Subscribe via: RSS
Depeche Mode-sångaren Dave Gahan gästspelar på låtskrivarpartnern och kollegan Kurt Uenalas projekt Null+Void på “Where I Wait”. Låten är hämtad från det kommande albumet “Cryosleep” som släpps den 3 november. Fler smakprov finns att avnjuta på bandcampsidan .
Depeche Mode har släppt en specialinspelad studioversion av den nya singeln “Going Backwards”.
När jag köpte biljetter till världspremiären av Depeche Modes kommande världsturné hade jag redan bokat flygbiljetter, men hade i övrigt ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Albumet annonserades komma under våren 2017, med en singel lite tidigare. I en recension av albumet “Spirit” kan man läsa sig till att jag tog det mest med en gäspning eftersom det inte brukar vara så upphetsande längre, man kan även läsa sig till att albumet överträffar alla förväntningar.
Att gå på en premiär är förenat med blandade scenarion. Vi har en ensemble som ska visa upp vad dom har repeterat under den senaste tiden för att sedan ta föreställningen vidare kväll efter kväll, i detta fall, under en ganska lång tid framöver. Efter Stockholm fortsätter bandet till Amsterdam för att sedan avverka stad efter stad i Europa och sedan fortsätta över Atlanten och turnéra i Nordamerika. Vi har även en lokal, som i det här fallet gav mig lite rysningar och inte av det bra slaget. Jag har sett både Bruce Springsteen och Iron Maiden på Friends Arena, ingen av de konserterna var speciellt bra ur ljudsynpunkt, Iron Maiden var rent av katastrofalt dåligt. Men med en plats i Golden Circle hoppades jag på det bästa. Rent publikt har Depeche Mode spelat på stora arenor förut så bandet i sig hanterar det nog, men finns det 40000 riktiga fans som lever upp till det man vill på en DM-konsert i Sverige?
Efter nästan två månader med “Spirit” i lurarna var jag ändå fylld av förväntan den där fredagen när värmen äntligen kom till Stockholm och solen värmde i majvåren. Väl inne på arenan hinner jag se början på förbandet (The Ravonettes) men eftersom det inte var därför jag var på Friends den här fredagen lämnar vi det där. När förbandet var färdiga med sitt set började genast det DJ-set som Martin snickrat ihop på egen hand, likt några av de tidigare turnéerna, först på låg volym, men ju närmare konsertstart vi kommer desto mer stegras både volym och intensitet. När ljuset till slut släcktes och DJ-setet övergick i “Revolution” av The Beatles var det nog fler än jag som drog på smilbanden.
‘You say you want a revolution
Well, you know
We all want to change the world
You tell me that it’s evolution
Well, you know
We all want to change the world’ – The Beatles
Efter detta drar ett intro igång till de marscherande stövlarna från albumets omslag. Scenen är har en sparsam design med en gigantisk skärm i bakkant, eller egentligen två, de delas i nerkant av en landgång där Dave gör entré.
De senaste turnéerna har inneburit att föregående plattas förstaspår även har varit inledningen på konserterna, lite tråkigt förutsägbart, men med utmärkta “Going Backwards” gör det inget, den framförs med den tyngd och pondus som jag förväntar mig och detta till en video av de en färgsprakande palett med färgklickar som genom hela låten försvinner, signerat Anton Corbijn (som för övrigt stod och hängde vid ljudteknikern hela konserten). Depeche Mode har genom samarbetet med Anton länge jobbat med det visuella och denna turné är inget undantag. På varsin sida om scenen hänger skärmar, av någon anledning olika till utförandet. Där visas vanligen bilder på bandet (mest Dave) under konserten, till en början i svartvitt.
Det märks att det är ett nervöst sällskap som står på scenen och det visar sig även hos teknikcrewet. Ljuset hänger inte med överallt till en början, kameror som ska filma det som händer på scenen missar sina mål, körsången hos Peter Gordeno är alldeles för hög och av någon anledning känns Daves röst lite avlägsen genom nästan hela giget, trummorna är lite obalanserat mixat till en början. Det blir förvisso bättring på det mesta under konsertens gång, men Daves sång hittar aldrig riktigt in i ljudbilden vilket stör mig en aning.
Dave åmar sig och kråmar sig (det är ganska mycket chicken dance) och det gör att han glömmer av att koncentrera sig på sången. Nervositeten märks även av, i och med att Dave och Martin ganska ofta vänder sig om mot sina medmusikanter, liksom för att kolla läget. Fletch står ju där han står, lite avsides, men med en bekant silhuett mot videoväggen, exakt där vi vill ha honom.
