Subscribe via: RSS

Tag Archive | "David Lynch"

Jarre och hans vänner

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Idag släpper den franska synthpionjären Jean-Michel Jarre sitt första nya album på åtta år med titeln “Electronica”.

Det är inget vanligt album, på det medverkar 15 toppartister som tillsammans med Jarre gör en resa genom den elektroniska musikens historia. Men först en lektion i hur man blir kungen av syntar – Jean Michel Jarre (67) vet nämligen en hel del om hur det går till.

av Glenn Folkvord

 

1976 släpper Jean-Michel Jarre “Oxygene” som sålt 15 miljoner exemplar och som fortfarande är Frankrikes största skivsuccé. Efter detta har ett antal utomhuskonserter i storstäder världen runt sett dagens ljus, ofta med några miljoner i publiken. Man ser till att uppdragsgivarna är NASA eller fursten av Monaco. Men ska man behålla platsen på tronen måste man ge ut en skiva där man samarbetar med en nästan absurd mängd elektronikastjärnor, kändis-DJs och synthpionjärer, vilket Jarre gör nu. På “Electronica” sitter Jarre sida vid sida med några av de största artisterna från den elektroniska musikens historiska och nutida scen.

Air, Laurie Anderson, Massive Attack, M83 och Moby är självklara partners för Jarre när han för första gången hämtar in artister som får vara mycket mer än bara gästmusiker. Konceptet på albumet, det första på åtta år, har varit att samarbeta med produktionen på ett sådant sätt att varje låt skulle kunna platsa på både ett Jarre-album och i vederbörande partners egna projekt.

“När man lyssnar på Tangerine Dream eller Moby, hör man direkt att det är Tangerine Dream eller Moby. Jag ville samarbeta med artister som har en distinkt egen stil, men framför allt som jag känner en gemenskap med och som jag delar musikaliskt DNA med, direkt eller indirekt. Det här är ingen Jean-Michel Jarre featuring-skiva, utan samarbetet har varit på riktigt och jag ville ha med artister som har influerat mig och betytt något för mig personligen”, säger Jarre om hur han valde ut artisterna. Det startade med mail och telefonsamtal runt om i världen för fem år sedan. Jarre komponerade musik som i ljudbild och teknik var anpassad efter varje artist, och när alla tackade ja, växte projektet till två skivor. “Bara för att jag inte har hunnit mixa klart alla låtar, blir det en uppföljare nästa år, med fler intressanta namn på gästlistan. Detta är mitt största skivprojekt någonsin”.

Tackade ja gjorde också trance-DJen Armin van Buuren och skräck-regissören John Carpenter, som är känd för sin elektroniska filmmusik i klassiker som “Halloween”, “The Thing” och “Flykten från New York”. Från “synthmusikens andra hemland”, som Jarre kallar Tyskland, hämtade han Tangerine Dream, som grundades av Edgar Froese på 60-talet. Samarbetet gav “Zero Gravity”, som blev Froeses sista inspelning innan han dog i januari. Från den yngre generationen ville Jarre ha med brittiska elektrotjejen Little Boots, dreampopparen Anthony Gonzalez i M83, electrohouseproducenten Boys Noize och en av Jarres absoluta favoriter, duon Fuck Buttons. Lite oväntat är det kanske att Jarre också tycker att den kinesiska konsertpianisten Lang Lang och The Who-gitarristen Pete Townshend hör hemma i detta syntetiska landskap. Townshend, förklarar Jarre, var en av de första inom brittisk rock att blanda syntar och sequencers på låtar som “Baba O’Riley”. The Who var också med och skapade rockoperan, där det visuella och konceptuella spelar en stor roll, precis som i Jarres egna konserter med fyrverkerier och laser. Lang Langs roll på skivan beskrivs som yin och yang, där det organiska möter det syntetiska, precis som titeln hintar om; älven och tåget.

Vince Clarke från Depeche Mode, Yazoo och Erasure var också ett givet namn, då Clarke står bakom “ljudet av 80-talet”, enligt Jarre“Vince Clarkes ljud är mycket precisa och skarpa, och han lyckas skapa en optimistisk, dynamisk beat som kopplar i hop 80-talets energi med det som yngre artister i dag gör. Sättet Vince Clarke kombinerar rytmer och melodier gjorde honom till en mycket viktig partner på skivan. Han och jag var två nördar som gjorde musik i hop, det var jätteroligt!”

