Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Debaser Medis"

Liverapport: The Human League (+Ekkoes) 20161111, Stockholm (foto)

Tags: , ,


The Human League med supportbandet Ekkoes gästade Stockholm och Debaser Medis den 11 november.

Jens Atterstrand (foto) var på plats för med sin kamera.

 

 

 

 

 

Liverapport: IAMX 20160220, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Jens Atterstrand (text, foto) och Patrik Lark (foto) levererar en rapport från IAMX konsert på Debaser Medis i Stockholm den 20 februari.

 
 
 
patrik_lark Jens Atterstrand

 
 
 
 
 

OBS! MISSA INTE FOTOGALLERIERNA NEDAN!

(English version below)

Det dröjer inte många minuter innan IAMX har det svartklädda publikhavet helt i sin hand och blixtsnabbt har vunnit dess totala uppmärksamhet. Redan ett fåtal takter in i den tyska ramsan som inleder öppningsspåret “I Come With Knives” har frontmannen Chris Corner och livebandet med keyboardisterna och tillika körsångerskorna Janine Gezang och Sammi Doll samt trummisen Jon Siren förtjänstfullt förhäxat sina fans för att ta dem med på en drygt 90 minuter lång energisk resa fylld av sensuell energi, känslosam melankoli, nattsvart ångest, olycklig kärlek och mörk estetik.

I den med dominans av blått, lila och rött smakfullt ljussatta liveshowen så är den nästintill anonymt blygsamma frontmannen, vars kraftfulla stämma under större delen av konserten levereras dold bakom huvan på sin munkjacka – den avgörande länken mellan hans fantastiska låtbudskap och hans trogna fans.

Ringrostigheten från Göteborgskonserten är som bortblåst och blytunga spår som det senaste albumets “No Maker Made Me” och “Oh Cruel Darkness Embrace Me” möter sexiga dansgolvsnummer som “Nightlife” och “Aphrodisiac” medan de vackra mellanspelen som “Insomnia” och “North Star” får det att tåras i ögonen.

I det dunkla suggestiva motljuset som tillsammans med videoskärmarnas abstrakta bilder pryder scenen är Chris Corner en tonsäker och karismatisk frontman som bjuder på både stagedive och en en kort avmaskering innan han åter väljer att gömma sig innanför munkjackan inför de avslutande extranumren.

Chris Corners musik har aldrig låtit bättre och konserten är en perfekt framförd nattsvart dagdröm som skapar fullständig eufori spelningen igenom.

Jag hoppas innerligt att Stockholms inkompententa kommunpolitiker som på fyllan och villan verkar ha bestämt sig för att göra om Debaser Medis till Stockholms femtiosjuttonde bibliotek bevittnade den här konserten och en gång för alla kan inse att de är på väg att skära ut en stor del av det starka blödande hjärta som år efter år slagit så starkt för Stockholms alternativa musikscen.

10/10 KLASSIKER!

Setlist

I Come With Knives
The Alternative
Happiness
No Maker Made Me
Tear Garden
Oh Cruel Darkness Embrace Me
Spit it Out
Nightlife
Insomnia
North Star
Aphrodisiac
Your Joy is My Low

 

Extranummer

Bring Me Back a Dog
Kiss + Swallow
I Am Terrified

 

Extranummer II

Mercy

 


Läs Jens Atterstrands recension av “Metanoia”
Läs Kajsa Lindhs intervju med Chris Corner
Se videon till senaste singeln “North Star”

(English version below)

It doesn’t take many minutes before IAMX has the black-dressed crowd completely in his hand, and has instantly won its total attention. Already a few beats into the German chant that starts the opening track “I Come With Knives” frontman Chris Corner and his live band with the keyboardists and backup singers Janine Gezang and Sammi Doll backed up by drummer Jon Siren has meritorious bewitched their fans before taking them on a little over 90 minute long energetic journey filled with sensual energy, emotional melancholy, bleak anxiety, love and dark aesthetics.

