Format: (Album) CD, 2CD**, digital, vinyl
Skivbolag: Artoffact Records
Releasedatum: 4 augusti 2017
Genre: Industrial rock, experimental, darkwave
Bandmedlemmar: Aaron Fuleki, Alexx Reed
Land: USA
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Will the world finally get the message If I hide it in a pop song?

Just den frågan ställer Seeming i inledningsspåret “Doomsayer” på deras nya album “Sol” som även bär undertiteln “A Self-Banishment Ritual”. Värt att nämna är att Daniel Myer (mest känd från Haujobb och Architect) och Paul Kendall (som har arbetat med bland andra Nitzer Ebb och Depeche Mode) båda har varit en del av produktionsteamet bakom det här albumet.

Seeming är ett projekt från ThouShaltNot-medlemmarna Aaron Fuleki och Alexx Reed och de släppte sina två första album “Madness & Extinction och “Silent DiscoVery” 2014. Bandet beskriver själva sin musik som post-gothic, men den korta och tämligen intetsägande etiketten inser jag är inte ens i närheten av sanningen när ger mig på att försöka beskriva hur den här amerikanska duons tredje fullängdare låter.

“Sol” fullkomligt svämmar över av en, på pappret helt otänkbar och ibland helt vansinnig, blandning av stilar. I den ofta tjocka ljudbilden finner jag såväl experimentell elektroakustisk och organisk folktronika som triphop, darkwave och electro-industriella inslag. Överraskningarna tar till synes aldrig slut i en ljudmix som arrangerats ovanpå en annars ganska traditionell nordamerikanska grund av såväl alternativ- som industriell rock, ofta levererad i en lätt psykadelisk tappning med inslag av flöjt, fiol och en lång rad andra instrument.

Låtskrivaren Alexx Reed är en väldigt duktig sångare med ett sannerligen brett register. Låtar som “The Unspeaking” och “The Wildwood”, med sitt melankoliskt nattsvarta och stundtals desperat sorgsna anslag, får mig att tänka på akter som Wolfsheim och Deine Lakaien med deras, under stora delar av karriären, folkmusikinspirerade sound. Mer avskalade nummer framförda med berättande tillbakalutad sångstil som den electro-funkiga “The Forgetting Room” möter sedan både ordentligt klös och både trombon (av Eliott Mangini) och trumpet (av Robert J. McMahon) i den psykadeliska “Knowledge” som får mig att tänka på Skinny Puppy-bekante Cevin Key och The Legendary Pink Dots-frontmannen Edward Ka-Spels projekt The Tear Garden. “Feral” bakar sedan ihop electropunk i ett rockmusikalnummer som är albumets kortaste låtexperiment.

Tre bidrag från andra artister är också att finna på “Sol”. S∆MMUS bidrar på “Stranger” medan den experimentella oljudsmakaren Merzbow injicerar det han kan bäst på det näst sista spåret “At the Road’s End”. På sexspårsversionen av bonus-EP:n “Faceless” som kommer med den begränsade deluxeutgåvan bidrar även Krys Cannon på “Yes, Artemis”.

Alla ni som har läst den här recensionern så här långt har för länge sedan insett att “Sol” definitivt inte är något album för de elektroniska alternativpuristerna. Men alla ni som önskar vidga era vyer – mot utkanterna av experimentell elektroniskt inspirerad musik i gränslandet mellan alternativ rock och industriella tongångar bör definitivt kolla upp Seeming, som för övrigt också kommer genomföra sin europeiska livepremiär på årets upplaga av den årsliga festivalen ElectriXmas i Malmö i december. Albumet innehåller inte speciellt många svaga spår och fungerar väldigt bra i sin helhet.