“Electronica” är musik om musik. Inte direkt en karta över hur syntar, datorer och plugins har format en stor del av dagens musik, men ändå nerdyk i den utveckling som musiken har gått igenom de senaste 40 åren, från analoga ambientlandskap till arenatrance. Varje låt har dessutom ett eget tema eller koncept, och Air-samarbetet “Close Your Eyes” illustrerar detta tydligt; vissa ljud kommer från riktiga 60-tals-oscillatorer som användes av laboratoriemusiker i elektromusikens barndom, och på ett musikaliskt sätt går låten igenom manuellt klistrade tapeloops, 70-talets analoga modulsynthar, Fairlight-sampling, 80-talets digitala MIDI-teknik, och som avslutning ljud processad i en app på en iPad. Låten spelades in både i Airs egen studio och i Jarres privata studio, med upp till 90 spår i Ableton Live 9. Jarre har alltid blandat ny och gammal teknik och basen på “Close Your Eyes” kommer från en ARP 2600 som ursprungligen fick en delayeffekt från en Revox B77 bandspelare, men som senare i mixningen ersattes med plugins. “Nu för tiden är min favoritdelay Replica från Native Instruments, men när jag mixade låten var den inte utgiven än, så jag fick använda Waves H-Delay på ARP-basen”, upplyser Jean-Michel Jarre.

En annan gammal hårdvara som skapade många av trumljuden på Jarres andra album “Equinoxe” (1978) är 60-talstrummaskinen Keio Minipops 7, som Jarre inför den nya skivan samplade och körde genom gitarrphasern ElectroHarmonix Small Stone, som i Jarres projekt står sida vid sida med Abletons Max for Live effektplugins. För Airs vokala pålägg används Roland-vocodern Roland VP550. Jarre motiverar valet så här: “Den var en säljflopp, men jag gillar hårdvaror som inte säljer, för det betyder att de har något unikt. VP550 ger en av de bästa vokaleffekterna, inte bara för själva ljudkvalitén utan också för att man i maskinen kan manipulera det torra ljudet, vilket inte alltid är fallet med vocoders och ibland gör det svårt att höra vad man sjunger.”

“Electronica” spelades in med ungefär hälften syntar och hälften mjukvaror, och i bland bedömdes softsyntar vara ett bättre alternativ än den fysiska förlagan. Till exempel gillar Jarre Native Instruments Monark. “Den är en av de bästa, faktisk mer lik en Minimoog än en fysisk Minimoog Voyager. Man får djupare padljud, eftersom man ofta får för mycket i de högre mellanfrekvenserna och för lite i de lägre mellantonerna. Men nu får vi fram mer djup i ljudet.”, säger Jarre.

Albumet har tagit nästan 5 år att skapa, bland annat eftersom Jarre reste världen runt för att jobba med sina kollegor på plats. Han kunde ha gjort det enkelt för sig och skickat filer över nätet, men trots kärleken till teknik, tyckte han att det var viktigt med en personlig kontakt, speciellt eftersom projektet är någonting helt annat än remixjobb eller snabba vokalpålägg. “Givetvis skickade vi filer också, men den personliga kontakten var avgörande. Att se en person i ögonen, känna av reaktioner, skratta i hop och känna gemensam tvekan gjorde att riktiga relationer uppstod, vilket kan ge andra resultat än mer effektiva onlinemetoder”, tycker Jarre. Skivan är inspelad bland annat i Bristol, Paramount Studios i Los Angeles, i New York och i Jarres egen studio i Paris.

Jean-Michel Jarre studerade under Karlheinz Stockhausen, Pierre Schaeffer och Pierre Henry men kom tidigt på tanken att skapa en bro mellan modern experimentmusik och pop. I förlängningen har det influerat hur Jarre tycker man ska lyssna på musik. 2004 spelade han in “Aero” i 5.1 surroundljud från grunden. Till den nya skivan har vissa låtar mixats i 3D-ljud, en ny teknik som Jarre har medverkat till utvecklingen av tillsammans med ett franskt företag. Tekniken kallas Audio 3D och simulerar surround i vanliga hörlurar eller stereohögtalare. “Att lyssna i 3D är naturligt och 3D-ljud kommer att bli nästa stora grej, då man inte behöver vare sig utrustning eller appar för att spela upp det”, tror Jarre.