“So Much Love” från “Spirit” avverkas ackompanjerat av en sparsmakad video av Basildontrion spelandes låten på något som för tankarna till ett ‘gated community’ någonstans i Arizona eller nått. Jag funderar ofta över hur dom tänker när dom sätter sin setlist med tanke på vilken katalog som finns att tillgå. Man skulle ju utan vidare kunna tända upp publiken med en rundspark av dängor ifrån 80-talet, i synnerhet när en så stor del av publiken förmodligen inte är hardcorefans, Depeche Mode behöver ju inte för den delen utesluta något nyare material, bara prioritera om lite. Det är ärligt talat en ganska sömnig inledning om än väldigt tung, mörk och rå. Kvällen största överraskning kom i slutet av tredje låten när Dave kom på att han skulle rappa några strofer ur “The Message” av Grandmaster Flash & The Furious Five under slutet av “Barrel of a Gun”.
‘Don’t push me cause I’m close to the edge
I’m trying not to lose my head’ – Grandmaster Flash & the Furious Five
För andra turnén hänger Gordeno på sig en elbas och bränner av “A Pain That I’m Used To”. Första gången jag upplevde det var på Globen när Peace & Love hade gått i konkurs och jag tänkte där och då att måtte detta aldrig hända igen, men efter det har han/dom övat och nu sitter det faktiskt ihop och svänger rent av. Även om tempot går upp lite så höjs inte pulsen så mycket, det gör den däremot under följande “Corrupt” som i denna live version hittar hem lite i sig själv. Låten framförs så mörkt, suggestivt och tungt som jag hade velat redan från början. Efter det får vi äntligen höra “In Your Room” som vi vill höra den igen, egentligen som albumversionen från “Songs of Faith and Devotion”, visualiserad av ett dansande par i ett rum (som förvisso visar sig vara en industrilokal eller liknande när bilden zoomas ut mot slutet.) Den följs upp av “World in My Eyes” och det är egentligen här publiken vaknar till för första gången kanske för att videoväggen för första gången är släckt och vi som publik därigenom bara behöver koncentrera oss på bandet. Det känns även som att bandet börjar bli varma i kläderna ungefär här och självsäkerheten blir tydligare. Jag önskar att Dave skulle börja jobba på lite mellansnack, det blir en liten paus mellan låtarna och jag tror inte att någon i publiken skulle bli ledsen över att få höra någon enstaka anekdot från förr (om han minns…) eller vad som har hänt i veckan. Om jag var producent skulle jag nog vilja lyfta det lite, bara för att få en bättre och tydligare kontakt med publiken, det finns ju rätt många att ta inspiration ifrån tänker jag.
Fantastiska “Cover Me” har även den en visualisering. Jag tänker mig dialogen mellan Anton och Dave:
“Dave, om du tar på dig den här “rymddräkten” så ska vi filma lite.”
“Jahaja… Det ska väl kunna gå bra.”
Av någon anledning spelas den sketchen upp i mitt huvud som en Agne och Svullosketch med Anton som Svullo och Dave som Agne (ni kanske inte tycker att det låter så roligt men jag fnissar ganska mycket åt just det). Låten gör sig för övrigt fantastiskt bra live, precis så bra som jag har förväntat mig och visualiseringen är även den snygg.
I slutet av “Cover Me” smyger Dave ut ganska obemärkt och Martin tar plats vid leadmikrofonen, vi får höra “Home” i fullbandsversion och “A Question of Lust” till avskala pianoackompanjemang, det är har gåshuden reser sig på armarna på det där bra sättet första gången.
När Dave kommer in igen avverkas “Poison Heart”, helt ok, men inget som sticker ut. Första singelpåret “Where’s the Revolution” står på tur och det är mäktigt, lite förvirrande är det dock med ett allsångsparti när alla trodde att låten egentligen var slut, på något sätt lyckades dock publiken hitta in, åtminstone några i golden circle, jag tror att lite träning till YouTube kan vara på sin plats inför kommande gig. Eigner får dock utrymme att sväva ut lite på trummorna, men jag tror att det inte skulle göra något med mer percussion från elektroniskt håll. Det var väl här vi skulle ha skägg på oss? Jag såg inte ett enda, däremot hade några som var lite ambitiösa printat ut lappar med texten ‘We’re the Revolution’. Jag noterade även att detta fotograferades av mästerfotografen på mixplats. För övrigt var det effektfullt när Dave stegade upp på sin landgång och poserade i silhuett mot skärmen.
Från här börjar egentligen en kavalkad av hits även om inledande “Wrong” inte tillhör de största, den är dock så elektronisk och tung som vi vill ha den. “Everything Counts” har fått en uppdatering till 2000-talet i sin inledning innan vi hör det bekanta metalliska ljud som brukar starta låten. Publiken är helt med och även de flesta på läktaren reser sig upp, tänk om vi hade fått börja så här, det skulle få alla oss medelålders män i publiken att känna oss som virila tonåringar igen, vilket vi skulle uppskatta åtminstone för en kväll. Ordinarie set avslutas med “Stripped”, “Enjoy the Silence” och “Never Let Me Down Again” det finns inget att anmärka på en sån avslutning (om man inte vill vara sniken och påpeka att vem-det-nu-var kom in fel i introt på “Stripped”, men vi är inte småsinta så vi skiter i det och lämnar det som en parentes bara). Vi kan väl tillägga att det återigen var en snygg video till “Enjoy the Silence” (någon i sällskapet tyckte att det var väldigt ‘kentigt’, jag valde att ignorera det). “Under Never Let Me Down Again” hittar Dave nån form av T-shirtbazooka och skjuter ut ett par tröjor i publiken, jag fick nästan tag i den första. Bandet tackar för sig och går av scenen, alla vet ju dock att det ska ropas in för encore, vilket också sker.
