Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Diorama"

Coma Alliance – “Weapon of Choice”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Accession Records
Releasedatum: 16 november 2018
Genre: Darkwave, synthpop
Bandmedlemmar: Torben Wendt, Adrian Hates
Land: Tyskland
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

Snubblande nära en genreklassiker

Supergruppen Coma Alliance är ett samarbete mellan Adrian Hates från Diary of Dreams och Torben Wendt från Diorama och debutalbumet Weapon of Choice lanseras nu i samband med den nyligen påannonserade tysklandsturnén som duon kommer att genomföra tillsammans med In Strict Confidence som nyligen släppte nya albumet Hate2Love.

Weapon of Choice är producerat i Adrians egna White Room-studio där det inarbetade Diary of Dreams-soundet verkar sitta i väggarna. Torben och Adrian har en över 20 år gammal relation till varandra då de både har släppt skivor på Adrians egna skivbolagsetikett Accession Records och dessutom producerade producerade Dioramas första album Pale som släpptes 1999.

Diorama har hela tiden haft fokus på mörk synthpop, eller darkpop, medan Diary of Dreams är en av de mest klassiska darkwave-akterna. Båda grupperna har dock tidvis införlivat poppigare, dansantare och rockigare inslag utan att tappa den speciella anknytningen till sitt respektive sound.

Torben är huvudvokalist på de flesta av låtarna och man slås verkligen av hur dynamiskt bred rösten är och hur väl den passar in, speciellt med Adrians mörkare stämma i bakgrunden. Vissa av spåren skulle dock lika gärna kunna tillhöra det ena av medlemmarnas huvudprojekt. Sjätte spåret “Dark Vibes” innehåller alla de element som definierat Diary of Dreams sound de senaste 10 åren. Låten i sig är inte dålig, men kunde lika gärna ha hamnat på Adrians nästa album istället.

Det känns som att albumet består av tre typer av låtar i ingenmanslandet mellan varm euforisk, mörk synthpop och melankolisk darkwave. En är den synthpoppiga “Starfruit” där influenserna från Torben är tydligt framhävda. En annan typ de darkwave-rockiga “Dark Vibes” och “Trembler”. Men det är den tredje varianten, när de bästa och intressantaste elementen plockas ur respektive medlems musikaliska historia som ren magi uppstår.

Hade hela albumet hållit denna nivå skulle vi ha sett på “Weapon of Choice” som ett av årets bästa album. Spår som “Royd”, “Sepia” och “Finsta” låter verkligen som det perfekta äktenskapet i ljudform. Detta låter mycket mer inspirerat än respektive grupps senaste albumrelease. Torbens intelligenta, fler-dimensionerade och underfundiga texter kombinerat med Adrians solida musikaliska ramar, felfria ljudmatta och högklassiga produktion.

Trots vissa petitesser i sammanhanget så befäster Torben och Adrian med Weapon of Choice rollen som ohotade mästare inom den här musikstilen.

Tracklist

01. Unusual (05:10)
02. Sepia (04:25)
03. Royd (05:39)
04. Starfruit (05:45)
05. Trembler (04:31)
06. Dark Vibes (05:43)
07. Miracle (05:00)
08. Finsta (05:34)
09. CA2 (04:32)
10. Coma Supreme (05:34)
11. Buttons (04:46)
12. Trip Job (04:08)

(English version below)

Stumbling close to a genre classic

The new super group Coma Alliance is a collaboration between Adrian Hates from Diary of Dreams and Torben Wendt from Diorama. The debut album Weapon of Choice is launched in conjunction with the recently announced tour that the duo will perform together with In Strict Confidence, who recently put out a new album of their own – Hate2Love.

Weapon of Choice is produced in Adrian’s own White Room studio, where the typical Diary of Dreams sound is firmly attatched to its walls. Torben and Adrians relationship goes back about 20 years releasing records on Adrian Hates’ own label Accession Records and he also produced Diorama’s first album Pale back in 1999.

Diorama has always focused on dark synthpop, or darkpop, while Diary of Dreams is one of the most classic darkwave acts. However, both bands have occasionally incorporated elements of pop, dance and rock into their music without losing the special connection to their respective sound.

Torben is the main vocalist on most of the songs, and you really feel the width and dynamics it brings and how well it fits in, especially with Adrian’s darker voice in the background. However, some of the tracks might as well belong to one of the members’ main projects. The sixth track “Dark Vibes” contains all the elements that defined the Diary of Dreams sound for the past 10 years. The song itself is not bad, but could also have ended up on Adrian’s next album instead.

