Subscribe via: RSS

Tag Archive | "EkoBrottsMyndigheten"

Liverapport: Klubb Bodytåget 20160903, Stockholm

Tags: , , , , , , , ,


Alexander Johansson (text) och Patrik Lark (foto) rapporterar från Klubb Bodytåget på Nalen Klubb i Stockholm den 3 september.

På scen: Lucifer’s Aid, EkoBrottsMyndigheten.

 

patrik_larkAlexander Johansson

 

 

 

Knappt hade hälarna hämtat sig från 2,42 km Bodyrus förrän det var dags att åter snöra på sig kängorna och fortsätta att plåga ljumskar och baksida lår i Nalens källare på Klubb Bodytåget.

Calle Nilsson öppnade med sitt enmansprojekt Lucifer’s Aid. Han hade tagit av sig läderöverrocken han brukar använda på scen när han spelar med sitt andra band The Operating Tracks och såg väldeffad ut i svart linne när han väste ur sig assistanshyllningar till den smorde. “Follow Me” var väldigt bra och det hårda hamrandet i flera av låtarna hade fyllt Front Line Assembly med faderlig The State-stolthet (FLA:s bästa låt). Personligen tror jag att fler låtar än “Nobody Cares” hade vunnit på att vara instrumentala, mer Soman och SAM och mindre Skinny Puppy och FLA helt enkelt, men bistånd till Belsebub kanske ska levereras oralt?

EkoBrottsMyndigheten körde body i en punkbrölig KSMB-stil som hade fått författaren Stina Oscarson att gå upp i PK-moralisk limning. Varje låt avslutades med en sampling av en Sölvesborgssläpig Jimmie Åkesson som rohypnolkvickt utbrister ”nu det får räcka med den låten” innan Dr Drei och Dr Nein förklarade att ”nu kommer det en bodylåt” alternativt ”nu blir det body”. Publiken krävde å sin sida, inför varje ny treminuterslåt att de skulle spela body, vilket de också gjorde, i den öl och korv-lowfi-mässiga version från Sveriges framstjärt som blivit deras signum. Det var sammantaget stundtals roligt och om man vill vara en vänlig nietzschean sannolikt en spelning bortom gott och ont.

Liverapport: Bodyfest 2014, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Jens Atterstrandpatrik_larkÅrets upplaga bjöd på inte mindre än tre tyngre namn samt en superhet nykomling.

Patrik Lark och Jens Atterstrand var i vanlig ordning på plats med laddade kameror för att bevittna händelserna.

 

Rapport: Jens Atterstrand – Foto: Jens AtterstrandPatrik Lark

OBS! Missa inte fotoalbumen nedanför rapporten!

Traditionsenligt samlades synthpubliken med body i sikte på anrika Nalen i Stockholm och festivalen sparkade i vanlig ordning loss redan under eftermiddagen.

Efter inledande spelningar med EkoBrottsMyndighetenThe Juggernauts och svenska Dupont som kvällen till ära levererades i oldschool-tappning där originalmedlemmen Johan Damm gjorde Rickard Svensson och Daniel Jonasson sällskap på scenen var det dags för det första av två klassiska band som sedan länge har stått högt upp på arrangörernas önskelista: Brittiska The Cassandra Complex som trots sin dansbandsutstyrsel levererade ett rivigt, tungt och mycket välljudande set, bortsett från några mindre tekniska bekymmer under resans gång.

När sedan legendariska Borghesia inte hunnit mer än ett par-tre låtar in i sitt set så tömdes hastigt lokalen när två tredjedelar av publiken (fullt förståeligt) verkade ledsna på bandets experimentella svartrock. Bandet har minst sagt förändrats en hel del sedan de levererade mörka elektroniska toner på åttiotalet och utan en enda synth på scenen så blev det helt enkelt för mycket för den kräsna synthpubliken som istället spenderade större delen av spelningen på annat håll. Rent musikaliskt är Borghesia i dess nya tappning väldigt intressant men även undertecknad uppfattade dem tyvärr väldigt malplacerade i det här sammanhanget.

front242debaser_960

Fantastiskt mycket bättre var de belgiska pionjärerna A Split-Second som med fantastisk spelglädje levererade en blytung hitkavalkad som tillhör det allra bästa jag någonsin beskådat i Bodyfests historia!

Efter midnatt var det sedan dags för årets hetaste nykomling: Wulfband. Den hemlighetsfulla och maskerade duon levererade ett kort, intensivt och explosivt set på den mindre scenen inför en kaosdrabbad och vilt dansande publik och förmedlade känslan av en svettig källarklubb i Östberlin i början av nittiotalet!

Vi vill ännu en gång tacka alla arrangörer, band och andra inblandade för ännu en fantastiskt bra genomförd Bodyfest! Keep up the good stuff.

