Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Electric Café"

Liverapport: Kraftwerk 20140122, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Artist: Kraftwerk
Datum: 22 Januari 2014
Scen: Cirkus, Stockholm

Rapport: Alexander Johansson

Alexander Johansson beskådade en av konserterna under bandets Stockholmsbesök den gångna veckan och levererar härmed följande rapport..

 

Große Kunst för vår tid

Ända sedan SvD-journalisten Anders Q Björkmans Kraftwerkreportage och intervju med Ralf HütterRoskildefestivalen i somras, i vilken Herr Hütter förklarade att Kraftwerk var intresserade av att komma till Moderna museet i Stockholm, har det gått rykten om att ställa ut i Stockholm. 8 juli berättade Modernas vice museichef Ann-Sofie Noring för SvD att Kraftwerk är ”jätteintressanta” och kort därefter började en radikal synthcell, med allvarliga säkerhetsläckor, att diskutera lämplig taktik för att påverka Moderna museet till ett positivt engagemang. Skulle det ske medelst namninsamling? Genom att hota överintendenten Daniel Birnbaum med att konstfackselever skulle genomföra tondöva konstevent utanför hans privatbostad dagligen i ett års tid? Eller genom att ta honom som gisslan? Taktik och strategi diskuterades i smågrupper.

Verkligheten hann dock ifatt konspiratörerna och den 21 januari stod åter Ralf Hütter, 67 år ung, med tre kroppsstrumpeiförda medklaviaturmusikanter på Cirkus scen med bättre kvalitet på micken än den där första kvällen på “Minimum-Maximum”-turnén för 9 år sedan då micken kärvade och Hütter fick en ansträngt rynka i pannan som förtog lite av den eleganta mensch-maschine-illusionen han så framgångsrikt odlat även om arga tungor i media beskriver honom som robotmännens pladdertacka.

Kraftwerk hälsade publiken välkommen med konsertens enda mellansnack, “meine Damen und Herren”, och inledde med “The Robots”. Blockbokstäver av texttevetypsnittnatur och skyltdocksarmar letade sig med 3D-teknikens hjälp visuellt förbi de fyra herrarna på scen fram till parkett där det kändes fullt möjligt att kunna vidröra dem. En tajt “Metropolis” följde innan tempot höjdes med en pulserande “Numbers” som gick över i “Computerworld”. “Spacelab” inleddes med en publikfriande inzoomning över en Nordenkarta vidare till Sverige. Den hade också mest lyckade 3D-effekter där man hela vägen upp på läktaren kände hur satelliten vid ett par tillfällen skulle frontalkrocka innan den evaporerade.

Tyvärr är det omöjligt att inte störas av Kraftwerks relativa lättja, det är väl ok att de inte gjort en ny låt sedan 2003 och att de nästan aldrig integrerar låtar från de olika albumen med varandra, utan endast mixar inomalbumligt, eller vad det nu heter på korrekt svenska? Men varför inte fler och bättre 3D-effekter? I både “Autobahn” och “Trans Europe Express” så viker objekten, bilarna och tågen, av i höjd med skärmen bakom Kraftwerk istället för att fortsätta i z-led ut i rymden emellan oss. Så ska det inte ha varit i Helsingfors i somras på Flow Festival enligt initierade kretsar. Även estetiskt är flera av objekten onödigt enkla, både tåg, bilar och satelliter ser ut som elevarbeten i 3D, och åtskilliga projektioner var helt utan 3D och endast baserade på bandets videor. “Boing Boom Tschak” gestaltades med malplacerade serietidningssplashar. Charmigt? Ja, kanske. Eller lite slött. Musiken är ju i dessa fall så onödigt mycket starkare än det visuella uttrycket. Och så ska det väl inte behöva vara hos ett band som är så visuellt och estetiskt drivet och ultragenomtänkt som Kraftwerk?

Sena alster som “Tour de France” och “Tour de France Ètape 1-3” fungerade väldigt fint i sin kombination av svartvit journalfilm från 30-talet och tevebilder från 2000-talet från cykeltävlingarna genomskurna av rent baertlingska triangelformationer i ljusblått, rött och vitt. Här fanns också den moderna dansmusikenergin och djupet i basen som präglat materialen efter “Electric Café” och som gör Kraftwerk till något mer än en ren nostalgiutflykt för de allra mest rättrogna.

Bäst var givetvis mästerverket “Trans Europe Express” med ett industrislamrande medley värdigt bundesrepublikkamraterna i Einstürzende Neubauten. “Trans Europe Express” måste väl för övrigt vara den mest rimliga Euro-hymnen? Den handlar ju om det moderna Europa med dess teknik, industrier och innovativa kultur. Istället för Bachs nattståndna “Ode an die Freude”? Visst är det dags att blicka framåt och byta? Där har ni en supervalsfråga att driva europaparlamentswannabies! En fråga som kanske, högst eventuellt, skulle kunna väcka undertecknad ur dennes politiska slummer.

Nästan lika bra, och dagspolitiskt aktuell, var “Radioactivity” som den här gången inledningsvis framfördes i den senaste versionen på japanska med japanska tecken och berörde de tre härdsmältorna i de sex reaktorkamrarna i Fukushima Daiichi, ett område som kommer att förbli obeboeligt i decennier framöver enligt experter.

“Computerworlds” stilla mässande där säkerhetstjänster och banker blandas och ges likartat utrymme tangerar kongenialt det senaste årets Edward Snowden– och övervakningsdiskussioner. Hade Kraftwerk, återigen, varit lite mer ambitiösa, kunde de ha bytt ut CIA mot NSA och fått en ny yngre publik och en plats också i en dagsaktuell debatt istället för en museal placering på musikhistoriens parnass.

Själv saknade jag bara “Sex Object” som också den tangerar en dagsaktuell privatpolitisk diskussion om hur vi ska förhålla oss till varandra som sexuella varelser. Kan konst och musik bli så mycket mer angeläget än så här? Över 40 år efter debuten. Große Kunst!