It feels like the album consists of three types of songs put inbetween warm euphoric, dark synthpop and melancholy darkwave. One is the electronic “Starfruit” where the influences of Torben are clearly highlighted. Another style is presented is on the darkwave rock-styled tracks “Dark Vibes” and “Trembler”. But it is on the third variation of them all where the best and most interesting elements are picked from each member’s musical history where the pure magic occurs.

Had the entire album kept this high level Weapon of Choice would have been one of the albums of the year. Tracks like “Royd”, “Sepia” and “Finsta” really sound like the perfect marriage in their audible forms. This sound is much more inspired than their respective band’s latest album releases. Torben’s intelligent, multi-dimensional and subtle lyrics is combined with Adrian’s solid musical surroundings and builds flawless carpets of sounds placed in a high-quality production.

Despite some minor flaws in context, Torben and Adrian consolidates their role as undefeated champions of the genre with Weapon of Choice.

Diorama och Diary of Dreams-medlemmar bakom Coma Alliance

Tags: , , , , , , ,


Torben Wendt (från Diorama) och Diary of Dreams-frontmannen Adrian Hates vägar har genom åren korsats många gånger både i musikproduktions- och turnésammanhang. Sedan 2016 har de turnerat tillsammans under monikern Coma Alliance och nu presenteras det 12 spår långa albumet Weapon of Choice.

Som Coma Alliance så presenterar de båda musik i samma stil som sina respektive musikaliska rötter inom darkwave och goth liksom inslag av både triphop och minimal electro. Samspelet mellan deras respektive sångröster och olika sätt att producera musik skapar ett unikt och mörkt sound.

 

Singelspåret “Royd” (se videon nedan) är först ut och om du vill stötta oss så kan du förboka albumet här redan nu!

Efter nyår inleder Coma Alliance i sällskap med In Strict Confidence en turné där de i skrivande stund kommer stå på scen i både Tyskland och Ryssland.

Weapon of Choice släpps den 16 november via Accession Records.

Tracklist

01. Unusual
02. Sepia
03. Royd
04. Starfruit
05. Trembler
06. Dark vibes
07. Miracle
08. Finsta
09. CA2
10. Coma supreme
11. Buttons
12. Trip job

Liverapport: Amphi Festival 2017, Köln

Tags: , , , , , , , , , , ,


Utrustad med en kompaktkamera och ett gott humör så spenderade Niklas Hurtig (text & foto) helgen den 28 och 29 juli på årets upplaga av Amphi Festival i tyska Köln.

Här sammanfattar han sina intryck i en liverapport.

 

 

 

 

Cirka 12500 svartklädda synthare besökte årets upplaga av Amphi Festival som sedvanligt arrangerades i Tanzbrunnen invid Rhen-floden i Köln. Köln är en mycket trevlig stad, men det man ska vara medveten om är den lokala skatt a cirka 7% på alla hotellnätter man tvingas betala för som turist. Trist, men man har tyvärr inget val.

På grund av onormalt lågt vattenstånd i Rhen-floden flyttades Orbit Stage som är på en båt till andra sidan floden vilket ledde till en extra omväg på cirka 20 minuters promenad. För att lösa detta skyfflades besökarna mellan scenen och Tanzbrunnen med buss. Den enstaka gång jag själv beslöt mig för att prova på bussresan så gick det alldeles utmärkt, men andra besökares historier vittnar om att denna transport inte alltid fungerade så smidigt som det var tänkt. Förhoppningsvis är detta inget problem under de kommande festivalerna.

Det var också stundtals väldigt långa köer in till Theater Stage vilket bland annat ledde till att jag missade Kite. Med lite bättre planering hade det naturligtvis inte varit något problem, men varför spelade inte Frozen Plasma och Kite på stora scenen? De hade båda enkelt lockat tillräckligt stor publik för att platsa där.

Ett axplock av konserterna jag såg:

Diorama

Gjorde en något kortare spelning på grund av en del tekniska problem. Torben och gänget levererar dock alltid och gör ingen besviken. Hyfsat fullt på båten och “Over” tillägnades den nyss avlidne Chester från Linkin Park.

Ordo Rosarius Equlibrio (ORE)

Halvfullt inne på Theater Stage, men de bombastiska trummorna ljöd fint. Något avdankad spelning i jämförelse med ORE, Triarii & TriORE tidigare i år i Stockholm.

Diary of Dreams

Rockigt och ösigt med de i min mening tråkigare spåren ur bandets diskografi. De melankoliska balladerna har inte längre någon plats i denna rockshow.