In the blue, purple and red dominated and very tastefully light the almost anonymously modest frontman, whose powerful voice for most of the concert is anonymously hidden behind the hood of his hoodie – becomes the crucial link between his amazing songmessages and his loyal fans.

The rustiness from Gothenburg is completely gone and leaden tracks like the latest album’s “No Maker Made Me” and “Oh Cruel Darkness Embrace Me” meets sexy dancefloor numbers like “Night Life” and “Aphrodisiac” while beautiful gems like “Insomnia” and “North Star” brings tears to many eyes.

In the dim suggestive backlight that together with video screens’ abstract images Chris Corner is a vocally secure and charismatic frontman who offers both a stage dive and a short unmasking before he again chooses to hide behind his hoodie before the concluding additional encores.

Chris Corners music has never sounded better, and the concert is a perfectly rendered pitch black daydream that creates complete euphoria all the way through.

I sincerely hope that Stockholms incompentent municipal politicians who on a drunk day seem to have decided to remake Debaser Medis to Stockholm City’s fifty-seventeenth library witnessed this concert, and once and for all can realize that they’re about to cut out a large part of the strong bleeding heart that year after year struck so strongly for Stockholm’s alternative music scene.

Kite – “Up For Life (Live)”

Tags: , , , , , ,


Kite presenterar en livevideo till “Up For Life” inspelad på Debaser Medis i Stockholm den 29 maj.

Die Krupps presenterar nygammal trummis på åttonde

Tags: , , , , , , ,


Die Krupps, som efter minialbumet “Als Wären Wir Für Immer” (2010) gjorde något av en comeback med den kritikerrosade “The Machinists of Joy” för snart två år sedan, presenterar nu bandets åttonde studioalbum i ordningen – “V: Metal Machine Music”.

I samband med detta har man även återrekryterat den tidigare trummisen Volker Borchert som spelade med bandet i samband med “I” som släpptes 1992. Man välkomnar även den nya livegitarristen Steve Roemhild.

CD-utgåvan av albumet inkluderar även en bonusdisc som utöver två remixer av Darkhaus och Faderhead även inkluderar en handfull demospår och “Road Rage Warrior” från 1982.

Die Krupps har redan bokat in en 24 datum lång Europaturné som inleds i Holländska Herleen den 2 september för att sedan avslutas i Hamburg den 30. Man kommer även ännu en gång gästa Sverige och ge konserter på Babel i Malmö den 22 och Debaser Medis i Stockholm den 23 innan man sedan göra två två spelningar i Finland (Helsingfors den 25 och Tampere den 26) och därpå gästar norska Sarpsborg den 29.

De tyska EBM- och industrimetall-pionjärerna, med sångaren Jürgen Engler i spetsen, debuterade med “Stahlverksynfonie” redan 1981.

“V – Metal Machine Music” släpps den 18 september via SPV (Synthetic Symphony).

Tracklist

die_krupps_v_metal_machine_music

CD1

01. Die Verdammten (Prelude)
02. Kaltes Herz
03. Battle Extreme
04. Fly Martyrs fly
05. The Truth
06. Road Rage Warrior
07. The Vampire strikes back
08. Alive in a Glass Cage
09. Branded
10. Kaos Reigns
11. The Red Line
12. Bonded by Blood
13. Volle Kraft Voraus

 

CD2

01. Kaltes Herz (reworked by Darkhaus)
02. Alive in a Glass Cage (remixed by Faderhead)
03. Road Rage Warrior ’82
04. Battle Extreme (Demo)
05. Kaos Reigns (Demo)
06. The Vampire strikes back (Demo)
07. Kaltes Herz (Demo)
08. Alive in a Glass Cage (Demo)

 

PREORDER / FÖRBESTÄLL HÄR

Liverapport: Kite (+ Lisa och Kroffe) 20150529, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Med den starka sjätte EP:n “VI” i bagaget så gästade Kite åter Stockholm fredagen den 29 maj.