Tracklist

01. Doomsayer (05:16)
02. If I Were You (03:11)
03. Zookeeper (04:07)
04. The Unspeaking (05:00)
05. Stranger (04:12)
06. Knowledge (03:47)
07. Feral (04:20)
08. Phantom Limb (03:56)
09. The Forgetting Room (05:11)
10. I Love You Citizen (03:15)
11. The Wildwood (05:20)
12. At The Road’s End (09:47)
13. Talk About Bones (04:12)

Tracklist “Faceless EP” **

01. Yes, Artemis (feat. Krys Cannon) (04:18)
02. City of the Faceless (04:20)
03. Phantom Limb (Classic Mix) (03:57)
04. Stranger (feat. S∆MMUS) (Null Device remix) (04:52)
05. 20 Goto 10 (02:54)
06. The Wildwood (Single Mix)

(English version below)

Will the world finally get the message If I hide it in a pop song?

This questuon is raised by the singer on the introductory track “Doomsayer” on Seeming’s new album “Sol” that also has the subtitle “A Self-Banishment Ritual”. Worth mentioning is also the fact that Daniel Myer (most known from Haujobb and Architect) and Paul Kendall (who has worked with Nitzer Ebb and Depeche Mode among others) have both been part of the production team on this album.

Seeming is a project from ThouShaltNot members Aaron Fuleki and Alexx Reed who released their two first albums “Madness & Extinction” and “Silent DiscoVery” back in 2014. The band describes their music as post-gothic, but I realize that this short and fairly bland label tells far from the complete story when I’m trying to describe how this American duo’s third longplayer sounds.

“Sol” completely overflows with a, on paper completely unthinkable, and sometimes completely crazy, mix of different styles. In their often thick and layered soundstage, I find both experimental electroacoustic and organic folktronica, triphop, darkwave and electro-industrial elements. The surprising inputs seems neverending in an audio mix being put on top of a fairly traditional North American foundation of alternative and industrial rock, often delivered in a somehow psychedelic manner with additions of violins, flutes and other instruments.

The songwriter Alexx Reed is a very good singer with a very dynamic presence. Songs like “The Unspeaking” and “The Wildwood”, with their melancholic, dark and desperately sad chants remind me of acts like Wolfsheim and Deine Lakaien with their often presented folk-inspired sound. More scaled-up songs performed with a more layed back narrative recurring song style – like the electro-funky “The Forgetting Room” are then faced to their raw counterpart aswell as both trombone (by Eliott Mangini) and trumpet (by Robert J. McMahon) in the psychedelic electro-funk styled “Knowledge” a song that makes me think of Skinny Puppy-member Cevin Key and The Legendary Pink Dots frontman Edward Ka-Spel’s project The Tear Garden. “Feral” then puts electropunk and rockmusical together in the album’s shortest song experiment.

Three contributions from other artists are also found on “Sol”. SΔMMUS contributes on “Stranger” while the experimental noise archer Merzbow injects what he knows best on the second last track “At the Road’s End”. The shortened six track version of the bonus-EP “Faceless” that comes with the limited deluxe edition also features Krys Cannon on “Yes, Artemis”.

Everyone who has read this review so far has allready realized that “Sol” definitely not is an album for the electronic alternative purists. But anyone wishing to widen their views – towards the outskirts of experimental electronically inspired music in the border between alternative rock and industrial should definitely check out Seeming, who by the way will make their European live debut at this year’s edition of the annual ElectriXmas festival in Malmö in December. The album doesn’t contain many weaker tracks and works very well as a whole.

Order the 2CD deluxe edition right here!

Covenant gör sig nu redo att presentera detaljerna kring det nya albumet “The Blinding Dark” efter att ha bjudit på de första smakproven via EP:n “Sound Mirrors” i slutet av sommaren.

“The Blinding Dark” följer upp “Modern Ruin” (2011) och “Leaving Babylon” (2013) och blir det nionde studioalbumet i ordningen sedan debuten med “Dreams of a Cryotank” (1994).