[zooeffect AEIAgF8FG1ym]

[zooeffect AoIAnF87GZCt]

 

Liverapport: Klubb Bodytåget 20130413, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Parzival, Ekobrottsmyndigheten
Datum: lördag 13 april 2013
Scen: Nalen Klubb, Stockholm
Arrangör: Klubb Bodytåget
Rapport & Foto: Patrik Lark

OBS! Missa inte fotogalleriet nedan!

Klubb Bodytåget hade åter kalas på Nalen Klubb i Stockholm. Göteborgsduon Ekobrottsmyndigheten och danska Parzival stod på scenen och vår egen Patrik Lark var naturligtvis på plats med kameran i högsta hugg för att nu kunna ge oss följande rapport från kvällen..

Klubb Bodytåget brukar rada upp tre bodyband på Nalen Klubbs scen i Stockholm. Man har sin profil och brukar alltid hålla sig inom den strikt avgränsade genren EBM. Men den här gången hade man bara bokat två band, troligen för att man hade lyckats boka Danmarks storheter Parzival som för övrigt gjorde deras första Stockholmsspelning.

Bandet består av en kärntrupp av tre utvandrade ryssar som slagit sig ner i Köpenhamn medan övriga musiker har varierat över tiden. Parzivals musik kan beskrivas som en blandning av industrial, martial, goth, neofolk och nyklassisk musik. Det är Wagneriska marscher och symfoniska hymner av det storvulna slaget som för de flesta otvivelaktigt för tankarna till Laibach. Företrädesvis sjunger de på tyska, men ibland även på ryska och latin. Faktum är att Parzival inte spelar EBM, möjligen med några undantag.

Kanske var det därför som arrangörerna valde just Ekobrottsmyndigheten som förband. Dessa har spelat på Klubb Bodytåget tidigare och lyckades nära nog riva (den tidigare lokalen) Sugar Bar med det tryck som då uppstod. Ett säkert kort med andra ord att locka till sig traktens alla bodysynthare när man valt ett lite annorlunda huvudband.

När de två grabbarna i Ekobrottsmyndigheten klev upp på scenen i sina svarta bikerjackor och solglasögon samlades genast en ivrig hop längst fram vid scenkanten. De två svartklädda förklarade att de tänkte börja med att spela en body-låt. Sedan brakade det loss.. Det är ingen slump att en av Ekobrottsmyndighetens mest populära låtar heter ”Kängdans”. I stort sett alla i den främre delen av publiken bar kängor och det dansades och knuffades friskt närmast scenen. Duon har aldrig gjort anspråk på att vara ett konstnärligt eller ambitiöst band med politiska texter eller dylikt. Nej, här handlar det enbart om den mest primitiva formen av partyröj, som oftast stavas öl eller favoritdrycken, den tyska örtlikören Jägermeister. Låttitlar som ”Eine Tasse Jäger” samt ”… och köper öl” täcker in konceptet ganska väl. Det är musik som mer eller mindre kräver alkoholintag för att fungera. Men när förutsättningen väl är uppfylld är effekten påtaglig! Många längst fram kunde alla texterna utantill och ju längre spelningen gick desto svårare blev det att urskilja gränsen mellan publik och artist. En hoppande köttmassa av svettiga kroppar vrålade ut sin lycka över det välbekanta body-smattret. Duons bikerjackorna åkte snart av och deras Jägermeister-tröjor blev allt blötare. Det blev EBM med uppskruvat tempo hela vägen. Enda undantaget var den långsamma Depeche Mode-covern ”Ice Machine” som gav lite andrum i mitten av 45-minuterssetet.

Ingen dålig start på kvällen. Nota bene: detta var förbandet!