Apoptygma Berzerk

Norrmännen är kanske tillsammans med VNV Nation och Covenant det band som kan få till stånd mest allsång bland den tyska publiken. Bra, energiskt och mycket klassiska spår, men kanske något för nedtonade elektroniska ljud som lätt hamnade i bakgrunden.

Kirlian Camera

Tätt, stilfullt och professionellt men sångerskan Elena har ibland fruktansvärt dåligt engelskt uttal. Proppfullt på Orbit-scenen.

Henric de la Cour

Vemodigt och vackert, men ljudet var alldeles för lågt för att göra musiken rättvisa. På grund av Henrics rådande hälsotillstånd blev det en kort men intensiv spelning som säkerligen uppskattades högt av publiken.

Felix Marc – “Alternative Facts”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) Digital
Skivbolag: RecordJet (osignerat)
Releasedatum: 7 juli 2017
Genre: Synthpop, futurepop
Bandmedlemmar: Felix Marc
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand

 

HemsidaFacebookLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsBandcampSoundcloudYoutube

(English version below)

Långt ifrån en besvikelse

Diorama- och Frozen Plasma-sångaren Felix Marc har nu släppt det tredje albumet i ordningen sedan solodebuten med “Pathways” (2008). Fjorton spår långa “Alternative Facts” är i mångt och mycket en fortsättning på det som han presenterade på “Parallel Worlds” (2011) och ljudmässigt placerar lyssnaren i en intressant, detaljrik och snyggt producerad ljudbubbla fylld av modern synth- och futurepop.

“Alternative Facts” är möjligtvis något mer opolerat i kanterna jämfört med Felix tidigare låtmaterial. Allra tydligast blir detta i avskalade, dansanta electro- och futurepopnummer, som den vocoderkryddade “Misery”“Fine Line” bryter sedan mönstret ordentligt i en industriosande duett där Felix får sällskap av Klangstabil-sångaren Boris May. De stora stråkarrangemangen, sammetslena padsen och greppvänliga synthslingorna dominerar albumet, i storslagna, melankoliska och atmosfäriska spår som “Hysteria”“Iceland” och “Miracles” men dessa tar i sin tur några kliv tillbaka när de lämnar utrymme för mörkare, framtunga, avskalade och dansanta rytmer i låtar som “Liar” och “Vain”. Den vackra, sorgsna och väldigt åttiotalskt retroljudande “The Final Cut” avslutar sedan albumet, byggd ovanpå ett par riktigt snygga ledande synthslingor.

Även om “Alternative Facts” är väldigt långt ifrån en besvikelse, så konstaterar jag att låtmaterialet är snäppet svagare och att arrangemangen inte känns fullt lika genomarbetade den här gången. Faktumet att Felix Marcs solomaterial ligger relativt nära de i inledningen nämnda akterna behöver man sedan inte vara någon raketforskare för att lista ut vad det beror på. Felix har ju en väldigt signifikativ sångröst, som de som har lyssnat in sig på tidigare nämnda akter är väl bekanta med vid det här laget. Han är måhända ingen storslagen sånggigant, men i sammanhanget är han en med beröm godkänt sådan.

“Alternative Facts” innehåller en god handfull väldigt välskrivna låtar, med starka ledande melodier och personliga och eftertänksamma budskap i låttexter som avhandlar livet, döden och alla de filosofiska frågeställningar som vi människor kan tänkas stöta på under den trivsamma resan mot det evighetslånga mörkret och icke-existensen som så småningom väntar oss alla.

Bästa spår: “Hysteria”“Miracles”“The Final Cut”

Albumet levereras även i en förlängd instrumental deluxeutgåva med exklusiva bonusspår och remixer!

Tracklist

01. A New Life (03:11)
02. Hysteria (05:07)
03. Iceland (05:11)
04. Still Turn Me On (04:23)
05. Fine Line (05:03)
06. Miracles (04:33)
07. Misery (05:28)
08. Liar (05:50)
09. Vain (05:05)
10. The Final Cut (04:56)

(English version below)

Far from a disappointment

Diorama and Frozen Plasma singer Felix Marc has now released the third album in order since he made his solo debut with “Pathways” (2008). Fourteen track-long “Alternative Facts” very much continues down the path from “Parallel Worlds” (2011) and it puts the listener in an interesting, detailed and nicely produced sound bubble of modern synth- and future pop.