Alexander Johansson (rapport) och Jens Atterstrand (foto) rapporterar från ett utsålt Debaser Medis.

(OBS! Missa inte fotogalleriet nedan!)

Jens AtterstrandAlexander Johansson

 

 

Ett fetare Kite bjöd på maffig ljusshow

Kan man få “My Girl and I”, tänkte jag inför Kites utsålda spelning, åtminstone som extranummer, och blev omedelbart bönhörd då introlåten från de senaste åren spelningar “Wishfull Summer Night” utgått till förmån för just “My Girl and I” som framfördes i en Bach-orienterat pampig fuga-version, som kanske i och för sig inte var riktigt i linje med den skira ballad jag hade hoppats på att få höra. Men Kite 2015 är inte längre minimalistisk synthpop som på de första tre EP:na utan maximalistisk synth som på de två senaste “V” och “VI”.

Det mesta med Kite är fetare, basgångarna, trummattorna och den supersnygga ljusshowen – den kanske snyggaste jag någonsin sett på Debaser Medis. Det var väl bara sångaren Niklas Stenemos sedvanligt amfetaminspäda kropp, lika Iggy Pop-enastående som det anstår en riktigt stor popstjärna, som inte var fet på i Stockholm fredagen den 29:e maj. De båda laserpantrarna på scen från i fjol fick vara med på ännu en turné men videokonsten i backdropen hade också den uppdaterats till högsta internationella klass.

Efter introt kom “The Rythm” från “V” som följdes av “Up for Life” från senaste plattan “VI” och där stod man, omsluten av himmelska ljud och namaste-grannar och njöt av suggestiva basgångar, smarta digitala rytmlösningar och Stenemos unika röst. Hans lugg var kortare och nackhåret på hockeyfrillan längre än senast jag såg dem i Uppsala på Konsert & Kongress 2014. Det kan ha tagit någon låt extra innan den allra skönaste klangen infann sig i Niklas alltid utsökta röst. Men från EBM-funkiga basgångsorgien “I Can’t Stand” var rösten stark och samtidigt skör på Niklas oefterhärmliga sätt. Christian Berg spelade på sina keyboards i sedvanlig munktröja men jag tror jag måste härma den sjukt snygga siluetten av den svarta ponchon han använde (jag lovar att komma ihåg och erkänna var jag såg den först, Christian) på nästa kundmöte. Efterföljande “Closing My Heart” har aldrig varit starkare.

Flera äldre låtar hade arrangerats om med fetare basgångar och lätt upptempohöjning vilket gjorde publikfavoriten “Johnny Boy” bättre än någonsin och till samma sjungande dansgolvsrökare som övriga låtar. Kite bjöd på ett extranummer med två låtar. Nya “Nocturne” fick avsluta den drygt timslånga, det vill säga alldeles för korta, konserten. Det var ytterst professionellt. Med ett extra extranummer hade det blivit sann kärlek.

Ambientduon Lisa och Kroffe inledde kvällen med vackra och bombastiska om än lite händelsefattig stämningsfulla toner, red.anm (se inledande foto i galleriet).

Liverapport: Agent Side Grinder (+ Raba Hiff) 20150424, Stockholm

Tags: , , , , , ,


Jens Atterstrand

Stockholmskvintetten Agent Side Grinder, med det purfärska albumet “Alkimia” i bagaget, stod på Debaser Medis scen fredagen den 24 april i Klubb Död och Tänk På Dödens regi.

Jens Atterstrand med kamera var givetvis på plats för att bevittna händelserna på nära håll.

Rapport & Foto: Jens Atterstrand

OBS! Missa inte fotogalleriet nedanför rapporten!

Att Agent Side Grinder skulle ta klivet från de små undergroundscenerna och klara av att locka allt större publikmassor även på hemmaplan är det egentligen aldrig någon som har tvivlat på. Frågan var egentligen bara när detta skulle ske.