Snart nog var det dags för huvudbandet: Två nästan identiska män i svarta kläder med renrakade huvuden och headsets tog plats bakom de metallblänkande orkesterpukorna. En andra person ställde sig bakom några moderna Korg-synhtar och den fjärde fattade en elektrisk ståbas. Den instrumentala och stämningsfulla ”Panta Rai” inledde den timmeslånga spelningen, precis som den gör på Parzivals senaste album ”Die Kulturnacht”. Pukor och virvlar är bombastiska och frankeras av mäktiga stråk- och brassarrangemang. Det är en typisk introlåt som bygger upp för någonting annat utan att själv komma till något riktigt avslut. Först till den andra låten ”Kolowrath”, ett praktverk på hela 11:57 minuter, kom den ryska sångaren Dimitrij Bablevskij in på scenen. Med sitt skägg och sin framtoning såg han ut som kliven rakt ut ur Dostojevskijs roman ”Bröderna Karamazov”. Han röst var djup, till och med riktigt djup. Inte utan att man skulle vilja bevittna en holmgång i djuphetssång mellan honom och Milan Fras, sångaren i Laibach. Det skulle bli en rysare med osäker utgång. Låten, eller stycket, inledde ganska lågmält med mycket plats för sången. Bitvis kändes det som en synnerligen mörk opera, i andra partier dök Carl Orffs klassiska körverk ”Carmina Burana” upp i tanken. Fjärde låten var ”Kali-Yuga” och ganska snart blev man varse att Parzival tagit oss med på en apokalyptisk resa. Målet hägrade kanske inte, men vägen dit var vacker på ett nästan skrämmande sätt; mörk, hotfull och dystopisk, men med en suggestiv melankoli av mäktiga arrangemang och marschtakter som manade på. Sedan lättade det äntligen lite när ”Das Gold der Partei” svepte in som en sval bris. Ett harpliknande ljud spelade en vackert stillsam melodislinga och plötsligt hade allt det bombastiska tonat ut i en vemodig vaggvisa. Men orkesterpukorna var förstås snart tillbaka. Det var bara ett tillfälligt andningshål. Marschen vidare mot Hades portar till underjorden skulle gå vidare. Dimitrij Bablevskijs auktoritära röst var obeveklig i titelspåret ”Die Kulturnacht”. Stödd av mäktiga manskörer lät han förstå att något ljus inte stod att vänta.

Parzival spelade nästan uteslutande låtar från det senaste albumet ”Die Kulturnacht” och låtordningen var i stort sett densamma också. Vi som hade hoppats på några av de mer elektroniska och EBM-osande låtarna från föregående album ”Urheimat” blev lämnade åt vår besvikelse. Med tanke på att det var Klubb Bodytåget som arrangerade trodde man kanske att deras enda riktiga EBM-låt ”Leben Ist Fabrik” skulle dyka upp som extranummer. Men Parzival visade sig obevekliga i att kvällens koncepttema var martial och inget annat.

Intervju: The Zone

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Klubben The Zone inledde sin verksamhet på Lust vid järntorget i Göteborg under våren 2011. En bra uppslutning på de inledande arrangemangen ledde till att klubben flyttade till det mer fördelaktiga Jazzhuset invid Vasaplatsen i Vasastan.

Efter ytterligare ett antal välbesökta arrangemang under det senaste året så har nu klubben blivit en viktig del av Göteborgs alternativa elektroniska musikscen.

Vår huvudskribent Jens Atterstrand tog ett snack med tjejerna som arrangerar The Zone: Miriam “Mirre” Sennehed och Malin Lind..

– Sedan ett tag tillbaka så driver ni synth/electro-klubben The Zone i Göteborg. Kan ni berätta lite mer om bakgrunden kring klubben?

Mirre: Jag tyckte det kändes som att alla klubbar var så uppdelade i musikgenrerna. Jag gillar ju väldigt blandad elektronisk musik och inspirerades av att Arvikafestivalen kunde visa upp allt från Alice in Videoland, The Knife, Infected Mushroom till VNV Nation & Combichrist. Jag ville testa att blanda alternativa elektroniska genrer med varandra såsom på festivalen.

Malin: Att experimentera med att blanda olika, närliggande musikstilar kändes som en spännande sak att göra. Jag tror att det är viktigt att nå en bredare, ung publik om man vill att synthen ska fortsätta ha en plats i musiklivet.

– Du Mirre, inledde med ett par enskilda arrangemang utan liveband på Lust (vid Järntorget), sedan växte klubben fort och flyttades till Jazzhuset där Malin togs med som medarrangör. Och nu har The Zone vuxit till en återkommande klubb med liveband på scen, vill ni berätta mer om utvecklingen?

Mirre: Det blev mer populärt än jag trott att blanda elektronisk musik & speciellt i den yngre generationen var detta mest uppskattat.

Malin: Fördelen med Jazzhuset är att de två dansgolven gör att man lättare kan köra blandningen som The Zone har blivit känt för. I början blandade vi hejvilt med DJ’s från olika genrer och musiken var av det tyngre slaget. I nuläget har vi experimenterat med att ha ett golv ägnat åt lättare synth och electro och tyngre grejer på det andra. Men vi slutar inte förändras och kommer att ändra om saker och ting igen i framtiden, så håll ögonen (och öronen) öppna!

– Kan ni berätta mer om The Zones inriktning, vad kan besökarna förvänta sig?

Mirre: Man kan förvänta sig en annorlunda synth-klubb som inte endast snöar in på synth & dess subgenrer utan även kliver ut till andra liknande genrer som passar bra ihop. Personligen kan jag tröttna på om man jämt kör samma musik, med lite blandning så blir det kryddat och mer intressant men självklart ska man blanda med omsorg om sin publik. All elektronisk musik passar självklart inte ihop.

