skulle akten passa ännu bättre framåt småtimmarna i ett mörkare klubbsammanhang – men en sak är klar: Ni som valde att förfesta er igenom Celldöds set på annat håll gjorde ett fatalt misstag och missade verkligen något riktigt bra!

Efter ännu en stunds smakfullt blandad pausmusik signerad DJ “The Hawk” Hawking så var det sedan dags för huvudakten Fixmer/McCarthy. Sidoprojektet, som ser Nitzer Ebb-sångaren Douglas J. McCarthy tillsammans med den franske technoproducenten Terence Fixmer, har släppt två album under 2000-talet. Debuten “Between the Devil” kom 2004 och uppföljaren “Into the Night” släpptes fyra år senare (2008).

Materialet spinner från svängig melodiös kraftfull electro i midtempo till mer EBM-doftande taktfasta nummer och inledningsvis dröjer det till dess att duon plockar upp ett par tilltufsade remixer av Nitzer Ebb-klassiker som “Join in the Chant” och “Control I’m Here” innan det blir ordentligt drag i lokalen även om publiken är snabbt med på noterna.

Den totala stämningen infinner sig till slut även när duon framför sitt egna material, men det är de gamla klassikerna som verka gå hem allra bäst. Douglas J. McCarthy förblir en legend och han står den här kvällen för en stark välljudande insats med suverän publikkontakt och frontmannens sedvanliga utstrålning och karisma går det inte att ta miste på.

Det enda ofrånkomliga är nog just det faktum att duons egna material kanske inte riktigt verkar kunna bära upp ett liveframträdande på egen hand? Ovsett vilket så har Celldöd och Fixmer/McCarthy levererat en riktigt trevlig show och hade det inte varit för den usla planeringen där man inbillade sig att en enda bartender skulle hinna med att serva hela den törstiga synthpubliken så hade inramningen varit fullt godkänd.

[zooeffect AMBAE-b2MRyw]

[zooeffect AUGAy-bBN9Pn]

Liverapport: Smör Synthpop & Kärlek #2 2013, Stockholm

Tags: , , , , , , , , ,


Artister: Art Fact, Robert Enforsen, Poetica Grotesque, Garbo Sthlm, Machinista, Page, Lustans Lakejer
Scen: Nalen, Stockholm
Arrangör: Electronic Sound Sweden
Rapport & Foto: Jens Atterstrand

Jens Atterstrand greppade kameran, knöt flugan och begav sig iväg till anrika Nalen i Stockholm för att beskåda den andra upplagan av festivalen Smör Synthpop & Kärlek..

Det övervintrade åttiotalsbandet Art Fact inledde kvällen på den lilla scenen. Bandet spelar synthpop i den mörkare skolan, där ljudbilden ofta fylls med tunga nedskitade rytmiska inslag i stil med Depeche Mode under deras mer industriella period i mitten av åttiotalet. Ljudmässigt är det stundtals rätt intressant – men tyvärr är materialet låtmässigt lite för svagt för att kunna sätta sig ordentligt. Bandet ser dock ut att trivas riktigt bra på scenen med stor energi och kanske kan detta leda till att man ger oss nytt material inom kort?

Robert Enforsen fick sedan äran att inviga den stora scenen och den forne Elegant Machinery– och Hype-sångaren, som med kort varsel fått hoppa in istället för The Mobile Homes som tyvärr tvingades ställa in sin medverkan, fick det (minst sagt) inte speciellt lätt!

Men trots ett antal tekniska problem, som oturligt nog återkom flera gånger under spelningen, så kvarstår ett faktum: Robert Enforsen besitter (fortfarande) synthsveriges absolut bästa sångröst! Lägg därtill en fantastisk låtskatt, som han numera innehar på egen hand, och det är väldigt svårt att bli besviken! Robbe improviserade sig runt de tekniska problemen med bravur, bjöd på sig själv, gästade publikhavet med mikrofonen i högsta hugg och stod för ren och sann spelglädje som verkligen smittade av sig!

En av de mest intressanta nykomlingarna i genrenMachinista, klev sedan upp på den lilla scenen och den Malmö och Kalmarbaserade duon, med Cat Rapes Dog– och Basswood Dollies-bekantingen John Lindqvister vid mikrofonen tillsammans med den forne Vision Talk-frontmannen och sångaren Richard Flow, är enligt mig en av de senare årens absolut intressantaste nykomlingar.

Bandet spelar en rapp, dansant, härligt analogklingande tilltufsad synthpop som toppas med Johns gälla Robert Smith-doftande och väldigt tonsäkra stämma. Precis som tidigare så bjuder man, trots några mindre problem med medhörningen på scenen, en härligt energisk och välljudande spelning!