Förhandsinformationen hintar om ett ännu en gång vidareutvecklat sound från den svenska kvartetten och hurvida “The Blinding Dark” är det mest svårtillgängliga Covenant-albumet hittills återstår att se. Titeln och temat är tydligt inspirerat av vår nutides stora problem med krig, flyende människor och tillhörande oro och konflikter. Originalmedlemmen Joakim Montelius har ännu en gång givits större utrymme i studion, och även om det kommande albumet påstås sakna bandets signifikativa hitlåtar, så var titelspåret på den föregående EP:n “Sound Mirrors” nog ett en god representant för det nya mörka och fortsatt dansanta Covenant.

På det nya albumet har man inspirerats av såväl Kraftwerk och Jean-Michel Jarre (på spår som exempelvis “Dies Irae”) men som motsats till dessa influenser, som ju föga förvånar någon, så bjuder man i andra änden på en cover av Lee Hazelwoods countrylåt “Rider on a Wild Horse” från 1977.

“The Blinding Dark” levereras, utöver den ordinarie CD-utgåvan, även i en vinylutgåva och i två olika boxutgåvor (2CD bokutgåva samt komplett box med både CD och vinyl). Boxutgåvorna samt vinylutgåvan inkluderar även bonusdiscen “Psychonaut EP”, en drygt 60 minuter lång 2-kanalig liveinspelning gjort helt utan datorer och andra hjälpmedel vid ett specialarrangemang i Österlövsskogen i Öresund den 4 september.

Covenant stod senast på scen på hemmaplan på Subkultfestivalen i Trollhättan i augusti och är även inbokad till årets upplaga av ElectriXmas i Malmö i december. Innan dess kommer man även spela i Los Angeles i mitten av oktober innan man inleder den i nuläget cirka 15 datum långa Europaturnén i Tyska Nürnberg i början av november.

“The Blinding Dark” släpps den 4 november via Dependent Records.

Tracklist

01. Fullwell
02. I Close My Eyes
03. Morning Star
04. Cold Reading
05. A Rider On A White Horse
06. Interlude
07. Dies Irae
08. Sound Mirrors (Fulwell)
09. Interlude
10. If I Give My Soul
11. Summon Your Spirit

Tracklist “Psychonaut EP” (medföljer endast vinyl och de två boxutgåvorna)

01. The blinding light
02. Death of Ideology
03. Death Of Identity (excerpt)
04. Death of Superstition
05. Death of Spirituality
06. Death of Belief

Tracklist “Psychonaut EP Session” Bonusmaterial (medföljer endast vinylutgåvan och den kompletta boxen)

01. Death of Identity (full version)
02. Wolf Hour
03. New Dawn

Dive

En svart backdrop, ett mikrofonstativ, stroboskop och en megafon låter kanske inte som kvällens mest intressanta upplägg men om man slänger in veteranen Dirk Ivens i mixen så uppstår magi. Dive är hypnotisk feedback, bas och oväsen i en ohelig allians där summan är oändligt mycket större än delarna. Belgaren är kanske mest känd från The Klinik och Absolute Body Control, men det är helt ensam på scen han visar sin storhet. Han dansar, svettas, skriker och charmar publiken med sin fantastiska utstrålning. Spelningen verkade vara över på ett ögonblick men varade i själva verket i strax över en timme och lämnade mig och många andra helt slutkörda och energilösa men lyckliga.

And One

Årets stora dragplåster äntrar stor scenen strax efter klockan elva och det råder ingen tvekan om vilket band de flesta besökare helst vill se, det är fullständigt fullsmockat framför scenen. And One är ett väldigt älskat band med många hardcore fans men det är dessutom ett band som de flesta har någon typ av relation till och vill se bara för att höra en eller ett par låtar. Senast jag såg And One var på Amphifestivalen i Köln i en mycket stor och mycket opersonlig ishockeyarena och bandet gör sig så oändligt mycket bättre på en liten scen med färre i publiken. Spelningen som är kvällens längsta, hela 90 minuter, har väldigt bra ljud och ljusshowen är sparsmakad men välplanerad och samtliga bandmedlemmar ser ut att njuta i fulla drag. Setlistan är välbalanserad mellan gammal och nytt och en kul detalj är att Steve Naghavi lånar en änglagloria från publiken och bär den under “Military Fashion Show”.