“Alternative Facts” may be slightly rougher around the edges compared to Felix’s previous song material, a fact that becomes clear in downsized, dancable electro and future pop inserts, like the vocoder-filled “Misery”. “Fine Line” breaks the pattern with an industrial-sounding duet where Felix is ​​joined by Klangstabil singer Boris May. The great string arrangements, velvety pads and grip-friendly synthesizers dominate the album in magnificently melancholic and atmospheric tracks like “Hysteria”, “Iceland” and “Miracles”, but these touches then take a few steps back as they leave space for darker and tougher, downstripped and dancable rhythmic electro tracks like “Liar” and “Vain”. The beautiful, sad and very eighties-sounding “The Final Cut” then finishes the album off, built on top of two very stylish conductive leading synthlines.

Although “Alternative Facts” is quite far from a disappointment, I find relatively quickly that the song material is a snap weaker and that the arrangements are not as fully worked through this time around. The fact that Felix Marc’s solo material is relatively close to the music of the in the aforementioned acts is something that it doesn’t take a rocket scientist to figure out. Felix has a very significant voice, something that all of you who have listened to the aforementioned acts are well acquainted with at this time. He may not be a grand vocalist, but in this context he is one who deserves quite some praise.

“Alternative Facts” contains a good handful of very well-written songs, with strong conductive melodies and personal and thoughtful messages in song lyrics that deals with life, death and all the philosophical issues that we humans may encounter during the pleasant journey towards eternal darkness and non-existence that eventually awaits all of us.

Best tracks: “Hysteria”“Miracles”“The Final Cut”

The album is also available in an extended deluxe version that includes bonustracks and remixes!

Niklas Hurtig sammanfattar 2016

Tags: , , , , , , , , , , ,


Niklas Hurtig sammanfattar musikåret 2016 från en högst personlig och subjektiv synvinkel.

 

 

 

 

 

 

Då mitt musikaliska engagemang  inte direkt varit på all-time high så nöjer jag mig med att lista mina fem bästa album, spår och spelningar för år 2016. Tillsammans med några bubblare och vad i min mening är årets nykomling så stängde året relativt starkt, trots alla tragedier i övrigt. 2016 kommer nog trots allt att förknippas med det stora antalet stjärnor som försvann från vår himmel, där David Bowie förmodligen var den starkast lysande av dem alla.

Hans betydelse för allt från drag- och gayscenen till att bana väg för experimentell musik och konstnärliga uttryck på livescener kan inte nog ofta understrykas. Det faktum att hans sista och väldigt mörka album släpptes bara dagar innan han lämnade oss förstärker bara legendstatusen ytterligare.

Årets nykomling

Finska Protectorate är förvisso inte en nykomling i klassisk mening då akten åtminstone funnits sedan år 2012. Men det var 2016 som den självbetitlade studioalbumsdebuten kom och visade direkt vart skåpet ska stå.

Album

 

Protectorate – “Protectorate”

  

Dead When I Found Her – “Eyes On Backwards”

  

Ordo Rosarius Equilibrio – “[Vision:Libertine] – The Hangman’s Triad”

  

Youth Code – “Commitment to Complications”

  

Diorama – “Zero Soldier Army”

 

Bubblare: Kent – “Då Som Nu För Alltid”

Majoriteten stabila akter med en lång karriär och omfattande diskografi som gör det de ska och förväntas av dem. De släpper helt enkelt riktiga bra album, vissa för sista gången. Men där en försvinner föds en annan i en helt avskild del av den musikaliska sfären. Kent avslutar riktigt starkt men Protectorate inleder ännu starkare, även om deras musik ligger rätt långt ifrån varandra. Youth Code upprepar och överträffar debutsuccén och Tomas Petterssons erotiska neofolkprojekt visar ännu klass efter mer än 20 år som en del av den svenska alternativa musikscenen.

Spår

Jean-Michel Jarre – “Oxygene, Pt. 17”
Protectorate – “Empty Faces”
Diorama – “Stay Undecided”
Dead When I Found Her – “Midlife Eclipse”
Youth Code – “The Dust of Fallen Rome”

Bubblare: Kent – “Falska Profeter”

Några av spåren är från ovan bästa album av naturliga orsaker. Vissa är även bland det bästa som respektive akt skapat i sina karriärer. Jag låter det stanna där så får ni lyssna och gissa själva.