Några minuter går och Martin kommer in enbart med Peter Gordeno, för första gången på nästan 24 år får jag höra “Somebody” live igen, senast var i Globen 24 maj 1993. Den har ju som legat i karantän kan man säga sedan Alan tackat för sig efter just den turnén, 1994.
Bandet kommer in och vi får höra “Walking in my Shoes” till snygga ‘vardagsrealism’ a la Corbijn.
Kvällens andra överraskning (nåväl jag hade mina aningar) kom i form av en uppdaterad hyllning till bortgågne David Bowie. “Heroes” lär ha varit den låt som Dave sjöng för Vince, Martin och Fletch när dom behövde en sångare. Cirkeln sluts kan man säga ty utan David Bowies “Heroes” och deras gemensamma intresse kanske vi inte hade fått uppleva den succé som vi vet är ett faktum knappt 40 år senare. Det är en fin hyllning även om publiken inte riktigt hänger med, kanske hade den passat bättre tidigare i setet. Gordeno hittar även här elbasen.
Avslutningsvis får vi höra “I Feel You” och “Personal Jesus”, vilket gör att man får gå hemåt i den nu ganska kyliga natten sådär euforisk som man bara är efter en helkväll med Depeche Mode live.
Överraskande för mig vara att det ändå lät bra där jag stod, jag befann mig förvisso på en bra position mellan högtalarna relativt långt fram. Jag vet av egen erfarenhet att stora arenor är svåra, efterklangstider och resonanser är enorma och det stör oftast värst i basregistret, men det påverkar ju helheten. Avslutningsvis vill jag säga att totalintrycket av konserten är över förväntan och även om det inte kändes riktigt inkört i början så levererades det sannerligen under de senare två tredjedelarna av konserten om än med enstaka missar. Jag hoppas att jag får chansen att se denna turné igen så att inte väntan på nästa album blir för lång, om inte annat så för att få se ett väloljat maskineri leverera show, får jag välja så vill jag se det i en mindre arena, helst Scandinavium, det är där det låter bäst enligt mina erfarenheter.
Format: (Album) CD, 2CD**, Digital**, vinyl
Skivbolag: Columbia Records (Sony Music)
Releasedatum: 17 mars 2017
Genre: Electrorock, electro
Bandmedlemmar: Dave Gahan, Martin Gore, Andy Fletcher
Land: England
Recensent: Anders Mellgren
Synthrävarna från Basildon, Essex överaskar
När Depeche Mode annonserade om en presskonferens i Milano i oktober förra året hade jag egentligen inga större förväntningar. Jag antar att jag har blivit ganska van vid att det kommer ett nytt studioalbum ungefär var fjärde år som hänger ihop med en turné, dessutom har de senaste albumen inte känts som några kanoner riktigt även om jag generellt gillar alla post-millennium-plattorna av olika anledningar mer eller mindre. Är man en Devotee är det svårt att inte vara lite partisk.
Presskonferensen bjöd på några smakprov från albumet, framför allt i form av refrängstråfer från singelsläppet “Where’s The Revolution”, men även ljudmattor från bland annat “Scum”. Jag tyckte att refrängen lät lovande men den sa egentligen inte så mycket om själva låten.
För ett par veckor sedan fick jag en “läckt” kopia av “Spirit” skickad till mig. Det lät förjävligt. Sönderkomprimerat och i mono, men jag fick åtminstone höra låtarna, till en början mest i bakgrunden. När jag för någon dag sedan fick höra en “riktig” version i stereo slog det mig att låtarna, alla låtarna, redan satt någonstans i bakhuvudet, något som inte har hänt sedan “Songs of Faith and Devotion” (1993).
I Milano i höstas berättade Dave Gahan att om detta är den sista skiva han medverkar på innan han lämnar jordelivet skulle han dö lycklig och jag förstår honom faktiskt. Han har alla anledning att känna sig stolt. Depeche Mode har gjort ett avsteg ifrån det “vanliga” (pain, misery, sex, etc) och blivit politiska (igen), ja inte helt förstås, senaste gången var väl på “Black Celebration” (1986), ni vet, “Princess Di is wearing a New Dress…”.