Men med bandets förra Manifestbelönade album “Hardware” och den senaste mer lättlyssnade “Alkimia” i ryggen så är det nu helt och fullt logiskt att man står på scenen inför ett relativt fullpackat publikhav på Debaser Medis i Stockholm den här fredagkvällen.

När setlisten sedan, av förklarkliga skäl, domineras av låtar från det sistnämnda albumet – så är succén lika fullt logisk. Det lite svårlyssnade oljudsfyllda och experimentella Agent Side Grinder finns givetvis där fortfarande i stor utsträckning. Men det mer greppvänliga materialet lyfter bandets prestation, framförallt live.

När Kristoffer Grips starka karisma och en livemässigt mycket goda sånginsats sedan toppas med ett gästspel av Kite-duon Nicklas Stenemo och Christian Berg (samt Nicole Sabouné) så är framgångssagan färdigskriven.

Stockholmskvintetten bevisar den här kvällen att man behärskar allt större arenor. Erfarenhet skapar trygghet och ger utmärkta möjligheter att utvecklas även som liveband.

Agent Side Grinder tar flera gigantiska steg framåt i min bok efter vad man presterar den här kvällen och precis som när det gäller den senaste fullängdaren “Alkimia” så är det få den här genren som lyckas med bedriften att presentera elektronisk musik så full av känslor och liv.

När det gäller förbandet Raba Hiff så fortsätter de att överraska i positiv bemärkelse och faktum är att bandet nog låter bättre live än på skiva. Energin i deras musik är bedövande bra, så även den här gången.

Liverapport: Laibach 20150314, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Storslagen föreställning uppväger daterad samtidskritik

uppenberg kvadratiskpatrik_lark

Laibach är tillbaka i Sverige för sin andra vända med Spectre-turnén. En turné som visar att dessa veteraner, till skillnad från många andra band med tre årtionden på nacken, fortfarande utvecklas och har något att säga. Om än lite för sent.

Patrik Lark (foto) och Erik Uppenberg (text) rapporterar från Debaser Medis den 14 mars

För ett drygt år sedan släppte Laibach ”Spectre”, deras första album med originalmaterial sedan ”Volk” (2006). Det är en soundmässigt spretig men låtmässigt stark skiva, som jag tycker stått sig musikaliskt och vuxit sedan den släpptes.

Innehållet, däremot, är en annan femma. Laibach referererade till eurokrisen samt hyllade Edward Snowden och Occupy-rörelsen, och var därmed för första gången någorlunda tydliga med var de själva stod politiskt. Men det som kan tyckas kraftfullt för stunden riskerar att försvaga Laibachs 35-åriga konstbygge på sikt, och att vara så detaljspecifik gör dessutom att texterna åldras snabbt.

Att göra ett album vart åttonde år är inte direkt som att leverera dagsaktuell satir eller skriva krönikor. En skiva måste hålla längre än så, och ”Spectres” teman kändes lätt daterade redan när skivan släpptes.

Sedan dess har mycket hänt i världen, vilket delvis ställer Laibachs beska samtidskommentarer i en ny dager. Invasionen på Krim, den så kallade Islamiska Statens exempellöst barbariska terror i Mellanöstern, Boko Harams folkmord i Nigeria, attacken mot Charlie Hebdo i Paris. Detta är bara de mest namnkunniga exemplen i en nedåtgående spiral för vår civilisation som torde överträffa det cyniska Laibachs allra våtaste mardrömmar.

En av de snyggaste textraderna från den mäktiga låten ”Eurovision” lyder: ”In the abscense of war, we are questioning peace / In the abscence of God, we all pray to police”. Men problemet för Laibach är ju att detta inte är relevant längre. Frånvaron av krig och frånvaron av fanatisk gudstro är inte direkt vad som präglar världen våren 2015.