Stockholmstrion Garbo Sthlm var sedan nästa på tur på den stora scenen. Bandet spelar elektroniska (nåväl) pop som rent musikaliskt svävar någonstans i gränslandet mellan svensktopps-disco och refrängstark schlager vilket tyvärr inte riktigt hittar hem, i alla fall inte hos undertecknad, detta trots ett för det mesta godkänt framförande. Några av refrängerna ger mig ofta väldigt otäcka Thomas Ledin-vibbar och trots att bandet bevisligen besitter en hel del musikaliskt kunnande så tror jag tyvärr att de riskerar att hamna i ingenmansland om de inte väljer en tydligare riktning med sin musik. Den inbitne synthpoparen köper knappast det här, bara så att ni vet.

Näst på tur – Page. Duon, som består av Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko, påstår att de inte har gästat huvudstaden på tjugo år (nu är det ju inte riktigt så länge sedan då de ju spelade på Sugar Bar så sent som 2010, Red.anm). Kvällen till ära hade man således kryddat upp ett antal av spåren med ett antal alternativa solon och infall. Detta uppskattades mycket, speciellt hos undertecknad som sett Page ett antal gånger live bara under de senaste åren. För om sanningn skall fram så kan jag ibland tycka att det blir lite för tjatigt i längden med deras minimala, underfundiga och tok-roliga electropop. Men det senaste albumet pekar i en väldigt intressant riktning och de nya låtarna förmedlar mer utav eftertänksamhet och känsla samtidigt som texterna förmedlar ett djupare allvar som i en setlist bygger en väldigt bra mix tillsammans med de gamla dängorna.

Lustans Lakejer fick sedan äran att avsluta kvällen och Johan Kinde med band är verkligen fullblodsproffs vilket märks direkt och trots att bandet inte står på scen så ofta numera så besitter man en otrolig rutin och säkerhet i allt man gör. Även om kvällens spelning kanske inte var det bästa Lustans Lakejer jag sett den senaste tiden, så levererar man både nyare och äldre material tonsäkert och med stor glädje och pondus, som om man aldrig har gjort annat!

Elektroskull vill rikta ett stort tack till Electronic Sound Sweden med Marko Runne i spetsen för ett, bortsett från några tekniska problem här och där och en liten försening , väl genomfört arrangemang! Vi ser redan nu fram emot den tredje etappen av Smör Synthpop & Kärlek till våren – som bland annat gästas av kanadensiska Rational Youth och Psyche.

Fotnot: Poetica Grotesques spelning såg vi inte tyvärr! Men den som vill får gärna kommentera deras nedan.

[zooeffect A0PAEWro3ncB]

 

 

Intervju: Electronic Sound Sweden

Tags: , , , , , , , , , , ,


Lördagen den 14 december så arrangerar Electronic Sound Sweden den andra upplagan av Smör Synthpop & Kärlek på anrika Nalen i Stockholm.

Jens Atterstrand fick en pratstund med ena halvan Marko Runne som hade lite mer att berätta..

 

 

 

– Electronic Sound Sweden har varit igång ett tag nu, kan du berätta lite mer om er bakgrund och vad ni har gjort hittills?

Tja Jens!

Ja, året har gått snabbt.  Backgroundcheck på mig och min fru: Marko, en gammal Skåne-Synthare från 80-talets era har spelat i diverse små band, jobbade extra på Stadh Hamburg och där växte intresset för att göra livespelningar. Gjorde min första spelning 1987 på min 20 årsdag. Jag lade synthen på hyllan i slutet av 90 talet, ansåg att det inte fanns några bra band etc. längre.  Gled in på annan musik som Punk och Metal. Har haft klubbar och gjort festivaler i alla dessa år. Hittade tillbaka för knappa två år sen när vi var på en bra konsert igen och träffade vår kompanjon Jonas K, som jag har ett band ihop med. Sen senare så växte lusten om att köra band igen så vi startade Electronic Sound Sweden.

Mirre är lite yngre och missade 80-talets glansdagar men har alltid haft intresse för musiken och ville gärna se scenen växa igen, och säkraste sättet att få se sina önskeband är genom att arrangera spelningarna själv.

Vi började med Psyche-turnén i mars där vi var i Malmö, Stockholm och slutligen Göteborg. En underbar men på samma gång väldigt tuff turné. Massor av tid i bussen, lång väg att köra och mycket jobb på ställena – men skoj hade vi. Under mars månad hann vi även med att starta ”Club Electro Sound” i Göteborg, där vi körde lite mindre band som kanske inte alltid får spela så mycket live.