electriXmas är och förblir en årlig högtid och mötesplats för synthare och det innebär tyvärr att två av kvällens akter, Saft och Guilt Trip, inte kan recenseras helt enkelt för att jag var upptagen med att socialisera med folk jag träffar väldigt sällan. En omröstning har dragits igång på electriXmas facebooksida för att se vilka band som ska bokas till nästa år, gå in och rösta.

Efter att ha tvingats ställa in förra årets festival så var äntligen ElectriXmas tillbaka.

Thomas Hulteberg var på plats på Inkonst i Malmö och levererar härmed följande rapport.

December månad i Malmö är för det mesta inte särskilt behaglig. Grå himmel, snålblåst och regn kombinerat med en rå och fuktig kyla kan besvära den bäste. December år 2013 var en bottennotering för Malmö, inte nog med att vädret och julstressen tog ut sin rätt; anrika ElectriXmas tvingades ställa in p.g.a. indraget serveringstillstånd på klubben Inkonst. Vrid fram klockan nästan exakt ett år och Inkonst slog upp dörrarna med nytt serveringstillstånd och fem taggade band redo att underhålla en ca 500 personer stark publik.

Machinista

Trots en hetsig taxiresa från förfesten till Inkonst så lyckades kön kombinerat med usel garderobspersonal få mig att missa första halvan av Machinistas spelning. De låtar jag fick höra skapade en oerhörd vrede över att ha missat första halvan. Ljudet är bra mixat och framförandet oklanderligt, det är trots allt två proffs som uppträder. Machinista spelar vemodig synthpop med glädje och jag ser fram emot att får se en hel konsert nästa gång jag har chansen.

Rave the Reqviem

Kvällens absoluta höjdpunkt för mig personligen och en hel del andra är nyskapande Rave the Reqviem från Kalmar. De väljer att framföra sina blytunga industrial-metal utan analoga trummor eftersom scenen helt enkelt är för liten för trumsetet. Bandet följer inga mallar och vet inga begränsningar, elaka gitarriff och dubstepbeats blandas med lugna refränger och överjordiskt skön sång signerat Carola Lönnqvist. Band ledaren Filip Lönnqvist dompterar publiken precis som han vill och uppmanar till allsång och röj. Jag spår en lysande framtid för Rave the Reqviem både i Sverige och i resten av världen.

Suicide Commando

Eftersom arrangörerna valt att boka de två hårdaste banden överlappande missar jag första halvtimmen av Suicide Commandos spelning. Det gör egentligen inte så mycket då jag har sett dem många gånger förr. De belgiska veteranerna vägrar dock att leva på gamla meriter utan går in för att till varje pris knäcka publiken. Ljudet är perfekt mixat och sången sitter som en smäck. Det är kargt, elakt och atmosfäriskt. Publiken njuter i fulla drag: En riktig kanonspelning med andra ord!

Front 242

Front 242 är legender inom synthen och var med och ritade om kartan för hur synthmusik kunde låta under 80-talet. Under ElectriXmas visar belgarna inga tecken på sin ålder, de skivdebuterade trots allt 1982, utan bjuder på ett pärlband av fantastiska låtar. Jag tvingades tyvärr hemåt med en ruskig migrän efter bara ett fåtal låtar men ingen som jag talat med som var där hade något annat att säga än att konserten var fantastisk!

Artister: Legend, VNV Nation, Patenbrigade: Wolff
Scener: Babel/Deep, Malmö
Arrangör: Neostalgia
Foto & Rapport: Anders Nord

Anders Nord knöt kängorna och begav sig till Malmö för att beskåda Electric Lucia, minifestivalen som blev ersättaren till årets inställda Electrixmas..