Det händer saker i världen och detta reflekterar Martin, Dave och Fletch över. Inledande “Going Backwards” handlar om hur vi är beväpnade till tänderna med ny teknologi medan vi beter oss som grottmänniskor. “Where’s the Revolution” tar det vidare om hur vi som människor blir styrda av en maktelit, något som sarkastiskt illustreras med Marx-skäggen i videon (ses vi förresten på Friends i Marx-skägg?). Dave undrar när revolutionen kommer, när säger vi att det får vara nog nu? Dave & co är besvikna.
How could we commit “The Worst Crime” ? Varför ser vi inte vad som händer i världen och gör något åt det? Med tre starka inledande texter är jag nästa golvad. James Ford (Simian Mobile Disco, Arctic Monkey, Florence and The Machine m fl) tar över stafettpinnen efter Ben Hillier som producent och han gör ett utmärkt jobb tycker jag. Jag tycker inte att det har låtit så här bra om Depeche Mode sedan 1993.
Det är svårt att skriva om “Spirit” utan att nämna något om nästan varje låt, “Scum” gillade jag inte i den första utgåvan jag kom över (den sönderkomprimerade i mono, du som har den versionen, gör dig själv en tjänst och släng skiten) men när jag fick höra den i stereo och med lite dynamik faller bitarna på plats den distade sången gör sitt i en låt som är arg.
“You Move” är som spår 5 den första låten som inte är arg eller politisk och det är nästan lite skönt att bara få flyta med en stund, det är förresten Gore och Gahan som har skrivit den tillsammans.
Jag blir helt tagen av “Cover Me”, skriven av Gahan, Gordeno, Eigner, Dave sjunger varje ord av hela sitt hjärta och den berör mig. Jag älskar även det faktum att låten får växa progressivt instrumentalt i över två minuter efter att sången slutat. Detta kommer att bli mäktigt att se live på Friends Arena 5 maj.
Martins första sånginsats kommer på “Eternal” och det låter som en sorglig kärleksförklaring till ett litet barn som kanske är döende i cancer, kort men vacker på sitt sätt.
“Poison Heart” är ännu en låt skriven av trion Gahan, Gordeno, Eigner. Martin, som inte är en man som säger så mycket om andras låtar, lär ha sagt att det är det bästa Gahan har skrivit, men jag håller inte med om det eftersom jag gillar “Cover Me” bättre.
“So Much Love” är väl egentligen enda upptempolåten, uppfriskande och det är bra, men låten kommer lite i skymundan av flera andra fina spår, å andra sidan är jag svag för lågtempo och tyngd.
Tiggare har varit ett hett diskuterat ämne i Sverige de senaste åren och så har det även varit i andra delar av världen. “Poorman” handlar om att tiggare inte skulle behöva finnas om bara fördelningen hade varit jämnare. En käftsmäll mot marknadsliberalismen som visar sig från sin sämsta sida i samhället idag.
“Corporations get the breaks
Keeping almost everything they make
And tell us just how long it’s going to take
For it to trickle down
When will it trickle down?”
M.L Gore
“No More ( This Is The Last Time)” är ännu ett spår av Gahan men denna gång i samarbete med Kurt “Kap10Kurt” Uenala (Moby, Sara Berellis), en basist, programmerare och tekniker från Schweiz, men boende i Boston.
Avslutande “Fail” levereras med Martin vid mikrofonen.
“Our souls are corrupt
Our minds are messed up
Our consciences, bankrupt
Oh, we’re fucked”
M.L.Gore
Martin delar sina ofiltrerade känskor om världens problem och om hur vi har förlorat vår “Spirit”.
Jag får mindre att skriva om varje låt mot slutet känns det som, men det beror nog mest på att jag ödslar superlativ över inledningen. Detta är en bra platta, i mina ögon (öron?) det bästa som Depeche Mode har släppt sedan 1993.
Det är svårt att rangordna de 14 albumen, alla har sina egenheter och godbitar. Även om “Spirit” inte innehåller några “Enjoy the Silence” eller “Never Let Me Down Again”, så vill jag ändå sätta ett ganska högt betyg, det är framför allt texterna som tilltalar mig, men musikaliskt är det inte långt efter. Kanske skulle det behövas nått riff i stil med “Personal Jesus”, “Behind the Wheel” eller “I Feel You” för att det ska lyfta det där sista snäppet.
Ett albumsläpp från Depeche Mode har sedan “Violator” (6:a) inneburit första och andraplatser på den svenska albumlistan och den här skivan hör definitivt hemma där även om jag är osäker på om nutidens sätt att räkna siffror tar Depeche Mode dit. Kanske krockar det med att Zara Larsson släpper sin platta exakt samma dag. Jag vet i alla fall att “Spirit” kommer att följa mig i lurarna länge framöver. 8 av 10 får den i betyg, men jag vill nog tippa lite mot en nia, fråga mig igen om någon månad!
Det gläder mig att mina husgudar fortsätter att leverera fortfarande efter 36 år!