“Electronica” är ett tvådelat projekt som följs upp 2016 med ytterligare ett album. På den medverkar också ett antal välkända namn som David Lynch, Yello, Hans Zimmer, Portishead, Sebastian Tellier, Gary Numan, The Orb och en rad andra från den internationella elektroniska musikscenen. Är man kungen av syntar så nöjer man sig inte med mindre. Det gör inte Jean-Michel Jarre.

Syntar och annan utrustning på “Electronia” (i urval)

Eminent 310
Moog Taurus
Roland VP550
ARP 2600
Oscillatorer från fransk public service radio
Fairlight
EMS VCS3
Revox B77 med magnetband och klistertejp
Memorymoog
Rhodes elektrisk piano
Sequential Circuits Prophet 5 ??
ElectroHarmonix Small Stone
Elka Synthex
Keio (Korg) Minipops 7
Elektron Analog 4
Theremin
Moog 55
Roland Jupiter 8
Arp Omni 1
Arp Pro DGX
Serge
Nord Lead A1
GRP A4
EMS Synthi A
Moog Modular
GRP
Blofeld
Emulator 2
Mellotron

 

Några mjukvaror och plugins

Massive
Razor
Native Instruments Monark
Waves H-Delay
Ableton Live 9
Animoog
Cytomic Glue
Convolution Reverb Pro
EQ Eight
Lexicon Native Plate Reverb
Olika IRCAM plugins från Flux
U-He Diva
D16 Toraverb
Omnisphere
Native Instruments Komplete Kontrol 61
iZotope Ozone 6
Matrisequencer (touch screen)

 

Nine Inch Nails – “Came Back Haunted”

Tags: , , , , ,


Nine Inch Nails med Trent Reznor i spetsen presenterar en video till den nya singeln “Came Back Haunted” signerad regissören David Lynch. Låten är det första smakprovet från det kommande albumet “Hesitation Marks” som släpps den 3 september. Enjoy!

Erik Uppenberg sammanfattar 2011

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Bästa synthpop/futurepop/electropop

Det elektroniska året bjöd på en rad starka popalbum, från “Credo” av Sheffield-veteranerna i The Human League till nutida svenska duor som The Sound of Arrows samt Rebecca & Fiona. Här tänker jag dock hylla ett möte mellan en annan legendar och några yngre förmågor. Eftersom den inte recenserats, tar jag tillfället i akt att puffa för John Foxx and The Maths album “Interplay” – en sprakande skiva som det slår analoga gnistor om.

Futurepop vet jag inget om (läs: vill inte veta något om), så den genren väljer jag bort.

Bästa EBM/body/oldschool

Stockholmsduon The Pain Machinery hade ett produktivt år och släppte två skivor med kompromisslöst bodysväng, inspirerat av bland annat acid house och new beat. Så här kunde EBM låta under det sena 1980-talet, innan dagens stelbenta retroregler var satta. Remixskivan “Auto Surveillance” var mer i min smak än den egentliga fullängdaren ”Surveillance Culture”.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Pass.

Årets bästa singelsläpp

…är inte lätt att utse. Vissa av de singelspår jag lyssnat mest på kom ut redan 2010, som “Hello” av Martin Solveig feat. Dragonette, “Undesired Isolation” med Kaos! och Austras häxhousedänga “Beat and the Pulse”. Smakproven från Maison Vagues och Henric de la Cours bägge debutalbum, “Synthpop’s Alive” respektive “Dogs”, släpptes aldrig formellt som singlar. Jag väljer också helst något fräschare än The Human League (“Never Let Me Go”), Lustans Lakejer eller för den delen Ladytron (“Ace of Hz” eller “White Elephant”) och Yelle (“Que veux-tu”), trots att de alla släppte bra singlar. Tar jag något med Rebecca & Fiona blir jag väl lynchad av våra läsare. Säkert har jag glömt några låtar också. “Skeleton” av The Good Natured, kanske? Nej, i en jämn kamp så drar jag till med “Sets & Lights” av Xeno & Oaklander.

