Elektroskull.com | Tag Archive

Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Douglas McCarthy"

Adult. – “They’re Just Words (feat. Douglas J. McCarthy)”

Posted on 22 February 2017

Tags: Adult, Douglas J. McCarthy, Douglas McCarthy, They're Just Words

Amerikanska duon Adult. med Adam Lee Miller och Nicola Kuperus får sällskap av Nitzer Ebb-sångaren Douglas J. McCarthy på deras nya singel “They’re Just Words”.

Video Comments Off

And One – “S.T.O.P.”

Posted on 03 June 2012

Tags: Aigua, And One, Back Home, Chris Ruiz, Douglas McCarthy, End of Your Life, Eskil Simonson, Everybody Dies Tonight, Get It!, Gio Van Oli, I.S.T., IST, Joke Jay, Low, Memory, Nico Wieditz, Rick Schah, S.T.O.P., Shouts Of Joy, Spot!, SPV, Steve Naghavi, STOP, Synthetic Symphony, Triebwerk EP

Format: (Album), CD, 2CD ***, Digital
Skivbolag: SPV (Synthetic Symphony)
Releasedatum: 25 maj 2012
Genre: Synthpop, Bodypop, EBM
Bandmedlemmar: Steve Naghavi, Joke Jay, Nico Wieditz, Rick Schah
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand

Dynamiskt, mångfacetterat och långlivat

Efter en intern konflikt, som slutade med att de tidigare medlemmarna Chris Ruiz och Gio Van Oli helt sonika lämnade bandet för att bilda EBM-duon Pakt (som i sin tur även albumdebuterade med “Berlin” tidigare i år), så var förväntningarna hos undertecknad väldigt låga inför kommande nytt material från And One. Men efter två ganska pigga EP’s tidigare i år (med hitlåtarna “Back Home” respektive “Shouts of Joy”),så kanske inte allt gått förlorat på vägen trots allt?

Skivbolagsbytet (från Out Of Line till SPV-dotterbolaget Synthetic Symphony) och en återförening med de två tidigare bandmedlemmarna Joke Jay och Rick Schah (samt utöver detta även rekrytering av livekeyboardisten Nico Wieditz) verkar onekligen ha injicerat vad som krävdes. För när Steve Naghavi under de senaste åren verkar ha hamnat i ingenmansland i sitt låtskrivande och under Out Of Line-flagg till vissa delar sket ur sig ”Tanzomat” förra året så var det nog många And One-fans (inklusive undertecknad) som var rädda för att man nu tagit ytterligare ett kliv mot graven.

Men faktum är att And One synnerligen verkar ha hittat gnistan igen. Melodierna, de underfundiga texterna som pendlar mellan ren ironi och dödligt allvar och refrängerna som sätter sig finns där hela vägen på det nya albumet “S.T.O.P.”. Och liksom på bandets tidigare milstolpar (där jag personligen håller “Spot!” och “I.S.T.” som solklara favoriter), så har man inte glömt den så fantasiska tredje dimensionen man visat upp tidigare i de lugnare partierna. (fortsättning nedan)

Utöver de typiska And One-dängorna; Den inledande “Shouts of Joy”, den bluesiga “Back Home” (med bidrag på sång av Sophia Lengert) och de träffsäkra synthpophitarna “Memory” och (titelspåret) “S.T.O.P. The Sun”, så levererar man även ett par fantastiska lite lugnare mellanspel som ger perfekt andrum, som exempelvis den vackra “Aigua” (med gästspel av en ännu ej namngiven kvinnlig sångeska) som skickar härliga kårar längs med ryggraden.

Tracklisten är perfekt komponerad med bra variation mellan de snabbare och de lugnare spåren, utan att det blir ryckigt. Höjdpunkterna på slutet är instrumentalspåret “Everybody Dies Tonight” som sitter ihop med “End of Your Life” – en mörk, suggestiv, atmosfärisk och släpande komposition med ett fantastiskt gästspel på sång signerat Nitzer Ebb-sångaren Douglas McCarthy.

För de som tycker att det ordinarie albumet saknar EBM-inslag så innehåller bonus-EP’n “Treibwerk” *** (som kommer med den begränsade utgåvan) desto mer av just detta. Bland annat ytterligare ett gästspel av Douglas McCarthy, den här gången på den rappa bodydängan “Get It!” (i duett med Steve Naghavi). Utöver detta gör även Covenant-sångaren Eskil Simonsson en insats på den monotona och analogt pumpande “Low”.

Slutsatsen är att And One i stora drag har gjort det igen och med “S.T.O.P.” presenterar man en dynamisk, mångfacetterad och långlivad fullängdare.