Malin: Besökarna kan räkna med nya överraskningar för det mesta. Vi går såklart alltid ut med information i förväg om vad bandet/temat/musikinriktningen för kvällen är, så får gästerna sjäva bestämma vad de är intresserade av. En sak är säker, The Zone kommer inte att bli förutsägbart!

– Ni har båda tidigare varit (och är fortfarande som jag förstår) inblandade i flera andra klubbar i Göteborg. Vilka erfarenheter och kunskaper har ni tagit med er in i The Zones verksamhet?

Mirre: Jag arrangerar även Nostalgia, Freakshow och nu snart den nya gothklubben Black Cats. The Zone var den fjärde klubben jag startade och den första som växte sig så pass stor som den gjorde. Erfarenheterna är många, som arrangör får man lära sig att både ha skinn på näsan och att kunna vara ödmjuk. Lyssna på sin publik, men även stå för det man vill göra och göra det till 100%. Det är inte alltid lätt och det är jobbigare än man tror att arrangera klubbar om man verkligen vill göra något nytt och sticka ut.

Malin: Mirre uppfinner ständigt nya klubbar och jag har varit med på några stycken nu. Freakshow och Synthcave var de första, sen var jag medarrangör på FPP (Fetish People Party) ett tag också (som inte är en av Mirres klubbar). Det har varit oerhört lärorika år! Man får förståelse för hur svårt det är att leverera nöjen till folk, det kan vara som att balansera på en knivsudd att hålla publiken nöjd. Det man alltid får räkna med är att vad man än gör så kommer man att få både skäll och beröm. Ett ständigt växande och färgsprakande nätverk är väl den roligaste resursen man får. Hålla igen när det behövs och satsa när det behövs, men framförallt att försöka ha roligt under tiden.

– Vad tycker ni om den alternativa (elektroniska) klubbscenen i Göteborg och vilka är de viktigaste luckorna som The Zone fyller?

Mirre: Jag har länge tyckt det behövs mer ”hårdare” & ”varierande” klubbar, men nu har det börjat dyka upp allt mer och det är kul att se. Men just blandningen som The Zone gör är rätt unik, så förhoppningsvis fyller vi upp ett tomrum för alla som gillar att lyssna på olika alternativa elektroniska genrer ihop med synth, som inte spelas på ”mainstream” klubbarna.

Malin: Den har en imponerande bredd och en stor publik med tanke på stadens storlek. Det är hård konkurrens vilket har lett till att det att scenen är i ständig rörelse, klubbar kommer och går hela tiden. Det är klart att det är tufft, som arrangör kan du aldrig luta dig tillbaka och trycka på “play”, men jag hoppas att publiken uppskattar det vi gör. När man tittar på besökarna så tycks The Zone tilltala den yngre alternativa publiken, men det är ändå ganska blandade åldrar. Vi har som sagt ett brett utbud, men där vi är nästan ensamma är väl inom industrial, aggrotech, harsh EBM och dylika genrer.

Lördagen den 1 december arrangeras nästa The Zone på Jazzhuset i Göteborg!

Temat är “body” och på scenen står svenskfavoriterna Kropp och EkobrottsMyndigheten.

Dessutom håller man under kvällen releaseparty för Nachtmahrs nya album “Veni Vidi Vici” – som släpps den 7 december via Trisol Music Group.

Mer information finns i facebookeventet, på The Zones facebooksida eller på Freestyleevents.

DSX – “The Weak, The Broken & The Poor” (feat. M.Sax)

Tags: , , , , , , ,


Martin Sax (som tidigare är känd från T.W.A.T. och Ekobrottsmyndigheten) gästspelar på Haujobb-medlemmen Dejan Samardzics nya projekt DSX på låten “The Weak, The Broken & The Poor”, som nu erbjuds för fri nedladdning via bandets bandcampsida. Ett album, där flera kända sångare enligt rykten kommer gästspela, är under produktion. Enjoy!

Erik Uppenberg sammanfattar 2011

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Bästa synthpop/futurepop/electropop

Det elektroniska året bjöd på en rad starka popalbum, från “Credo” av Sheffield-veteranerna i The Human League till nutida svenska duor som The Sound of Arrows samt Rebecca & Fiona. Här tänker jag dock hylla ett möte mellan en annan legendar och några yngre förmågor. Eftersom den inte recenserats, tar jag tillfället i akt att puffa för John Foxx and The Maths album “Interplay” – en sprakande skiva som det slår analoga gnistor om.

Futurepop vet jag inget om (läs: vill inte veta något om), så den genren väljer jag bort.