Årets största besvikelse

Årets bägge stora festivaler med synthinriktning, Arvikafestivalen och Stockholm Goes Alternative, ställde bägge in. Särskilt i SGA-fallet var en amatörmässig festivalledning och inkompetenta ekonomiska glädjekalkyler bidragande orsaker. Även Hultsfredsfestivalens konkurs året fore spelar in. Festivalsverige har fått dåligt rykte – kommer långväga artister våga låta sig bokas i framtiden? Samtidigt har pålitliga arrangörer som Tinitus tröttnat på den ekonomiska osäkerhet och den enorma arbetsbörda som en festival innebär. Bodyfest kämpar på, men under den överblickbara framtiden tycks det som om svenska synthare får åka till Tyskland för att besöka en större festival inom den egna nischen. Hårdrockare, ibland avundas jag er!

Bästa konsertupplevelse

Ett av årets märkligaste och bästa musikminne står en av landets minsta festivaler för. Halvhemliga Kalabalik på Tyrolen lockade något hundratal besökare till den småländska obygden. I en bedagad men magisk och helt oemotståndlig folkparksmiljö (dansbanan på Tyrolen heter “Joddelero”!) kunde vi se Ekobrottsmyndigheten härja, 64Revolt blippa, Position Parallèle ploppa och Jemek Jemowit stylta omkring i bjärt träningsoverall och pumps, medan han tvångsmatade en uppstoppad räv med Jägermeister. Missa inte 2012 års upplaga, då bland andra Henric de la Cour, Agent Side Grinder, Tobias Bernstrup och Petra Flurr kommer att uppträda.

Bästa klubbupplevelse

Club Ultrafoxx hittade ett tillfälligt hem på queera Högkvarteret på Södermalm i Stockholm. Det blev en minnesvärd kväll inte minst för att André Thelénius från Marina Siertis och jag själv – med bar överkropp – försökte hetsa massorna till synthallsång. Hur mycket jag än skulle vilja hävda att detta var kvällens höjdpunkt, så nödgas jag erkänna att Trans-X utgjorde huvudakt. Tyvärr har Högkvarteret nu lämnat sin stämningsfulla lokal med dess Twin Peaks-röda sammetsdraperier, och Ultrafoxx är åter en husvill klubb.

Bästa nykomling

Mirrors, Maison Vague och Marilyn and the Rogue är några av de debutanter som gjorde bra ifrån sig under året. Men vem ska man välja? Och vad är en nykomling? Rent formellt debuterade Henric de la Cour under året, trots sin gedigna karriär i Yvonne och Strip Music. Även filmauteur-räven David Lynch släppte sitt första egna album. När mp3-filer cirkulerar, och gränsen mellan demo och officiella släpp suddas ut, blir det också allt svårare att peka ut ett startdatum för artister. Svenska duon The Sound of Arrows EP-debuterade redan 2008, men först i år kom albumet, “Voyage” med de storslagna singlarna/videorna “Into the Clouds”, “M.A.G.I.C” och “Nova”. Jag bestämmer att de är nykomlingar. De är värda det!

Bästa skivbolag

En hedervärd kulturgärning utförs av tyska Anna Logue Records. Etiketten kämpar oförtrutet vidare för att sprida bortglömd minimalsynth och analog synthpop från det tidiga 1980-talet. Man letar även upp musik som aldrig gavs ut officiellt när det begav sig, och ger ut den som snyggt och tidstypiskt formgivna cd-skivor och vinylutgåvor. Då gäller det att passa på, för skivorna säljer ofta slut. Även aktiva artister i samma anda kan hitta ett hem på Anna Logue Records – exempelvis är Marsheaux och Twins Natalia just nu aktuella med en split-singel. Några andra skivbolag i samma anda är Minimal Wave Records och Wierd Records, som bland annat ger ut ovan nämnda Xeno & Oaklander.