En dryg månad innan Electrixmas 2013 skulle gå av stapeln drabbades festivalen av ett stort bakslag: Inkonst blev av med sin krögare vilket innebar en festival utan alkoholrättigheter! Detta gjorde i sin tur att ledningen tvingades att ställa in festivalen. Under drygt en och en halv vecka gick en del av synthsverige i depressionstankar..

Som tur var så fick Neostalgia i Skåne tag i en lokal, eller snarare två lokaler, och delar av festivaluppställningen anslöt till den nya festivalen Electric Lucia. Tyvärr försvann Suicide Commando ur lineupen som istället fick tillskott av den danska EBM-pionjären Leaether Strip med Claus Larsen i spetsen.

Under den relativt korta tiden mellan festivaldöd och festivalfödsel hann jag lova bort mig på fredagen vilket gjorde att jag missade Leaether Strip som enligt hörsägen gjorde en ruggigt bra spelning.

Första anhalten var Babel där kvällens två första band skulle spela – Legend och VNV Nation. Först ut var Legend, en Isländsk nykomling som jag bara hört en låt av innan kvällens spelning. Jag blev glatt överraskad över energin i bandet: Karismatisk och teatralisk sångare som huserade säkert på scen i kvällens bästa ljus! Spelningen varade knappt 40 minuter men det kändes aldrig tråkigt eller stelt. Jag tror och hoppas att detta är ett band vi kommer få se mer av, utöver Sverigespelningarna den 7 respektive 8 februari då man agerar support till VNV Nation.

Sen var det dags för kvällens stora dragplåster. Bandet förmodligen ingen missat och de flesta har en åsikt om: VNV Nation. Duon kommer med ett nytt album i bagaget, är huvudnumret på stora Tyska festivaler år efter år och har en extremt hängiven fanskara . Sångaren Ronan Harris levererar hitlåt efter hitlåt, oftast med balanserat mellansnack mellan låtarna. Den evigt trumslagande kumpanen Mark Jackson hade också dagen till ära fått sällskap av en ny livekeyboardist på sin vänsterflank.

Med en repertoar som innehåller “Beloved”, “Nova (Shine a Light on Me)”, “Illusion” samt det nya alstren “Retaliate”, “Everything” och “Primary” så kan väl inget gå fel? På det stora hela nej men Ronan hade inte vaknat på rätt sida enligt många av de som stod längst fram och var kanske lite väl otrevlig mot fansen i vissa ögonblick vilket jag tyckte var synd. Det var detta som det pratades om efter spelningen, inte hur fantastiskt det faktisk lät. Jag är övertygad om att vi kommer få se en glad och energisprudlande Ronan på scen i februari.

Efter att spelningen avslutats med “Perpetual” (i vanlig ordning) iförda tomteluvor var det dags att bege sig till Deep för att avnjuta bandet som stod för en av 2012 års bästa spelningar: Patenbrigade: Wolff.  Bandet som har en stor inspirationskälla i det forna Östtyskland. Gamla propagandaaffischer, byggkranar som bygger Berlinmuren och barn ifrån Freie Deutsche Jugend (Östtysklands scouter) visas upp på en duk via en projektor. Trots att scenen är väldigt liten så lyckas de fem bandmedlemmarna hitta sin plats, även om det innebar att sitta mitt på scenen med en öl när vederbörande för tillfället inte ingick i showen.

Vid ett tillfälle åkte det ut ett avloppsrör från scenen ut i publiken som det sedan hälldes öl i till en lycklig besökare. Dock hamnade merparten inte i munnen utan på kläderna. Den väldigt lekfulla och fantastiska spelningen bjöd på pärlor som “Stalinallee”, “Ostberliner bauarbeiter”, “Mauer radio”, “Saufen ist gesund” och “Brigadier trinkt bier”. När publiken börjat nynna på FDJ-sången ”Ich ladde die kanonen” kommer bandet in och bränner av “Volksarmee” och allsången får håret i nacken att resa sig! Återigen tränger sig Patenbrigade: Wolff in på topplistan av de bästa spelningarna för året i sista stund!