01. Going Backwards (05:43)
02. Where’s The Revolution (04:59)
03. The Worst Crime (03:48)
04. Scum (03:14)
05. You Move (03:50)
06. Cover Me (04:52)
07. Eternal (02:25)
08. Poison Heart (03:17)
09. So Much Love (04:29)
10. Poorman (04:26)
11. No More (This is the Last Time) (03:14)
12. Fail (05:07)
01. Cover Me (Alt Out) (04:27)
02. Scum (Frenetic Mix) (05:26)
03. Poison Heart (Tripped Mix) (04:16)
04. Fail (Cinematic Cut) (05:38)
05. So Much Love (Machine Mix) (07:20)
Depeche Mode levererar videon till den nya singeln “Where’s the Revolution”.
Depeche Mode bjuder på den första remixen på den nya singeln “Where’s the Revolution”.
Depeche Mode släpper den mycket efterlängtade nya singeln “Where’s the Revolution” (lyssna nedan) fredagen den 3 februari. Låten, som bandet redan vid presskonferensen i Milano i höstas (se nedan) bjöd på ett kort smakprov av, är det första nya materialet på fyra år och är den första singeln från bandets 14: e studioalbum, “Spirit”.
“Spirit” är producerat tillsammans med den Simian Mobile Disco– Florence & The Machine– och Arctic Monkeys-bekante James Ford och albumet följer upp 2013 års “Delta Machine”, som när det släpptes intog förstaplatsen i tolv länder. Förhandslyssningarna av det nya albumet, vars omslag traditionsenligt är designat av holländaren Anton Corbijn, har redan resulterat i fina lovord världen över.
“Spirit” släpps på såväl CD som vinyl och utöver den ordinarie utgåvan med 12 spår så levereras även en 2-disc deluxe*** utgåva på CD vars bonusdisc innehåller fem remixer signerade bandet själva.
Q Magazine kallar “Spirit” för “det mest energiska Depeche Mode-albumet på många år”.
Den kommande världsturnéns första etapp, där bandet kommer ge 34 konserter i 21 länder i Europa, inleds i Stockholm den 5 maj och efter sommaren kommer man även gästa såväl Nord- som Sydamerika.
“Spirit” släpps den 17 mars via Columbia Records (Sony Music)
01. Going Backwards
02. Where’s the Revolution
03. The Worst Crime
04. Scum
05. You Move
06. Cover Me
07. Eternal
08. Poison Heart
09. So Much Love
10. Poorman
11. No More (This is the Last Time)
12. Fail
1. Cover Me (Alt Out)
2. Scum (Frenetic Mix)
3. Poison Heart (Tripped Mix)
4. Fail (Cinematic Cut)
5. So Much Love (Machine Mix)
Format: (Album) CD, Digital **
Skivbolag: Conzoom Records
Releasedatum: 23 december 2016, 27 januari 2017 **
Genre: Electropop
Bandmedlemmar: John Von Ahlen med gäster
Land: Australien
Recensent: Stefan Last
(English version below)
När tredje volymen i Holiday-serien nu har landat tror jag vi törs konstatera att Parralox har skapat en ny jultradition. Dessa coveralbum, som startade som en hyllning till The Human League och deras klassiska EP ”Holiday ’80”, har hittills bjudit på en skön blandning av välkända hits och bortglömda guldkorn i versioner som sträckt sig från hyfsat trogna hyllningar till drastiska nytolkningar. Så även denna gång.
Albumet inleds med en fantastisk version av ”Flamboyant”, i original en fristående och kanske lite bortglömd singel av Pet Shop Boys från 2004. Sedan följer två spår som jag personligen inte har någon tidigare relation till, nämligen ”Bring on the Dancing Horses” (av Echo & The Bunnymen) och ”Animal Reaction” (av Route 69). Det är också en del av charmen med det breda urvalet av låtar – mycket kanske känns igen, men man kan också stöta på nya bekantskaper.
Här finns ytterligare en Pet Shop Boys-anknytning i form av en riktig high-nrg-tolkning av ”Heaven Must Have Sent You Back To Me” av deras skyddsling Cicero som de signade till sin egen etikett Spaghetti Recordings i början av 90-talet. Denna följs av en relativt trogen version av ”Face To Face – Heart To Heart” som var de tyska synthpopparna The Twins första stora hit.
Depeche Mode dubbelhyllas med ”A Question Of Time” och ”Blasphemous Rumours”. Den förstnämnda ligger ganska nära originalet i sitt upplägg, förutom den kvinnliga sången som framförs av Louise Love. ”Blasphemous Rumours” däremot ges en ordentlig överhalning och förses med ett tungt sequencerdriv och helt nya arrangemang kryddade med österländska sitarinslag. En klar favorit!
Precis som på tidigare upplagor i Holiday-serien spelar The Human League en stor roll, av naturliga skäl. Under fem spår bjuds vi på Parralox respektfulla tolkningar av ”Louise”, ”The Lebanon”, ”Zero As A Limit”, ”Almost Medieval” och ”Blind Youth”.