Dom Dummaste – “Album”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD/Download
Skivbolag: Launch Records/Playground
Releasedatum: 18 maj 2011

Genre: Electronica, Pop, Postpunk

7/10

Kultband på slak lina mellan trams och allvar

’Kultgrupp’ är en missbrukad etikett, men den är svår att undvika när det gäller Stockholmsorkestern Dom Dummaste. De dök upp som en del av postpunkvågen för mer än trettio är sedan, med bland annat LP:n ”Revolverkäke” och undergroundhiten ”Jesu Kristi 100 krig”. Under större delen av sin existens har Dom Dummaste varit en duo, bestående av Lars Cleveman, till vardags operasångare, och Martin Rössel, reklamare och musikproducent som också försökt sig på en mer kommersiell popkarriär och släppte en rad soloskivor under sent 80-tal.

Dom Dummaste balanserar på slak lina mellan trams och allvar. Musiken varierar nästan lika mycket som innehållet. Skitiga elektroniska experiment ställs mot eftertänksamma ballader. På Dom Dummastes skivor kan man hitta allt från rena skämtlåtar till samhällsatir, melodistarka poplåtar, Velvet Underground-inspirerad rock och moderna dansgolvsnummer. Så också på nya skivan ”Album”. Ändå finns det något slags omisskänlig Dom Dummaste-känsla som håller det hela samman. Ibland känns de som den felande länken mellan svenska plojproggarna Philemon Arthur & The Dung och amerikanska synthpunkpionjärerna Suicide.

Precis som förebilderna i Suicide tar Dom Dummaste långa pauser för att sedan dyka upp med nytt material när man minst anar det. Det var elva år sedan förra släppet under namnet Dom Dummaste, ”Fluffprestige 2000”, även om jag nog tycker att man bör räkna även den engelskspråkiga skivan ”Prayer of Love” som de 2005 gav ut under namnet Cleveman Rössel. På den skivan fick de för övrigt tillstånd att släppa ett par fina remixar av Suicides ”Rocket USA” och ”Llorando”, Rebekah del Rios smäktande teaternummer från David Lynch-filmen ”Mulholland Drive”.

(fortsätter nedan)

”Album” inleds med en breakbeat-smattrande cover på Talking Heads ”Burning Down the House”. Dom Dummaste-versionen ”Bränner ner ett hus” är en så gott som ordagrann tolkning, med följden att ”cool, baby” översatts med ”kallt spädbarn”. Videon, med Bill Skarsgård i huvudrollen, har gett ”Album” en del medial uppmärksamhet, men frågan är om det är bra på riktigt eller bara småkul?

Det förekommer även i övrigt en del återvinning på ”Album”. En annan cover är flummiga balladen ”Sov gott Rosemarie” (efter proggbandet International Harvester, senare kända som Träd, Gräs & Stenar), och egna låtarna ”Syster Kåt” och ”Död” fanns i andra versioner redan på albumet ”Patrik” från 1997. Danslåten ”Fotbolllll” finns med i två olika mixar som nästan är lite futurepoppiga.

Några andra spår som antyder bredden: ”Hat”, ett loungejazzigt cocktailnummer om att hata allt och alla; ”Solaris”, en pampig hyllning till Andrej Tarkovskij och hans film med samma namn; den plockiga och svävande elektropoplåten ”Avstånd”.

Som framgår av både låttitlar och musikaliska lappkast, är en skiva med Dom Dummaste en omväxlande upplevelse. Den lyssnare som verkligen gillar allt är nog svår att hitta. Men de har mutat in ett unikt territorium i det svenska poplandskapet. Bara att de – vid sidan av Twice a Man – som enda svenska elektroniska postpunkgrupp har överlevt i trettio år är värt en eloge. För oss fans är en ny DD-skiva en hyfsat stor händelse. Men ”Album” är inte riktigt lika bra som de enligt mig starkare skivorna ”4 känsler” (1992) och ovan nämnda ”Patrik”. Dessa två skivor kanske också är en bättre ingång till Dom Dummastes märkliga universum.

// Erik Uppenberg, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist

  1. Bränner ner ett hus  2:59
  2. Syster Kåt  4:18
  3. Hat  2:52
  4. Braindead Blonde  3:00
  5. Solaris  3:44
  6. Skadad  3:57
  7. Gatan  4:25
  8. Vad är det  3:40
  9. Kärlek  3:41
  10. La Jetée  2:43
  11. Sov gott Rosemarie  3:57
  12. Fotbollll  3:39
  13. Avstånd  3:52
  14. Död  4:21
  15. Fotboll Zimbabwe almanacka mix  5:36
  16. Ansiktet  2:52