Spelningar

Youth Code – Fylkingen, Sthlm
Velvet Acid Christ – Infest Festival, Bradford
Kraftwerk – Sthlm Music & Arts, Sthlm
Pain – Debaser Medis, Sthlm
Wulfband – Subkult Festival, Trollhättan

Bubblare 1: Kent – Conventum Arena, Örebro
Bubblare 2: Tobias Bernstrup – Debaser Strand, Sthlm

Kraftwerk en varm julikväll mitt i ett sommarvackert Stockholm är faktiskt lika fantastisk som i botten på ett gammalt dagbrott i de djupa dalska skogarna en lika varm augustinatt. Omgivningen spelar alltså inte så stor roll då legendarerna år efter år levererar fascinerande upplevelser. Kent avslutar sina 26 år på denna jord genom en avslutningsturné i samma gigantiska format som Gyllene Tiders GT25 år 2004. Örebrospelningen är den närmaste deras ursprungsstad Eskilstuna (Varför de inte spelade där är lite märkligt) och Jocke hade många varma minnen att dela med sig av till publiken. Spelningen kändes som en ordinär sådan men det är nog först efter man förstår vad man varit med om. Delat glädje och sorg som om man tänker på en gammal barndomskompis som inte längre finns.

Diorama – “Zero Soldier Army”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Accession Records
Releasedatum: 9 september 2016
Genre: Darkwave, synthpop
Bandmedlemmar: Torben Wendt, Felix Marc, Sash Fiddler, Sascha Judt
Recensent: Niklas Hurtig

 

HemsidaFacebookLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsReverbnation

(English version below)

En uppföljare av dignitet

Diorama fortsätter sin karriär inom den evigt unga darkwave-scenen och levererar ett album som är precis lika bra som allt de någonsin släppt tidigare. Ljudbilden har vidareutvecklats från stillsam och melankolisk gothrock i slutet av 90-talet till dagens dansgolvsvältande darkwave-pop. Men allt som oftast är det klassisk Diorama vi får höra på det nya studioalbumet “Zero Soldier Army”.

På samma sätt som Necro Facility sköt in mer melodiska och ”poppiga” element på albumet ”Wintermute” så påminner andra spåret ”Off” om samma resa. Eller är det kanske bara Felix Marc som fått ösa på med sina euforiska synthar på samma sätt som i sitt självbetitlade soloprojekt samt Frozen Plasma.

”Smolik” vrider Torben sin röst mot klassisk EBM på ett sätt som vi inte tidigare hört från Diorama. Den uppmanande texten bidrar till ett kallt och hårt intryck. Så som EBM ska vara. Albumets klockrena klubbhit står “Amnesia Club” för där refrängen etsar sig fast på trumhinnan. Som en hårdare, och intressantare, variant av förra albumets singel “The Scale”. Hela spåret är inramat i ett alkoholrus där det inte finns tid för en paus, likt en festkväll man aldrig vill ska ta slut.

Likt föregångaren innehåller detta album något för alla och inslag från de flesta elektroniska genrer blommar upp hela tiden, allt inramat i Dioramas klassiska ljudbild. Något lättillgängligare än föregångaren ”Even The Devil Doesn’t Care” som ibland var snubblande nära att finta bort sig själv i all sin ljudliga komplexitet. En komplexitet som ändå höll hela vägen och undertecknad gav albumet högsta betyg. Gruppen har alltid haft en helt unik förmåga att kombinera toner som man inte trodde var möjliga, men som när man hör dem i sin helhet låter helt självklara. Inte helt olikt det som sveriges största rockband också är väldigt bra på. Beröringspunkterna dessa två grupper emellan är relativt många på vissa spår även om framförandet är helt skilt från varandra.
Näst sista spåret “Nebulus” är ett instrumentalt sådant och påminner om t.ex. “Two Boats” från “Amaroid” och sista spåret “Stay Undecided” är en väldigt vacker och stillsam ballad som åter igen visar bredden på Dioramas musikaliska omfång.

Torbens texter har alltid varit något utöver det vanliga. Djupt filosofiska historier om de kollektiva upplevelser som utgör ett helt ordinärt västerländskt välmående medelklassliv. Man vet att man är en låtskrivare av rang när till och med det ordinära kan bli intressant om det studeras på djupet. Åter igen inte helt olikt nyss nämnda svenska rockband och de texter signerade en viss herr Joakim Berg. Inte lika fantastiskt som föregångaren, men med en alltid lika imponerande musikalisk bredd sätter Diorama åter igen standarden för hur intressant musik ska låta, både på hemmastereon som på dansgolvet.

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

diorama

01. ZSA (05:47)
02. Off (07:02)
03. Defcon (05:52)
04. Beta (05:01)
05. Smolik (04:13)
06. & (05:53)
07. Polaroids (05:14)
08. Reality Show (04:49)
09. Amnesia Club (06:49)
10. Comfort Zone (05:46)
11. Nebulus (05:29)
12. Stay Undecided (05:40)

(English version below)

A sequel of dignity

Diorama continues its development within the Darkwave-scene and has produced an album that is as good as all previous releases by them. Moving from goth rock in the late nineties into todays Darkwave-pop one can recognize the sound as classic Diorama on the new album “Zero Soldier Army”.