Två lite mer otippade men icke desto mindre välkomna låtar avslutar albumet. Sparks singel ”When I’m With You” från 1980 och Heaven 17s ”Bigger Than America” från 1996. Båda låtarna förtjänade större framgångar än de åtnjöt när det begav sig, så det är roligt att se att de uppmärksammas här.
John von Ahlen fortsätter att övertyga bakom mikrofonen, och produktionsmässigt håller det precis lika hög klass som vi kommit att förvänta oss av Parralox. John har en oklanderlig fingertoppskänsla för när det passar bäst att hålla sig relativt trogen originallåten och när man kan vara djärvare och ta ut svängarna i sina tolkningar. Att Louise Love bidrar med sång på flera låtar främjar också dynamiken på albumet.
Detta är tredje året Parralox bjuder på coverfest runt julhelgen, och så länge det inte inverkar negativt på deras leverans av helt eget material så hoppas jag att detta blir en långlivad tradition. Ser redan fram emot ”Holiday ’17”!
Tracklist
01. Flamboyant (04:08)
02. Bring On The Dancing Horses (04:12)
03. Animal Reaction (08:48)
04. Heaven Must Have Sent You Back To Me (03:08)
05. Face To Face – Heart To Heart (05:27)
06. A Question Of Time (06:52)
07. Blasphemous Rumours (07:03)
08. Louise (05:34)
09. The Lebanon (06:34)
10. Zero As A Limit (04:10)
11. Almost Medieval (05:18)
12. Blind Youth (03:41)
13. When I’m With You (03:56)
14. Bigger Than America (06:26)
(English version below)
As the third volume of the Holiday series has landed I think we can determine that Parralox have created a new Christmas tradition. These cover albums, that started out as a tribute to The Human League and their classic ”Holiday ’80” EP, have so far offered a well-balanced mix of well-known hits and forgotten gems in versions ranging from faithful remakes to drastic re-interpretations, and this is still true on ”Holiday ’16”.
The album opens with an synthtastic version of ”Flamboyant”, in its original form a standalone and perhaps slightly forgotten Pet Shop Boys single from 2004. Then follows two tracks that I personally don’t have any previous relation to, namely ”Bring On The Dancing Horses” (by Echo & The Bunnymen) and ”Animal Reaction” (by Route 69). This is also part of the charm of the wide selection of songs – a lot might be familiar, but you may also stumble across new acquaintances.
Another link to Pet Shop Boys appears in the shape of a proper high-nrg interpretation of ”Heaven Must Have Sent You Back To Me” by their protege Cicero whom they signed to their own Spaghetti Recordings label in the early 90s. This is followed by a rather faithful version of ”Face To Face – Heart To Heart” which was the first major hit by German synthpoppers The Twins.
Depeche Mode receive a double tribute with ”A Question Of Time” and ”Blasphemous Rumours”. The first one is pretty close to the original in the way its built up and performed, with the exception of the female vocals performed by Louise Love. ”Blasphemous Rumours” on the other hand has been given a proper overhaul sporting a heavy sequencer drive and new arrangements with some eastern-flavoured sitar bits to spice things up. An immediate favourite!
Just like on previous volumes in the Holiday series, The Human League play a major part, for obvious reasons. Over a set of five tracks we are treated to Parralox‘s respectful interpretations of ”Louise”, ”The Lebanon”, ”Zero As A Limit”, ”Almost Medieval” and ”Blind Youth”.
Two slightly more unexpected but nonetheless welcome songs close the album. The Sparks‘ 1980 single ”When I’m With You” and Heaven 17‘s ”Bigger Than America” from 1996. Both songs deserved more success than they received at the time, so it’s good to see that the get some well-earned attention here.
John von Ahlen continues to impress behind the mic, and production-wise he still maintains the same high standards that we’ve all come to expect from Parralox. John possesses a flawless feel for when to stay faithful to the original song and when to be bolder and twist things about in his interpretations. Having Louise Love on board contributing vocals on several songs also adds to the dynamics of the album.
This is the third year that Parralox invites us to a cover-fest around Christmas, and so long as it doesn’t impact negatively on the delivery of their own material, I hope this will be a long-standing tradition. I’m already looking forward to ”Holiday ’17”!
Format: (Album) CD, 2CD**, Vinyl, digital
Skivbolag: Nuclear Blast
Releasedatum: 9 september 2016
Genre: Industrial rock, metal, industrial metal
Bandmedlemmar: Peter Tägtgren
Land: Sverige
Recensent: Niklas Hurtig
(English version below)
Industrimetall med hemkänsla
Pain är svenska Peter Tägtgrens industrimetall- och tillika soloprojekt vid sidan av sin huvudsysselsättning som låtskrivare och sångare i Death Metal-bandet Hypocrisy, samt som en av världens mest respekterade Metal-producenter.
