Format: (Album) Digital, Spotify
Skivbolag: Osignerat
Releasedatum: 11 maj 2012
Genre: Harsh-EBM
Recensent: Joakim Holfve

Fullgod harsh-EBM utan överraskningar

Syndrome x/209 är soloprojektet från Project Rotten-keyboardisten Kettil Sundberg och “Gemini” är den andra officiella fullängdaren efter debuten med “Feline Daemon” från 2009.

“Gemini” uppfyller alla kriterier när det gäller harsh-ebm. Den som letar efter snabba beats, distade vokaler och tungt tryck blir inte besviken. Plattan går i gång med ett lugnt intro innan det brakar loss i “Air”. Dock kommer den första delen av albumet av sig något, när ingen av låtarna riktigt imponerar. Det är först via “Left Behind” som saker och ting börjar lyfta. I nyss nämda spår samt de två låtarna “Skyshot” och “Smiley Face” (där Kettil samarbetar med Project Rotten-kollegan Fredrik Croona) levererar “Gemini” sin absoluta peak och här visar frontmannen att han är en av Sveriges för närvarande skarpaste musiker och låtskrivare inom genren.

“Left Behind” visar i sin tur på skönt sound där framför allt det musikaliska imponerar. Den genomgående synthslingan som får ta plats lyfter hela låten. De tidigare nämda “Skyshot” och “Smiley Face” i sig står inte ut överdrivet mycket jämfört med de första spåren men här fallar bitarna på plats och i stället för att kännas en smula anonyma sätter de sig fast. “Smiley Face” har även en tyngd som jag annars saknar överlag på “Gemini” och den dova basgången lyfter hela låten!

Den senare delen av albumet faller sedan tillbaka en smula igen men håller fortfarande bra klass. “Fade Away” är den som ger mest där de samplade kvinnoviskningarna samt det lite överraskande tonslingorna ger en skön ljudbild. “Red” är den mest experimentella låten där det vokala helt har fått stå tillbaka och Syndrome x/209 gör det bra. Dock saknas det något, jag vet inte om man ska kalla det tyngd men det känns ibland som att något har fallit bort från “Red” och känslan blir lite densamma som i “Air” och “Eden”.

Just “Air” finns även remixad av Preemptive Strike 0.1 innan man låter ett outro avslutar albumet. Remixen är av den grövre skolan och mycket har skalats bort och lagts till. Ett munkhummande som påminner mig om introt till E-Types gamla “Explorer” finns representerar liksom trevligt distade synthslingor som gör sig riktigt bra.

Till syvende och sist är “Gemini” ett fullgott album i genren. Jag får känslan av att Kettil kan bättre än så här och även om det är svårt att poängtera just vad det är som fattas jämfört med hans andra band Project Rotten, som är snäppet bättre, så är det svårt att bli något annat än nöjd över “Gemini”. Kunnandet finns där, likaså det musikaliska (vilka tar sig uttryck i det löjligt bra outrot) – det gäller bara att finslipa det ytterligare.

Tracklist

1. Intro (Scream)  1:16
2. Air  4:38
3. Eden  5:19
4. Left Behind  4:38
5. Skyshot  3:33
6. Smiley Face (feat. Project Rotten & Fredrik Croona)  4:30
7. The Lie  5:51
8. Fade Away  6:07
9. Red  5:24
10. Air (Preemptive Strike 0.1 Remix)  4:03
11. Outro (Silent)  4:18

Foto: Rostam Zandi

Format: CD, Digital
Skivbolag: Major Records
Releasedatum: 18 februari 2011

Genre: Electropop, Synthpop

5/10

Sent ska gaysynthar’n vakna

Mark Power och Ian Henderson utgör den irländska duon Eden, som haft en del motgångar under sin karriär. De startade 1998 under namnet In Utopia. Skivbolaget WEA/Warner tvingade dem att spela in en cover på Madonnas ”Like a Prayer”. Den floppade – och bandet fick sparken (2001). Deras nästa skivetikett lades ner av ägaren Universal precis innan debutalbumet ”Desolated Shores” skulle släppas (2003). Och, kanske mest förödmjukande av allt, de har marknadsförts som ett sött pojkband.

Eden ges sedan 2005 ut av Major Records, den forne Boytronic-medlemmen Hayo Panarinfos ironiskt döpta skivbolag. Det borde passa dem bättre. Där är Eden tyska labelkamrater med IAMX, Ladytron, Emmon, Nitzer Ebb, Mesh och många andra kända synthnamn.

Har Eden varit otursförföljda, ett offer för korkade storbolag som försökt pressa ner dem i en alltför kommersiell mall? Eller beror det delvis på sviktande omdöme? Jag frestas att tro det, åtminstone om man utgår från hur deras andra album är uppbyggt.

”Electric!” inleder med kompetent framförd synthpop, inte dålig, men inte heller på ett enda sätt originell. Bland de tolv spåren är första halvdussinet en serie rätt så slätstrukna poplåtar, där jag har svårt att hitta några som är vassare än de övriga. Det skulle vara singelspåret ”Subhuman” i så fall. En låttitel som ”If I Was a Pet Shop Boy” gör det extra tydligt – att tyvärr, Eden, det är ni inte.

Skivans bägge ballader sticker ut – på ett mindre smickrande sätt. I min bok tillämpas nämligen negativ särbehandling av slöa låtar. En ballad måste vara cirka tio gånger bättre än en upptempolåt för att passera nålsögat. Vadfalls, Eden, visserligen har ni varit förband till Boyzone, men det är faktiskt ingen ursäkt. ’N Sync och Savage Garden ringde från 90-talet, de vill ha smörpaketen ”Through the Years” och ”Beautiful Thing” tillbaka!

Men, se på fan, skivan tar sig mot slutet. Det verkar nästan som om Eden medvetet byter stil en aning, från ren synthpop till ett mer gaydisco-orienterat sound. Varför först då? Det börjar med ”I Could Have Done Without This”.”Going Going Gone” och ”Spin the Disc” för mina tankar till Bronski Beat och Jimi Somerville – dock utan falsett. ”Out of Sight (Out of Mind)” skruvar upp tempot till snabb, Hi-NRG-doftande danspop som faktiskt nästan når upp till den uppenbara inspirationskällan Pet Shop Boys. Även sista spåret ”Murder on My Mind” går i samma anda. Förutom stolpskottet ”Beautiful Thing” en stark andra halvlek. Sent ska synthar’n vakna!

// Erik Uppenberg, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist

1. Independent  8:09
2. Electric!  3:44
3. Fortune Lost  5:19
4. If I Was A Pet Shop Boy  4:31
5. Throught The Years  4:23
6. Subhuman (Album Version)  3:48
7. I Could Have Done Without This  5:02
8. Going Going Gone  4:15
9. Beautiful Thing  4:46
10. Spin The Disc  4:22
11. Out Of Sight (Out Of Mind)  4:49
12. Murder On The Mind  4:03

Hämtad från Eden‘s senaste album “Electric!”. Enjoy!