The second track “Off” sound in the same way as when Necro Facility infused more melodic and poppy elements on the “Wintermute”-album. Or perhaps it is just Felix Marc that has got the opportunity to blast away with his euphoric synths like in his self titled solo project or in Frozen Plasma.

Torben twists his voice into an old school EBM-style on the track “Smolik” that is a first from Diorama. The lyrics has a harsh and cold message, just like old school EBM should be. The club hit of the album is presented on “Amnesia Club” where the chorus really leaves a mark as a harsher and more interesting version of “The Scale” from the previous release. The track is like an alcohol induced party without time for breaks, just like it should be.

“Even The Devil Doesn’t Care” was an album which included elements for everyones taste, where bits and pieces from a large range of electronic genres was presented in the classic Diorama soundscape. This album continue on that road but is more accessible whereas the previous album was almost overexagerrated in its sonic complexity. A complexity that was kept under control since the scriber granted the album the top score. The group has always had an almost unique talent to combine sounds and tones that seemed impossible, but when you here them they leave no room for questions. Quite similar to that which swedens largest rock band does very good. The similarities between these two groups a rather plenty on some tracks although the appearance differ. The second last and instrumental track “Nebulus” is reminiscent of tracks like “Two Boats” from “Amaroid” and the last track “Stay Undecided” is a beautiful and mellow ballad that really shows the wide musical circumference of Diorama.

The lyrics of Torben has always been second to none. Deeply philosophical stories of the collective experiences of an ordinary western middle class life. You know a lyrical writer of dignity when even the ordinary can be turned into extraordinary and interesting when it is studied in depth. Yet again not as uncommon to the previously mentioned rock band and the lyrics signed J. Berg. Not as amazing as the predecessor but with an ever impressive musical width Diorama sets the bar yet again for how interesting music should sound. A sound just as good on the hifi gear at home as on the dance floor.

Dekadent återkomst av Frozen Plasma

Tags: , , , , , , ,


Efter mycket om och men så är nu tyska Frozen Plasma redo att presentera det kommande albumet “Dekadenz”.

Frozen Plasma består av Vasi Vallis (från NamNamBulu) och Diorama-bekantingen Felix Marc och bandet var (utöver livealbumet “Live at WGT 2012” som släpptes 2013) senast albumaktuella med “Monumentum” som släpptes 2009.

Den i hemlandet omåttligt populära futurepopduon, som albumdebuterade med “Artificial” 2006, har varit ett av de allra största affischnamnen i de stora festivalsammanhangen sedan man slog igenom med klubbhits som “Tanz Die Revolution”“Warmongers” och “Murderous Trap”.

Vasi Vallis har även släppt två album med NamNamBulu (tillsammans med Henrik Iversen) och sångaren Felix Marc har, utöver sin inblandning i Diorama, även släppt de två soloalbumen “Pathways” (2008) och “Parallel Worlds” (2011).

Det kommande albumet innehåller 14 spår och har redan introducerats via de två singelsläppen “Herz” (2013) och “Crazy” som släpptes förra året (se videos och lyssna på den första omgången med smakprov nedan).

“Dekadenz” släpps den 27 mars via Infacted Recordings.

Tracklist

frozen_plasma_dekadenz

01. Age after Age
02. Foolish Dreams
03. Crazy
04. rain
05. Maniac
06. Faith over your fear
07. Living on Video
08. Haunting Memories (feat. Vasi Vallis)
09. Over and Out
10. Saving this Moment
11. Crash
12. Stare at the Moon
13. Herz
14. Saving this Moment (orchestral)



Project Pitchfork – “Blood”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Trisol Music Group
Releasedatum: 19 september 2014
Genre: ElectroDarkwave
Bandmedlemmar: Peter Spilles, Dirk Scheuber, Jürgen Jansen
Land: Tyskland
Recensent: Niklas Hurtig

 

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloudReverbnation

(English version below)

Ytterliggare ett i raden av de senaste årens ordinära albumsläpp

Tyska Project Pitchfork är tillbaka med “Blood” som är uppföljaren till förra årets “Black” och som släpptes på Trisol nu i dagarna.

Varje enskilt spår på “Blood” är titulerat med albumets titel som prefix och de sitter ljudmässigt ihop som om det vore självaste Jean Michel Jarre som hade mixat albumet. (Det är för övrigt inte en helt upp åt väggarna tokig liknelse då gruppen har nämnt den franska elektropionjären som en av inspirationskällorna)

Project Pitchfork lutar på detta album mer åt poppig Darkwave i stil med Diorama eller Frozen Plasma, än åt melodisk Industrial av typen de var mästare på för 20 år sedan. Denna förändring är dock tydlig om man backar bandet till slutet av 90-talet.