Projektet skapades i mitten av 90-talet och är Peters kreativa utlopp för önskan om att fusionera elektronisk musik med metal. Det betyder dock inte att multi-instrumentalisten och det musikaliska geniet har någon aning om vilka Front 242, Die Krupps, Nine Inch Nails, Cubanate eller Front Line Assembly är. Tyndpunkten i Pain har alltid varit mot metal-hållet med elektroniska inslag och det är av den anledningen Pain har sin största fanbase i metal-scenen. Om nyss nämnda band kom från den elektroniska musikscenen och började inkludera distade gitarrer, trummor och tempot från Metal-världen så var Pain reaktionen på motsvarande resa från andra hållet, i något slags gyllene medelpunkt mellan de två världarna. Nu är inte Peter helt frånvarande från den elektroniska scenen då han bl.a. gjort en mycket bra cover på Depeche Modes “Behind The Wheel” som ett bonusspår på albumet “Cynic Paradise” från 2008.
Pain har sedan starten varvat väldigt snabba och aggressiva manglande spår med mer lugna som i olika former tagit inspiration från amerikansk Rock, Metal-ballader och rena elektroniska stycken. Musiken är dock alltid byggd på en tydlig melodi och konventionell vers-refräng.
På senaste albumet “Coming Home” så är sångrösten mer ren än tidigare. Det ger ett försiktigare intryck rent generellt, även om ljudbilden i naturlig ordning försöker vara maffigare och mer bombastisk än på förra albumet. Med detta lite lugnare framträdandet framträder även ett antal intressanta element av andra instrument och intryck från andra musikaliska genrer. De sedvanliga fiolerna i bakgrunden får nu sällskap av trumpeter, akustisk gitarr och andra odistade instrument. Andra spåret “Call Me” inkluderar gästsång från Joakim Brodén känd som sångare från Power Metal-gruppen Sabaton.
På “Coming Home” hörs plinkande gitarrer och en lugn bastrumma i versen medan Peter släpper lös sin melodiska industrimetall i refrängen, snarlikt några av Psyclon Nines halv-ballader på senare år såsom “Take My Hand While I Take My Life” och “Suicide Note Lullaby”.
Peter verkar också ha tagit inspiration från Till Lindemanns krav på “nästan Depeche Mode-aktiga” mellanspel i deras gemensamma projekt Lindemann som släppte sitt första album förra sommaren. Samma typ av “break” eller melodiska mellanspel återfinns på detta album, t.ex. på halvsnabba “Natural Born Idiot” som även bjuder på albumets vackraste refräng. Albumet är betydligt mindre gitarrfokuserat än föregångaren “You Only Live Twice” från 2011 som inte innehöll en enda passage utan skramlande distade gitarrer. Denna inriktning påminner t.ex. om tidigare spår som “Just Hate Me” från “Nothing Remains the Same” från 2002.
Texterna är ofta enkelt skrivna och handlar i stort om Peters egen syn på livet och hur man bör leva det. Det är sällan ämnen inspekteras på djupet utan det hela hålls på en hyffsat begriplig nivå. Ämnen som berör mänskliga öden, samhällets sjuka ideal eller att handskas med sina hjärnspöken varvas med mer banala som historien om en härlig festkväll, ett gammalt ragg eller leva hårt men kort. Detta dock hela tiden med ett synsätt på det hela från en person som på ett sätt står utanför det vanliga inrutade samhället, vilket alltid ger en intressant vinkel på de ämnen som avhandlas.
Albumet följer Pains musikaliska utveckling utan några större överraskningar och man vet vad man får. Det är också den stora svagheten då “Coming Home” inte har som ambition att blåsa bort oss från högtalarna utan få oss att luta oss ned i soffan och avnjuta ett fläckfritt producerat album. De gånger Pain verkligen lyser lika starkt som tidigare höjdpunkter är på de två bästa spåren “Black Knight Satellite” och “Natural Born Idiot”. Det är då man känner att man kommit hem igen!
01. Designed To Piss You Off (03:54)
02. Call Me (04:13)
03. A Wannabe (04:15)
04. Pain In The Ass (04:06)
05. Black Knight Satellite (03:41)
06. Coming Home (04:40)
07. Absinthe – Phoenix Rising (03:40)
08. Final Crusade (03:54)
09. Natural Born Idiot (04:16)
10. Starseed (04:44)
01. Same Old Song (04:04)
02. Zombie Slang (03:38)
03. Suicide Machine (04:30)
04. I’m Going In (03:25)
05. End Of The Line (04:54)
06. It’s Only Them (05:03)
07. The Great Pretender (04:59)
08. Dirty Woman (04:38)
09. Monkey Business (04:31)
10. Shut Your Mouth (05:21)
(English version below)
A familiar type of Industrial Metal
Pain is the Industrial Metal side-project of Peter Tägtgren, mosly known as the frontman and singer of Death Metal act Hypocrisy and as one of the worlds most respected Metal producers.