Tracklist “S.T.O.P.”

Shouts of Joy 5:04
Killing the Mercy 5:20
Memory 3:49
You Without a Me 3:43
Don’t Get Me Wrong 4:46
Aigua 2:18
S.T.O.P. the Sun 4:22
The 4 4:15
Back Home 4:04
Everybody Dies Tonight 1:44
The End of Your Life (feat. Douglas McCarthy) 5:59
No Words 3:33

Tracklist “Triebwerk EP” ***

Get It! (feat. Douglas McCarthy) 4:14
H.A.T.E. 4:18
One And 2:52
My Mission 4:19
Low (feat. Eskil Simonsson) 4:43
Dark Heart 6:21

Recension 2 Comments

Liverapport: Nitzer Ebb / Die Krupps (+ Rupesh Cartel) 20110427, Stockholm

Posted on 29 April 2011

Tags: Anchor Baby, Andreas Kellerman, Bon Harris, Debaser Medis, Die krupps, Douglas McCarthy, Firefox AK, Industrial Complex, Jürgen Engler, Machineries Of Joy, Nitzer Ebb, Rupesh Cartel

Artist: Rupesh Cartel, Die Krupps, Nitzer Ebb
Datum: onsdag 27 april 2011
Scen: Debaser Medis, Stockholm

Foto: Jens Atterstrand

OBS! Missa inte fotoalbumet under rapporten!

Ett industriellt monster

Jag har väntat i flera år på att få se Die Krupps live. Jag hade köpt biljett till deras spelning i Malmö för några år sedan som blev inställd. Det var dock väl värt väntan. Jürgen Engler & co levererar ett kraftpaket som sitter där det ska. Både nytt och gammalt material får publiken att stompa och t o m visa det hårdrockssignerade djävulstecknet med fingrarna.

Nitzer Ebb levererar även de, även om jag anser att de borde hoppat över de nya låtarna från “Industrial Complex”. I övrigt är det en hitkavalkad som mättar synthpubliken och gör att man förlåter dem för deras sömniga uppträdande på Arvikafestivalen förra året. Det sista extranumret, ett gemensamt framförande tillsammans med Die Krupps av “The Machineries of Joy”, känns redan som en modern klassiker.

// Katti Cernak, ElektroSkull – Synthportalen

Svenska electropoptrion Rupesh Cartel backade upp de två huvudakterna denna kväll och bjöd både på en radda av sina gamla klassiker samt smakprov från bandets kommande nya EP. Bandet är mest kända för succéalbumet “Anchor Baby” från 2009, ett album som gjorde riktig succé och bland annat plockades upp av Manifestgalan som en av nomineringarna det året. Rupesh Cartel är också kända för samarbeten med bland annat Firefox AK (aka. Andrea Kellerman). Kul att såpass många anlände tidigt för att se dem, Rupesh Cartel gör väldigt snyggt producerad electropop som backas upp av starkt låtmaterial. Liveshowen har mer att önska men med tanke på att man fick genomföra spelningen med huvudakternas utrustning i vägen så var det en godkänd upplevelse. Man låter väldigt bra live och jag ser fram emot att få se bandet inom kort på en “egen” scensetup.

// Jens Atterstrand, ElektroSkull – Synthportalen

Nitzer Ebb / Die Krupps

Nitzer Ebb

Die Krupps

Rupesh Cartel

Artiklar & Liverapporter Comments Off

Jens Atterstrand sammanfattar 2010

Posted on 25 January 2011

Tags: Alfa Matrix, arvika festivalen 2010, Arvikafestivalen, Bill Leeb, Bjørn Marius Borg, Christian Espeland, Code 64, Dead when I found her, Debaser Slussen, Detroit Diesel, Douglas McCarthy, Front Line Assembly, Hasse Mattsson, Hocico, Industrial Complex, Joy Serene, kolingsborg, Nitzer Ebb, Progress Productions, Skinny Puppy, Spark, Stasis, Synth afterwork, Tankens Mirakel, Tech noir, Tiempos De Furia, Torny Gottberg, Trialogue

Bästa synthpop/futurepop/electropop

Code 64. Efter att ha rekryterat en ny sångare från grannlandet i väst (Bjørn Marius Borg), samt levererat ett av årets bästa singlar, “Stasis”, så släppte man till slut bandets tredje album “Trialogue” i början av september. Melodiösa synthpopdängor, rapp futurepop, vackra ballader tillsammans med ambienta mellanspel och mellan varven även ett par dansanta, perfekta och välbalanserade flirtar med trance och techno. Med en suverän sånginsats, stark lyrik och en perfekt produktion har man levererat ett av årets album alla kategorier. En klockren tia! Mitt överlägset mest spelade album under året. Passa lika bra på dansgolvet som i favoritfåtöljen!