Det senaste årets händelser har gjort att det i stället är spår från tidigare Laibach-skivor som känns mer relevanta för tidsandan. ”Kapital” (1992), ”NATO” (1994), ”Jesus Christ Superstars” (1996) och ”WAT” (vilket kan utläsas ”War against terrorism”, även om den officiella Laibach-betydelsen är ”We are Time”) från 2003.

Och, givetvis, mästerverket ”Volk” (2006), med dess illvilliga omtolkningar av nationalsånger. Där få en rad imperialistiska stormakters självbild och ambitioner varsin kirurgiskt exakt dolkstöt i den nationella självkänslan, exakt där det gör som ondast när Laibach vrider om kniven.

Det är en omarbetad version av ”Spectre”-turnén som når Debaser Medis denna ljumma marskväll. Jag tror inte att det har med det ovan sagda att göra, av ovan nämnda album är det bara ”WAT” som är företrätt i livesetet. Men material har bytts ut och stuvats om sedan jag rapporterade från konserten på Volksbühne i Berlin för ett knappt år sedan.

Laibach, frontade av Milan Fras och Mina Špiler, är förmodligen omedvetna om att den svenska schlagerfinalen avhålls just denna kväll. Hursomhelst har de plockat bort den inledande Eurovisions-signaturen som var en lika ironisk som effektiv startsignatur tidigare under turnén.

Nu startar spelningen i stället med deras färska tolkning av Edvard Griegs ofullbordade opera ”Olav Tryggvason”, om den vikingatida norske kungen som dog vid slaget i Svolder år 1000. Det är en angenäm överraskning för mig, en vacker och suggestiv inledning med runinspirerade texter och ett CAD-animerat vikingaskepp som sakta uppenbarar sig i bakprojektionen.

Jag hör flera i publiken som säger att det låter som Enya, och det är inte avsett som beröm. Jag vill dock invända att Enya har ett förflutet innan hon blev stor bland konsumentgruppen som även lyssnar på skivor med valsång – hennes första soloskiva  ”The Celts” är inte så cheesy och den ligger nära den forntida nationalromantik som Laibach är ute efter här.

Efter denna inledning följer en något nedkortad och omstrukturerad version av den show vi fick oss till livs förra våren. När jag tittar på spellistor från tidigare konserter, så ser jag att de numera varierar rätt rejält mellan spelningarna.

Ur den synvinkeln så lämnar Laibach allt mer sitt traditionella temakoncept. Under en Laibach-turné spelar de vanligen hela det aktuella albumet, låt för låt, i exakt samma ordning som på skivan. Därefter en paus, och ett antal andra låtar – som inte nödvändigtvis är de förväntade hitsen. Förra våren tog de det för Laibach radikala greppet att kasta om låtordningen från ”Spectre”, och nu kommer pausen mitt i ”Spectre”-setet.

Från den lugna inledningen varierar de tempot för att gradvis leverera en allt mer intensiv upplevelse, med minst tre crescendon. Det första är ”Resistance is Futile” precis före pausen, en låt som i denna version avslutas med ett ekande och hotfullt krigslarm som, till skillnad från de partier på ”Spectre” jag nämnt, passar tidsandan i världen obehagligt väl.

Det andra är ”Bossanova”. Det är ett ganska tråkigt albumspår som live når ett extremt tryck som sista ordinarie nummer. Det tredje är det publikfriande sista extranumret ”Geburt einer Nation”.

Bob Dylans ”Ballad of A Thin Man” har nu bytts mot nya covers, som”Each Man Kills the Thing He Loves” med text av Oscar Wilde – ett finstämt försök som dock är ett av kvällens svagare ögonblick. Värt att notera är att ”Live is Life” framförs i sin långsamma, heltyska version ”Leben heißt Leben”, och inte den version som var en hit under namnet ”Opus Dei”.