Bästa EBM/body/oldschool

Stockholmsduon The Pain Machinery hade ett produktivt år och släppte två skivor med kompromisslöst bodysväng, inspirerat av bland annat acid house och new beat. Så här kunde EBM låta under det sena 1980-talet, innan dagens stelbenta retroregler var satta. Remixskivan “Auto Surveillance” var mer i min smak än den egentliga fullängdaren ”Surveillance Culture”.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Pass.

Årets bästa singelsläpp

…är inte lätt att utse. Vissa av de singelspår jag lyssnat mest på kom ut redan 2010, som “Hello” av Martin Solveig feat. Dragonette, “Undesired Isolation” med Kaos! och Austras häxhousedänga “Beat and the Pulse”. Smakproven från Maison Vagues och Henric de la Cours bägge debutalbum, “Synthpop’s Alive” respektive “Dogs”, släpptes aldrig formellt som singlar. Jag väljer också helst något fräschare än The Human League (“Never Let Me Go”), Lustans Lakejer eller för den delen Ladytron (“Ace of Hz” eller “White Elephant”) och Yelle (“Que veux-tu”), trots att de alla släppte bra singlar. Tar jag något med Rebecca & Fiona blir jag väl lynchad av våra läsare. Säkert har jag glömt några låtar också. “Skeleton” av The Good Natured, kanske? Nej, i en jämn kamp så drar jag till med “Sets & Lights” av Xeno & Oaklander.

Årets största besvikelse

Årets bägge stora festivaler med synthinriktning, Arvikafestivalen och Stockholm Goes Alternative, ställde bägge in. Särskilt i SGA-fallet var en amatörmässig festivalledning och inkompetenta ekonomiska glädjekalkyler bidragande orsaker. Även Hultsfredsfestivalens konkurs året fore spelar in. Festivalsverige har fått dåligt rykte – kommer långväga artister våga låta sig bokas i framtiden? Samtidigt har pålitliga arrangörer som Tinitus tröttnat på den ekonomiska osäkerhet och den enorma arbetsbörda som en festival innebär. Bodyfest kämpar på, men under den överblickbara framtiden tycks det som om svenska synthare får åka till Tyskland för att besöka en större festival inom den egna nischen. Hårdrockare, ibland avundas jag er!

Bästa konsertupplevelse

Ett av årets märkligaste och bästa musikminne står en av landets minsta festivaler för. Halvhemliga Kalabalik på Tyrolen lockade något hundratal besökare till den småländska obygden. I en bedagad men magisk och helt oemotståndlig folkparksmiljö (dansbanan på Tyrolen heter “Joddelero”!) kunde vi se Ekobrottsmyndigheten härja, 64Revolt blippa, Position Parallèle ploppa och Jemek Jemowit stylta omkring i bjärt träningsoverall och pumps, medan han tvångsmatade en uppstoppad räv med Jägermeister. Missa inte 2012 års upplaga, då bland andra Henric de la Cour, Agent Side Grinder, Tobias Bernstrup och Petra Flurr kommer att uppträda.

Bästa klubbupplevelse

Club Ultrafoxx hittade ett tillfälligt hem på queera Högkvarteret på Södermalm i Stockholm. Det blev en minnesvärd kväll inte minst för att André Thelénius från Marina Siertis och jag själv – med bar överkropp – försökte hetsa massorna till synthallsång. Hur mycket jag än skulle vilja hävda att detta var kvällens höjdpunkt, så nödgas jag erkänna att Trans-X utgjorde huvudakt. Tyvärr har Högkvarteret nu lämnat sin stämningsfulla lokal med dess Twin Peaks-röda sammetsdraperier, och Ultrafoxx är åter en husvill klubb.

Bästa nykomling

Mirrors, Maison Vague och Marilyn and the Rogue är några av de debutanter som gjorde bra ifrån sig under året. Men vem ska man välja? Och vad är en nykomling? Rent formellt debuterade Henric de la Cour under året, trots sin gedigna karriär i Yvonne och Strip Music. Även filmauteur-räven David Lynch släppte sitt första egna album. När mp3-filer cirkulerar, och gränsen mellan demo och officiella släpp suddas ut, blir det också allt svårare att peka ut ett startdatum för artister. Svenska duon The Sound of Arrows EP-debuterade redan 2008, men först i år kom albumet, “Voyage” med de storslagna singlarna/videorna “Into the Clouds”, “M.A.G.I.C” och “Nova”. Jag bestämmer att de är nykomlingar. De är värda det!