Då resan startat tidigt och kvällen var sen var det dags att bege sig hemåt. Detta gjorde att jag tyvärr missade Trakktor. Stort tack till arrangörer, band och goda vänner. Vi ses nästa år, får bara se om det blir Electric Lucia eller Electrixmas. Oavsett vilket det blir så kommer i alla fall jag tillbaks till Malmö!

[zooeffect AQNAJarayY4G]

På grund av en konflikt kring alkoholserveringen mellan Inkonst och restaurang Plockepinn i Malmö så meddelar nu ElectriXmas att man tvingas ställa in årets upplaga.

Årets festival skulle ha gästats av bland andra VNV Nation, Legnd, Suicide Commando, Kant Kino och Patenbrigade: Wolff.

Arrangörerna berättar mer

“Vi är oerhört ledsna över att vi tvingas ta det här beslutet och vi vill ge en ursäkt till alla våra gäster och banden men de rådande omständigheterna ger oss tyvärr inget val. Men vi kommer tillbaka nästa år!”

Electrixmas är för många årets absoluta höjdpunkt i synthkalendern och har under ett antal år gästats av långväga besökare både från Sverige och resten av Europa.

Isländska Legend, som spelar live på årets upplaga av ElectriXmas i Malmö i december, presenterar en video till “Amazon War”. Låten är hämtad från debutalbumet “Fearless” som släpptes tidigare i år. Enjoy!

Artister: Dupont, Necro Facility, Front 242
Datum: fredag 10 februari 2012
Scen: Dieselverkstaden, Stockholm

Foto & rapport: Jens Atterstand

OBS! Missa inte fotoalbumet nedan!

Efter att ha gästat Malmö dagen innan, så landade så de belgiska EBM-pionjärerna Front 242 i Stockholm, för att tillsammans med Dupont och Necro Facility ställa sig på Dieselverkstadens scen på fredagskvällen. Förväntningarna var i vanlig ordning skyhöga.

Dupont var först ut och gjorde en godkänd insats med sin trallvänliga bodypop och trots att man inte spelat speciellt mycket i Sverige under den senaste tiden så fick man ett varmt mottagande av hemmafansen, när man levererade ett urval av sina mer kända låtar. Duon arbetar enligt rykten lite smått på nytt material och det kan mycket väl vara den injektion som behövs för att man skall få tillbaka lite av gnistan igen, för lite av det gamla Dupont saknades och spelningen var ganska ljummen.

Necro Facility, med senaste succéalbumet “Wintermute” i bakfickan bjöd sedan på kvällens absoluta överraskning rent prestationsmässigt. Jag har sett bandet en handfull gånger nu och jag tror bestämt att den här spelningen toppade dem alla. Duon gav verkligen allt och levererade en proffsig och energisk show. Den absolut godkända insatsen på ElectriXmas i vintras blir en rätt medelmåttig spelning i jämförelse. Den större scenen gjorde naturligtvis sitt för att underlätta. Sångaren Henrik röjde loss, klättrade på podier och dök även vid ett tillfälle ner i fotodiket. Killarna verkar ha fått tillbaka spelglädjen, som verkar ha saknats lite den sista tiden och man lyckades få ordentlig fart på publiken.

Efter en stunds pausunderhållning i form av suveräna DJ-duon Ratz (Johnny Nattsjö och Niclas Isgren) och iordningställande av scenen så var det då äntligen dags för huvudakten. Via ett svepande intro akompanjerat av en något upphottad ljus och videoshow så äntrade Patrick Codenys ensam scenen, tätt föld av livetrummisen och frontmännen Richard 23 och Jean-Luc De Meyer.