Nästa stora artist blev två spelningar med Leaether Strip, från Danmark, i Göteborg och Stockholm. Vilket drog bra med folk, 90 min Leaether Strip live säger väl allt.

Nånstans så fanns det en ide om att ha en festival igen. Göteborg var ju uteslutet då vi har en bra festival i Electronic Summer. Malmö hade sin i Nostalgifesten. Då var det Stockholm kvar. Synthpopen har väl inte haft något fotfäste i Stockholm på många år. Där finns ju Bodyfest, men det är ju ”lite” hårdare musik. Så första upplagan av Smör, Synthpop & Kärlek var en koll på om Stockholm var redo för en mer popigare synthfestival eller inte. Så vi fick ex antal band att ställa upp. Vi körde på Harlem som är en av Nalens mindre salar. Vi fick slutsålt, vilket vi inte räknade med.

Efter festivalen fick vi så bra respons att vi genast satte oss ner för att dra planer för en ny upplaga. Vi beslöt på samma gång att vi ville göra det på Nalens stora scen. På sätt blev vi ju också tvungna att ta större band till festivalen, och med Lustans Lakejer och Page och The Mobile Homes så har vi väl lyckats att ta de största banden inom Synthpopen.

Tanken från början att bara ha svenska band på festivalen, men det vet ju alla hur det gick. Vi kom i kontakt med Rational Youth från Canada. Så där var det första utländska banden bokat. Sen har det ena efter det andra bandet kommit fram. Så SS&K #3 blir en verklig tillbakablick på 80 talet.

– Ni är ju själva ganska flitiga konsert- och festivalbesökare som jag har förstått det. Vilka egna erfarenheter tar ni med er in i arrangörsverksamheten?

Man får se hur andra jobbar inom samma bransch. Nya infallsvinklar om hur de lägger upp sin festival, man försöker se vad de gör som uppskattas och vad man själv kan göra bättre. Hur kan vi få gästerna och banden att trivas på våran festival.

– Smör Synthpop & Kärlek #2.. Hur fick ni idén till festivalen från början och hur har tankarna gått sedan ni genomförde den första upplagan?

Det var planeringen av en helt vanlig klubbkväll som blev starten till första minifestivalen. Vi fick möjlighet att köra flera band som vi gillade och valde då att göra en minifestival av det. Efter den första upplagan så gjorde vi en poll om att göra en till. Och vilket gensvar, wohoooo! Där föddes del 2. Vi frågade vilka band som folket ville se, och då har vi kollat med en del av de banden och fick klartecken…. så då bokade vi in de som vi har nu.

– Vilken skulle vara er drömbokning om ni själva fick välja?

Yazoo är nog min privata önskebokning, det kort och konsist. Annars Skinny Puppy eller Front Line Assembly. För Mirres del är det nog Nitzer Ebb som lockar mest.

– Har ni några sista ord till publiken därute som väntar med spänning på kvällen den 14 december?

Var på plats i god tid, Ha ett glatt humör och synthpop dansskorna på. Detta kommer att bli grymt. Se till att pulsa genom snön och visa vägen för alla synthare runt om i landet.

God jul och gott nytt (synth)år!

SSOK2_300x125

Smör Synthpop & Kärlek #2 arrangeras den 14 december på Nalen i Stockholm. Mer info på facebook här: https://www.facebook.com/events/487722074640598/

Live på scen: Lustans LakejerPageGarbo STHLMMachinistaArt Fact och Poetica Grotesque

DJ:s för kvällen: Einsatz/Ersatz, U-linkGalliano och Memorabilia

Biljetter: http://www.tickster.com/sv/events/ghcfhl3m9r4akra

OBS! Vicious Circles “SVARTA KORTET” ger (bland annat) 75:- rabatt på förköpet till och med den 7 december! Beställ kortet här:  http://viciouscircle.se/5v4r74k0r737/

Liverapport: Visage (+ Garbo Sthlm) 20131009, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Visage, Garbo STHLM
Datum: onsdag 9 oktober 2013
Scen: Nalen Klubb, Stockholm
Arrangör: Electronic Sound Sweden
Rapport: Erik Uppenberg
Foto: Jens Atterstrand (Fotoalbumet ligger nedanför artikeln!)

Erik Uppenberg och Jens Atterstrand besökte Nalen Klubb i Stockholm för att beskåda legendariska Visages första spelning på svensk mark någonsin.

 

“Det är inte lätt att göra cover på sig själv”, konstaterade en gång Sven-Ingvars sångare Sven Magnusson. Han sade det under en Hultsfredsspelning då det klassiska dansbandet framförde lite tuffare versioner av sina låtar, närmare det rock’n’rollsound de faktiskt startade med.