”Wir sind Zeitlos – und du bist tod!”, mässar Laibach i ”Das Spiel ist aus” (som tyvärr inte spelas denna afton). Två fel: riktigt så tidlösa är de alltså inte just nu, och dessbättre fyller de publiken med kraft snarare än suger livet ur oss. Förutom mina konceptuella invändningar är konserten en storslagen upplevelse. Laibach må ha slipat av vissa av sina mer provocerande kanter, men är fortfarande inte, vägrar vara, ett vanligt popband på scenen.

Från skir skönsång i ”Koran” via käck kampglädje i ”The Whistleblowers”, till den storslagna undergångsvisionen ”B Mashina”: Det är en njutning att se hur skickligt de i stort och smått bygger sitt ”Gesamtkunstwerk” i Wagners anda. Deras skivor är temaalbum som ska ses som helhet snarare än en samling låtar. Och live levererar Laibach snarare föreställningar än spelningar, där bilderna, ljussättningen och dramaturgin är lika viktiga som musiken.

 

The Mobile Homes Debaser 2014 (konsert)

Tags: ,


The Mobile Homes firade 30 års jubileum på Debaser Medis i Stockholm. Här bjuds hela konserten!

Liverapport: Fields of the Nephilim 20130428, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Fields of the Nephilim
Datum: söndag 28 april 2013
Scen: Debaser Medis, Stockholm
Rapport & Foto: Patrik Lark

OBS! Missa inte fotogalleriet nedan!

Med kameran i högsta hugg besökte Patrik Lark Debaser Medis förra söndagen för att beskåda en av gothrockens stora giganter: Fields of the Nephilim, som avslutade sitt sverigebesök för den här gången..

Fields of the Nephilim är ett av de där riktigt stora gothrockbanden som nämns i alla sammanhang då genren ska definieras. Om de är större än Bauhaus, The Mission och Sisters of Mercy kan diskuteras, men till skillnad från de senare så har Fields of the Nephilim fortfarande rykte om sig att vara ett riktigt bra liveband. Det var ganska många år sedan Sverige förärades ett besök och när det nu väl hände blev det tre datum i rad, med start i Malmö på fredagen, Göteborg på lördagen och sist ut Stockholm på söndagen. Skulle de ha något krut kvar till Stockholmsspelningen, kunde man undra?

Spelningen var bokad till Debaser Medis som var en precis lagom lokal för tillställningen, biljetterna sålde precis slut. I Malmö bjöds publiken på förbandet Dark Side Cowboys, men tyvärr följde de inte med på de andra två spelningarna. Det var dock snart glömt när tjock rök puffade in på scenen och fyra musiker klev in och började spela den i stort sett instrumentala ”Shroud (Exordium)”.  En mäktig, närmast ceremoniell stämning infann sig genast. Men först till andra låten ”Straight to the Light” kom översteprästen själv in. Carl McCoy såg precis så väderbiten ut som man hade förväntat sig med sin tillknölade cowboyhatt, snörda läderbrallor, läderväst och bylsiga skjorta, och allt översköljt av en oändlig mängd vitt damm. Man kunde tro att de har sin replokal i Utahs saltöken, eller kanske troligare hos en brittisk mjölnare. Själv har jag aldrig förstått kopplingen mellan goth och cowboys. Det tycks mig lite långt att gå från andra typiska gothteman, som viktorianska vampyrer, morbid postpunk och BDSM till Sergio Leones spaghettiwestern. Kort och gott det obskyra verkar vara den röda tråden som binder dessa influenser samman. Nåväl, Carl McCoy har en gång för alla cementerat sin mytiska gestalt in i gothhistorien. På scen är hans rörelsemönster stillsamt och svepande, till skillnad från de flesta andra förgrundsfigurer inom rockscenen. Hans gutturala och growlande sång är dock mäktig och kraftfull, och har egentligen mer med metallmusik än gothrock att göra. I kvällens fjärde låt ”From the Fire” kom rösten till sin fulla rätt. Hans auktoritet har alltid varit självklar, inga onödiga gester behövs. Det är musiken och hans röst som ska tala. Fields of the Nephilims musik är inte i första hand medryckande utan mer stämningsfull och mässande. Mängden rök på scenen torde överträffa de flesta rockband. Jag vill ändå minnas att det var mer på spelningen i Leipzig förra året, under Wave Gotik Treffen, då man mest skymtade ett par cowboyhattar i den färgsatta röken. Kvällens låtar snittade på 6:30 minuter. Det är förstås ingen slump att den senaste liveskivan heter ”Ceremonies” (2012)  och innehåller nio av kvällens tolv låtar, eller att skivans ockulta symboler är upphängda i form av backdrops på scenen. Framträdandet är på många sett mer av en magisk mässa än en renodlad spelning. Fields of the Nephilims musik är ingen renodlad gothrock, utan innehåller en hel del inslag av främst metall och psykedelisk rock. Texterna behandlar Cthulhu, Mesopotamisk mytologi och ockultister som Aleister Crowley. Efter ett antal låtar åkte Carl McCoys solglasögon av, sådana där som folk hade i slalombackarna under mitten av 80-talet, cirkelrunda med täckytor i sidan vid tinningarna. Ett par övernaturliga, nästan självlysande irisar spände istället blicken i publiken. Plötsligt såg den sumeriske cowboyprästen lite mer vampyrisk ut i sina stilenliga kontaktlinser. Man kunde tro att någon illasinnad hade svetsat fast mikrofonen i mickstativet, för han tar aldrig loss den därifrån, utan envisas med att släpa runt stativet som vore det en stöttekäpp, balansstav eller ett gitarrsubstitut.