Bästa skivbolag

En hedervärd kulturgärning utförs av tyska Anna Logue Records. Etiketten kämpar oförtrutet vidare för att sprida bortglömd minimalsynth och analog synthpop från det tidiga 1980-talet. Man letar även upp musik som aldrig gavs ut officiellt när det begav sig, och ger ut den som snyggt och tidstypiskt formgivna cd-skivor och vinylutgåvor. Då gäller det att passa på, för skivorna säljer ofta slut. Även aktiva artister i samma anda kan hitta ett hem på Anna Logue Records – exempelvis är Marsheaux och Twins Natalia just nu aktuella med en split-singel. Några andra skivbolag i samma anda är Minimal Wave Records och Wierd Records, som bland annat ger ut ovan nämnda Xeno & Oaklander.

Festivalrapport: Kalabalik på Tyrolen

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Position Parallèle, Escalator, Centhron, Jemek Jemowit, Schramm, The Pain Machinery, 64Revolt, Tarmvred, Ekobrottsmyndigheten
Datum: 26-27 augusti 2011
Scen: Tyrolen, Alvesta

Foto & artikel: Erik Uppenberg

OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten rapporten!

Surrealistiskt, magiskt och alldeles underbart

I hjärtat av Värend, ett av de smålandskap som tillsammans bildar Småland, ligger en bedagad folkpark som heter Tyrolen. Ett rostigt bilvrak markerar infarten en mil söder om Alvesta. Planken som avgränsar området pryds av flagnande målningar av Lennart Hyland, Snoddas, Marilyn Monroe, Ingo och Floyd. Kulörta glödlampor i mängd lyser upp stängda attraktioner, där man en gång kunde spela på chokladhjul eller skjuta ner norska flaggor. (Det senare kanske inte känns helt rätt sommaren 2011.) Avställda gamla radiobilar visar vägen till toaletter som är tapetserade med Fantomen-serier, affischer för dansband som Bert Bennys och Mum-reklam från tiden då roll-on-deodorant var så nytt att det kallades ”rollette”. (fortsättning nedan)

Här har tiden stått still och det är off-season tolv månader om året. Det känns som om jag befinner mig i en Kaurismäki-film.Eldsjälarna som driver själva stället och serverar maten matchar omgivningarna genom att se ut som cirkusartister. En ung herre har hög hatt, en annan föredrar långhårig barbarfrisyr med pottklippt lugg à la Iron Maidens Bruce Dickinson. Besökarna kan kela med några andra av inventarierna: en levande hund, en levande katt samt en uppstoppad räv. Tyrolen-sommaren har inneburit dansband, country, nostalgikvällar, tatueringsmässa, The Ark-konsert och muskelrocksfestival – vad nu det kan vara för något. Men den här helgen, 26–27 augusti, så är det Växjösynthklubben Kalabalik som bjuder in till sin första festival. Att besöka en liten, glest befolkad synthfestival med obskyra orkestrar på denna plats känns surrealistiskt, magiskt … och alldeles, alldeles underbart. (fortsättning nedan)

Kalabalik har bokat band som de själva vill se, inte för att de är kända eller drar folk. Festivalen sparkar igång med The Pain Machinery. Duon har tyvärr splittrats, då sångaren Jonas Hedberg nyligen lämnat bandet. Denna kväll hoppar därför Fredrik Djurfeldt från Severe Illusion med kort varsel in som sångare, och han gör en efter omständigheterna god insats. Fredrik Djurfeldt har stark scennärvaro och framför texterna med en ljusare pipa än Jonas Hedbergs Douglas McCarthy-artade stämma. Tyvärr går texterna inte fram lika tydligt – synd, då The Pain Machinerys bittert ironiska samtidsbetraktelser är mer än bara utfyllnad till Anders G Karlssons svängiga och ondsinta rytmer. Numera är dessa mera acid-body och new beat än industrislammer, och – om ni missat det – bland det bästa landet har att erbjuda.

Jemek  Jemowit är festivalens stora glada överraskning. Själv kallar artisten sin musik för electrobilly. Jag vet inte om jag kan skriva under på den etiketten, men bra är det. Jemek Jemowit är en långsmal, dansant och höggradigt queer karl, som i cykeldräkt och pumps leverar stilsäker minimalsynt i Fad Gadgets anda. En hel del syntsolon levereras live, glädjande i en genre fylld av fejkande Andy Fletchrar som låtsas spela på avstängda klaviaturer. Gänglige Jemek får böja sig som en ostbåge för att nå ned att spela, vilket inte minskar underhållningsvärdet. Han avrundar med en cover på Louie Louie.

Den här gossen – polack, bosatt i Berlin – drar sig nämligen inte för att omfamna även slitna och okreddiga delar av musikhistorien, något som hörs dagen efter då Jemek  Jemowit jockar på den dansbana som bär det bizarra namnet Joddelero. Återigen i pumps, men nu uppsminkad med ögonbryn som skulle göra både Gabi Delgado och Frida Kahlo avundsjuka, rör han sig från synthpop till Afrika Bambaataa och annan svart electrofunk, via hiphop, futurepop och hårdare synth till belgisk new beat. Med smarta övergångar får han även detta att fungera. Den fåtaliga publiken finns inte främst på själva dansgolvet, utan avnjuter det hela några meter därifrån. Vi sitter uppflugna på ännu en färgglad scen, den tredje på det lilla området, samtidigt som vi smuttar på Jägermeister som något av banden generöst ställt fram på bordet.