Man måste stanna och reflektera över det tempo tyskarna har släppt nytt material den senaste tiden. På fem år har de släppt lika många album. De har generellt legat på en hög nivå men med väldigt snarlikt sound. Många band producerar gång efter gång likartade verk, vilket t.ex. Diary of Dreams är ett typexempel på och klarar för det mesta av det galant. Project Pitchfork har sannerligen inte misslyckats med sin artistiska prestation men om de hade tagit de två bästa låtarna från vart och ett av dessa album och släppt på ett tiospårsalbum hade det varit ett av de bästa albumsläppen i hela den alternativa musikscenen det senaste halvdecenniet. Nu finns istället närmare sextio spår som ingen minns namnen på. Det är nästan synd att de har smetat ut sin sprudlande kreativitet på fem bra album istället för på ett fantastiskt.

Ett av de spår som garanterat får plats på ett sådant fiktivt best-of-album är den hackiga och mystiska “Blood-Moon (Romance)”. Det är också det första spåret där jag stannar upp och njuter till fullo av vad jag lyssnar på. Annars flyter spåren på med bra dynamik och med mängder av melodiskt örongodis. Variationen är dock för låg för att verkligen göra avtryck. Avslutande “Blood-stream (Will Be)” är dock en vacker ballad och en äkta albumstängare. Spåret frammanar ändå ett leende på läpparna när årets Project Pitchfork-släpp ska summeras. Med bibehållet tempo får vi vänta i cirka ett år tills nästa inkarnation av landar i en skivbutik nära dig. Frågan då är om leendet åter letat sig fram?

P.S: “Blood” släpps även som en dubbelutgåva med ett par originalspår och några remixer. Den utgåvan är dock inte recenserad här.

6/10 BRA!

Tracklist

01. Blood-Line (Never) (5:48)
02. Blood-Loss (Sometimes) (4:02)
03. Blood-Stained (Give Me Your Body) (4:22)
04. Blood-Money (No More) (4:00)
05. Blood-Moon (Romance) (4:49)
06. Blood-Diamond (See Him Running) (5:40)
07. Blood-Pressure (Just For My Pleasure) (4:43)
08. Blood-Shed (Dark River) (4:50)
09. Blood-Game (For You) (4:28)
10. Blood-Lust (Mental Island) (5:00)
11. Blood-Stream (Will I Be) (4:17)

 

Tracklist Bonus Disc**

01. Blood-Night (05:48)
02. Blood-Thirst (04:35)
03. Blood-Stained (Rmx) (04:35)
04. Blood-Money (Rmx) (05:05)

 

Yet another ordinary album released in the recent years

The german act Project Pitchfork is now back with “Blood” which is the sequel to last years “Black”. It was released on Trisol the other day.

Every single track on “Blood” is entitled with the album title as prefix and they are sonically conjoined as if it were Jean Michel Jarre himself that mixed the album. (That is not a completely ludicrous metaphor since they have state that the french electropioneer is one of the sources of inspiration)

The sound on this album leans more towards the poppy side of Darkwave similar to Diorama and Frozen Plasma, than towards the melodic Industrial they were masters of for over 20 years ago. This change becomes more apparent if you track the releases back to the late 90s.

One has to stop and reflect on the frequency of album releases over the last few years. They have released five albums in five years and they have all been well produced but with a very similar sound. Alot of acts produce great similar stuff time and time again with great results. Diary of Dreams is an example of that. Project Pitchfork has truly not failed in their artistic performance but if they had taken the two best tracks out of each of these albums and released them as a ten track album, it would have been one of the best releases within the alternative music scene the last half decade. Instead there are nearly sixty tracks that no one remembers the title of. It is almost a shame that they have smeared their creativity on five good albums instead of on one amazing.

One of the tracks that is guaranteed to be included in such a fictious best-of albums is the stuttering and mysterious “Blood-Moon (Romance)”. It is also the first track which makes me stop and really enjoy what I’m hearing. Otherwise the tracks have good dynamics and offer tons of ear candy. On the downside the variaton of the tracks are too low to make an impression. The finishing “Blood-stream (Will Be)” is however a beautiful ballad and a classic closing track. Nevertheless the track puts a smile on my face when this years summary of Project Pitchfork is concluded. With the same pace it will take roughly a year until it is time again. And the question then is if the smile will have returned?