Men citatet kan också appliceras på de många nostalgispelningar som återuppståndna 80-talsband numera gör. Utmaningen ligger i att återskapa en förgången storhetstid på ett någorlunda värdigt sätt, och i att göra det med en sättning som ofta inte har så mycket gemensamt med originalet.

Ibland går det överraskande bra, som Men Without Hats lysande Sverigespelningar tidigare i år. Men inför Visages spelning på Nalen Klubb är förväntningarna i botten – många i publiken anländer med ett antal pinsamma Youtube-klipp på näthinnan.

Ännu svårare är det eftersom frontmannen Steve Strange en gång var Londons it-boy nummer 1, den coolaste stilikonen som gick i ett par (förmodligen spetsiga) skor. Han brände sitt ljus i bägge ändar under några korta år i början av 80-talet, och har därefter levt ett hårt liv kantat av missbruk. Hur ska han ta sig igenom det här? Skulle den forne klubbvärden på Blitz ha släppt in sig själv på Nalen Klubb?

Med låga förväntningar blir man inte besviken, och spelningen i den lilla men fullsatta lokalen är bättre än väntat. Det känns som att se ett Visage-coverband på en Finlandskryssning. Soundet är pubrockvarianten av new wave, framfört av ett gäng rutinerade musikergubbar som en gång var smala – eller åtminstone hade smala slipsar – kompletterat med den yngre keyboardisten Logan Sky. I dagens Visage-sättning hanteras gitarren med den äran av forne Ultravox-medlemmen Robin Simon, som även brukar spela med John Foxx.

Steve Strange berömmer publiken alltför tidigt, redan efter första låten ”Never Enough” (en av de bästa på nya skivan “Hearts and Knives”) får vi höra att vi är en “amazing crowd”. I mellansnacket är han lite som kung Carl XVI Gustaf: valhänt i sin roll, men kämpar på så gott han kan. Jag tror att Strange tagit till sig av kritiken mot tidigare spelningar. Han är vare sig en stor sångare eller scenpersonlighet, men avverkar habilt sina Visage-klassiker: ”The Damned Don’t Cry”, ”The Anvil”, ”Mind of a Toy”, ”Pleasure Boys” med flera.

När Strange går av scenen för klädbyte, kör bandet en inledningsvis stark version av instrumentallåten “The Dancer”. Tyvärr glider den över i en ovärdig solo-onanisession mellan basisten Steve Barnacle och trummisen Johnny Marter. De har själva jätteroligt, själv ryser jag av sekundärgenans inför en tungfotad 70-talsrockpassage som strider mot allt vad Visage, i grunden ett postpunkprojekt, står för musikaliskt.

Tänk om bandet i stället vävt ihop “The Dancer” med en annan instrumental som “Frequency 7”, eller tillsammans gastat loss i “Tar” … då hade det kunnat blivit något stort av just detta nummer.

Nu höll jag på att glömma bort att kläderna är viktigare än musiken. Steve Strange har inledningsvis på sig en Union Jack-smyckad jacka i fyra nyanser av rödbrunt med matchande hatt. Den ser lite mossig ut, men samtidigt väldigt new romantic, ungefär som Steve Strange själv. Efter “Dancer”-breaket återkommer han i en mer tveksam camouflage-stass, och ser ut som en korsning mellan en biodlare och en Iraksoldat. Om detta är en kommentar till den Bush- och Blair-kritiska låten ”Diaries of a Madman” är något oklart.

Bäst under hela spelningen är avslutande “Visage”. Där rocksoundet tidigare stundom skurit sig mot synthpoporiginalen, exempelvis på “Fade to Grey”, så sitter det nu som en smäck, och gubbsyntharpubliken viftar glatt och sjunger med för full hals. “Amazing crowd”, som sagt.

(Anmärkning: Förbandet, Garbo Sthlm, är ej recenserat.)

[zooeffect AIGA4SrO6WVv]

Liverapport: Psyche (+support) 20130302, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Guilt Trip, Autodafeh, Robert Enforsen, Psyche
Datum: lördag 2 mars 2013
Scen: Nalen Klubb
Arrangör: Electronic Sound Sweden
Rapport: Stefan Haking
Foto: Diana Malm och Patrik Lark

OBS! Missa inte fotoalbumet nedan!

Kanadensiska Psyche, som sedan många år består av grundaren Darrin Huss,  som när han spelar lite i sin tur samarbetar med olika musiker firar nu 30 årsjubileum. I samband med detta genomfördes en miniturné i Sverige då man gästade Malmö, Stockholm och Göteborg.