Bästa EBM/body/oldschool

Ett myller av band har levererat bra body både här hemma i Sverige och från Europas alla hörn under året. “Tyvärr” satte Nitzer Ebb ner foten redan i januari 2010 och strök under sin storhet ytterligare. “Industrial Complex” är en fantastisk återkomst, levererad av referensen själva.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Scenen för den hårdare skolan av EBM, mörk elektro & industriella diton växer kraftigt. Men det är just trenden med dessa dussinband som gör den stundtals rätt slätstruken och trist. Mer av samma sak. Dark electron har blivit en massindustri på ett sätt jag inte förväntat mig. Mitt i alltihop visar Hocico var skåpet skall stå. “Tiempos De Furia” måhända inte är den mexikanska duons bästa verk någonsin, men som jag antydde i min recension så får alla talangfulla, småtrevliga “kloner” av detta sound ursäkta. Ni är inte usla någon av er, långt ifrån. Flera av er har levererat bra material, tyvärr har ni bara gett er in på en marknad med ett par väldigt dominanta marknadsledare. Band som oavsett om det går två eller fem år mellan skivsläppen kommer äta upp allt i sin väg när de väl släpps lösa på nytt. Utöver Hocico så bör även Detroit Diesel nämnas. Man visar på debutalbumet “Terre Humaine” att det finns hopp för genren i sig då man definitivt tillför en ny touch till det annars tradiotionella soundet. Bra!

Årets bästa singelsläpp

Code 64 – “Stasis”. En dansgolvsfyllare, en svepande snygg, blippbloppig hit med en refräng som fullständigt borrar sig in i benmärgen! Utöver detta Spark’s – “Tankens Mirakel”.

När man till och med kan få ett gäng avslappnade afterworkare på Synth Afterwork (Medeltidskrogen Sjätte Tunnan, Stockholm) att hurra och tjoa när man spelar en låt (efter att ha halvsovit över torsdagsölen efter jobbet) så är det något speciellt!

Årets största besvikelse

Jag vill som alla andra nämna Arvikafestivalen. Inte festivalen i sig där jag hade en helt okej vistelse, utan snarare ledningens agerande före och efter. Jag är ju även ett gigantiskt Front Line Assembly-fan och spelningen på Debaser Slussen var bland det sämsta jag sett alla kategorier och definitivt det sämsta jag sett av Bill Leeb & company. Skäms!

Bästa konsertupplevelse

Skinny Puppy på Tyrol i Stockholm. Efter att ha varit för ung 1986 och 1988, blivit förkrossad när konserten ställdes in 1992 och sedan levt barn och familjeliv hela tjugohundratalet (och bland annat missat senaste Arvikaspelningen) så fick jag äntligen se bandet som snurrade på min vinylspelare redan i mitten av åttiotalet på scenen. Definitivt mitt största ögonblick 2010 och frågan är om det inte är mitt största någonsin?

Bästa klubbupplevelse

Ingen som riktigt stuckit ut. Tech Noir har under omständigheterna gjort det bra på nya lokalen Skyddsrummet, även om Kolingsborg är – och förblir- synthborgen nummer ett alla kategorier. I alla fall för en syntharsjäl född på sjuttiotalet. Förhoppningsvis kan nästa generaton ta vid och skapa en ny synthborg, eller källare, på annat håll framöver. Man har ju även arrangerat små trevliga event under sommaren. Jag börjar kanske bli för gammal för klubblivet? Pub och barhäng blir mer och mer min grej och trevligast har jag nog haft på Synth Afterwork på torsdagarna, när allt kommer kring.

Bästa nykomling

Dead When I Found Her’s debutalbum “Harm’s Way” rullar fortfarande frekvent och jag upptäcker nya detaljer på albumet hela tiden. Nya norska EBM-duon i Kant Kino presenterade också ett starkt första album via Alfa Matrix som jag har spelat mycket (“We Are Kant Kino – You Are Not”). Svenska synthpopstrion Joy Serene är förvisso ej några nykomlingar, men deras självtitulerade debutalbum är ett av årets absolut starkaste i genren!

Bästa skivbolag

Man släpper inte mest, men man presterar överlägset bäst: Progress Productions från Göteborg med Torny Gottberg i spetsen. Har bolaget gjort ett dåligt skivsläpp i år? Nej, jag tror inte det.

Artiklar & Liverapporter 1 Comment