P.S: “Blood” has also been released as a double CD with a couple of original tracks and some remixes. That release is however not reviewed here.

Ytterligare singelsläpp från Frozen Plasma

Tags: , , , , , , ,


Tyska Frozen Plasma, med Namnambulu-bekantingen Vasi Vallis och sångaren och tillika Diorama-medlemmen (och soloartisten) Felix Marc, följer nu upp förra årets “Hz” med den nya singeln “Crazy”.

Singeln innehåller sex spår, släpps på CD begränsad till 1000 exemplar och inkluderar (utöver prologen “Duellum”) remixer signerade bland andra Shiv-RChrom och nykomlingarna Symbiote.

Frozen Plasma, som inte varit albumaktuella sedan “Monumentum” (2009) arbetar på ett nytt album som är planerat för släpp senare i år. (Provlyssna DJ-versionen av “Crazy” nedan).

“Crazy” släpps den 8 augusti via Infacted Recordings.

Tracklist

frozen_plasma_crazy

01. Duellum – Prolog
02. Crazy (Radio Edit)
03. Crazy (Shiv-R remix)
04. Crazy (DJ Edit)
05. Crazy (Chrom Remix)
06. Crazy (Symbiote Remix)

Niklas Hurtig sammanfattar 2013

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Ett nytt år, allmänna reflektioner

The Knife släppte ett mycket bra och okonventionellt album och deras spelning på Way Out West-festivalen i Göteborg i augusti var en imponerande upplevelse och när Karin sjöng “And that’s when it hurts, when you see the difference” etsades tillfället fast som det starkaste jag hört 2013. Tech Noir firade den sista festen någonsin i den legendariska lokalen Kolingsborg ”Synthborgen” eller ”Sveriges enda bit av Berlin” i Slussen i Stockholm innan hela bygget ska rivas. Det var lugnt den fetaste tillställningen för mig under året och ett bevis för att denna scen kan locka folk i drivor.

2013 präglades annars av den hemska festivaldöden då Siestafestivalen i Hässleholm, Peace And Love i Borlänge samt Hultsfred i Sigtuna (!?) fick slänga in handduken och meddelade att tillställningarna är över. Efter Arvikafestivalens sorti 2011 har Sverige saknat en naturlig samlingsfestival för alla synthare där ute i landet. Kanske kommer Emmabodafestivalen att axla den manteln då de har fokuserat de senaste årens line-up till elektroniska akter blandat med den sedvanliga dosen indie. Den lilla synthfestivalen Kalabalik på Tyrolen kommer aldrig bli någon populär tonårsfestival utan får anses vara en liten nischad festival som kommer få svårt att boka de riktigt stora banden.

Wow 2013 - The Knife 2

Synthåret 2013 i korthet

Skinny Puppy återvände till fornstora dagar, Front Line Assembly slopade gitarrerna detta år medan Psyclon Nine lät de ta över helt och Velvet Acid Christ släppte aldrig uppföljaren till “Maldire”. Covenant släppt nytt relativt kort tid efter föregångaren och det var helt tyst om Necro Facility denna gång. Depeche Mode släppte sitt bästa album på denna sida av millennieskiftet medan In Strict Confidence var en stor besvikelse. Frågan jag ställer mig är om de någonsin kommer repa sig efter de senaste årens popifiering och generella skifte i ljudbild.

Pouppée Fabrikk släppte årets tyngsta album efter en hel tonårslivstid sedan sist, dock med stor del omarbetat gammalt material. I brist på nytt material från Ladytron var Marnies ”Crystal World” en trevlig lindrare av den ständiga abstinensen. Kirlian Camera släppte ett intetsägande album medan Henric De la Cour släppte en mycket bra uppföljare till hans första succé som soloartist där avslutande spåret ”Sound the Alarm” var bland det bästa som ljöd ur mina högtalare. Apropå det så ser min top-10-lista över årets bästa spår ut som följer, utan inbördes ordning:

hdlc-4

  1. Henric De la Cour – “Sound The Alarm”
  2. The Knife – ”Wrap Your Arms Around Me”
  3. Pouppée Fabrikk – “Satans Organism”
  4. Gary Numan – “My Last Day”
  5. Front Line Assembly – “Ghosts”
  6. Diorama – “Hope”
  7. Austra – “Home”
  8. Hypocrisy – “Living Dead” (Inte “synth” men förbannat bra)
  9. Skinny Puppy – ”Terminal”
  10. Depeche Mode – ”Should Be Higher”

Spotifylista finns här N’s top-10 of 2013. Tyvärr utan Front Line Assemblys bidrag då det spåret inte finns på Spotify.