Format: (Album) CD, Digital**
Skivbolag: Conzoom Records
Releasedatum: 23 december 2016, 27 januari 2017**
Genre: Electropop
Bandmedlemmar: John Von Ahlen med gäster
Land: Australien
Recensent: Stefan Last
(English version below)
Parralox poppar till det!
När det nu är dags för Parralox sjunde album (lite beroende på hur man räknar) så visar John von Ahlen upp ytterligare en ny sida i sin breda arsenal av produktionsstilar. På ”Subculture” bjuds vi på mer dansant radiopop snarare än ren synthpop, åtminstone inledningsvis, ofta med en klart brittisk touch. Det kan knappast demonstreras tydligare än på inledningsspåret ”Paradise” där ingen mindre än Marcella Detroit, känd från Shakespear’s Sister i början av 90-talet, medverkar. Även på låtar som ”Electric Nights” och ”Gimme Back My Lovin” är jag inte säker på om jag skulle känt igen dem som Parralox-alster om jag inte visste vad jag lyssnade på.
Popinfluenserna spänner i princip över hela albumet, men är som allra tydligast under första halvan. Här och där hittar vi så klart Parralox karaktäristiska ingredienser även inledningsvis, men det blir betydligt mer påtagligt på plattans andra hälft. Denna del av albumet inleds med ”Pressure Point”, en låt sprängfylld med välbekanta Parralox-detaljer, och sedan följer ”Overdrive” där självaste Ian Burden, tidigare medlem i The Human League, bidrar med ”Hysteria”-doftande elbas.
Liksom han gjort de senaste åren tar John hjälp av diverse kvinnliga sångare där det behövs. Louise Love är den som drar största lasset och medverkar på sex av låtarna. Förutom tidigare nämnda Marcella så bidrar också Johanna Gervin och Lillia på var sitt spår. John tar oftast själv hand om sången när det passar bättre med en manlig röst. Undantaget här är Stock Aitken Waterman-inspirerade låten ”Last Man Standing” där han plockat in Peter Wilson på sång.
Personligen är inte den brittiska radiopopgrejen riktigt min kopp te alla gånger (med några få undantag), men jag kan tänka mig att det kan hjälpa Parralox att nå ut till en bredare publik, och kanske också ge John von Ahlen lite välförtjänta produktionsjobb internationellt. Och om man ser albumet som helhet så finns här åtminstone en handfull guldkorn som även kan tilltala eventuella synthpop-puritaner. Det är måhända inte deras starkaste album hittills, men det har ändå några ess i rockärmen som håller dem kvar i spelet.
Tracklist
01. Paradise (feat. Marcella Detroit) (03:39)
02. Electric Nights (feat. Johanna Gervin) (04:01)
03. Key To The Door Of Heaven (feat. Louise Love) (03:46)
04. Gimme Back My Lovin (feat. Lillia) (04:02)
05. Change Of Heart (03:45)
06. A Question Of Love (feat. Louise Love) (04:16)
07. Jupiter (feat. Louise Love) (05:03)
08. Pressure Point (feat. Louise Love) (04:01)
09. Overdrive (feat. Ian Burden) (04:26)
10. Last Year At Marienbad (feat. Louise Love) (04:18)
11. Last Man Standing (feat. Peter Wilson) (04:26)
12. Voyager II (feat. Louise Love) (06:18)
13. Rocket Science II (07:32)
14. 86G (feat. A7-H) (03:47)
(English version below)
Parralox goes pop!
The 7th Parralox album (depending slightly on how you count) is here and John von Ahlen is showing us another side in his wide arsenal of production styles. On ”Subculture” we’re offered more danceable radio pop rather than pure synthpop, at least initially, often with a distinctly British touch. It could hardly be more clearly demonstrated than on the album opener ”Paradise” which features none other than Marcella Detroit, known from Shakespear’s Sister in the early 90s. Songs like ”Electric Nights” and ”Gimme Back My Lovin” are further examples of tracks I probably wouldn’t have recognised as being Parralox if I hadn’t known what I was listening to.
The pop influences pretty much span the entire album, but it’s more predominant on its first half. The characteristic Parralox ingredients are obviously present on the here as well, but they do take a step forward on the album’s second half. This part opens with ”Pressure Point”, a track packed to the brim with traditional Parralox details, and then along comes ”Overdrive” where the one and only Ian Burden, once a member of The Human League, drops some ”Hysteria”-styled bass lines.
As has been the case during the past couple of years, John takes help from various female singers when needed. The biggest contribution comes from Louise Love who features on six of the songs. Besides the previously mentioned Marcella, Johanna Gervin and Lillia also contributes to one track each. John mostly takes care of the vocals himself when a male voice feels more appropriate. The exception this time is the Stock Aitken Waterman-inspired ”Last Man Standing” where Peter Wilson was hired for vocal duties.
Personally that British radio pop thing isn’t always my cup of tea (with a few exceptions), but I can imagine it might help Parralox reach out to a wider audience, and it might land John von Ahlen a few well-earned production jobs internationally. And looking at the album as a whole, there are a handful of gems in there that should please the synthpop puritans. This may not be their strongest album to date, but it has a few aces up its sleeve that will keep them in the game.