Med sig till Stockholm hade man de svenska akterna Guilt Trip, Autodafeh och Robert Enforsen.

Först ut på kvällen var Guilt Trip med sin lite tyngre industrisynth som för kvällen saknade livegitarristen Berget Bergman. Karl Lindberg och Magnus Nilsson har kommit långt sedan de transformerade sitt gamla band Chirurgie Esthetique till Guilt Trip för ett femtontal år sedan. De genomför ett ganska piggt set med en väl avvägd blandning av gammalt och nytt material.

Sedan följde Autodafeh, som rönt stora framgångar inte bara på den svenska EBM-scenen utan även nere på kontinenten med sin av Front 242 inspirerade body. De körde ett piggt och rappt set som även innehöll ett par nya låtar.

Robert Enforsen tidigare sångare i ett nu avslumrat Elegant Machinery och Hype kör ett solo-set med alla gamla slagdänger som han sjungit på genom åren och får ett riktigt starkt gensvar från publiken.

Sist kommer Darrin och hans keyboardist upp på scen och kör ett långt och härligt set med låtar från hela Psyches 30-åriga repertoar. Darrin och Robert framför även en cover av The Human League-klassikern “These are the Things Dreams are Made of” som de spelat in tillsammans.

OBS! Missa inte Stefan Hakings intevju med Darrin Huss som genomfördes i samband med spelningen. Denna kommer inom kort (med fler bilder från spelningen signerade Patrik Lark). Håll utkik..

Liverapport: Psyche (+Robert Enforsen) 20130303, Göteborg

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Psyche, Robert Enforsen
Datum: söndag 3 mars 2013
Scen: Henriksberg, Göteborg
Arrangör: Electronic Sound Sweden)
Rapport & Foto: Anders Nord

OBS! Missa inte fotoalbumet nedan!

Vår flygande liverapportör Anders Nord greppade kameran och drog till Henriksberg en söndagkväll i början av mars. Här kommer liverapporten från kvällens händelser, där kanadensiska Psyches 30 års jubileum stod i fokus..

Psyche bildades 1982 av bröderna Darrin och Stephen Huss i Kanadensiska Edmonton, Alberta. Nu 30 år senare var det dags för duon (där Stephen Huss numera ersatts av Stefan Rabura) att ge sig ut på vägarna i Sverige för en jubileumsturné. Först var Malmö och Stockholm följt av avslutningen i Göteborg. Med som förband på alla tre spelningarna var ingen mindre än Elegant Machinery– och Hype-sångaren Robert Enforsen..

När jag sprang på Robert Enforsen innan spelningen fick jag reda på att både han och Darrin Huss hade drabbats av en elak halsinfektion, vilket begränsade deras röster. Blev först lite orolig över hur det skulle gå att genomföra spelningarna, men oron visade sig obefogad.

Först ut på scenen var Robbe som hade med sig David Elg, keyboardisten från hans senaste band Hype. Den första halvtimmen avlöpte med hit efter hit ifrån Elegant Machinerys arkiv. När spelningen gick in akt två, Hype-delen, dröjde det inte många låtar innan det var dags för en överraskning för publiken på Henriksberg. Upp ur publiken hoppar Hypes andra livekeyboardist och tillika körsångerska Karin My och intar scenen. Hon är med och körar under låtarna “Hurt”, “Bounce” och Elegant Machinerys klassiker “Watching You” innan hon lika raskt hoppar ut i publiken igen.  Efter att ha avslutat med “Winterday” och Elegant Machinery-låten “Save Me” kliver Robbe och David sedan av scenen efter drygt åttio lekfulla minuter.

Efter en kort paus för att rigga upp Psyches syntar mm, var det dags för 30 år av Psyche att summeras på drygt en timme. Med sig på scen hade Darrin sin vapendragare Stefan Rabura . Det var en skön atmosfär på och runt scenen. Den till antalet inte stora publiken verkade trivas och medlåtar som “Unveiling the Secret”, “Gods and Monsters”, “15 Minutes” och “The Brain Collapses” på repertoaren kan man bara njuta. Hur Darrins whiskeyröst under mellansnacket kunde förvandlas till skönsång förstår jag inte.  Efter att ha avslutat med en duett ihop med Robert Enforsen tackade Psyche för sig och klev av scenen.

Då detta var en kväll med få besökare blev det en trevlig och familjär kväll. Det kändes lite som om man bevittnat en spelning i sitt vardagsrum med nära och kära. Vill rikta ett stort tack till arrangör Marko Runne, banden och publiken som tagit sig till Henriksberg.  Hoppas vi ses i mitt vardagsrum snart igen…