Front 242 verkar, efter att man under några år på 2000-talet gick ordentligt vilse i technoträsket med sina klassiker, ha hittat tillbaka till den perfekta mixen av originalarrangemang och nya grepp. Jag saknade förvisso det samplade talet på “Welcome To Paradise” och en del av låtarna skulle om möjligt kunna levereras än mer i sina original, men i övrigt låter det mesta väldigt bra.

Bandet var snäppet vassare vid senaste sverigebsöket (Bodyfest 2010), men är verkligen mästare på det man gör. Allt utförs med en oerhörd perfektion och professionalism. Låtmaterialet är verkligen tidlöst och att ett band fortfarande visar en sådan spelglädje efter att ha existerat i drygt tre decennier är beundrandsvärt.

Ett stort tack till alla inblandade för en fantastisk februarikväll på Dieselverkstaden:

Swedish Showcase (Claes Nordling), Megahype (Leo Josefsson och Rickard Gunnarsson), Ratz (Johnny Nattsjö och Niclas Isgren), Bodynerv Music (Katti Cernak), Dupont (Daniel Jonasson och Rickard Svensson), Necro Facility (Oscar Holter och Henrik Bäckström) och slutligen tack Front 242!

Dupont

Necro Facility

Necro Facility

Necro Facility

Necro Facility

Front 242

Front 242

Front 242

Front 242

Artister: Necro Facility, Code 64, Tyske Ludder, S.P.O.C.K, Hocico
Datum: lördag 17 december 2011
Scen: Inkonst, Malmö

Foto: Jens Atterstrand

Electrixmas 2011, del 3 (S.P.O.C.K. + Hocico)

Electrixmas är har under 2000-talet vuxit till en institution i den svenska synthscenen och man har på senare år axlat både SAMA,Tinitus och Arvikafestivalens mantlar och med ett arrangemang av yttersta klass, med herrarna Andy Goodwinoch Niclas Sandéni spetsen, så uppfyller man alla tänkbara förväntningar!

Scenen skulle ha svårt att överleva utan eldsjälar som nyss nämda (och några till) och jag hoppas festivalen överlever många år till!

Årets festival bjöd på en inledning med Necro Facility (som fick spela på den lilla scenen fast man egentligen förtjänar den stora!), Code 64 (som bjöd på två nya spår), Tyske Ludder (med sin kraftfulla machodrypande EBM-show), S.P.O.C.K. (som även de bjöd på nya låtar) och avslutningsvis de smågalna mexikanska kusinerna och tillika dark electro-mästarna Hocico.

Jag greppade kameran (se nedan) och besökte Electrixmas för andra året i rad. Ett stort tack till alla inblandade för en fantastisk kväll. Vi ses igen nästa år!

Artister: Necro Facility, Code 64, Tyske Ludder, S.P.O.C.K, Hocico
Datum: lördag 17 december 2011
Scen: Inkonst, Malmö

Foto: Jens Atterstrand

Electrixmas 2011, del 2 (Tyske Ludder)

Electrixmas är har under 2000-talet vuxit till en institution i den svenska synthscenen och man har på senare år axlat både SAMA,Tinitus och Arvikafestivalens mantlar och med ett arrangemang av yttersta klass, med herrarna Andy Goodwin och Niclas Sandéni spetsen, så uppfyller man alla tänkbara förväntningar!

Scenen skulle ha svårt att överleva utan eldsjälar som nyss nämda (och några till) och jag hoppas festivalen överlever många år till!

Årets festival bjöd på en inledning med Necro Facility (som fick spela på den lilla scenen fast man egentligen förtjänar den stora!), Code 64 (som bjöd på två nya spår), Tyske Ludder (med sin kraftfulla machodrypande EBM-show), S.P.O.C.K. (som även de bjöd på nya låtar) och avslutningsvis de smågalna mexikanska kusinerna och tillika dark electro-mästarna Hocico.

Jag greppade kameran (se nedan) och besökte Electrixmas för andra året i rad. Ett stort tack till alla inblandade för en fantastisk kväll. Vi ses igen nästa år!