Från Frankrike kommer huvudskälet att jag själv åkte ned till festivalen, duon Position Parallèle. Sångaren Geoffroy D sysslar annars med neofolkprojektet Dernière Volonté, men av detta hörs inte ett spår i Position Parallèles minimala synthpop. Inte syns det heller: han låter och ser klyschigt fransk ut i sin randiga tröja, det är bara baguetten under armen som saknas, medan keyboardisten xxx från xxx i sin lädercatsuit för tankarna till en butter Modesty Blaise, eller kanske Emma Peel från tv-serien Avengers.

Och detta var de tre spelningar jag såg på festivalen, av totalt nio på programmet. Vackert så; jag åkte med ambitionen att ha roligt, inte att skriva om festivalen. Vi ska alla vara glada att jag inte såg Centhron, till exempel. Jag gläds åt att jag slapp plågas, och ni som uppskattar tysk aggrotech är glada över att ni slipper mina åsikter. Jag grämer mig dock något över att jag missade Escalator, ungrare som är Front Line Assembly-influerade men med ett något mer minimalt och avskalat sound.

Övriga artister som uppträdde var Schramm – habilt tyskt body-ös om än inte min stil, av det lilla jag såg, Ekobrottsmyndigheten, samt bitpoppiga akterna 64Revolt och Tarmvred.

Klubb Kalabalik har haft ett uttalat mål att skapa en liten, intim festival, som växer sakta och åtminstone till en början mest besöks av vänner och kompisars kompisar. De har kallt räknat med förlust. Frågan är om de inte lyckats lite väl bra. Campingens tält kan räknas på mina fingrar och tår (ledtråd: jag har sammanlagt tjugo) och gissningsvis är vi ett hundratal besökare på en plats med kapacitet för åtminstone det tiodubbla. Några veckor före festivalen såg jag att bara en bråkdel av mina synthintresserade Facebookkontakter ens var inbjudna till evenemanget. Pressutskick och liknande har nog också lyst med sin frånvaro.

Exklusivitet i all ära, men det finns troligen ett antal människor som skulle ha uppskattat denna festival mer än någon annan i sommar, men som inte ens kände till att den fanns. Synd på så rara ärtor, roligt för oss som var där. Arrangörerna indikerar att de tänker sig Kalabalik på Tyrolen även nästa sommar, och jag är övertygad om att vi som var där kommer att göra vårt till för att sprida ryktet om vår säregna upplevelse i Smålandsskogarna.

Jemek Jemowit

Position Parellèle

Liverapport: ElectriXmas 2010 Del 3, Malmö

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Ekobrottsmyndigheten, Memmaker, Ashbury Heights, Page, Covenant
Datum och tid: Lördag 18 december 2010, 21.00-03.00
Scen: Inkonst, Malmö

Foto: Jens Atterstrand

OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten!

Del 3: Page, Covenant

Så var det dags för den avslutande delen av årets ElectriXmas. Först ut av de två sista utannonserade banden – svenska Page.

Comebacken med nya albumet “Nu”, som kom sent i våras, blev en riktig succé. Eddie och Marina ser ut att trivas bra på scenen och förmedlar verkligen glädjen av att spela tillsammans igen på ett fantastiskt sätt! Det är inte många gamla rävar som ser ut att njuta av tillvaron, men Page verkar vara ett är undantag! Det nya materialet smälter in på ett perfekt sätt i de gamla låtarna och mixen är perfekt. Det är tredje gången i år jag bevittnar duon live (utöver releasepartyt på Club Ultrafoxx i våras och Arvika i somras) och glädjen på scenen består. Kanske har Page vunnit mycket på att inte jaga gig hela sommaren utan tagit det hela rätt avslappnat med spontana spelningar här och där? Oavsett vad som händer med Page i framtiden så kommer spelningen på årets ElectriXmas sitta på näthinnan ett bra tag.

