Format: (Album) CD, Digital, 2xLP
Skivbolag: Universal Music
Releasedatum: 30 april 2014
Genre: Pop
Bandmedlemmar: Joakim Berg, Martin Sköld, Markus Mustonen, Sami Sirviö
Land: Sverige
Recensent: Alexander Johansson

Rösta Kent i riksdagsvalet

När Kent släppte “Vapen och ammunition” 2002 fruktade jag att ett av mina svenska favoritband skulle drabbas av ett musikaliskt svensktoppssönderfall och att “Hagnesta Hill” skulle visa sig bli Kents “Songs of Faith and Devotion”. Så blev det tack och lov aldrig. Jocke Berg har, till skillnad från Martin Gore, bara fortsatt att skriva smart och vacker pop. Och även om Kent har en bra bit kvar till Depeche Modes melodiparnass är den genomsnittliga låtlistan redan lite bättre än Depeche Modes (skrev jag verkligen det där?). Det stämmer inte riktigt men det får stå kvar, ni förstår vad jag menar). Det är en smått enastående bedrift och värd all beundran.

“Tigerdrottningen” är en smått enastående Kent-platta. Jämnare än “Hagnesta Hill”, “Röd” och “Tillbaka till samtiden”. Om Jocke bara hade en lite större röst och “Tigerdrottningen” varit på engelska så skulle Kent bli Coldplay-stora och arenarocka sig runt världen. Ur ett svenskt perspektiv så är detta inte ett problem, då vi får njuta mer av Kent än om vi skulle behöva dela dem med en större omvärld än den nordiska. Vi får också texter som klär vår språkdräkt på ett sätt få svenska poeter detta millenium kan matcha. I Bergs fatabur kombineras vardagsbetraktelser, politik, populärkultur, hjärta/smärta och skön konst på ett sätt som gör Kents artisteri enormt njutbart för oss som uppskattar det svenska språket och kanske får de största estetiska och existentiella upplevelserna i denna blågula språkförpackning. Kent är nästan det enda band som kan få mig att gråta. (Alltid när jag hör “Visslaren”, säg inte det till någon, tack!)

Musikaliskt tar “Tigerdrottningen” vid där “Jag är inte rädd för mörkret” slutade. Det är driven gitarrpop med soulkörer och tidigt 80-talslångsamma discobeats med mångfacetterade arrangemang och en kaliforniskt ljus ljudbild. Produktionen är oklanderlig och Jocke Berg sjunger på toppen av sin förmåga några av de bästa texterna han någonsin har skrivit. Den ljusa popen står i dynamisk kontrast till de skarpa texterna, som i hatkärleksodet till Stockholm – “Skogarna”. Med “La Belle Epoque” fick Kent en skolgårdshit och det är fascinerande att höra lågstadiebarnen sjunga flera av verserna med dess blytunga innehåll. Versmelodin är i stort sätt hämtad från “Staten och kapitalet” och Kent tackar för lånet genom att inkorporera texten i sista versen. Din enda vän har The New Division– och Coldplay-klass och skulle med lätthet kunna remixas till en mer eller mindre odräglig fotbollshymn i dessa VM-tider. “Godhet” är enastående bra, men jag föredrar att sjunga godis på slutet (annars börjar jag nog gråta) och den har fått mig att gräva fram Willy Kyrklunds “Om godheten” och minnas några av de där stunderna för 200 somrar sedan som Jocke Berg sjunger om i “Skogarna”. Avslutningen Den andra sidan är en klassisk Kentavslutningsmelodi i klass med “747”, “Visslaren” och “Mannen i den vita hatten” med riviga gitarrer och exploderande känslor av nostalgi, kärlek och längtan.

Bästa låtarna: “Skogarna”, “Den andra sidan” och “Godhet”

Tracklist

01. Mirage (05:35)
02. Var är vi nu? (04:20)
03. Skogarna (03:51)
04. La Belle Epoque (03:58)
05. Svart snö (04:08
06. Allt har sin tid (05:12)
07. Innan himlen faller ner (03:52)
08. Din enda vän (04:19)
09. Godhet (feat. Beatrice Eli) (04:22)
10. Simmaren (03:55)
11. Den andra sidan (05:04)