Efter de två inledande låtarna från albumet ”Mourning Sun” följde lite överraskande två låtar från ”Fallen”, den ickeofficiella skivan som gavs ut utan bandmedlemmarnas medgivande. Mittenpartiet kom att domineras av gamla hittar från ”The Nephilim” -skivan och singeln ”Psychonaout”. Däremot spelades ingen låt från ”Elizium”, inte ens ”For Her Light”, en av gruppens mest kända låtar, till undertecknads förtret. Huvudsetet avrundades med det drygt elva minuter långa titelspåret från ”Mourning Sun”. Första extranumret blev gamla godingen ”Preacher Man” följt av ett mer otippat titelspår från dödsmetallskivan ”Zoon” som Carl McCoy gjorde under den period han var avhoppad från Fields of the Nephilim.

För andra gången gick de väderbitna ut från scenen, men det skulle bli mer. Tydligen hade man inte bränt allt sitt krut i Malmö och Göteborg, tvärtom gav man i Stockholm ytterligare ett extranummer. En Fields of the Nephilim-konsert är ju inte fullständig förrän den nästan tio minuter långa ”Last Exit for the Lost” har klingat ut. Den började väldigt lugnt men drevs av musikerna hela tiden upp i tempo, mot ett mäktigt crescendo. Men så var det då definitivt slut och antagligen dröjer det några år innan vi får se en ny sådan här urladdning från dem på en svensk scen igen.

Setlist

  • Shroud (Exordium)
  • Straight to the Light
  • One More Nightmare
  • From the Fire
  • Love Under Will
  • The Watchman
  • Psychonaut
  • Moonchild
  • Mourning Sun

Extranummer

  • Preacher Man
  • Zoon (Wake World)

Extranummer (2)

  • Last Exit for the Lost

Liverapport: Kite, Emmon, Henric de la Cour 20120227, Stockholm (foto)

Tags: , , , ,


Artister: Kite, Emmon, Henric de la Cour
Datum: fredag 27 januari 2012
Scen: Debaser Medis, Stockholm

Foto: Diana Malm

Vår fantastiska gästfotograf Diana Malm greppade kameran och besökte Debaser Medis den här fredagkvällen. (Missa inte vår liverapport från kvällen, med foto av Jens Atterstand här.)