The project was created in the mid nineties as a creative outlet of Peters desire to fuse Metal with electronic music. That itself is not a proof that the multi-instrumentalist and the musical genius have any idea who Front 242, Die Krupps, Nine Inch Nails, Cubanate or Front Line Assembly are. The emphasis of Pain has always been on the Metal side of the sound with some electronic elements, which is the reason that the majority of the fanbase is from the Metal scene. When the previously mentioned acts originated in the electronic scene and started including riffs, drums and the tempo from Metal then Pain was the equivalent of the same journey from the other side. Resulting in a sound conjoined in the center picking the best out of the two worlds. Despite all this Peter is not completely absent from the electronic scene. Pains cover of Depeche Modes “Behind The Wheel” on “Cynic Paradise” from 2008 is a proof of this.
Since the beginning Pain has been about very fast and aggressive tracks combined with some more mellow ones that in different forms has taken inspiration from american rock, Metal-ballads and pure electronic pieces. The sound is though produced with a conventional verse-chorus structure and very melodic elements.
The vocals on the latest album “Coming Home” is more pure which result in a more easy approach than before, although the sound aims bigger and grander for each record. In this more mellow appearance other kind of elements appear like trumpets, acoustic guitars and other non-distorted instruments that now accompany the usual background strings. On the second track “Call Me” Joakim Brodén known from the Power Metal act Sabaton contribute with vocals.
On the track “Coming Home” acoustic guitar is combined with a single bass drum in the verse until Peter unleashes his Industrial Metal in the chorus, somewhat similar to Psyclon Nines half ballads in later years. Tracks like “Take My Hand While I Take My Life” and “Suicide Note Lullaby”.
It seems that Peter has taken inspiration from the demands of Till Lindemann of Depeche Mode-esque kind of breaks from their common project Lindemann and its debut last summer. The same kind of melodic breaks are present on this album, on for example “Natural Born Idiot” which contain this albums most beautiful chorus. The album is much less focused on distorted guitars than on the predecessor “You Only Live Twice” from 2011 which barely had a single moment without them. This is more akin to tracks like “Just Hate Me” from “Nothing Remains the Same” released in 2002.
The lyrics are often simple with Peters view on how to live life in general. Rarely does he go deep into the topics at hand but keeps it on an understandable level. Lyrics about human endevours, the ideals of a sick society or to cope with your own mind are mixed with more corny ones concerning a night out partying, an old hookup or to live fast, die young. All this from a person who in one sense lives outside of the normal everyday society, which makes it interesting at all times.
The sound of the album follows the logical musical path of Pain without any bigger surprises. This also makes for the one real weakness since the ambition of “Coming Home” is not to blow you away from the speakers but instead wants you to relax in the sofa and enjoy really excellent produced music. The moments when Pain shines as bright as the previous peaks are on the two best tracks “Black Knight Satellite” and “Natural Born Idiot”. That is when you feel you have come home again!
Multiartisten och synthpopparen Julian Brandt, som sedan tidigare är känd från Bobby (med Lars Säfsund och Torben Doe), Julian & Marina (med Marina Schiptjenko) och som även hoppat in som livebassist i Lustans Lakejer på senare tid återvänder nu med nytt material.
Tillsammans med den tidigare Lustans Lakejer-, Mockba Music– och Paris Bizarre-bekantingen Tom Wolgers presenterar han den nya singeln “News Travel Fast in Stockholm” (se videon nedan) och låten är enligt uppgift den första i raden av flera kommande kollaborationer.
I samband med singelsläppet presenterar han också en ny digitalutgåva av solodebuten “Looks and Talent (Don’t Always Come Together)” från 2009 som inkluderade gästspel av en lång rad artister som Johan Kinde, Daybehavior-sångerskan Paulinda Crescentini, Therese Andersson, Toril Lindqvist från Alice in Videoland, Sophie Rimheden och Joakim Hjelm (från Kamera).
Den nya mastern är signerad Jonas Ekström (Mastertone) och den nya utgåvan inkluderar även den tidigare outgivna Depeche Mode-covern “Freelove”, två demoversioner av tidigare outgivna spår samt en helt ny remix av “Hurt Your Feelings” signerad Carl Hammar (från Daybehavior).
Bobby albumdebuterade med “Romantic & Bleeding” 2003 och följde sedan upp med “Thursday in This Universe” (2008). Julian Brandts senaste soloalbum “Demonen”, som inkluderade gästspel av såväl Anne-Lie Rydé som Kitty Jutbring, släpptes 2011 och utöver detta gästspelade Julian Brandt även med trion Daybehavior på “For a Thousand Years” som släpptes 2013.
“News Travel Fast in Stockholm” och den nya digitalutgåvan av “Looks and Talent (Don’t Always Come Together” släpps digitalt imorgon onsdag den 22 juni.