Setlist:

  1. Alla som väntar
  2. Tätt in på
  3. Jag tror det
  4. Står i din väg
  5. Ett SOS
  6. Som skjuten ur en kanon
  7. En dag på zoo
  8. Kom så andas vi
  9. Tar min rock och går
  10. Dansande man

Sedan var det dags för Covenant där ett nästan outhärdligt långt intro inledde spelningen. Inte långt i negativ mening, utan långt i bemärkelsen outlidligt långt!! Vår svenska stolthet med Eskil Simonsson i spetsen har de senasrte åren vuxit till en gigant på vår scen. Man har spelat live världen över och anno 2010 erhållit en nästan gigantisk fanbase. Förväntningarna och förhoppningarna på nya albumet “Modern Ruin” som släpps i januari är bland fans, vänner och bekanta nästan ofantligt stora. Så stora att en jämförelse med känslan inför ett nytt album med storheter som Depeche Mode, Skinny Puppy, Nitzer Ebb eller Front 242 inte alls är långt borta. Men med stora framgångar kommer också stor press och vilka är bättre att berömma eller såga Covenant än hemmafansen?? Många av oss har ju följt bandet länge. Från de första stapplande stegen i mitten av nittiotalet, till den senaste tidens stora framgångar utomlands med utsålda konserter och smockfulla festivaler.

Nye medlemmen, legenden Daniel Myer, som är känd från så många projekt och produktioner genom åren att jag nöjer mig med att nämna två, för sakens skull – Haujobb och Destroid, entrar scenen tillsammans med den på sistone alltmer frekvente gästkeyboardisten Daniel Jonasson (mer känd från Dupont). I ett tätt moln av rök dyker så den märklige filuren med en av synthsveriges mest kända sångröster in på scenen till tonerna av en av bandets allra första hits – “Stalker”. Låten är hämtad från Covenants andra album “Sequencer” (1996), en av de starkaste synthplattorna som någonsin släppts i Sverige.

Den perfekta inledningen följs av en riktigt bra show där bandet även bjuder på några spår från nya albumet, till publikens vilda glädje. Utöver detta levereras klassiker som “Call The Ships To Port”, “Figurehead” i en spelning som spontant efteråt känns ordentligt lång. Mellan Thomas DiLeva-inspirerade monologer om rymden, kärlek och annat – så utför Eskil hela setlisten som det proffs han är. Mixen mellan gammalt och nytt material är helt perfekt. Covenant är fullblodsproffs, så enkelt är det och det mesta i kvällens spelning utförs också med perfektion. Enda plumpen, om man skall klaga på någonting – var den rätt usla alternativa versionen av senaste singelsläppet “Lightbringer”, där Daniel Myer gör ett tappert försök med verserna, som ju i original sjungs av Henrik Bäckström från Necro Facility (som gästspelar på “Lightbringer”). För min del hade det varit bättre att skippa den helt.

Årets upplaga av ElectriXmas har varit stark. En fantastisk kväll där Covenant är och förblir fullblodsproffsen i sammanhanget.

Vi passar på att ännu en gång ge en stor eloge till Andy Goodwin, Niclas Sandén & alla medarbetare för ett (i vanlig ordning) suveränt arrangemang. Hoppas vi ses igen nästa år!

Svartvitt avsked – Ashbury Heights (Foto)

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Liverapport: ElectriXmas 2010 Del 2, Malmö

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Ekobrottsmyndigheten, Memmaker, Ashbury Heights, Page, Covenant
Datum och tid: Lördag 18 december 2010, 21.00-03.00
Scen: Inkonst, Malmö

Foto: Jens Atterstrand

OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten!

Del 2: Ashbury Heights

Så var det då dags för avsked, i alla fall om man får tro bandet själva. Efter en turbulent höst med skivbolagskonflikt och diverse uttalanden till höger och vänster i media så var det dags för svenska Ashbury Heights, där Anders Hagström för de sista spelningarna tagit in sångerskan från de två första skivsläppen, Yasmin Uhlin.

Bandet har sedan sin absoluta topp knappt givitis en ordentlig möjlighet att figurera på svenska scener. Därmed var det en riktigt trevlig upplevelse att få se dem på en lite större scen inför en entusiastisk och stor publik. Duon presterar bra live även den här kvällen inför en fullpackad ElectriXmas-publik. Bandet hade några mindre ljudproblem med lite för lågt backtrack, men efter ett par korrigeringar så blev det något bättre.

Ashbury Heights har sedan demostadiet varit en personlig favorit och oavsett vad som händer i framtiden så kommer deras musik vara med mig. Tack för allt, alla tre – Anders Hagström, Yasmin Uhlin och Kari Berg. Lycka till med kommande nya projekt!

Som ett extra tack till bandet så publicerar vi inom kort ett extra svart-vitt fotoalbum från spelningen på ElectriXmas, signerat Jens Atterstrand. Håll utkik!

Setlist:

  1. Crescendo
  2. Scars of a Lighthouse
  3. Shades of Black
  4. Invisible Man
  5. Medicine
  6. Smaller
  7. Illusion
  8. Spiders
  9. World Coming Down
  10. Anti-Ordinary
  11. Dancer’s Nocturne

Extranummer:

  • Corsair